torsdag 25 juli 2013

Att springa i skog klockan tolv på natten

Jag sökte efter sökord på nätet för att hitta en film jag såg på sent på TV kvällen den 24 juli 1970. Jag fann detta.

Och, ja, det stämmer, det var den jag såg denna mörka julikväll i Gräddö. Jag var 15 år.

Jag såg den hos en familj vi kände. Jag var den ende från vår familj som var där. I normala fall skulle väl min bror vara med också, men han var på ett sommarläger med CISV (Childrens International Summer Villages) i Rumänien.

Filmen slutade nästan exakt tolv. Den var i egentligen tre filmer i en. De var alla rysliga. Men i alla straffades synden på olika sätt.

I en har vi en girig och grym rik kvinna, som är blind. Hon tvingar sin läkare att pressa en fattig sate att donera sina ögon åt henne. Så han blir blind istället. Nu slutar det ändå inte så trevligt för henne. För när hon får hans ögon och kan se blir hon så entusiastisk så hon tittar på solen. Den ska man inte göra. Hon blir blind igen.

I en annan har vi en nazistisk krigsförbrytare som vill få ro. Han är jagad men tror att han kan försvinna in i en vacker naturmålning på ett konstmuseum. Till sist blir läget kärvt för honom, han kanske hotas av att avslöjas, jag minns inte exakt. Så han rusar in i rummet där den fina tavlan hänger och lyckas med en oerhörd viljestyrka transformera sig in i tavlan. Det är bara det att nu hänger en annan tavla där. En som föreställer Jesus som plågas på korset. Om jag nu minns rätt.

Så han byter plats med den lidande Jesus och blir för evigt korsfäst.

Den tredje handlar om en girig man som har mördat en nära släkting. Så plötsligt märker han att en tavla där man ser den mördade gå uppåt, hänger på trappan till övervåningen där ha sover. Han tar ner tavlan. Men nästa gång hänger den där igen, men nu några meter längre upp för trappan. Och tavlan förflyttas - närmare och närmare den onde mannens rum. Om jag nu nu minns rätt. Hur det slutade minns jag inte....

Nu kan man tycka att alla historierna egentligen slutar lyckligt. De onda besegras ju. Men jag är rädd i alla fall.

Och jag har sett klart, klockan är tolv. Jag ska gå hem. Det är ett skogsparti mellan huset där jag ser filmen och huset där jag bor. Jag bor ensam i något som heter "Gäststugan", som ligger nära mina föräldrars sommarstuga.

Så nu ska jag hem genom miniskogen. Jag har en ficklampa. Det finns ingen väg, men en liten skogsstig. Där finns grenar och stenar som man kan snubbla på.

Jag springer rakt igenom det mörka skogspartiet. Undrar lite om jag för min inre syn ska se den där tavlan med den döde mannen som sakta går uppåt, väntande på sin hämnd.

Men jag ser ingenting. Jag minns än idag mycket väl den skräckfyllda språngmarschen, men jag har bara ett vagt minne av när jag kommer hem. Men jag minns att jag är lättad.

Då är klockan kanske 20 över tolv, natten till den 25 juli 1970.

4 kommentarer:

Verutschkow sa...

Själv föredrar jag att springa på vägen/gatan vid den tiden på dygnet. Ofta riktigt lugnt och skönt och gott om plats. Men blir jag rädd är det stor risk att jag blir stel av skräck.

noboytoy sa...

Själv känner jag mig tryggare i mörkret i skogen, än vad jag gör i neonljuset inne i stan.

Erik Rodenborg sa...

Verutschkow, NBT

Jag tänkte kommentera era olika synsätt med en halsbrytande kommentar, men kom på att om jag la ut den skulle det alltid kunna komma en papparättsnisse som skulle vilja tolka den som ett begynnande psykostecken.

Så jag avstår, tills vidare. ;-)

Verutschkow sa...

Just det, Erik, allt du säger kan komma att registreras och användas emot dig ...