Det minoiska Kreta

I augusti är det meningen att jag - i ett ganska så informellt sammanhang--,  ska hålla en inledning om minoiska Kreta. Så jag har återigen börjat att både läsa och fundera lite över denna fascinerande kultur. Och över hur den ofta behandlas i akademiska verk idag.

Att den minoiska kulturen i väsentliga avseenden skiljde sig från i stort sett alla samtida kulturer i Europa och Mellanöstern torde stå helt klart. Liksom att den hade stora likheter med långt tidigare, neolitiska, kulturer liksom - för övrigt - med Induskulturen i Sydasien.

Vi vet en hel del om den. I motsats till andra samtida kulturer - men i likhet med de äldre neolitiska - avbildades på Kreta kvinnor oftare än män. I motsats till de andra samtida kulturerna verkar de avbildningar som föreställer personer med makt föreställa kvinnor snarare än män. I motsats till andra komplexa samtidiga kulturer saknas alla avbildningar av någonting som verkar föreställa "kungar".

I motsats till de omkringliggande kulturerna var städerna och "palatsen" obefästa. I motsats till dessa var gravskicket fram till 1450 f.kr. till större delen kollektivt.

Fram till den allra sista perioden återfinns mycket få vapen från det minoiska Kreta. Bilder som föreställer strider saknas också i stort sett helt.

Religionshistoriker är i stort sett eniga om att det ikonografiska materialet från den minoiska kulturen tyder på en religion som dominerades av en kult av en eller flera gudinnor. Det finns också vad som troligen är manliga gudabilder, men de är underordnade.

Nu var inte minoiska Kreta neolitiskt. Det var ett bronsålderssamhälle med städer, tempel/"palats", - och något så modernt som avancerade avloppssystem...  Levnadsstandarden för alla verkar ha varit god - även om sociala skillnader verkar öka markant under den sista perioden.

Problemet är att från och med 80-talet har det kommit fler och fler revisionistiska historieskrivningar som försökt vända upp och ned på bilden - på oerhört magra grunder. Det måste ses som en reaktionsbildning mot skolan kring Marija Gimbutas. Denna framhöll minoiska Kreta som en sista utpost från en neolitisk matrifokal, fredlig, gudinnetroende jämlik kultur. Detta har provocerat arkeologer och andra forskare att försöka visa att det i många avseenden egentligen var, i det närmaste - tvärtom.

Det är intressant att se hur man gör. Några exempel. Att minoiska Kreta inte var fredligt visas egendomligt nog enligt somliga av exempelvis deras avbildade tjurlekar . Att de som leker med tjurarna är både män och kvinnor, att inga vapen finns med, och att ingenting tyder på att syftet skulle varit att döda tjurarna ignoreras i dessa resonemang.

En annan bild som brukar användas är en klassisk sådan av två pojkar som boxas. Pojkarna verkar varit i kanske femtonårsåldern, ingen är beväpnad. Ändå finns det de som här talar om att detta avbildar "militär träning" .

Jag återkommer senare till några av de arbeten och de forskare som driver teser om militarisering. Just nu nöjer jag mig med nämna dessa två exempel. 

En annan sak som gång på gång förs fram är möjligheten av att det skulle kunna ha funnits människooffer på minoiska Kreta. Det brukar ofta presenteras som om det vore ett bevisar faktum. Samma författare som brukar ignorera uppenbara belägg på människooffer från patriarkala kulturer brukar frossa i några få arkeologiska fynd från det minoiska Kretas absoluta slutfas.

Jag utesluter inte att det skulle ha kunnat funnits någon sådant, i en kultur som på alla håll var omringad av hot. Men beläggen är få, och skulle i sin helhet troligen istället kunna tolkas som exempelvis sekundärbegravningar

Men - å andra sidan - det är farligt att idealisera. Beläggen för människooffer på minoiska Kreta är mycket magra, men vi vet att djuroffer förekom regelbundet. Och om man väl är så att säga inne i ett idésystem som går ut på att det är nödvändigt med blodiga offer till gudomliga makter skulle det ju i en extrem krissituation kunna uppstå idéer att man kanske borde gå längre. Ett av de arkeologiska belägg som anförs för människooffer i den minoiska kulturens slutfas har återfunnits i  resterna av ett hus som förstördes av en av de sista jordbävningarna under minoisk tid.

Minoiska Kreta är en utmaning mot våra förställningar om hur komplexa kulturer ser ut. Den står i många avseenden ut som ett mer tilltalande alternativ till de patriarkala krigiska högkulturer som omgav det. Det gör den värd att studera. Förutsättningslöst - inte för att nödvändigtvis "bevisa" att den nog minsann var lika otäck och patriarkal som alla andra....

Litteraturtips

R.F. Willets, The Civilization of Ancient Crete, University of Californa Press, 1977