"Påven jämför pedofili med satanism"

Det mest entydiga uttalandet hittills från den katolska kyrkan om övergrepp mot barn. Det är i sig betydelsefullt, eftersom logiken i det med nödvändighet borde leda till ett arbete för att pedofilprästerna måste avslöjas, kartläggas - och avskedas. För man kan väl ändå inte ha satanister som präster i katolska kyrkan?

Läs artikeln i SvD här.

Klasskamp för barn och unga

Lyckades slita mig ett tag i går från oron över mitt hälsotillstånd och såg äntligen de tre sista delarna av "Huset Silfvercronas gåta" som jag tidigare skrev om här .

Faktum är att när jag väl sett ut den uppskattade jag den ganska så mycket. Det är en väldigt pedagogisk beskrivning av klassamhälle och klasskamp för lite äldre barn och ungdomar. Som vävs in i en riktigt spännande övernaturlig kontext.

"Väldigt pedagogisk" kan ju i och för sig läsas som "fyrkantig",  men efter att ha sett hela tycker jag faktiskt att just detta är lite en del av charmen. Dessutom var den inte riktigt lika förutsägbar som jag trodde efter att ha sett de tre första avsnitten.

Men det är klart - det ter sig ibland lite märkligt att människor på 14-,  16- och 1700-talen  låter som om de hade varit medlemmar i KFML/SKP på tidigt 70-tal...

Men som sagt, det gör ju tidsresan komplett. Det är en tidsresa inom en tidsresa så att säga. Och gav mig ett litet andrum inför all oro inför ev. plågsamma undersökningar jag kanske kommer att tvingas att genomgå.

Hur man inte bekämpar extremhögern

De stora media oroar sig för hotet från extremhögern - rasister, fascister, xenofober.

Gott så. Dessa gruppers framgångar är kusliga. De är ett tecken på ett samhälle i sönderfall. En seger för sådana grupper kommer att skapa en mardrömslik situation.

Men borgerlighetens alternativ till detta hot är - nyliberalism, privatiseringar, sociala nedskärningar... Abstrakt "frihet", abstrakt "tolerans" - parad med ökad utsugning, ökade sociala skillnader. Det är som att släcka en brand med bensin, eller att bota alkoholism med vin.

Det är från den nyliberala draksådden som fascistiska och extremnationalistiska monster växer upp. För nyliberalismen är tunnare än vatten. Den kan inte tillfredsställa majoritetens behov, vare sig ekonomiska eller sociala. När välfärden monteras ner, och de sociala och ekonomiska skyddsnäten krossas, kommer det efter ett tag bara att finnas två reella alternativ. Det första personifieras idag av Marine Le Pen och hennes Front National. .

Det andra finns antytt i valsegern för grekiska SYRIZA, som djärvt kämpar mot de härskandes åtstramningspolitik. De fick en större andel av rösterna i Grekland, än vad Le Pen fick i Frankrike.

Valet till Europaparlamentet är ett nederlag för de etablerade partiernas överstatliga nyliberala Europaprojekt. Men detta nederlag kan öppna dörren till två helt skilda vägar. Den ena är solidaritet, och en gemensam kamp mot klyftor och ojämlikhet. Mot de härskande ekonomiska eliterna och deras politiska försvarare.

Den andra är nationalism, hat mot främlingar, letande efter syndabockar. Detta är inte en lösning., detta är en avgrund. Om befolkningarna i Europa förleds att välja denna kusliga icke-lösning kommer mörkret att sänka sig över vår del av världen. Med förödande resultat.

Valresultatet

/Har rättat några felaktiga uppgifter, och gjort några andra mindre ändringar./

Ja, nu är det över.

Sammanlagt fick S, V, MP och F! 51,3 procent av rösterna. F!och MP gick mycket stort framåt. V gick också framåt, medan S minskade med endast 0.2 procentenheter.

Dessa partier har nu en absolut majoritet. Dvs de är större än allianspartierna och SD tillsammans. Det är glädjande.

Av allianspartierna gick framförallt M, men även FP, tillbaka, medan C och KD gick framåt.

Det råder alltså en stark vänstervind i valet. Det är ju verkligen glädjande.

Och F!:s framgång visar också att den anti-feministiska backlash som inleddes med Evin Rubars "Könskriget" 2005 nu har kommit till vägs ände. Det är också glädjande.

Sedan måste jag lite skamset medge att jag rent personligt av en, säger endast en, anledning faktiskt är glad över att KD kom in. Det skulle jag normalt sett inte vara, men nu tycker jag att det var en välförtjänt näsknäpp mot Dan Josefsson, som nog hade hoppats att hans hysteriska utbrott mot att KD:s Lars Adaktusson hade fräckheten att låta Christer van der Kwast komma till tals i ett TV-program skulle ge resultat även i röster. Men väljarna struntade uppenbarligen i Josefsson....

Glädjen grumlas förstås av SD:s kusliga framgångar. Och, förresten, jag skulle nog också helst av allt sett att den numera helt nyliberala Centern skulle ramlat ut.

Men i stort sett tycker jag ändå som sagt att valresultatet i Sverige var hoppingivande.  Vilket förstås inte kan sägas om det i vissa andra europeiska länder....

Trots diverse...

...övertalningsförsök i olika riktningar blev det Vänsterpartiet i alla fall. Jag röstade på vallokalen för ungefär fem timmar sedan.

Varför bygger du Noa en båt?

Var och såg den nya storfilmen om Noa. Så där väldigt bra var den inte, men det är ju lite fascinerande att se hur man tolkar denna milt sagt problematiska bibelberättelse i en kommersiell film.

Bibelberättelsen bygger i sig på en äldre sumerisk-babylonisk berättelse, och saknar, så vitt man vet , varje verklighetsunderlag. Det finns i och för sig olika teorier om att lokala översvämningar ska ha kunnat ligga bakom berättelsen, men dessa verkar idag inte alls vara accepterade.

I filmen blandas den bibliska berättelsen med helt icke-bibliska tillägg, som exempelvis att Noa och hans släkt skulle ha varit vegetarianer, och att en av de synder som de som dränktes ägnade sig åt var att de åt kött...

Jag hörde talas om Noa första gången som barn, genom en ruggig frikyrkosång. Jag hörde den första gången någon gång mellan fem och sju års ålder, och den fick mig då att i det närmaste bryta samman...

Så här gick texten:


1. Varför bygger du Noa en båt?
Som en galning du bär dig ju åt.
Bygger båt uppå land lång från närmaste strand,
Ingen av oss ju det kan förstå.

2. Jo se Herren har talat och sagt,
att han snart tänker visa sin makt,
Ingen bättra sig vill eller ens lyssna till
och nu måste vi alla förgås.

3. Sinsemellan de rådslå så smått:
Har dithän det då verkligen gått.
Nej, det är icke så, ingen kan det förstå,
därför fortsätta vi som förut.

4. Tiden ilar och Noa har brått
att fullborda det uppdrag han fått.
Under tiden man ler och på byggnaden ser,
stackars Noa har mist sitt förstånd.

5. Han har sagt att en dom förestår,
nu i över etthundrade år,
allting är ju sig likt, landet bördigt och rikt,
allesammans av oss mår ju bra.

6. Men en dag börjar stormarna gry,
uti väster en mörknande sky.
Då syns Noa gå in uti byggnaden sin
och Jehova slöt dörren själv till.

7. Likväl skämtar och ler man som förr,
och man rycker i Gudsmannens dörr,
Noa, kom till oss ut, detta regn tar snart slut,
ingen segeltur får du ännu.

8. Himlens fönster dock öppnas allt mer,
regnet strömmar från skyarna ner.
Månne Noa haft rätt, är väl detta det sätt,
varpå alla nu måste förgås.

9. Svaret kommer från himmelens Gud:
Jag har sänt eder Noa som bud.
Men ni ville ej då gamle Noa förstå
och nu har ni ert syndamått fyllt.

10. Arken seglar så mäktig och trygg
uppå vredgade vågornas rygg.
Den som bor däruti trygg och säker kan bli
tills hon stannar på Arrarats berg.

11. Men en ark utav helt annat slag
Herren Jesus syns bygga idag.
Tvivlar du eller tror, på dig själv det beror
om i djupet du hamnar en dag.

12. Än är dörren till arken ej stängd
för den larmande, tanklösa mängd.
Men en dag blir för sent, fastän du det ej ment.
Dörren stänges för evigt av Gud.

"Den som lyder går det väl - även om han plommon stjäl"

Något helt annat. I mellan- och/eller högstadiet var jag ganska så förtjust i Axel Wallengren , alias Falstaff, fakir. Min favoritberättelse var nog denna.

Den lydige Konrad.

-Spring nu ut och lek, men lek snälla lekar, och lova mig att icke gå och snatta päron i skomakarens trädgård, förmanade Konrads fromma moder honom en eftermiddag.-Ja, snälla moder, det lovar jag dig, sade den lille Konrad, och sprang ut på vägen.

Kort därpå mötte han en elak gosse, som hette Janne. Denne var alltid smutsig och olydig. De snälla barnen hade därför av sina föräldrar fått tillsägelse att undvika hans sällskap, ty dåligt sällskap fördärvar goda seder. Konrad sökte också alltid undfly allt umgänge med den elake Janne.
-Kom, sade nu den stygge Janne, kom, så gå vi tillsammans bort och "nalla" päron. Skomakaren är rest till staden, så att ingen ser oss.
-Nej, svarade den lille Konrad allvarligt, jag vill icke gå med dig och nalla päron i skomakarens trädgård.
-Varför inte det då? hånade den elake Janne.
-Nej, ty min goda moder har förbjudit mig det, genmälde den ståndaktige lille Konrad och fortsatte sin väg.

Kort därpå fick han höra ett skrik från skomakarens trädgård. Skomakaren hade oförmodat kommit hem från den närbelägna staden och ertappat den elake Janne i päronträdet, samt straffade honom nu hårt med spannremmen.
-Det var väl, att jag lydde min goda moder, tänkte den lille Konrad, föll på knä och fällde tårar av tacksamhet för att han undgått frestelsen denna gång.

Därpå uppsteg han och kände sig betydligt styrkt i sin föresats, att icke alls tänka på skomakarens päron, utan att i stället gå och snatta plommon i skräddarens trädgård; ty han visste med säkerhet, att skräddaren för närvarande var borta för hela dagen i en by en och en halv mil därifrån.

Moral: Den, som lyder går det väl, Även om han plommon stjäl.
---------------------------------------
PS. Denna lilla anti-sedelärande berättelse från 1894 är hämtad från "Envar sin egen professor", som annars kan läsas här och här . Där kan man även hitta ett antal uttryck, som väl numera nästan får sägas ingå i kategorin "Bevingade ord". Som exempelvis "Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift".

Balladen om Rune Henry Johansson

Apropå Vietnamrörelsen och FNL-grupperna. Lyssna gärna på denna sång. Jag har inte hört den förrän igår, men den berör mig faktiskt en del.

Islam kan vara mer annorlunda....

.. än vad många kan tänka sig.

Se till exempel på Minangkabau-folket i Indonesien, som är muslimer och kallar sig för ett matriarkat. Det är världens största matrilinjära kultur.

Och vid skillsmässor där får mamman ALLTID vårdnaden. Som alltid i matrilinjära samhällen. Så de är väl en kombination av Ingrid Carlqvists två värsta mardrömmar. ;-)

Min period i DFFG: ett försök till pedagogisk översikt

För de som till äventyrs försöker läsa det jag skriver om DFFG och inte riktigt fattar vad det handlar om, vill jag lägga fram denna förhoppningsvis mer pedagogiska förklaring.

I augusti 1970 blev jag som femtonåring aktiv i Kungsholmens FNL-grupp, som var ansluten till De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Några månader senare blev jag också medlem.

Jag var då vänsterliberal, med en stor beundran för Per Gahrton. Jag upptäckte snart två saker om FNL-grupperna. Dels att de var mycket sympatiska och dessutom effektiva i sitt solidaritetsarbete, dels att de bakom kulisserna mer eller mindre styrdes av den maostalinistiska organisationen Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML). Detta skapade en inre konflikt.

Jag löste konflikten genom att vara så aktiv som möjligt i DFFG, samtidigt som jag var politiskt aktiv i gahrtonismens absoluta vänsterflygel - "Liberala Förbundet". Det funkade och alla i FNL-gruppen visste var jag stod.

Sedan gick jag snabbt åt vänster. Jag började betrakta mig som "revolutionär marxist" och började bli istället bli kritisk till KFML och stalinismen "från vänster". Detta skedde under kontakter med en intelligent, men ack så sekteristisk "trotskistisk" grupp - "Revolutionära Marxisteras Förbund" (RMF).

RMF var alltså inte bara intelligenta kritiker av stalinismen, de var dessutom bedrövliga sekterister. De brukade gå i ett hörn av Vietnamdemostrationerna med röda fanor, "revolutionära" paroller, delade ut konstiga flygblad och sålde för de flesta människor mycket svårbegripliga tidningar.

Jag började stöda RMF, samtidigt som jag psykiskt började må mer och mer dåligt (under korta perioder även på gränsen till psykos) och min sociala kompetens (för att använda ett uttryck som knappast var påtänkt då!) hade sjunkit till mycket nära noll...

Kombinationen blev ganska tragisk. Och jag inser numera att om jag hade behållit den förankring i verkligheten jag hade före senvåren 1971 hade jag inte handlat så.

Jag hade med stor sannolikhet ändå gått åt vänster, och kanske (eller kanske inte) även i någon mening uppfattat mig som "trotskist", men stannat i FNL-grupperna, kritiserat dem för det jag ansåg vara fel, och distanserat mig från KFML-dominanses. Det var inte alls omöjligt att göra så, vilket det finns en rad exempel på. Jag skulle alltså mer eller mindre agerat som jag gjorde det första halvåret, med skillnaden att jag nu skulle uppfatta mig som marxist och socialist och inte som gahrtonit.

Men mitt politiska agerande styrdes från maj 71 av ett växelspel mellan min gradvis försämrade psykiska hälsa och inflytandet från den sekteristiska vänstermiljön "till vänster" om KFML. Resultatet blev en period  i mitt liv som jag numera inte kan tänka på utan att bli ganska så ledsen.

En motorcykeltur jag aldrig glömmer

Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.

Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.

Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.

Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!

Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.

När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.

Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.

För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...

Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.

Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.

Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.

Apropå SD:s hataffischer

Något av den vidrigaste politiska affischering jag någonsin stött på måste väl vara Sverigedomokraternas affischkampanj mot tiggare. Jag blev alldeles matt när jag såg den först.

Det är klart, i historieböcker har man ju sett avbildningar av nazi-affischer. Men om man håller sig till de jag sett IRL i Sverige kan jag nog bara komma på ett exempel som på något sätt kan vara jämförbart.

Det var 1994, och Ny Demokrati försökte då fiska i så grumligt vatten som möjligt för att rädda sig från utplåning.  Åtminstone i Stockholm hade de en sällsynt bisarr och äcklig affisch.

Den hade texten "Lapplisor - sämsta sortens gatflickor".

Det var nog den enda gång i mitt liv som jag rivit ner en valaffisch. Jag tog den till redaktionen på en vänstertidning, som gjorde ett ledarstick om den.

Jag har som sagt bara rivit ner en valaffisch en gång i mitt liv och det blir måhända den enda. Men om någon får för sig att göra samma sak med SD:s hataffischer mot tiggare som jag gjorde med Ny Demokratis hataffisch mot lapplisor 1994 har jag en viss förståelse för det.

Ingen forskarkonsensus om bortträngda minnen

Journalisten Dan Josefsson, entusiastiskt ackompanjerad av pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning, driver som bekant tesen att "teorin om bortträngda minnen" är allmänt förlegad och förkastad av forskare världen över. Det är ju inte sant. Det finns ingen konsensus; den hårda debatt som som på allvar startade på 1980- och 90-talen fortsätter än idag.

De som vill ha en väldigt allmän överblick över situationen kan ta del av denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets värld . Där kan var och en konstatera att den vetenskapliga debatten är livlig, och att vi ofta har en ganska så polariserad diskussion.

Det är alltså inte så att Josefsson och VoF först har tagit reda på hur läget ser ut i denna debatt och sedan uttalat sig. De har bestämt sig i förväg och förvränger sedan grovt den verklighet som är mycket mer komplex än de själva vill (eller låtsas) tro.

Man kan ju fråga sig varför.

Lite info om mötet på Feministiskt Forum

Mötet jag skrivit om tidigare hölls alltså den 10 maj på ABF-huset, med rubriken "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinnors och barns hälsa".

Upprinnelsen till mötet var att jag i början av året höll en inledning för Föreningen Socialisten (som efter det har bytt namn till Socialistiska Nätverket) om just detta tema. Detta ledde till ett förslag om att föreningen skulle presentera detta tema som en programpunkt på Feministiskt Forum.

Sagt och gjort, det skickades ett mail till forumet. Jag trodde faktiskt inte de skulle våga ta det, givet det massiva mediedrevet i frågan. Men jag underskattade Feministiskt Forum - och alldeles i början av april (jag tror rentav det var den första!) fick jag meddelandet att de hade accepterat programpunkten.

De som medverkade skulle alltså vara jag, Kerstin Alfredsson och barnpsykiatern Eva Birkedal (som i motsats till mig och Kerstin inte har något med Socialsten/ Socialistiska Nätverket att göra).

Jag väntade mig en del angrepp, och de kom efter ett tag. Först ut var Vetenskap och Folkbildning, som bland annat lät sin ordförande och vice ordförande underteckna ett öppet brev till Feministiskt Forum där de bad dem att inte ha med vår programpunkt... Det bidrog ju till att den blev lite mer känd - att bli angripen av fienden kan ju vara en bra sak, vilket redan ordförande Mao påpekade....  ;-)

Efter några dagar kom några twitterattacker från en VoF:are, plus ett rosenrasande angrepp i en anti-feministisk blogg. Men sedan blev det helt tyst. Det blev ingen kampanj alls. Eller den som såg ut att vara på väg kom av sig. Jag misstänker att de som ogillade våra åsikter kom på att det var bättre att försöka tysta ner oss!

Till mötet kom lite över 60 personer. Det var mycket mer än det fanns stolar i Erlanderrummet, så några av oss fick snabbt skaffa fram fler stolar! Kerstin höll en inledning, sedan talade jag i 30 minuter, sedan tog Eva över. Eftersom vi endast hade en timme blev det en mycket kort tid för frågor och diskussion. Det blev bara tid för två inlägg, ett kritiskt, och ett som stödde oss.

Efteråt fick vi flera positiva reaktioner.

Jag ser mötet som lyckat, och jag tycker att vi i detta på ett ganska effektivt sätt kunde föra fram ett alternativ till de stora medias desinformation. Man kan bara hoppas att de insikter vi försökte förmedla sprider sig, och når betydligt fler i framtiden.

UFO-kidnappningar och MK Ultra

Missförstå inte mitt tidigare inlägg. Jag tror inte att någon kan få djupt upplevda, bestående och plågsamma minnen av "UFO-kidnappningar" bara genom att någon simpel terapeut/hypnotisör har inplanterat något. Så enkelt tror jag inte det går till.

De som verkligen under lång tid har haft återkommande ångestfyllda minnen av något sådant har med all sannolikhet varit med om något betydligt allvarligare än någon terapeutisk "inplantering". Något som deras hjärnor har tolkat som övergrepp av ufonauter.

Men de traumatiska händelserna skedde i så fall med all säkerhet inte på något UFO. Men de kan ju ha skett i en annan kontext, på ett sätt som gör att de utsatta kan associera på ett sådant sätt.

En sinnrik, om än något fantastisk, teori om saken finns i Martin Cannons text The Controllers. Han kopplar berättelser om UFO-kidnappningar till de välbekanta tankekontrollexperiment som bevisligen har genomförts av underrättelseorgan i USA. Läs gärna artikeln. Jag säger inte alls att det är så det var, men vi vet ju att MK Ultra bevisligen existerade och genomförde avancerade experiment med tankekontroll. Skulle inte åtminstone några av de tidigare berättelserna om UFO-kidnappningar på något sätt kunna vara relaterade till dessa mycket omfattande mångåriga experiment? Jag ser det inte som helt uteslutet. Och Cannon har en del bestickande argument.

Jag tror i alla fall att den hårda kärnan av "abductees", som de brukar kallas, utsatts för någon form av övergrepp. Så deras känsla av att ha blivit utsatta är troligen inte falsk. Men deras tolkning av vad som hände är med all säkerhet falsk.

Feministiskt Forum - och falska minnen

Igår hade vi alltså mötet om bortträngda minnen på Feministiskt Forum. Det blev faktiskt mycket lyckat. Och det kom faktiskt också många till mötet. Många  fler än vad jag hade trott. .

Jag tror vi fick fram det vi ville få fram. Att bilden av debatten om bortträngda minnen är oerhört snedvriden i de stora media i Sverige. Att det är entydigt bevisat att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Att det inte är detta som den vetenskapliga debatten handlar om. Den handlar om dessa försvinnanden beror på att det finns en specifik mekanism som kan kallas för "bortträngning" eller om det beror på annat, som vanlig glömska.

Vi visade på det osannolika att traumatiska minnen försvinner pga vanlig glömska. Bortträngning är trots allt den mest rimliga förklaringen till att traumatiska minnen försvinner. Och att de ibland kommer tillbaka är alltså bevisat.

Vi visade också på den dolda agenda som ligger bakom mycket av förnekandet av bortträngda minnen. Det handlar inte endast om vetenskapliga konflikter, utan bakom mycket av motståndet ligger en direkt motvilja mot att erkänna omfattningen av sexuella övergrepp mot barn. Och i anmärkningsvärt många fall kan det bevisas att det handlar om medvetet förövarförsvar.

Det fanns inte mycket tid till diskussion, men vi hann med två inlägg. I det första  av dessa hävdades att vår presentation var ensidig. Vi hade bland annat inte tagit hänsyn till att Elizabeth Loftus i experiment visat att det är möjligt att skapa falska minnen.

Nu är jag inte riktigt lika imponerad av Loftus experiment som personen som gjorde inlägget verkade vara. Men nu är det så - och det sa vi i våra svar - att vår ensidighet inte var någon tillfällighet. Vi ville bemöta den motsatta ensidighet som finns i media idag.,

Vi svarade också att vi aldrig förnekat att det finns falska minnen. Men att detta inte var temat för mötet.

Men gott så, låt mig här utveckla det jag i mitt svar sade om falska minnen.

Det finns uppenbart falska minnen. Det går inte att förneka. För om man förnekar detta, blir man så illa tvungen att tro att UFOs systematiskt cirklar runt jorden med syftet att med jämna mellanrum kidnappa människor och utsätta dem för medicinska experiment. Det verkar så pass osannolikt (milt sagt) att det faktum att det finns ett relativt stort antal människor som säger sig minnas detta nog måste ses som ett mycket starkt belägg för att minnen kan vara falska....

Nu kan man förstås anta att en del av dessa inte ha några minnen alls -vare sig sanna eller falska. Med andra ord att de helt enkelt ljuger. Det är möjligt, men i denna grupp finns en hård kärna som uppenbarligen ärligt tror att det har hänt. De har upplevelser som de själva tolkar som minnen.

Det går att föra en intressant diskussion om orsakerna till deras upplevelser, men en av de, återigen milt sagt, minst troliga förklaringarna till dessa är att det verkligen handlar om bokstavligt  sanna  minnen av verkliga händelser....

Alltså måste falska minnen på ett eller annat sätt verkligen existera.

Vi har således en situation där vi vet att det finns återkallade minnen av verkliga traumatiska händelser. Vi vet också att det finns minnen som måste vara falska.

Den enda logiska slutsatsen av detta blir då att man måsta vara förutsättningslöst öppen inför varje människa som berättar om minnen av trauman som försvunnit och sedan återkallats. Under förutsättning, förstås, att dessa rent fysiskt är möjliga.

Men existensen av falska minnen är ingen ursäkt för de som kategoriskt förvränger, som förnekar att återkallade  traumatiska minnen existerar, eller som medvetet förvränger debatten om bortträngda minnen. För dessa gäller fortfarande den drastiska formulering som jag använde i slutet av mitt huvudinlägg på mötet. Alldeles oavsett deras avsikter, tjänar dessa personer objektivt sett förövarna...

När jag ville bo på sjukhus

I april 1958 hade jag blindtarmsinflammation. Jag var tre år.

Efteråt fick jag höra att om jag hade kommit några timmar senare skulle det ha varit för sent. Jag skulle ha dött.

Jag minns ovanligt mycket från denna tidiga händelse. Det är alltid-minnen, jag har alltid mints det. Det är väl något av de mest centrala minnena från barndomen.

Jag minns att jag är hemma och säger "jag har ont i magen". Jag minns inte själva värken, jag minns bara att jag säger att jag har ont. Minnet av själva värken har väl trängts bort.

Jag minns när jag kommer till sjukhus. Jag minns rädslan. Det är en miljö jag inte känner igen. Den upplevs främmande. Min mor har gått, de säger att hon ska komma tillbaka snart. Det gör hon inte.

Sedan minns jag när operationen är över. Jag minns sjukhussalen. Jag ligger kvar där i över tio dagar. Jag får äta på en bricka i sängen. Jag leker med de andra barnen. Jag är nyfiken på sjukhuset, vi använder pottor men jag vill av någon märklig anledning se den riktiga toaletten. Det får jag.

Efter ett tag börjar jag oroa mig för att jag måste åka hem. Jag har känslan att jag har det mycket bättre här än hemma. Så jag ber att jag ska få stanna kvar. Jag vill bo på sjukhuset.

Nej, det går inte. Det inser jag efter ett tag. Jag blir väldigt besviken. Jag ber och ber om att få stanna kvar där. Men, nej, det går alltså inte.

Jag kommer hem. Ärret från operationen är kvar. Någon sorts bevis på att det har hänt. Och jag tycker om att bli sjuk. För då får jag äta med en bricka på sängen, vilket påminner mig om några ovanligt lyckliga dagar på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus.

Perspektiv på Uppdrag Granskning

Jag hinner inte närmare utveckla de åsikter jag har om gårdagens UG (som jag inte sett, men i stort sett vet innehållet i), men detta blogginlägg tar upp en del väsentligt.

Jag har inga som helst sympatier för extrema "vänster"grupper som utför meningslösa våldsaktioner men att helt enkelt sätta likhetstecken mellan dem och extremhögern är helt och hållet fel.

Operation Argus

Hösten 1966 kunde man på SVT se en TV-serie med ovanstående titel. Nu finns den på SVT Öppet Arkiv och kan ses här.

Manuset var skrivet av Arvid Rundberg och Kjell Forsting. Forsting vet jag inget om, men Rundberg var en ganska känd författare, och Moskvakommunist, som skrev många böcker.

Serien utspelar sig under andra världskriget och handlar om en man som mot sin vilja dras in i en spionhistoria, med nazi-tyska agenter. . Den är faktiskt väldigt bra gjord, och jag blev också mycket fascinerad av den som elvaåring.

I synnerhet fascinerades jag av den kvinnliga huvudpersonen Liselotte, mycket bra spelad av Catrin Westerlund.

Fast egentligen gör Liselotte serien något mindre realistisk. Nazi-Tyskland var ju definitivt ett extremt patriarkalt samhälle, och i alla fall har jag inte hört talas om att de hade spionnätverk ledda av kvinnor. Men å andra sidan tillhör jag inte de som brukar gräva ner mig i en massa böcker om andra världskrigets historia.

Men även om realismen minskar, gör Liselotte, i Westerlunds tolkning, ändå serien betydligt mer intressant.

Det finns förresten en del märkliga paralleller mellan handlingen i Operation Argus, och den i barnserien Kullamannen, som gick lite mer än ett år senare (och som jag skrivit om tidigare). I synnerhet verkar Kullamannens slut vara nästan kalkerat efter Operation Argus´. Seriernas karaktär är ju mycket olika - Operation Argus var gjord för vuxna, Kullamannens för barn - men jag misstänker att likheteten i handlingarna inte var en ren slump.

Varför inte familjeförbud för sexförbrytare?

Under rubriken "Arbetsförbud för sexförbrytare" kräver BO Fredrik Malmberg i en artikel i SvD att lagstiftningen som hindrar sexförbrytare att få jobba med barn och ungdon ska skärpas, och att luckorna ska täppas till.

Utmärkt. Men hur ska vi i detta sammanhang se på att de flesta, och ofta de mest grövsta och mest förödande, av sexualbrotten mot barn sker inom familjen?

Att kräva att också personer som ska få vårdnad om barn måste visa upp ett intyg om att de inte är dömda för sexualbrott har lyst med sin frånvaro i den offentliga debatten. Man var kan en förövare göra mest skada, på en skola, en förskola - eller som vårdnadshavare?

Svaret torde vara uppenbart. Men familjen ses som så "privat" att den typen av förslag har mycket svårt att slå igenom. När Thomas Bodström - som ju var för lagen som förbjöd sexualbrottsdömda att jobba med barn - för ett antal år sedan fick frågan om dessa skulle förbjudas att ha vårdnad om barn svarade han nej - och tillade lite vagt att det inte skulle vara i barnens intressen.

Att nästan inga beslutsfattare kan tänka sig att den lag som nu gäller arbete med barn också skulle kunna utvidgas till att gälla vårdnad om barn säger en del om den slutna kärnfamiljens mycket specifika ställning i vårt samhälle.

Denna specifika ställning gynnar inte på något sätt barnen. Tvärtom.

Huset Silfvercronas gåta

En form av tidsresa får man också när man ser Huset Silfvercronas gåta, en serie för barn som sändes i början av 1974. Det är nämligen en SVT-producerad äventyrsserie för barn, som handlar om klasskamp. Den skulle inte kunna produceras av SVT idag, garanterat inte. Eller om den gjorde det av misstag skulle den ändå inte sändas.

Förutom klasskamp är det andra grundtemat just tidsresor. På så sätt blir det två tidsresor i en - dels en till tidigt 70-tal, dels en som börjar i feodaltidens Sverige.

På något sätt presenteras dock temat klasskamp så pedagogiskt att det ter sig lite fyrkantigt. Ibland får man känslan av att serien skulle kunna ha varit producerad av KFML.* Men det var ändå definitivt bättre när (låt vara lite stereotypa) presentationer av ett sådant ämne kunde ingå bland barn- och ungdomsprogrammen i TV, i jämförelse med hur det ser ut idag...

Det första avsnittet är rysligt spännande, sedan är det fortsatt spännande, men kanske lite mer förutsägbart.

Jag köpte den i en DVD-box på Akademibokhandeln, som kostade 99 kronor, och som också innehöll Kullamannen och Kråkguldet. Men alla dessa tre finns ju också på SVT Öppet Arkiv (se länken ovan) så det är ju kanske onödigt att skaffa DVD-box.
---------------------------------------------------------------------------------------
* Fast KFML skulle med all säkerhet inte plockat in tidsresor och andra övernaturliga element i handlingen. De var lite mer åt det socialrealistiska hållet...

En tidsresa från 1972

Det var den 1 maj 1972. Det var det andra året någonsin jag demonstrerade första maj.

Det var en mycket ovanlig demonstration. Denna dag gick vänsterdemonstrationen "Enhet -Solidaritet" (det var första året den kallares så, åren innan hade den hetat "Röd Front"), som de facto dominerades av KFML,  till Norra Bantorger, där de förenades med socialdemokraterna! Anledningen till detta var att Vietnamkriget var i ett avgörande skede och PRR:s chefsförhandlare i Paris,  Nguyen Van Tien, skulle tala på Norra Bantorget!

Efter att demonstrationen var klar var det några små vänstergrupper som deltagit som hade ett möte som jag var med på. Men efter ett tag åkte jag tillsammans med några aktivister i RMF, den vänstergrupp jag stödde, till ett kollektiv i Roslags Näsby utanför Täby.

Där hade jag varit två gånger förut. Och sovit över och diskuterat politik. Det var nog nästan det enda jag diskuterade vid den tiden. Det gjorde jag jämt. Det var sällan jag pratade om något annat...

Men den här gången stötte jag på en kvinna som bodde där som snart  fick mig att engagerat prata om något helt annat. Hon hette Gunvor, och kom långt, långt,  senare att bli chefredaktör på tidningen Internationalen.

När klockan närmade sig tolv hade hon faktiskt lyckats leda in mig i en dispyt  om - tidsresor! Hon hade talat positivt om några science-fiction-romaner som handlade om sådana.

Och jag började med en utläggning om att det var löjligt. Tidsresor var omöjliga - i alla fall de som ledde tillbaka i tiden. Om man åkte tillbaks i tiden skulle det i praktiken leda till logiska paradoxer. Och sådana kunde ju  inte finnas.

Hon verkade tycka att jag var lite av en träigt vulgärmaterialistisk dogmatiker. Jag tyckte nog att hon var flummig bortom alla gränser....

Nåväl, klockan var mycket, och man kunde ju inte prata hela natten. Så jag gick och la mig och sov på en luftmadrass i ett litet rum. Och vaknade nästa morgon

Den dagen gjorde jag sedan något som jag alltid har mints. Men det är först för några år sedan som jag kom att tänka på detta i relation till vad jag och Gunvor diskuterat dagen innan.

Jag satte mig på tunnelbanan och åkte till  - Gubbängen. Jag hade inte vart i Gubbängen på många år. Vi flyttade därifrån i mars 1963. Den enda gång jag hade varit där sedan dess var som 13-åring med min mor i september 1968. (Den resan skulle vara värd en egen berättelse, framförallt min förtjusning när jag av en släkting som bodde där fick reda på att en tremänning lite äldre än mig, som jag till och från hade träffat som barn, stolt hade deklarerat att om hon hade haft rösträttt skulle hon ha röstat på kommunisterna i valet. Jag blev oerhört imponerad!)

Nåväl, jag kom alltså till Gubbängen den 2 maj 1972 och började vandra runt. Jag gick till lekskolan jag hade gått i 1960-61. Den fanns kvar. Jag tittade in genom ett fönster. Det satt en massa barnteckningar på en vägg.

Jag gick också till Gubbängsskolan, där jag hade gått 1962-63. Jag gick in i den, och gick bland annat  in i skolbiblioteket. Det fanns också kvar på samma plats som då. Det var där jag hösten 1962 hade lånat mitt första bibliotekslån, "Den schweiziska Robinson" och ""Folkens öden och äventyr", Jag var förundrad över hur likt allt var.

Men det var ändå som en annan värld. 1972 skulle Gubbängen lika gärna kunnat ha varit beläget på planeten "Subterra" från Allers-serien "Willy på äventyr".  Det var sannerligen en helt annan värld, som jag nästan hade glömt bort.

Så på kvällen den 1 maj 1972 sitter jag och diskuterar tidsresor, och säger, nästan lite aggressivt, att sådana inte kan finnas. Dagen efter försöker jag mig på en sorts tidsresa själv. Som alltså skakar om mig mycket djupt.

Den 3 maj 1972 är jag tillbaka till den nutid som var då. Den kvällen ser jag på filmen "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" och hamnar i en  livlig diskussion om den efteråt. Men tanken på tidsresor dröjer sig kvar. Strax under ytan.