"Så säkrar du en fällande dom efter våldtäkt"

Läs gärna detta blogginlägg av Karin Kajjan Andersson.

Det kan ju te sig som en orimlig karikatyr, men det är det faktiskt inte. Det är i praktiken ofta ungefär så som kraven ställs. Och det är ingen tillfällighet.

Det finns två olika typer av brott där det gradvis blivit svårare att få fällande domar. Det är  övergrepp mot barn, och övergrepp mot kvinnor.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn skriver Madeleine Leijonhufvud att de i praktiken redan är avkriminaliserade. Det finns starka krafter som kommit ganska långt i sitt arbete på att detta även ska gälla sexuella övergrepp mot kvinnor.

För det här handlar inte i någon högre grad om dumma jurister. Till en mycket stor del handlar det, för att nu kalla en katt för en katt,  om jurister som identifierar sig med förövarna. Som vill ha en lagstiftning där det i stort sett ska bli omöjligt att döma någon för övergrepp mot kvinnor och barn.

Det är i princip i ett sådant samhälle vi lever. Det borde vara dags att göra något åt den saken.

Lyndon Johnson Told The Nation

Apropå mitt förra inlägg så borde nog Marco Smedberg, som tror att FNL före 1968 endast kontrollerade fyra procent av Sydvietnam, lyssna på Tom Paxtons antikrigssång från 1965.

Han hade en mer realistisk bild av läget. Han sjunger bland annat 
"Never mind how hard it's raining,
Think of all the ground we're gaining,
Just don't take one step outside of town.".

Det var ju så det var. På landsbygden styrde FNL, för det mesta, i praktiken även de områden som nominellt kontrollerades av USA och Saigonjuntan. Om inte alltid på dagarna, så på nätterna...

Obehagligt och absurt om Vietnamkriget

Det är segrarna som skriver historien. Sägs det. Det gäller nu inte alltid. Det gäller mycket ofta inte Vietnam. Inte i den litteratur som numera ges ut i västvärlden. Inte efter 1989-91.

Under de första åren efter FNL:s seger gällde det nog oftast. Men "kommunismens fall" i andra delar av världen har gjort att den typ av böcker som kom ut då, nu ofta har ersatts med böcker där skildringen av skeendet dragits in i en allmänt antikommunistisk diskurs.

Marco Smedberg är militärhistoriker med en bakgrund som officer. Hans "Vietnamkrigen 1880-1980" (Historiska media 2008) är en märklig bok. Tyvärr kan den uppfattas som en "objektiv" uppslagsbok om sitt ämne, vilket verkligen vore beklagligt.

Nej, boken är ingen öppen hyllning till USA:s krig . Något sådant är knappast möjligt att ge ut i Sverige efter 1975. Men bakom en förrädisk "objektivitet" suggererar den fram en bild som milt sagt är starkt vinklad.

Nedan följer några centrala egendomligheter i boken.

För det första, och framförallt, ges man det systematiska intrycket att båda sidor i kriget i närmast lika hög grad begick terror mot civilbefolkningen. Författaren medger faktiskt att FNL hade "större" folkligt stöd än USA och Saigonjuntan - men om man bara läser denna bok blir det nästan obegripligt varför, mer än att USA var "främlingar" men att nordvietnameserna inte var det.

Att tala om "större" folkligt stöd är ju milt sagt ett understatement - det "folkliga stödet" för de amerikanska ockupanterna och för marionettregimen i Saigon måste beskrivas som i princip obefintligt.

Men bokens metod när den diskuterar terror mot civilbefolkningen är märklig. Om man både kallar USA:s bitvis helt urskillningslösa dödande av bönder, vars enda fel var att de vid fel tillfällen råkade stå i vägen för fel amerikanska arméenheter, och det faktum att FNL till och från avrättade samarbetsmän med USA:s ockupationsarmé, för "terror mot civilbefolkningen", kan man ju få en sådan bild. Men på samma sätt skulle man i så fall komma fram till att de franska och italienska (för att inte tala om de jugoslaviska) partisamerna bedrev terror mot civilbefolkningen under andra världskriget. I befrielsekrig brukar samarbetsmän med ockupanterna råka illa ut. Det brukar sällan kallas för terror mot civilbefolkningen.

Märkligt är också hur författaren presenterar dödssiffror från de reguljära striderna. Under Vietnamkriget betraktades den amerikanska statistiken över dödade i strid allmänt som ett skämt. Men så uppenbarligen inte för Smedberg. Genom hela boken presenteras de amerikanska uppgifterna - sida efter sida, slag efter slag. I den amerikanska statistiken beskrevs förlustsiffrorna på FNL:s och Nordvietnams sida genomgående som cirka tio gånger högre än de på USA:s och Saigonjuntans sida. Det var helt konsekvent. Dessa siffror var för det mesta inget annat än fantasier - och amerikanska soldater brukade ibland beskriva hur dessa friserades. Men genom hela boken presenteras dessa helt okritiskt.

I själva verket hade USA små möjligheter att veta något om hur många soldater som dödades på motsidan i detta djungelkrig. De amerikanska förbanden överdrev konsekvent siffrorna på dödade motståndare, och USA:s trupper räknade i dessa sammanhang nästan rutinmässigt in civilbefolkningen som fientliga stridande.

Än mer bisarrt blir det när författaren försöker bedöma hur många procent av Sydvietnam som hölls av FNL. På sidan 248 får vi till exempel reda på att "kommunisterna" efter Tetoffensiven 1968  "ökade sin kontroll av sydvietnamesiskt territorium från nära fyra till nära tio procent". Ja, sådana låga siffror brukade USA presentera, Men även borgerliga tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet brukade publicera kartor som visade hur FNL de facto kontrollerade större delen av landet.

Ja, FNL förresten. Hela boken beskriver konsekvent hur FNL endast var ett bihang till "NVA" - den nordvietnamesiska armén. Det var USA:s officiella syn under hela kriget - man såg Vietnamkriget som en "nordvietnamesisk invasion". Visst stred reguljära nordvietnamesiska trupper i Sydvietnam (glöm inte att det faktiskt handlade om ETT land, som artificiellt delats av imperialismen) men inte förrän MÖJLIGEN i krigets absoluta slutfas torde verkligheten i Vietnam ha haft en avlägsen likhet med den bild som Smedberg ger.

Men det gör att författaren närmast verkar beklaga att USA inte gjorde det som enligt honom skulle lett till att de skulle ha vunnit kriget. Nämligen invaderade Nordvietnam. Då skulle den nordvietnamesiska infiltrationen upphört, och då skulle USA och Saigonjuntan ha kunnat segra. Själv tror jag snarare att om USA hade försökt sig på att dessutom ockupera Nordvietnam skulle de snabbt ha ställts inför närmast oöverskådliga nya problem. Det visste nog USA, och det var därför de inte gjorde det.

Över huvud taget ger boken ganska ofta ett pinsamt okunnigt intryck - exempelvis när man på sidan 253 får veta att FNL 1972 "nyligen antagit benämningen PRR". Det gjorde de nu aldrig, däremot upprättades PRR (den "provisoriska revolutionära regeringen") av FNL som ett regeringsalternativ till Saigonjuntan.

Sammanfattningsvis. Om "båda sidor" under Vietnamkriget bedrev en närmast likvärdig terror mot civilbefolkningen, om FNL och Nordvietnam under hela kriget, dag efter dag, slag efter slag, hade militära förluster som var tio gånger högre än USA och Saigonjuntan, om FNL ända fram till 1968 endast kontrollerade cirka fyra procent av Sydvietnam (och efter 1968 kanske tio procent!) - varför vann inte USA kriget? Under dessa förhållanden skulle FNL (och "NVA") inte ha haft en chans.

Boken är inte endast obehaglig - den är ganska så absurd.

Det börjar verka kärlek, banne mej

Den här sången kom etta i den svenska uttagningen till eurovisionsschlagern 1968. Melodin var inte så tokig, och texten var, faktiskt, riktigt gullig.

De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och den envisas med att sitta kvar där.

Månen lyste klar

Jag är fortfarande i Näsåker, där jag åkt för att bland annat fira höstdagjämningen.

Jag måste berätta om en vacker händelse.

Sent på kvällen på lördag var vi vid Nämforsen för att ha en liten höstdagjämningsceremoni. Vi hade otur med vädret - det började duggregna redan vid tiotiden. Himlen var helt molntäckt.

När vi kom dit halv elva fortsatte det att regna. Jag började faktiskt att oroa mig för att min nyköpta mobil skulle bli vattenskadad!

Elva började vi den lilla ceremonin, och efter kanske 20 minuter började Annelie, som ledde ceremonin, sjunga en sång vars text började med att "månen lyser klar". Jag tänkte att det ju inte direkt stämmer just nu.

Efter att hon sjungit kanske en minut bröt plötsligt månen fram genom molntäcket. Och när sången var klar såg man hela månen.

När ceremonin var klar var kanske två tredjedelar av himlen molnfri, och man kunde beundra stjärnhimlen. Och månen var försedd med en regnbågsfärgad ring.

Nej, jag skulle då aldrig våga påstå att vår ceremoni orsakade allt detta. Men det KÄNDES ju faktiskt så... Det var en verklig och fin upplevelse.

PS. Och, ja, mobilen klarade sig också...

Återigen till FNL-grupperna

/Jag tror jag aldrig skrivit ett inlägg med så många stavfel som detta.  Och har väntat oförlåtligt länge med att ta bort dem. Men nu har jag äntligen gjort något åt saken!!/
-------------------------------------------------------------------------------
FNL-grupperna var början på min politiska aktivitet. Jag blev aktivist i augusti 1970 - jag blev utesluten på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp i maj 1972. På senare tid har jag tänkt mycket på den perioden, både personligt och politiskt.

FNL-grupperna var dominerade av KFML. Det är ett uppenbart faktum, även om det ibland görs försök att förneka det. DFFG (De förenade FNL-grupperna) var KFML:s mest lyckade frontorganisation. I själva verket var deras ställning något nästan unikt.

Med det möjliga undantaget för USA under antikrigsrörelsens höjdpunkt var DFFG  med all sannolikhet den organisation i världen som organiserade flest aktivister mot USA:s krig i förhållande till folkmängden. Och om man tar de organisationer som öppet förklarade att de stödde FNL (vilket antikrigsrörelsen i USA inte gjorde) så måste DFFG varit den största i världen - i förhållande till folkmängden.

Var detta KFML:s förtjänst? Det är svårt att säga, Ingen vet vad som skulle ha hänt om någon annan politisk kraft hade organiserat upp Vietnamrörelsen.

Den linje som KFML förde i DFFG var i princip denna. Organisationen var en enhetsfront. Den skulle vända sig till alla, även personer med borgerliga åsikter, och få dem att ena sig bakom tre paroller. Dessa var: USA ut ur Vietnam (senare Indokina), Stöd Vietnams (Indokinas) folk på dess egna villkor, och Bekämpa USA-imperialismen. Tonvikten skulle ligga på tålmodigt basarbete, med tidningsförsäljning, insamling till FNL, offentliga möten och demonstrationer.

DFFG hade också ett mer omfattade program som medlemmar, men inte aktivister, måste stöda. Det var lite problematiskt, vilket jag vill försöka visa senare.

Hur såg alternativen ut till denna linje? Man kan nog konstatera att nästan alla som aktivt drev en annan linje för Vietnamrörelsen hade mer fel än KFML.

För det första Svenska Kommitén för Vietnam (SKfV). Den hade stöd av (s) och (v) och var på papperet en enorm organisation. Den hade halva Organisationssverige  bakom sig, och det såg väldigt bra ut. I praktiken var det en byråkratisk koloss vars insatser i solidaritetsarbetet kom att bli oerhört mycket mindre än DFFG:s. Dessutom drev den, i alla fall de första åren, inte kravet på att USA skulle lämna Vietnam utan det i grunden ganska menlösa kravet "Fred i Vietnam" - en paroll som alla, inklusive USA, sade sig stå bakom.

Det andra öppna alternativet till DFFG uppstod hösten 1970, Det var den linje som KFML(r) drev. Det gick i princip ut på att fronten skulle ta ställning till den "marxist-leninistiska organisationen" och skola medlemmarna i "marxismen-leninismen". En sådan linje skulle förstås ha lett till en katastrof.;På ett ögonblick skulle rörelsen ha förvandlats till en sekt.

KFML (r) var här delvis uppbackade av en annan organisation - "Förbundet Kommunist" (FK) (där bland andra Anders Carlberg var med). De var oerhört mycket mer sofistikerade  än "errarna" i sin argumentering, men slutsatserna blev inte SÅ olika.. En solidaritetsfront måste ställa sig på "den proletära internationalismens grund" och för övrigt "föra ut förbundets politik på ett specifikt område", förklarade FK. . I praktiken skulle det blivit en allmänt antiimperialistisk, socialistisk front, där de olika vänstergrupperna öppet skulle ha kämpat om inflytandet.

Ett annat alternativ formulerades av "Revolutionära Marxistes Förbund" (RMF), som jag efter ett tag blev anhängare till. På papperet såg deras linje alldeles utmärkt ut. Alla som enade sig bakom DFFG:s paroller skulle kunna vara med i fronten, och man skulle inte behöva skriva under på DFFG:s (KFML-inspirerade) program för att bli medlem. Dessutom skulle det råda "tendensfrihet" vilket innebar att olika politiska strömningar inom fronten skulle få visa sina skillnader öppet. På papperet såg det bra ut, och visst kan en sådan front fungera. (Chilekommitén kom senare till stor del att bli uppbyggd efter den modellen).

Men problemet med RMF:s inriktning var nog här framförallt deras egen praktik. De kom till demonstrationerna under banderoller som förde fram särskiljande paroller, som "Seger åt den indokinesiska revolutionen". Genom detta ville man visa att det minsann var en revolution som man stödde, inte "bara" en nationell frihetskamp. Budskapet förstärktes av att man hade mängder av röda fanor, och uppträdde som en distinkt kolonn i demonstrationerna, om man inte stoppades av DFFG:s ordningsvakter. (Missförstå mig inte, jag anser inte att det var fel att föra ut ett socialistiskt perspektiv på Vietnam och Indokina., men här skedde det inte genom att "tålmodigt förklara" utan ofta på ett karikatyrartat och fetischistiskt sätt).

På sätt och vis motarbetade man sin egen enhetsfrontsmodell genom ett närmast sektartat uppträdande. För det mesta reagerade jag inte på det, eftersom jag psykiskt i vissa avseenden var borta från en del av verkligheten efter mitt psykotiska genombrott våren 1971, men ibland gjorde jag det.

Jag minns första-majdemonstrationen 1975, dagen efter FNL: slutseger i Vietnam. Dagen till ära strålade de olika demonstrationerna samman på en gemensamma mötesplats. Eller så minns jag det. I vilket fall som helst började demonstranterna att sjunga FNL:s "nationalsång" "Befria Södern". Men då började en kontingent av RMF:are demonstrativt att försöka överösta denna genom att istället sjunga "Internationalen" . Det är förstås inget fel att sjunga Internationalen, allra minst på första maj, men här var det så uppenbart att man ville profilera sig och den egna organisationen på bekostnad av enigheten denna fantastiska dag. .

Eftersom jag gick i RMF:s avdelning skämdes jag faktiskt.

Men trots sitt sektbeteende hade RMF nog rätt i princip. Men det hjälpte liksom inte. I praktiken var det KFML som hade skapat en modell för solidaritetsarbete som var oerhört framgångsrik.  Om man ville utmana den måste man även i praktiken visa sig bättre, inte endast i teorin. Och det var RMF totalt oförmögna till.

Men problemen med KFML-dominansen över DFFG fanns där under ytan. Jag nämnde att DFFG hade ett omfattande program som man måste acceptera för att bli medlem. Det innehöll bland annat en ekonomisk  analys av imperialismen, byggd på Lenins teori. Visserligen måste man inte vara socialist för att bli medlem, men det enda logiska alternativet om man inte var det var att anse att kapitalismen måste gå tillbaks till perioden före monopolkapitalismen, dvs i praktiken till 1800-talet.  Det var ju lite absurt.

Men än mer konstigt blev det när man efter Sovjets invasion i Tjeckoslovakien införlivade Kinas Kommunistiska Partis analys av Sovjet i sitt program. Sovjet var en imperialistisk stat - med en socialistisk retorik. Man kallade Sovjet för "socialimperialistiskt". Att det skapade problem när man ville få med VPK:are i solidaritetsarbetet brydde man sig inte om. Att det stred mot den officiella synen hos Nordvietnam och FNL brydde man sig heller inte om.

Men trots detta fungerade DFFG mycket bra. På många sätt. Ända till 1974. Då började det visa sig att DFFG:s stora problem - som sagt - var ledningens uppknytning till Kina. Ledningen stod alltså närmare Kina än Vietnam. Så fort det uppkom motsättningar mellan dessa länder valde DFFG:s ledning Kina, inte Vietnam.

1974 hade Kina börjat driva linjen att det var Sovjet som var den farligaste supermakten, inte USA. Då försökte DFFG:s ledning driva igenom "studier av världsläget", inspirerade av denna Kinas linje. Men då växte kritiken mot DFFG:s politik till en storm. Många av de personer som hade aktiverat sig för Vietnam, och alltid samarbetat med DFFG, protesterade. Ett exempel var författaren Sara Lidman. Och, framförallt, Nordvietnam och FNL ställde till sist ett ultimatum. Om DFFG skulle starta en sådan kampanj skulle vietnameserna tvingas öppet ta avstånd,

DFFG-ledningen tvingades att backa. Året efter tog kriget slut och DFFG ombildades till Vietnam- och Laosförbundet, medan de som ville bedriva "solidaritetsarbete" med Pol Pot-regimen kunde gå till "Vänskapsförbundet Sverige - Kampuchea". Men så invaderade (dessbättre) Vietnam till sist Kampuchea/Kambodja 1978-79, och gjorde slut på en av de värsta terrorregimerna i världshistorien. Saken var den att Kina stödde Pol Pot, och ledningen för Vietnam- och Laosförbundet var mer lojala med Kina än de var solidariska med Vietnam. Så i protest mot att Vietnam befriade Kampuchea/Kambodja så beslöt man sig för att ... upplösa Vietnam- och Laosförbundet.

Det var sannerligen ett tragiskt slut på en av de mest imponerande solidaritetsorganisationerna som funnits i vårt land.

Är universum en spillra från en fydimensionell supernova?

“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction” 
Hannes Alfvén

Kan inte låta bli att berätta om en ny kosmologisk teori.

Den går ut på att universum är en tredimensionell spillra (eller ett "membran") av en fyrdimensionell sol som exploderat och blivit en fyrdimensionell supernova.  I dess inre har bildats ett (återigen fyrdimensionellt) svart hål. I samband med att detta svarta hål bildades så utstötte det ett tredimesionellt "membran" - som är vårt universum.

Detta utvidgar sig, och det är därför det ser ut som om universum expanderar.

Teorin verkar tas på allvar på en hel del håll,  och anses ha en del fördelar, framförallt att den sägs förklara varför universum är så  homogent:  "The model also naturally explains our Universe’s uniformity. Because the 4D bulk universe could have existed for an infinitely long time in the past, there would have been ample opportunity for different parts of the 4D bulk to reach an equilibrium, which our 3D Universe would have inherited".

Ja, vad ska man säga om det? Vet inte riktigt, men det är kanske ett ovanligt slående exempel på det som Hannes Alfvén beskrev i citatet högst upp. Men den typ av skepticism han stod för tycks vara helt marginaliserad i dagens kosmologiska diskurs.

Moderskap, faderskap och papparätt

Jag kommer nedan att utveckla något jag först skrev med anledning av en kommentar på Monica Antonssons blogg

Det finns ett område där papparättsrörelsen stoltserar med en form av "politisk korrekthet". Lite märkligt, då många av dess aktivister i andra avseenden ofta verkar se "politiskt korrekt" som ett skällsord.

Det är när de exempelvis skriver saker som "...att ensam vårdnad oftare tilldöms mammor än pappor" och sedan automatiskt drar slutsatsen att det måste vara "ett systemfel".

Då utgår man underförstått från att kvinnor och män år lika bra på att ta hand om barn och att varje avvikelse från 50/50 i vårdnadsdomar är, just det, ett systemfel

På ett  sätt kan detta ytligt  låta som ett eko från det tidiga sextiotalets feminism. Då man började hävda att män minsann var lika bra som kvinnor på att ta hand om barn. Syftet var det bästa -  att ge kvinnor bättre möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.

Syftet var vällovligt, men resonemangen blev ofta hårdragna. Det fanns en naiv likhetsfeministisk optimism  om att männen lätt på alla plan skulle kunna ersätta kvinnor  i vårdnaden av barn. Men det var egentligen onödigt - denna optimism krävdes inte för att kvinnor skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden.

Och detta vällovliga syfte har förvridits till något ondskefullt i papparörelsens karikatyrversion. Nu är ett av syftena att tvinga fram att barn som är livrädda för fäder ska tvingas plåga sig igenom mardrömsår med olämpliga pappor. En viktig delseger i denna "kamp" var när lagen om obligatorisk gemensam vårdnad kom 1998. På en natt ändrades förutsättningarna. Fäder fick en ny typ av juridisk makt. Och de mer olämpliga av dessa började använda den - med förödande resultat.

Men trots allt har de inte kommit ända fram. Mycket vill ha mer. Fortfarande får mammor oftare ensam vårdnad än pappor. Och fanatikerna på papparättssidan kan inte tänka sig någon annan orsak till detta än - "ett systemfel".

Men att tala om systemfel är till syvende och sist  ett elegant sätt att komma förbi det faktum att ja, mammor är tydligen i genomsnitt bättre på att ta hand om barn än pappor.  När detta faktum någin enstaka gång får avspegla sig i vårdnadsstatistiken skriker pappanissarna  i högan sky!

Nej, det är inget systemfel. Det avspeglar tveklöst en materiell verklighet. Bandet mellan barn och mor är för det mesta starkare än bandet mellan  barn och far. Det är möjligt att det kommer att ändras någon gång, kanske till och med innan månen blir en grön ost. Men jag är tveksam. Havandeskap och amning - plus det faktum att kvinnor i hundratusentals år har skolats mer än män i att ta hand om barn, ett socialt arv som är svårt att bryta på något århundrade, är faktorer som även har en djupgående psykologisk påverkan.

På så sätt har vi ett komplex av sociala och biologiska faktorer där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra börjar. Detta komplex bör förstås bearbetas på olika sätt - men inte genom att aggressiva papparättare i allians med ett patriarkalt juridiskt system trakasserar kvinnor och barn, och tvingar sig på barn som inte vlll ha med dem att göra.

För hur det än må vara med de särartsfeministiska funderingarna ovan kvarstår alltså ett faktum. Idag går barnfientliga domstolar papparättsrörelsens ärenden när de gång efter gång, gång efter gång, mot barnens och mödrarnas vilja, tvingar barn att ungås med fäder som i en del fall är olämpliga, i andra rent förfärliga, Och i en del fall är förövare. Det är en tragedi.

Papparättsrörelsen är och förblir det största hotet i Sverige mot barns trygghet och välbefinnande. Den måste bekämpas.

Jag röstade i kyrkovalet

Nu måste jag avslöja något. Jag gick ju ur Svenska Kyrkan hösten 2009, av någon sorts blandning av ekonomiska och ideologiska skäl. De ekonomiska skälen visade sig helt meningslösa - jag märkte ingen skillnad alls, men jag är väl dålig på att räkna. De ideologiska hade fokuserat på försoningsläran - hur obehaglig tanken var  att människornas skuld hade blivit dem förlåtna pga att människor en gång för två tusen år sedan torterade ihjäl "Guds son".

Jag tyckte väl att det borde vara tvärtom. I så fall. Skulden borde väl ha ökats på än mer. Det tycker jag fortfarande. Men det hindrar mig inte att gå in i Svenska Kyrkan igen för några månader sedan.

Nej, jag är inte "kristen" utifrån någon vanlig definition. Jag gillar som sagt inte försoningsläran. Dessutom tror jag inte att Jesus uppstod. Ja, jag är till och med tveksam till om han verkligen dog på korset.

Men - jag tycker inte att detta är det viktigaste. Det viktigaste är att jag gillar en missförstådd religionsstiftare. Som genom alla de tre synoptiska evangelierna betonar att det viktiga är att inte förtrycka de fattiga, utan vara solidarisk med alla som är i underläge. Och som på flera ställen - mest tydligt i berättelsen om yttersta domen - visar att detta är oerhört mycket viktigare än om man "tror" på honom eller inte.

Det finns inget som tyder på att Jesus skulle ha brytt sig ett skvatt om någon 2000 år senare skulle ha trott på hans uppståndelse eller inte. I alla fall inget i de synoptiska evangelierna - och det är på sätt och vis de som måste räknas. Men han skulle ha brytt sig om ens handlingar. Vilket är det centrala - i nästan alla i sammanhanget relevanta uttalanden som tillskrivs honom.

Och idag röstade jag alltså. Vad röstade jag på? Vänstern i Svenska Kyrkan. Vad annars kan man göra om man röstar i ett val i en kyrka vars grundare, lär ha sagt saker som:

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).

Eller:  ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).

Eller: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).

Och som till på köpet hade en bror som sägs ha skrivit detta: ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5).

Höstdagjämning i Näsåker

Kvinnominne inbjuder till..

Höstdagjämningen 21 -22 september.

Lördag 21/9, kl 18.00 i Gudinnemuséet, Urhuset.

Föreningen Kvinnominne har möte om Utställningens framtid samt planeringsmöte för Sommarsolståndet 2014.

Alla Intresserade är hjärtligt VÄLKOMNA!

Kl 23.00 – 24.00

Ceremoni vid forsen som leds av Annelie Sarre. Samling vid kraftverket.

Vi upplever balansen mellan mörker och ljus. Vi hyllar skördetiden och välkomnar mörkertiden som kan ge oss tid för vila och eftertanke.

Söndag 22/9 kl. 15.00

Vi börjar med en vandring i labyrinten utanför Urhuset.

Därefter föredrag i Gudinnemuséet: ”Älgkon som skapade världen”

Erik Rodenborg, fil.lic. i religionshistoria.

Inträde 80:- inklusive fika och guidning av Utställningen.

Välkommen!

Info : 0622-30090, 070-368 19 74.

Arr: Föreningen Tealogernas lokalgrupp, Kvinnominne i Näsåker.

Något Uppdrag Granskning inte berättade om

Se de länkar som finns hos NoBoyToy om det fall som Uppdrag Granskning tog upp.

Om detta material var bekant för Uppdrag Granskning är det mycket anmärkningsvärt. Den enda slutsats man kan dra är i så fall att i UG:s världsbild är barn till för föräldrarnas (läs fädernas) skull, och inte tvärtom...
--------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och läs gärna NoBoyToys senaste, och mer utförliga, inlägg om Uppdrag Gransknings skandalprogram.

Teosofi och plasmakosmologi - en udda kombination?

Finns det något som förenar teosofi och plasmakosmologi? Frågan kan verka konstig. Det är förstås mil mellan Madame Blavatsky och Hannes Alfvén. Hela tanken ter ju sig absurd.

Men vid närmare eftertanke finns det en gemensam grund i deras syn på universum. Båda ser detta som oändligt i tid och rum,  Det kan inte verka så mycket till gemensam grund - men nu har en  teosofisk teoretiker publicerat sina åsikter om Big Bang-teorin. Dessa kan läsas här.

Texten är skriven av en viss David Pratt. Jag har inte hört talas om honom förut, men han har en ambitiös webbsida om teosofisk teori. Om han är med i någon organisation, och i så fall vilken, går inte att avgöra - så vitt jag kan se - men han verkar ligga närmare Pasadena än Adyar. (Kanske Tidlösa kan upplysa oss om hur det ligger till?)

Hans text ger ett kunnigt intryck, och han för fram en kritk av Big Bang-teorin som hämtar sina argument från kända vetenskapliga Big Bang-kritiker, som Fred Hoyle, Halton Arp och Eric J Lerner. Han redogör för de olika alternativen till Big Bang-teorin, men verkar vara mest positiv till plasmakosmologin. 

Han har noterat de likheter som finns mellan denna och teosofin. och han kommer fram till att de båda systemen leder till en likartad lkritik av Big Bang. Han godtar även synen på plasmats centrala roll i universum och försöker infoga denna i en teosofisk modelll. 

Men det visar sig snart att han egentligen står närmare den pseudovetenskapliga varianten av plasmakosmologi - den som brukar kallas för "The Electric universe". Det är egentligen inte så konstigt - deras syn på solens och stjärnornas natur har åtminstone ytligt en del gemensamt med ett gammalt hugskott från Madame Blavatsky. Hon lade fram idén att solen egentligen inte är varm - den skapar värrme, men dess kärna är inte varmare än låt oss säga jorden

Så långt går inte de velikovskianska teoretikerna bakom "Electric universe", men de menar att solens värme inte beror på några inre processer, och de menar också att solens kärna är mycket svalare än dess yta. Det måste Pratt tycka verka lovande. Han menar att de är inne på rätt väg, men att de inte dragit de riktiga slutsatserna.

Blavatskys idé verkar annars ha ignorerats av Adyar, men i Pasadena tycks den leva kvar.

En annan likhet med "Electric universe" är  Pratts kritik mot relativitetsteorin

Den är en ganska sinnnrik sundaförnuftskritik. Förresten, sinnrik bör jag inte säga, för den liknar på många sätt min egen ihoptotade hemmafilosofiska kritik. Med andra ord krävs det nog inte att man ska vara något större ljushuvud för att komma på den.

Han påpekar att hela  idén om att rummet kröks i sig själv förutsätter existensen av en fjärde rumsdimension och tillägger, helt riktigt, att det inte finns skymten av belägg för att någon sådan existerar. Jag säger "helt riktigt" mest för att jag själv har skrivit något liknande, och då måste jag ju tycka att det är riktigt....

Det är lite förvånande att se teosofer dra ut som det "sunda förnuftets" försvarare, men det är klart - hur mycket Blavatskys lära än strider mot vad som brukar kallas sunt förnuft slår relativitetsteorin den med många hästlängder.

Att teosofer inte uppskattar Big Bang är inte så konstigt. Deras syn på en evig kosmisk evolution styrd av andliga krafter är inte förenlig med Big Bang-teorins pessimistiska katastrofscenarior. Här kan man också se vad som kan förena en teosof som Pratt  med en marxist som Eric J Lerner. Teosofin och marxismen förenas av en evolutionär optimism - både människan och naturen förverkligar sig själv genom utveckling, som kan lida tillfälliga nederlag men som ändå kommer att fortsätta. 

I motsats till den moderna kosmologin som verkar avspegla ångesten i kapitalismens dödskamp. För att nu låta som en rikitigt tvättäkta marxist.... 

Ett våldsman möter den röda ängeln

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"

Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.

Crystal Liaison

Mer Fugs. Crystal Liaison är faktiskt en anti-sektlåt. Den parodierar kultledare och gurus, och Fugs själva har sagt att udden bland annat riktade sig mot Maharishi Mahesh Yogi.

Liksom låten om Ramses II kommer den från en LP från 1968, It crawled inte my hand, honest.

Jag köpte den lördagen den 28 februari 1970. Jag hade fyllt 15 två månader tidigare. Snön hade börjat smälta lite när jag gick hem med den.

Jag tror jag hade den i en genomskinlig plastpåse. I vilket fall som helst måste det ha synts att jag hade köpt den, för på vägen hem stötte jag på några äldre killar, som sa att det var en väldigt bra skiva. Jag tänkte att de måste ha en lika udda smak som mig, då de så väl kände till Fugs skivor.

Men det var egentligen vare sig denna låt eller låten om Ramses, som mest kom att fascinera mig när jag kom hem och började lyssna på skivan. Det var en helt annan låt. Men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

Ramses II Is Dead, My Love

Den amerikanska gruppen The Fugs gjorde en hel del udda och intressanta låtar i slutet av sextiotalet. En del var mycket bra, nästan fantastiska, några snudd på förfärliga. De kombinerade en ofta träffande kritik mot samhället i USA med en del saker som ter sig mindre sympatiska. som till exempel en ganska så ohöljd drogpropaganda.

Den här låten är inte förfärlig alls, men tillhör inte heller de bästa. Däremot är den fascinerande.  På You Tube kan man höra den i två olika versioner - en med vackra fornegyptiska bilder, en utan sådana men med kanske aningen lite bättre ljudkvalitet...

/Å andra sidan är ljudkvaliteten på min dator numera så dålig att jag nog inte bör uttala mig om hur den är på olika You Tube-versioner/.

En långsiktig kampanj för förövarnas "rätt" att begå övergrepp

Den kampanj som startats i och med Uppdrag Gransknings program bör inte ses isolerat. Det är ännu ett steg i  något mycket mer långsiktigt.

När kunskapen om omfattningen av fysisk barnmisshandel kom i tidigt 60-tal, om omfattningen av sexuella övergrepp mot barn kom  i slutet av 70- och början av 80-talet, och om existensen av organiserade och "rituella" övergrepp kom i sent 80- och tidigt 90-tal, skakades stora sektorer av samhället. Detta samhälle är i hög grad uppbyggt på en underförstådd "pakt" - vissa håll ska man inte titta åt, vissa frågor ska man inte ställa. Nu var pakten sönderbruten.

Sedan dess har backlashen verkat för att minimera "skadeverkningarna" av denna historiska vändpunkt. Ett arbete för att göra världen säker för de som ville begå övergrepp startade i hela västvärlden.

En del av aktörerna har varit omedvetna, andra har i högsta grad varit medvetna.

I Sverige har denna kampanj förts på många olika plan. Angreppen mot existensen  av bortträngda minnen är ett. Om inga trodde de som fick upp minnen senare i livet skulle omfattningen av övergreppen kunna döljas bättre.

En annan var att sprida idén om PAS. Om barn som berättar om övergrepp skulle kunna avfärdas som hjärntvättade av mamman skulle många förövare kunna få behålla kontrollen över sina barn.

Med hjälp av teorier om "satanistpanik", och "moralpanik", kunde de som berättad om organiserade och "rituella" övergrepp diskrediteras.

Ett annat plan är det juridiska. Genom en rad praxisändringar gjordes det nästan omöjligt att fälla någon i domstol för övergrepp mot barn. Sexuella övergrepp mot barn blev, som Madeleine Leijonhufvud påpekat, i praktiken legaliserat. Det är idag nästan omöjligt att få någon fälld.

Men det var inte nog. För även om många anklagade inte blev dömda var familjerätten skild från vårdnadsrätten. Så nu krävdes det en kampanj för att familjerätten skulle förlora sin självständighet. Om man blev friad i domstol, och det blev nästan alla, skulle man alltid få vårdnad . Dvs.  kontroll över de barn som man var misstänkt för att utnyttja.

Uppdrag Gransknings program och kampanjen som följer  är det senaste i en rad steg för att ta ifrån barn och utsatta för övergrepp den minimala rättssäkerhet de hade.

Den värld som vi kommer att få om backlashen inte hejdas kommer inte att vara värd att leva i. För att vi ska får en värld för människor måste den slås tillbaka.

Big Bang-ångest

Jag har beställt en bok. Närmare bestämt Eric J Lerners "The Big Bang never Happened",  på Akademibokhandeln. Jag hade lånat den från universitetsbiblioteket men efter att jag glömt att det inte var ett bibliotek som hade sommarlån krävde de in alla böcker jag hade.

Och så kom jag på att jag nog vill äga ett ex istället för att låna om den. Så att jag kan stryka över vad jag vill med överstrykningspenna.

Varför vill jag ha just äga den boken? Mest för att jag har en underlig känslomässigt grundad motvilja, ja, ångest, inför Big Bang-teorin. Å andra sidan hjälper det inte så mycket mot Big Bang-ångest att läsa Lerner för flera av hans centrala argument anses vederlagda genom senare observationer.

Dessutom kopplar han hela sitt motstånd mot Big Bang med något som kallas plasmakosmologi. Det är en aningen tvivelaktig strömning (anser många) som hävdar att elektriska fält knutna till plasma spelar en mycket större roll än vad mainstream-kosmologer vill medge. Så till exempel hävdar plasmakosmologer att man inte behöver postulera någon "mörk materia" för att förklara att galaxerna håller ihop - det räcker så bra med den elektriska kraften hos den interstellära plasman. Jag vet inte om jag kan tro på det - "vanliga" kosmologer menar att det saknas varje belägg för att elektriska plasmafält skulle kunna ha en sådan styrka på avstånd.

Nu är plasmakosmologin inte det enda alternativet till Big Bang-teorin. Det finns något som kallas "The quasi steady state theory" som bland annat har företrätts av Fred Hoyle, Geoffrey Burbridge, Margaret Burbridge, Halton Arp och J.V Narikar. Denna skola är nog inte lika känd, (i alla fall inte på nätet) för de är inte lika "missionerade" som plasmakosmologerna. Tyvärr är deras böcker inte alltid så lätta att hitta i handeln, utom Halton Arps, men hans kostar å andra sidan var och en mellan tusen och två tusen kronor.

De forskare som står bakom denna skola ses nog oftare som "tyngre" och mer "respektabla" än de idag levande plasmakosmologerna (Hannes Alfvén är ju död, liksom för övrigt också Fred Hoyle och Geoffrey Burbridge). I motsats till Anthony Perratt eller Eric J Lerner har ex.vis Halton Arp och Margaret Burbridge haft ett mycket gott rykte som ledande astronomen - innan de så att säga blev "kättare"...

Men varför i allsina dar håller jag på med att försöka hitta böcker som övertygande argumenterar mot Big Bang? Det är nog en udda typ av dödsångest. Hela tanken på att vårt universum blir glesare och glesare och tunnas ut tills inget till sist blir kvar fyller mig med fasa.

Så att läsa Big Bang-kritiska böcker är alltså egentligen en form av terapi mot dödsångest. Antar jag. Men förmodligen en ganska så ineffektiv sådan. Det finns kanske bättre terapimetoder?

Det machopopulistiska Uppdrag Granskning

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings program om den incestmisstänkte mannen och hans vårdnadstvist kommer jag på mig själv med att konstruera ett nytt ord: machopopulism.

Janne Josefsson slår i programmet indignerat fast att man i Sverige måste ses som oskyldig till motsatsen är bevisad. Och så säger förstås an massa upprörda män som vill ha vårdnad om barn fast de har anklagats och misstänkts för övergrepp. Om de inte får det skriker de om bristande rättssäkerhet...

Men nu är det faktiskt så att en domstol i brottsmål dömer utifrån principen "bortom allt rimligt tvivel". Om socialtjänst och domstolar gör samma sak i vårdnadsfrågor kommer en rad barn att hamna hos misstänkta förövare för att domstolar inte lyckats bevisa något med låt oss säga 95-procentig säkerhet. Och så sker faktiskt mycket ofta idag.

I detta fall skedde det inte. Det talar till socialtjänstens fördel. Men UG och Janne Josefsson använder fallet för att skapa en kampanj som vänder sig till de som är mer engagerade i att försvara den "lille mannen" och dennes "rättigheter" än att se till barns skyddsbehov. Detta kallar jag machopopulism...

Jag ser snarare det här fallet som ett exempel på att systemet har fungerat som det borde. Det finns inte tillräckligt starka skäl för att fälla fadern, men det finns faktiskt tillräckligt för att han inte bör få ha vårdnad. I programmet uppmanas man att "leka" med tanke att fadern är oskyldig. Varför då inte "leka" med tanken att han är skyldig?

Om mannen ÄR skyldig kan det bli så att UG-programmet och den kampanj Janne Josefsson m.fl. driver kan leda till att ett barn kommer att utsättas för övergrepp. Jag säger inte att det är så, men det kan absolut inte uteslutas.

Har UG-redaktionen tänkt den tanken? Jag hopas att de inte har det. Det skulle visserligen tyda på en gränslös naivitet. Men om de har det är det frågan om något värre. Nämligen en ofattbar cynism.

Dessutom - att UG använder den ökände övergreppsförnekaren Bo Edvardsson (som till och med skriver texter ihop med charlatanen Max Scharnberg) som "expert" - ter ju sig märkligt. Liksom att de mot slutet intervjuar två vänner till fadern som får tota ihop en "alternativ förklaring" till varför dottern anklagade fadern. Att UG inte inser att dessa de facto är jäviga, är ... märkligt.

Om UG lyckas med sin machopopulistiska kampanj kan det innebära att pressen kraftigt ökar på både sociala och rättsväsendet att låta alla de som är anklagade men inte dömda för brott mot sina barn att få vårdnad om dessa.  Det bådar inte gott...

Vilka som än kommer att vinna på en sådan utveckling, inte är det barnen!

"Uppdrag Granskning struntar i våldsutsatta barn"

Nu har också My Vingren skrivit ett inlägg om Uppdrag Gransknings program, på bloggen Genusfolket.

Läs det gärna!

NoBoyToy om Uppdrag Gransknings program

Jag har fortfarande inte sett Uppdrag Gransknings program om den "oskyldige" pappan men NoBoyToy har det. Nu har hon skrivit ett inlägg om detta.

Det ger som så ofta hos NBT, ett genomarbetat, klokt, och logiskt intryck.

Läs det gärna.

Fadersrätten ett hot mot barns rätt till trygghet

Jag vet att många förtvivlade mammor har försökt intressera program som Uppdrag Granskning att ta upp fall där barn tvingas leva med fäder de är livrädda för. Fäder som de berättar gör dem illa. Fäder som de berättar utsätter dem för övergrepp.

Men de "undersökande journalisterna" har inte varit intresserade.

Men andra saker är de intresserade av. Att pappor säger sig vara oskyldigt anklagade - se där ett ämne som man kan ta upp. Gång på gång.

Nej, jag har inte sett onsdagens program på SVT och jag är inte säker på att jag kommer att se det. Jag litar inte på detta programs vilja att ge en saklig bild. Och även om de nu skulle göra det, vilket jag inte tror, så kvarstår det faktum att de är totalt ointresserade att ta upp fall där allt tyder på att fadern är en förövare - men ändå har vårdnaden.

I detta samhälle saknas empati för barn. Det gäller i högsta grad i domstolar, och bland macho-journalister. Det finns ingen anledning att lita på att det juridiska systemet tillvaratar barns intressen.

Däremot är de ofta mycket intresserade av att försvara fäders intressen. Och vad är då en "fader"? Jo, en fader är en person som en gång har deltagit i en sexualakt som har lett till att ett barn har fötts nio månader senare. Denna sexualakt behöver endast ha tagit några minuter.

Men dessa minuter ger sedan "fadern" ifråga den potentiella rätten att kontrollera det barn som blivit resultatet av denna akt ända till dess barnet blir myndigt. Det är perverst.

Faderskap och moderskap kan inte jämställas. Moderskap innebär alltid en form av relation. Modern har burit barnet i sig i nio månader. Det skapar för det mesta ett automatiskt och intensivt band.

En ettrig papparättsnisse skrev för ett tag sedan i en kommentar som jag raderade att jag var emot fäders rätt. Det är sant. I grunden anser jag inte att några minuters avlande i sig bör leda till några rättigheter alls. "Faderskap" bör avskaffas som juridisk kategori.

Naturligtvis bör en man som lever tillsammans med en kvinna delta i vårdnaden om de barn som hon har fött. Men det finns i sig inga anledningar till att han mot barnets och kvinnans vilja får några "rättigheter" efter att relationen har avbrutits.

I matrllinjära samhällen hade "fäder" inte någon sådan rätt. Etnografiska studier visar att sådana samhällen oftast var mer harmoniska än patrilinjära. Och att i synnerhet barnen hade en starkare ställning.

Vi bör studera barnens ställning hos exempelvis trobriander, irokeser, hopi-indianer och andra matrilinjära samhällen. Och lära oss något av detta.

Fadersrättens införande var enligt Friedrich Engels kvinnokönets världshistoriska nederlag. Jag skulle vilja tillägga att det också var ett nederlag för barnen.

Om vi ska få ett mänskligt samhälle för barn, kvinnor och män måste fadersrätten avskaffas. Och med den de perversa principer som ger åratal av makt över barns väl och ve till någon bara för att han under några sekunders sädesuttömning har "avlat" detta barn.

Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?

Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.

Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.

Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.

Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är.  Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.

Uppdrag Granskning skadar barn

Alldeles oavsett vad som är sant eller falskt i det program som Uppdrag Granskning sänder ikväll är det en sak som är säker.

Resultatet av att det sänds kommer att leda till att förövare får blodad tand, och att domstolar i högre grad än nu kommer att känna sig pressade till att ge misstänkta förövare vårdnad om barn.

Det är en sak som borde stå klar. Det är ingen mänsklig rättighet att få ha vårdnad om barn. Och sexualbrott mot barn kan nästan aldrig "bevisas". Det bör inte behöva "bevisas" att en misstänkt fader är skyldig till incest för att han inte ska få vårdnad.

Barnens säkerhet bör få väga tyngre än fädernas rättssäkerhet. Även om en domstol så gör bedömningen att det endast är, för att ta ett extremfall, 30 procents risk att anklagelserna är sanna bör den misstänkte inte få någon vårdnad.

Domstolar dömer i brottsfall utifrån principen om "bortom rimligt tvivel". Det kan inte vara kriterierna när det gäller vårdnadstvister.

Det är värre att ett barn tvingas att umgås med en förövare än att en icke-förövare förlorar vårdnaden. Varför inser så få människor detta självklara faktum?

En politisk sekt med lång livslängd

Religiösa sekter kan bestå nästan hur länge som helst. Politiska dito brukar bli mer kortlivade.

En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.

När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).

Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.

Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.

En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.

De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.

Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.

Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .

(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.

De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".

De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.

Och så vidare.

Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.

Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.

Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.

Göran Lambertz, Robert Aschberg - och Jeanette Eriksson

Styrkan i Jeanette Erikssons berättelse är så stark, att till och med personer som iskallt och medvetet arbetat för att förövare lättare ska klara sig undan uttalar sitt stöd för henne.

Det gäller Göran Lambertz , som medverkat till att skapa en juridisk praxis, som bidragit till att (för att nu tala med Madeleine Leijonhufvud)  sexualbrott mot barn i praktiken har avkriminaliserats i Sverige.

Det gäller Robert Aschberg, som både före,  och efter, bokens publicering har  tagit upp Jeanettes fall, men som tidigare i praktiken har arbetat för ett samhälle där misstänkta förövare lättare ska få kontrollen över barn.

Det är absolut inget negativt med att personer som dessa ser sig tvingade att stöda Jeanette Eriksson. I hennes situation är det en fördel att få ett brett stöd - även om det så skulle komma från Djävulen och hans mormor...

Men om detta leder till att dessa herrar kan skapa en bild av att de konsekvent står på utsatta barns sida är det negativt. För det gör de inte. För att nu uttrycka det milt.

För samtidigt som de idag (genuint eller låtsat) är upprörda över hur Jeanette Eriksson sveks på sextiotalet arbetar de objektivt sett för att fler barn ska svikas idag.

Och ja, jag ska delta ....

... i den demonstration som samlas på Medborgarplatsen klockan 17 på onsdag den 4, inför Barack Obamas besök.

Trots "freds"pristagarens mer "progressiva"  retorik finns det inga kvalitativa skillnader mellan Obamas politik och George W Bushs, Ronald Reagans eller Lyndon Johnsons....

Förenta Staterna är och förblir världsimperialismens ledande makt - och den främsta garanten för en orättvis och exploaterande världsordning.

Jeanette blev utnyttjad i elva år av sin morfar

Från TV Play.

"Jeanette Erikssons morfar började utnyttja henne sexuellt när hon var fyra år gammal. Nu har hon skrivit boken "När jag blir stor" om sin uppväxt. I studion finns också psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren."

I inslaget intervjuas Jeanette, som säger mycket förnuftigt och klokt. Men dessutom får vi se utdrag från en "undervisningsfilm" från sextiotalet om henne. Av den framgår klart att man i stort sett insåg vad som hände med Jeanette, men att man inget gjorde.

Inslaget går att se på här. Gör det!