fredag 5 juli 2013

Charles de Gaulle och Algeriet

/Inlägget nedan ska inte ses som ett försök till politisk analys.

Det är framförallt min upplevelse av de Gaulle jag beskriver. En upplevelse som grundlades i sjuårsåldern, och som till stora delar finns kvar ån idag.

Det är å andra sidan klart möjligt att det kan finnas en relation mellan denna upplevelse och någon form av materiell verklighet...
/

Om det finns någon borgerlig statsman som jag verkligen beundrat (och på sätt och vis fortfarande beundrar) är det Charles de Gaulle. Det är en beundran som går tillbaks till sex-sjuårsåldern.

Jag har skrivit om det tidigare. Om hur imponerad och rörd jag blev över att den franske presidenten gång på gång riskerade livet för att han beslutat sig för att Algeriet skulle får bli självständigt. Hur han utmanade den yttersta reaktionen, i form av mördarorganisationen OAS (Organisation de l'Armée Secrète).

Den sista veckohelgen i mars 1962 (jag vet numera, jag har kollat tidningarna) var jag i Gräddö. Jag var sju år och satt i min farmors hus, "Nystugan" som det kallades. Radion stod på.

Där refererar de till ett tal av de Gaulle, som hållits några dagar tidigare. De nämner hur de Gaulle sagt att alla resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns hur jag närmast rös av välbehag.

Senare ska jag ha sagt (det minns jag inte, jag har fått det berättat) att jag skulle vilja läsa franska i skolan för jag ville kunna det språk som general de Gaulle talade. (Tråkigt nog blev till slut när jag många år senare skulle avgöra saken tyska i alla fall.)

Den senaste tiden har jag kollat tidningar från Algerietkrigets slutfas. Det som slår mig på nytt var det rent mordiska hat de Gaulle utsattes för av den franska yttersta högern. Som hade stöd av en mycket stor del av den militära apparaten.

De mer seriösa attentatsplanerna mot honom handlade om flera tiotal. De flesta avslöjades på ett ganska tidigt stadium, men några gick till handling. Det sista stora försöket var i augusti 1962. Då besköts generalens bil, och en av kulorna passerade endast 5 centimeter från de Gaulles huvud. Han verkade inte speciellt berörd, efteråt kommenterade han: "dessa herrar var uppenbarligen mycket dåliga skyttar".

I en skämtteckning i DN från samma år visas ett samtal på OAS högkvarter. Där säger en person, som tydligen försökt skjuta de Gaulle, till en annan: "Mitt jobb är hopplöst. Jag sköt 50 skott, sedan öppnade han bilrutan och frågade om jag ville låna hans glasögon".  (Citerat ur minnet).

Ett år tidigare, i augusti 1961, hade en bomb placerats på vägen framför generalens bil. Bilen skadades inte, men det började brinna på vägen. de Gaulle gick ut från bilen, och muttrade: "ska det här föreställa ett skämt?".

Jag förstår om han drev OAS till vansinne.

Om någon någonsin haft änglavakt måste det ha varit de Gaulle. Han klarade sig alltid. Han vägrade att göra bilen skottsäker, till säkerhetspolisens förtvivlan, och han var alltid irriterad över att säkerhetsmännen försökte begränsa hans möjligheter att fritt röra sig bland folk.

Han var till och med officiellt dödsdömd av OAS, men trots oerhörda resurser misslyckades de alltid.

Att riskera sitt liv för att frige en koloni är imponerande. Det gör till och med generalens (låt vara ganska så sofistikerade) macho-retorik inte endast uthärdlig...utan  riktigt tilltalande.

Jag vet att jag läste dagstidningar regelbundet från åtminstone våren 1961 (då jag nyligen fyllt sex)  och framåt.  Jag måste ha läst om alla dessa attentatsförsök, och blivit mer och mer imponerad av hur de Gaulle (åtminstone till synes) oberörd gick från attentatsförsöken och kommenterade på detta syrliga och överlägsna sätt.

Att riskera sitt liv för att man vill ge efter och upphöra med ett förtryck är lika imponerande som det är både vedervärdigt och meningslöst att göra det för rätten att få förtrycka...

Charles de Gaulle hade förstås många mindre roliga sidor också. Men det är inte för dessa som han kommer att bli hågkommen.  Två gånger i sitt liv gjorde han en avgörande insats mot den yttersta högern i Frankrike - och i sin egen armé. Den första gången när han vägrade ge efter för Tyskland och de nazivänliga 1940. Den andra gången när han i det tidiga sextiotalet bröt med en stor del av de som fört honom till makten 1958 - för att han i motsats till dessa insåg att Frankrike vare sig borde eller kunde fortsätta att ockupera och terrorisera ett muslimskt land på Afrikas nordkust .

8 kommentarer:

Tidlösa sa...

Kire,

Jag trodde vänstern avskydde De Gaulle. Vill du röra om i grytan, eller...? :-)

Vive le Québec libre!

Tidlösa sa...

http://www.youtube.com/watch?v=6LmoRGCPnJU

Ja, du får ursäkta porträttet till vänster, men jag hittade inget annat...

;-)

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

"Vänstern" är knappast ett homogent begrepp....
Tja, de Gaulle var statschef i en imperialistisk stat, så jag vill knappast säga att jag idoliserar honom.
Men å andra sidan var han en borgerlig demokrat och blev en framstående antifascist. Vid två avgörande tillfällen.
Marseljäsen är en vacker sång. Den får en att tänka på stormningen av Bastiljen...
:-)

Tidlösa sa...

"Vänstern är knappast ett homogent begrepp". Ha ha. Det stämmer bra det... ;-)

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Ska träffa AG om ett par dar. Jag passar på att fråga om hans åsikt i frågan! ;-)

Tidlösa sa...

När det gäller andra världskriget, är väl bilden glasklar. Jag tror att vi båda stödjer De Allierade. Det gör väl du också?

Annars minns jag ett väldigt kort meningsutbyte mellan mig och AG för sådär 20 år sedan. Jag klagade på lambertisternas rent demokratiska paroll "Avskaffa den femte republikens odemokratiska institutioner" (som ju grundlades av De Gaulle), medan AG menade att parollen var/kunde vara riktig...

Apropå vänstern och De Gaulle, läs görna artikeln "Regis Debray och nationen" på blogg Oskorei. Jag tänker inte länka till den - bloggen är fascistisk, men du kan säkert hitta artikeln ändå.

Som sagt, jag stödjer de allierade...

Erik Rodenborg sa...

Tidlösa

Ja, jag stöder förstås också retroaktivt de allierade i kampen mot Nazi-Tyskland.

Det innebär ju också att de Gaulles roll 1940-44 måste ses som progressiv. Eller hur?
Vilket också måste gälla hans roll i nedkämpandet av OAS.

Vad han gjorde 1945 och ett antal år framåt är ju en helt annan sak. Liksom, förstås, i maj 68!

Tidlösa sa...

Det stämmer. ;-)