tisdag 30 juli 2013

Julianus Apostata... kunde han ha lyckats?

Jag har en egendomlig ambivalens gentemot den sista hedniske romerska kejsaren, Julianus Apostata.

Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.

Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.

Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...

I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.

Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.

Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.

På sätt och vis hade han rätt.

Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.

Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.

En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.

Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.

Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,

Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?

Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.

4 kommentarer:

Tidlösa sa...

De kristna kejsarna antog kristendomen som ett led i sina strävanden att göra romarriket ännu mer centraliserat än tidigare. Detta misslyckades som bekant. Romarriket splittrades, och det västromerska riket gick under. Det intressanta är att den kristna kyrkan överlevde romarrikets nedgång och fall. Germanerna konverterade till kristendomen frivilligt, först till arianismen och därefter till katolicismen. Kyrkan hade inga militära maktmedel till sitt förfogande för att tvinga igenom detta. Det verkar som att de germanska makteliterna konverterade för att det fanns en slags kontinuitet mellan romarriket och kyrkan, både kulturellt och (åtminstone symboliskt) politiskt. Kyrkan var ju den enda transnationella institutionen vid den här tidpunkten, och uppenbarligen ansåg makteliterna – inte utan viss rätt, för övrigt – att en sådan övergripande enhet trots allt var något positivt.

Det man undrar över i detta sammanhang är om hedendomen hade kunnat spela en liknande roll? Ingen aning – det förutsätter nämligen att Julianus lyckats, och vi vet ju inte om han hade kunnat lyckas. Jag misstänker att han inte kunde det. Hedendomen hade antagligen spelat ut sin roll vid den här tidpunkten. Julianus försökte imitera den kristna kyrkans yttre former. Han ville skapa en slags hednisk ”kyrka” med sig själv som en slags ”påve”, och ansåg att denna organisation skulle ta hand om fattiga, dela ut mat, och så vidare. Det här är givetvis intressant, men det visar att Julianus tvingades efterapa sina kristna motståndare – det var så att säga dessa som hade det ”historiska initiativet”. Julianus gjorde helt enkelt ett tappert försök att inympa mer ”kristen” moral och organisering i hedendomen.

(Fortsättning följer.)

Tidlösa sa...

En fråga som hänger samman med detta är om romarriket alls kunde reformeras? Förmodligen inte. Julianus gjorde även här ett tappert försök. Han avskaffade stora delar av den ”bysantinska” byråkratin som hans företrädare byggt upp, och införde större självstyre för provinser och städer. Man undrar vad som hade hänt om han lyckats? Förmodligen hade de centrifugala tendenserna inom romarriket helt enkelt blivit starkare, och riket hade kanske kollapsat redan på 300-talet. Gott så (jag gillar inte heller romarna!), men det är ju möjligt att detta – ironiskt nog – GYNNAT kristendomen, som även då hade blivit den enda transnationella kraften i Medelhavsområdet och Europa. Förutsatt att det fortfarande fanns en vilja till kulturell enhet, så hade makteliterna i de nya rikena helt enkelt hållit fast vid arianismen eller katolicismen. Man hade alltså i denna kontrafaktiska historieskrivning fått samma situation som man faktiskt fick omkring hundra år senare i verkligheten…

Kan man bevisa detta? Nej, knappast. Men det låter troligast. Julianus var på sätt och vis en tragisk figur. Tragisk, och ärligt talat lite kufisk…
En annan intressant fråga: romarriket splittrades ju faktiskt redan på 200-talet, även om den splittringen var kortvarig (jag tänker på episoderna med Zenobia, kejsarna i Britannien och Gallien, etc). Vad hände hänt om Aurelianus *inte* hade lyckats återförena riket? Då hade det blivit intressant, eftersom kristendomen vid denna tidpunkt ännu inte var lika etablerad som den skulle bli hundra år senare… Hade Europa splittrats i hedniska riken utan kulturella kopplingar till varandra? Eller hade romersk hedendom överlevt som en nostalgisk kvarleva i olika delar av Europa…?

Tidlösa sa...

Jag har postat två inlägg här. Hoppas du fick dem! ;-)

Erik Rodenborg sa...

Ja, dessa olika frågor är som sagt omöjliga att besvara.

Men det tragiska är ju att kristendomens seger ledde till den kanske mest totalitärt långvariga religiösa diktatur som världshistorien skådat.

Med det muslimska Mellanöstern som enda allvarliga konkurrent. Men islam var då inte lika totalitär, så den europeiska kristenheten mellan 500 och 1500 e.kr. tar nog priset.

Var detta verkligen "historiskt nödvändigt"?