När jag höll på att bli anarkist - i sextonårsåldern

Nedan har jag lagt ut den enda anarkistiska text jag någonsin skrivit. Jag skrev den när jag nyss hade fyllt 16. Men först lite om bakgrunden till att jag skrev den.

1969-71 (när jag var mellan 14 och 16 år) var de år då jag på allvar försökte utveckla en konsekvent politisk åskådning. Det började med att jag i november 1969 började se mig som vänstersosse, och slutade med att jag i maj 1971 slutligen definierade mig som "revolutionär marxist".

Men mellan dessa tidpunkter funderade jag på många olika åskådningar - alltifrån gahrtonistisk vänsterliberalism - till anarkism.

Första gången jag funderade över anarkism var i december 1969 då jag hade satt upp några anslag som angrep skolledningen på skolans anslagstavla. De revs ner, och rektor Brenckert hade ett mycket allvarligt samtal med mig.

Så kom en dag en lärare fram till mig. Han var arg. Han sa att jag hetsade mot lärare på samma sätt som nazisterna hetsade mot judar. Jag tyckte att parallellen var lite - absurd, och sa det. Då frågade han om jag inte kanske till och med var - anarkist? Det lät mer rimligt, så jag sa att det kanske jag var.

Hösten 1970 gick jag med i Kungsholmens FNL-grupp. Vi hade möten på Coldinutrappan hemma hos en kvinna som, om jag minns rätt, senare blev en halvkändis och vänstersosse. Hon var inte KFML:are och hon hade en pamflett som hette "Vad är anarkism?" som låg på hennes bord. Jag frågade om jag fick låna hem den. Det fick jag.

Jag läste den och blev oerhört imponerad. Det var PRECIS vad jag tyckte... Så jag lämnade tillbaks pamfletten och köpte ett nytt ex av den på det anarkistiska "Södra bokcaféet". Där fanns också en tidskrift som hette "Organ för frihetlig socialism". Den var intressant, och på många sätt tilltalande.

Under det första halvåret 1971 började jag bli mer och mer skeptisk till anarkismen. Men jag tror faktiskt att jag redan hösten 1970 hade reagerat på att anarkister principiellt var emot att ställa upp i val. Jag tyckte det var korkat att inte ta de möjligheter som en valkampanj gav till att föra ut ett politiskt budskap.

Och sedan började jag läsa fler anarkisttidningar, och det verkade mer och mer bisarrt. Det fanns en tidning som hette "Anarki eller kaos" som frossade i ganska vulgära artiklar, med dåliga skämt, ibland av sexuell karaktär. Det var mer än avskräckande.

Dessutom verkade efter ett tag det så uppenbart att anarkismen inte höll, logiskt sett.

Anarkisterna förklarade att de var stenhårt mot att bilda partier, men de bildade själva anarkistiska förbund. Jag frågade var den principiella skillnaden mellan ett parti och ett förbund var och fick aldrig några koherenta svar.

De sa att man inte skulle ha en stat efter revolutionen, men då man frågade hur organiseringen av det nya samhället skulle se ut blev de vaga. Någon organisering måste ju finnas, men på vilket sätt skiljde sig deras organisering från en stat? Jag fick inte heller där några konsekventa svar.

Utom av de mest flummiga gröna vågen-anarkisterna som menade att samhället skulle bestå av små lokalsamhällen som alla gjorde vad de ville . När man frågade hur ett sådant revolutionärt lokalbaserat samhälle skulle överleva om exempelvis NATO-trupper skulle gå in för att slå ned revolutionen verkade de tycka att frågan var ointressant.

O.s.v.

Men nedan lägger jag alltså ut en text jag skrev i januari 1971 då jag fortfarande funderade på att bli anarkist. Jag skrev den som en svenskuppsats och fick faktiskt högsta betyg -en femma - på den.

Låt mig säga med en gång att den är lite pinsam. Det pinsammaste är nog att jag inte visste att Kronstadt var en stad, utan trodde att det var namnet på en upprorsledare. Troligen förväxlade jag Kronstadt med Machno.

Men här är den lite pinsamma uppsatsen från januari 1971. :-)

Anarkism - dröm eller verklighet?

En värld i total frihet. En värld utan tyranner och härskare. Den drömmen har väl funnits så länge människan har funnits.

I alla tider har människan gjort uppror, revolterat mot förtryck, som hon funnit outhärdligt. Men ofta har hon bara, sedan det gamla förtrycket krossats, ersatt det med ett nytt, kanske lika outhärdligt, förtryck. Nya dogmer har kommit istället för de gamla. Istället för tsarism kom auktoritär statskapitalism (Stalins Sovjet), istället för kejsardöme kom fascism (Hitlers Tyskland).
 
-Genom hela historien har det dock funnits en grupp människor som i sin revolutionära kamp bekämpat alla auktoriteter - som kämpat för total frihet: Anarkisterna!

"Anarki" betyder "utan härskare" och är ett grekiskt ord. "Anarkism" innebär att alla människor samarbetar fritt och jämlikt, att det inte finns någon som härskar, att det inte finns någon som lyder.

-Ingen vet riktigt när de första anarkistiska idéerna uppstod. En del grekiska filosofer hade anarkistiska idéer och en del kristna tänkare likaså. De första mer konsekvent anarkistiska idéerna uppstod dock inte förrän på 1800-talet. Michael Bakunin var en av de mest omtalade anarkisterna.Han deltog i kampen för socialismen tillsammans med Karl Marx, men snart uppstod klyftor mellan dem. Marx menade att man - sedan man väl krossat staten - måste upprätta proletariatets diktatur, vilket innebär en starkt centraliserad styrelse med all makt i statens händer. Bakunin, däremot,. avskydde all statsmakt och såg staten som något ont, som måste krossas. Han befarade att en socialistisk stat kunde bli minst lika hänsynslös som en kapitalistisk.

Istället för att arbetarna - som Marx menade - ska överta staten menade han att staten måste krossas - först då skulle man nå verklig socialism.

- En annan omtalad anarkistisk tänkare på 1800-talet var Peter Krapotkin. Han hade genom studier kommit fram till att människan var moralisk och solidarisk av sig själv, och att det alltså inte behövs normer och lagar.

Detta var anarkistiska tänkare, men hur är det med handlingarna? Har det funnits några anarkistiska revolutioner?

-Jo, det har det. Den första utpräglade anarkistiska revolutionen var - den ryska revolutionen 1917! En del av den var visserligen bolsjevikisk,, men en stor del av de revolterande var anarkister. I början kämpade anarkister och bolsjeviker sida vid sida, men när tsarismen väl krossats, kom de i oförsonlig strid med varandra. Anarkisterna var dock inte lika välorganiserade och blev till sist krossade.

En av de anarkistiska kämparna var Kronstadt /sic! anmärkning 2013/, som ledde en anarkistisk armé i Ukraina. Den krossades 1921 av bolsjevikerna. Sedan dess är Sovjet - som bekant - en statskapitalistisk diktatur. Drömmen om frihet dog i Ukraina 1921...

I början av 1900-talet uppstod i många länder syndikalistiska fackföreningar. Syndikalismen är en del av anarkismen, som har frångått en del av dess absoluta negativism mot auktoritet, men som ändå har kvar anarkistiska grunddrag. Syndikalisterna anser att arbetarna ska överta och förvalta företagen och styra dom själva.

Även i Sverige finns det en syndikalistisk organisation - SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation). Den har emellertid för länge sedan svikit sina forna anarko-syndikalistiska ideal och är numera en småborgerligt reformistisk organisation.

-Det enda anarkistiska samhälle som någonsin funnits bildades i Spanien i slutet av 1930-talet. 1936 hade de fascistiska generalerna Franco och Mola startat en reaktionär statskupp i Spanien. Den sittande folkfrontsregeringen klarade inte ensam av situationen, så folket på landsbygden fick självt gripa till vapen för att försvara demokratin. -I vissa provinser ordnades mottsåndet och förvaltningen enligt anarkistiska principer. Hela folket var med i besluten. arbetarna övertog företagen, och hela folket deltog i kampen mot fascisterna. Om Franco hade krossats hade kanske dessa anarkistiska samhällen fått bestå och utvecklats. Men nu blev det som bekant inte så - utan Franco segrade och fascismens natt sänkte sig över Spanien.

-De anarkistiska kommunernas död i Spanien innebar slutet för anarkismens storhetstid. Nu ställdes privatkapitalism och auktoritär statskapitalism mot varandra - folken fick välja mellan pest och kolera. Den ideologiska debatten sjönk till en bottennivå. Den rörde sig främst kring ämnen som ATP, vårt försvars styrka och andra småsaker. Om socialism talades inte - den var alltför grundligt komprometterad av Sovjets byråkratiska statskapitalism.Och anarkismen var helt glömd.

Men i mitten av 1960-talet vaknade ideologierna upp efter efter sin långa sömn. På nytt började man - i Vietnamkrigets skugga - undra om verkligen vår privatkapitalistiska blandekonomi är den bästa samhällsform som kan förekomma. Den nya vänstern blev en politisk kraft. En våldsam vänsterkantring uppstod - visserligen mest på tidningarnas kultursidor (de makthavande var givetvis lika borgerliga som alltid) -men ändå.

I den nya vänstervindens spår har också några anarkistiska grupper börjat bildas. Anarkismen har - visserligen i milt sagt blygsamma proportioner - återuppstått. I Stockholm har en anarkistisk grupp börjat sälja broschyrer, ha insamlingar och ordna demonstrationer. Om den har några utsikter får väl framtiden utvisa.

LEVE ANARKIN!
KROSSA STATEN!
ALL MAKT ÅT FOLKET!