Återigen till FNL-grupperna

/Jag tror jag aldrig skrivit ett inlägg med så många stavfel som detta.  Och har väntat oförlåtligt länge med att ta bort dem. Men nu har jag äntligen gjort något åt saken!!/
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.

FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.

Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG  med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.

Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.

Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.

DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.

Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.

För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige  bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.

Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.

KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade  än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.

Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).

Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).

På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.

Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .

Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.

Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik.  Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.

Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk  analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet.  Det var ju lite absurt.

Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.

Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.

1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,

DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.

Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.