Teosofi och plasmakosmologi - en udda kombination?

Finns det något som förenar teosofi och plasmakosmologi? Frågan kan verka konstig. Det är förstås mil mellan Madame Blavatsky och Hannes Alfvén. Hela tanken ter ju sig absurd.

Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum,  Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en  teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här.

Texten är skriven av en viss David Pratt. Jag har inte hört talas om honom förut, men han har en ambitiös webbsida om teosofisk teori. Om han är med i någon organisation, och i så fall vilken, går inte att avgöra - så vitt jag kan se - men han verkar ligga närmare Pasadena än Adyar. (Kanske Tidlösa kan upplysa oss om hur det ligger till?)

Hans text ger ett kunnigt intryck, och han för fram en kritk av Big Bang-teorin som hämtar sina argument från kända vetenskapliga Big Bang-kritiker, som Fred Hoyle, Halton Arp och Eric J Lerner. Han redogör för de olika alternativen till Big Bang-teorin, men verkar vara mest positiv till plasmakosmologin. 

Han har noterat de likheter som finns mellan denna och teosofin. och han kommer fram till att de båda systemen leder till en likartad lkritik av Big Bang. Han godtar även synen på plasmats centrala roll i universum och försöker infoga denna i en teosofisk modelll. 

Men det visar sig snart att han egentligen står närmare den pseudovetenskapliga varianten av plasmakosmologi - den som brukar kallas för "The Electric universe". Det är egentligen inte så konstigt - deras syn på solens och stjärnornas natur har åtminstone ytligt en del gemensamt med ett gammalt hugskott från Madame Blavatsky. Hon lade fram idén att solen egentligen inte är varm - den skapar värrme, men dess kärna är inte varmare än låt oss säga jorden

Så långt går inte de velikovskianska teoretikerna bakom "Electric universe", men de menar att solens värme inte beror på några inre processer, och de menar också att solens kärna är mycket svalare än dess yta. Det måste Pratt tycka verka lovande. Han menar att de är inne på rätt väg, men att de inte dragit de riktiga slutsatserna.

Blavatskys idé verkar annars ha ignorerats av Adyar, men i Pasadena tycks den leva kvar.

En annan likhet med "Electric universe" är  Pratts kritik mot relativitetsteorin

Den är en ganska sinnnrik sundaförnuftskritik. Förresten, sinnrik bör jag inte säga, för den liknar på många sätt min egen ihoptotade hemmafilosofiska kritik. Med andra ord krävs det nog inte att man ska vara något större ljushuvud för att komma på den.

Han påpekar att hela  idén om att rummet kröks i sig själv förutsätter existensen av en fjärde rumsdimension och tillägger, helt riktigt, att det inte finns skymten av belägg för att någon sådan existerar. Jag säger "helt riktigt" mest för att jag själv har skrivit något liknande, och då måste jag ju tycka att det är riktigt....

Det är lite förvånande att se teosofer dra ut som det "sunda förnuftets" försvarare, men det är klart - hur mycket Blavatskys lära än strider mot vad som brukar kallas sunt förnuft slår relativitetsteorin den med många hästlängder.

Att teosofer inte uppskattar Big Bang är inte så konstigt. Deras syn på en evig kosmisk evolution styrd av andliga krafter är inte förenlig med Big Bang-teorins pessimistiska katastrofscenarior. Här kan man också se vad som kan förena en teosof som Pratt  med en marxist som Eric J Lerner. Teosofin och marxismen förenas av en evolutionär optimism - både människan och naturen förverkligar sig själv genom utveckling, som kan lida tillfälliga nederlag men som ändå kommer att fortsätta. 

I motsats till den moderna kosmologin som verkar avspegla ångesten i kapitalismens dödskamp. För att nu låta som en rikitigt tvättäkta marxist....