Gunnar Wall, Palmemordet och bortträngda minnen

Nyligen kom Gunnar Wall ut med boken ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender". (Semic 2015).

Tidigare har Wall om samma ämne gett ut böckerna "Mörkläggning" i två band 1997, och "Mordgåtan Olof Palme" 2013.

En sak som inte många uppmärksammat i Gunnar Walls behandling av Palmemordet är hur han lyfter fram och betonar den uppenbara minneslucka Lisbeth Palme verkar ha haft i samband med mordet.

Denna har hela tiden uppmärksammats i Walls arbeten om mordet, och den har också en viktig plats i hans teori om hur mordet praktiskt gick till, det s.k. mötesscenariot. Enligt denna, som har stöd av flera centrala vittnesuppgifter, och förklarar en hel del oklarheter runt mordet, hade Palme i själva verket lurats till att stämma träff med en man, som sedan var den som utförde mordet.

Det är klart - om det var så måste Lisbeth ha trängt bort en betydande del av händelserna runt mordet. Att just detta scenario stöds av en rad detaljer och vittnesmål är därför på många sätt intressant.

När Gunnar Walls tidigare böcker kom ut var just utgångspunkten att Lisbeth Palme trängde bort väsentliga delar av händelserna inte så väldigt kontroversiell.

Men två år innan hans senaste bok kom ut hade Dan Josefsson, som bekant, hunnit startat en kampanj, där han (av anledningar som han bäst känner till själv) ettrigt drivit linjen att bortträngda minnen inte existerar, och att det är en "övertro" att anse att traumatiska minnen överhuvudtaget kan trängas bort.

Så i "Konspiration Olof Palme" blir Wall ju tvungen att ta upp frågor som rests av Josefsson i dennes kampanj.

Att Lisbeth Palme trängt bort delar av händelseförloppet är helt klart, alldeles oavsett några mötesscnarior. Gunnar Wall påpekar (s. 140-41) att Lisbeth vare sig såg mördaren skjuta mot Olof, eller mot henne själv, trots att det sista måste ha skett endast en meter från henne. Hon såg heller aldrig dennes revolver. Den första person hon ser som hon tror är mördaren, är en man som befinner sig på ca 10-15 meters avstånd.

Att detta skulle vara mördaren var nog ett missförstånd, men faktum kvarstår: Lisbeth Palme har ingen visuell minnesbild av själva mordet.

Efter mordet ser hon dock en man springa in i en gränd, men det är som sagt efteråt.

Gunnar Wall kommenterar att det verkar "finnas en lucka i hennes minnesbilder när det gäller den man som skjutit” (s. 142). .

Efter att kort nämnt den förvisso extrema möjligheten att det eventuellt handlade om en mördare som rört sig extraordinärt snabbt (skjutit, hunnit göra sig av med vapnet, och hunnit förflytta sig 10-15 meterr innan Lisbeth ens hann reagera!) kommer han till det mer rimliga alternativet: "att hon sett saker som hon inte kommer åt" (samma sida). Med andra ord, trängt bort minnet av dem.

Väl kommen så långt konstaterar Wall att det i debatten om Thomas Quick ju förts fram uppfattningen att traumatiska minnen inte KAN trängas bort.

Eftersom han i motsats till kampanjmakare Josefsson verkar ha satt sig in i lite av den mer relevanta litteraturen i frågan blir det enkla svaret: "Så är det förstås inte"...

Wall fortsätter och skriver bland annat: "Minnet är en komplicerad mekanism. Vi kan minnas rätt, vi kan minnas fel.... Vi kan undvika smärtsamma minnen. Vi kan plötsligt komma på saker som vi länge glömt, även mycket obehagliga saker... En artikel i tidskriften Forskning och Framsteg från 2014, "Det stora kriget om bortträngda minnen", ger en viss överblick över forskningsfältet och debatten kring dessa frågor.". (142-43).

Wall fortsätter sedan med ett exempel från Breivik-fallet där kaptenen på den färja som förde ut Brevik till Utøya helt uppenbart trängt bort att Breivik sköt hans sambo, trots att hon stod alldeles i närheten av honom (s. 143)-

Gunnar Wall hänvisar sedan till forskning om PTSD (Posttrauamatic Stress Disorder) och hänvisar till att bland de typiska symptomen finns "just oförmåga att minnas en viktig aspekt av den traumatiska händelsen. Och då avses en oförmåga att minnas som inte orsakats av huvudskador, alkohol eller narkotika" (s. 143).

Ordet "en viktig aspekt" är väl valt utifrån scenariot i det mord som boken behandlar ; det finns ju annars i forskningen om dissociativa tillstånd en lång rad av väldokumenterade fall där offer för trauman också varit oförmögna att minnas i stort sett hela den traumatiska händelsen...

Gunnar Walls bok är annars alldeles utmärkt, och kan varmt rekommenderas. Jag återkommer till den vid tillfälle.

Men redan nu vill jag alltså uppmärksamma att författaren till den uppmärksammade boken om Palmemordet inte som så många andra verkar ha ryckts med av dem massmediala hysteri som Dan Josefssons "dokumentär" inledde hösten 2013. Det är välkommet. Mer än välkommet.

Om Halloween....

...tycker jag inte.

Men sådant finns ju inte....

Idag kan man läsa i DN om en kvinna som befriats av polisen sedan hon kidnappats och utsatts vad som beskrivs som "blodsriter",  och av polisen själv beskrivs som "häxkonst".

Den som undertecknat artikeln är Clas Svahn, som ju skrivit mycket intressant och läsvärt genom åren.    

Men vänta ett tag.... Vet vi inte alla sedan mitten av 90-talet att alla rapporter om den här typen av övergrepp är vandringssägner? Som rent definitionsmässigt inte kan existera?

Men de finns ju i alla fall, och det är ju bra att man för en gångs skull får se en liten del av isbergets topp.

Och detta läser vi för övrigt just dagen innan det olustiga Halloween-jippot,   då vi alla förväntas frossa i död och skräck.

Statskuppen i Portugal

För ett tag sedan skedde vad som måste beskrivas som en de facto statskupp i EU-landet Portugal. Det har uppmärksammats på några sajter på nätet, men från de stora media i Sverige har det varit anmärkningsvärt tyst.

Trots att vänstern fick majoritet i parlamentet vägrar presidenten att låta den bilda regering med motiveringen att den är extrem och EU-fientlig!

Nu kommer till sist Olle Svenning med en kort kommentar i Aftonbladet. Det är ju välkommet.

Men när  kommer protesterna från svenska politiker mot att presidenten i ett EU-land flagrant bryter mot elementära demokratiska principer och kör över majoriteten i parlamentet?

För övrigt anser jag....

... att förpackningsindustrin borde inleda ett samarbete med brottsförebyggande rådet.

När jag slutade vara ateist

Det har väl bara funnits några år i mitt liv som jag har haft en konsekvent ateistisk och materialistisk världsbild. Det var ungefär 1968-72.

1968 (vid tretton års ålder) hade jag anammat en religionskritik som var någon sorts blandning av Ingemar Hedenius´och Sigmund Freuds. De logiska argumenten hämtade jag mest från Hedenius, analysen av religionens orsaker från Freud. Jag såg all religion som faderskomplex, och/eller en kollektiv tvångsneuros.

Den inställningen förstärktes under åren. När jag blev marxist 1971 började jag komplettera den freudianska kritiken med en marxistisk. Min konsekvent materialistiska ateism nådde väl sin kulmen 1972.

Samtidigt fanns det en lucka i systemet. Det var medvetandets existens. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur medvetandet kunde finnas om allt var materia. Vad man än visste om atomer och elektriska fält i hjärnan kunde det inte förklara varför resultatet var någon som kunde uppleva någonting. Inte ens i teorin. Därför var funderingarna kring vad medvetandet var ett svart hål i min materialism, som hela världsbilden förr eller senare riskerade att sugas in i.

Precis detta hände 1973.

Men egentligen började det redan november 1972. Jag var ofta i ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby där hälften av de som bodde var medlemmar i en vänsterorganisation som jag själv stödde. Samtidigt var jag patient på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

Nu råkade det sig så att en psykolog som arbetade där hade en bror som kände två av medlemmarna i kollektivet. Denne bror var präst. Och han råkade veta en sak som jag inte visste. Två av medlemmarna i den vänstergrupp som jag stödde, och som bodde i kollektivet, var också aktiva kristna.

Det var jag lyckligt ovetande om, även om jag undrade över att det fanns betänkligt många kristna böcker i en av bokhyllorna i kollektivet.

Men en dag kom så den stora chocken. Psykologen på Långbro sa i förbigående till mig att det kollektiv jag brukade vara i på helgerna verkade vara en blandning av marxister och kristna. Jag trodde inte mina öron.

Jag fick en chock. För jag var inte endast ateist, jag var direkt fientlig mot all religion. Jag såg all sådan som reaktionär vidskepelse, som jag dessutom nästan var rädd för.

Så kom helgen. Jag brukade sova över natten till lördag och natten till söndag, Jag kom en fredagskväll. Och släppte bomben.

Jag berättade vad psykologen hade sagt. Och hoppades att det skulle visa sig vara ett underligt missförstånd. Men det var det inte.

Det var värre än jag hade föreställt mig. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna, två av marxisterna i kollektivet - två kvinnor - kombinerade sin marxism med kristendom!

Jag frågade upprört hur det kunde kombineras. De försökte förklara. Och sedan startade en diskussion (ibland snarare någon form av gräl), som varade i fyra månader.

Det blev än mer intensivt när jag flyttade in i kollektivet och skrevs ut från Långbro. Det skedde den 17 januari 1973.

Men nu hade som sagt min materialism en svag punkt. Medvetandets natur. Därför började jag ändå sakta, sakta, påverkas.

Vändpunkten kom nog när jag började läsa en av böckerna i kollektivets bokhyllor - den engelske biskopen John Robinsons bok "Gud är annorlunda" ("Honest to God"). Den sågs nog som kättersk av fundamentalister, men just därför kunde den påverka mig. Den hade en bild av Gud hämtad från Paul  Tillich. Gud var tillvarons grund, som ytterst var kärlek. Det var inte en varelse "utanför", utan som sagt tillvarons grund. Det var en bild som tilltalade mig, och grep in i mig.

Så nån gång i mars 1973 gav jag till sist upp. Min materialism hade mött sitt Waterloo, kan man säga. Och den har sedan dess aldrig riktigt kunnat hämta sig.

Kristen blev jag nog ändå aldrig på riktigt, även om jag försökte. Men både ateismen och materialismen hade försvunnit för gott.

Jag borde försöka få tag i biskop Robinsons bok igen. Den går säkert att låna, och kanske köpa i nyare upplagor. Jag minns att den fyllde mig med en form av glädje i början av 1973. Den gav en gudsbild som inte endast var intellektuellt möjlig att tro på, utan även faktiskt kändes innerlig och glädjefylld...

Och en världsbild som ger en känsla av innerlig glädje kan ju inte direkt skada att fördjupa sig i, speciellt inte om den dessutom också är intellektuellt uthärdlig...

Bimbo

Otrohet och svartsjuka är ju ett vanligt tema i populärmusiken. Men denna sång av Lambretta är nog nästan oöverträffad i sin intensitet.

I länken ovan kan man både höra och se Lambrettas officiella musikvideo till "Bimbo". Den är riktigt imponerande.

Lägg märke till skillnaden mellan sången och videon. I sången riktas aggressiviteten mest mot älskarinnan, men i videon riktas den mer mot den i sanning patetiska otrogne mannen. Som får möta sitt öde när videon närmar sig sitt slut.

En intensiv video till en intensiv sång. Som jag inte hört på länge innan jag nyligen hittade den på min favoritsida på nätet.

NoBoyToy om morden i Trollhättan

Egentligen skulle jag vid det här laget ha skrivit en recension av Gunnar Walls utmärkta och nyligen utkomna bok "Konspiration Olof Palme". Men av någon anledning har jag lite svårt att koncentrera mig i dessa dagar.

Så jag länkar i stället till NoBoyToys korta sammanfattning av några grundfakta om skolmorden i Trollhättan.

Inlägget är, som så ofta på NBT:s blogg, intressant och läsvärt.

Nyklippt

Så här ser jag ut som nyklippt. Det var Ann-Charlotte som tog bilden, och det var också hon som övertalade mig att klippa mig.

Hon är alltså lika bra på att ta bilder som att ge goda och konstruktiva råd... :-)

Skolmördaren hade högerextrema sympatier

Läs denna artikel på Expo om skolmorden i Sverige.

Ett citat från artikeln:

"Expo kan avslöja att gärningsmannen under den senaste månaden visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser. På sin youtube-kanal har han gillat flera filmer av en tongivande svensk nyfascistisk bloggare och opinionsbildare som är verksam i både svenska och internationella högerextrema medier.

I youtube-filmerna talar bloggaren om "det multikulturella helvetesprojektet" och beskriver sig som en motståndare till "judisk mediekontroll i den västerländska civilisationen" och betonar "betydelsen av ras i samhället".

På Youtube gillar den misstänkte gärningsmannen även filmer som glorifierar Nazityskland. På sitt facebookkonto har han också visat sympatier för Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning mot invandring."

Citatet talar för sig själv. Och jag känner mig inte förvånad.

Opportunity Nox

Den som vill kan gärna se denna Roxette-video.

Jag gillar Roxette. De har ofta en form av intensitet, som tar tag i mig.

Den här låten låg på en samlings-CD som kom 2003. I alla fall köpte jag den 2003.

Jag gillade den, och hela CD:n. Dessutom använde jag CD:n för att upprätthålla nån form av terrorbalans mot en kille i min studentkorridor som plågade mig med att spela SKA-musik dagar och kvällar. När jag inte stod ut spelade jag Roxette, Lambretta och Runaways på hög volym.

"Opportunity Nox" fascinerar mig, vet inte riktigt varför.

Vägen till ett lyckligt äktenskap

Jag drar mig till minnes något jag läste hos Robert Briffault. Han skrev 1927 ett mastodontverk i tre band, "The Mothers", som handlade om förhistoriska matriarkat.

I en av dessa volymer fanns citat från en egyptisk vishetsbok från faraonisk tid. Där skulle det ha stått att vägen till ett lyckligt äktenskap är att mannen obetingat ska lyda sin hustru.

Jag vet att jag använde det i någon av mina uppsatser i arkeologi i början av 90-talet. Men just nu kan jag inte hitta dem, vet inte ens om jag har kvar dem. De går att låna på Vitterhetsakademiens bibliotek, i alla fall har jag gjort det förut. Så jag skulle kunna få tag i citatet och se på vilken sida hos Briffault det stod, och sedan kolla vidare.

Sedan är det klart, jag är inte hundraprocentigt säker på att Briffault refererade korrekt.  För det måste man kolla hans egna källor, vilket jag inte gjorde då.

Det antika Egypten var ett annorlunda land. Efter att minoiska Kreta gick under var det det enda landet i regionen som inte var entydigt patriarkalt.

Jag sitter och tänker på det vackra citatet. Som all levnadsvisdom går det naturligtvis inte att applicera till hundra procent. Men jag tror nog att i många fall skulle det vara ett stort framsteg om det tillämpades. Och definitivt fungera oändligt mycket bättre än praktiken i de kulturer och familjer som tillämpar motsatsen....

Det kan förstås också appliceras på förhållanden som inte är regelrätta äktenskap. I de flesta fall är det nog bättre om mannen gör som kvinnan säger, än motsatsen. Om detta är jag helt säker....
:-)
-------------------------------------------------
TILLÄGG 
OBS detta var ett medvetet provokativt inlägg. Tolka det inte som att jag innerst inne är för hierarkier av något slag. Jag tror bara att det i vår värld nog skulle vara bra om kvinnors inflytande på män (både privat och kollektivt!!!) åtminstone under en ganska lång period skulle bli större än motsatsen. Ända tills patriarkatet bara finns kvar som ett otäckt minne....

En ny och spännande väg

Lyssna gärna på denna sång av Kjell Höglund.

Har just klippt mig....

... efter att en människa som numera har ett betydande, för att inte säga avgörande,  inflytande på vad jag gör :-) insisterade på att jag borde göra just detta. Hon tyckte jag borde fixa det redan idag så jag gick till frisersalongen  i Hovsjö och fick tid direkt.

Så en oerhört massa hår försvann, och när jag ser mig i spegeln inser jag att hon hade rätt....

Det blev riktigt bra.

Vill ha dig i mörkret hos mig

Från en webbsida som jag numera följer mycket noga, hämtar jag denna sång.

Den motsvarar väl också känslor som jag upplever i dessa dagar. Kan man kanske våga säga.

Låt det aldrig ta slut...

Men visste inte Sigge Fürst att etern inte finns?

Här kan man höra inledningssången till Sigge Fürsts underhållningsprogram "Frukostklubben". Det är det sista avsnittet, från den 31 december 1978, men jag hörde ofta på det som barn redan på sextiotalet.
Sången kommer två minuter in i You Tube-klippet.

Någon gång i kanske elvaårsåldern, kanske lite tidigare, började jag fundera över en textrad i inledningssången. "Etern ska bära fram, en hälsning, gomorron, till dig".

Jag blev lite upprörd - eller möjligen lite stolt över att jag som barn hade fysikaliska kunskaper som övergick Sigge Fürsts, trots att han verkade mycket äldre än jag.

Hade han verkligen inte hört talas om att Michelson-Morleys experiment från 1887 hade visat att det inte finns någon eter och att detta var en av hörnstenarna i Einsteins relativitetsteori?

Det visste ju jag, som (aningen brådmoget) barn, så hur kunde det vara så att inte endast Sigge Fürst utan även Sveriges Radios redaktion, som ju borde ha ett inflytande över texten till inledningen på ett av Sveriges mest kända radioprogram, inte hade hört talas om relativitetsteorin? Eller hade de rent av hört talas om den, men skamligt nog valt att ändå sprida ett så ovetenskapligt mörker över landet varje lördagsmorgon?

När jag sedan blev 12 (eller nåt) hade jag väl blivit lite mindre "konkretoperationell" (för att nu tala med Piaget) och kanske till sist insett att man inte ska ta sånt SÅ bokstavligt, när det gäller allmänna vitt spridda talesätt....

I slutet av förra veckan...

... träffade jag en oerhört fin människa som fyllde mig med en så innerlig glädje att jag inte har varit med om något liknande på årtionden.

Och sedan dess har jag haft regelbunden kontakt med henne, och blivit mer och mer överväldigad varje dag som går.

Detta tillstånd har ett namn, tror jag. Fast jag avstår att fortsätta skriva mer om detta här. Det är kanske inte denna bloggs uppgift att fördjupa sig i sådant.

Here Comes the Sun

Hösten 1969 kom Beatles LP Abbey Road. Den var mycket välgjord, men på en del sätt mer "glad" och "kommersiell" än en serie av tidigare skivor. Komplexa experimentskivor som Revolver 1966, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Magical Mystery Tour 1967, och i viss mån också dubbel- LP:n The Beatles 1968.

Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.

En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

NBT tillbaka - igen

En av de bloggare som regelbundet försvinner så länge att man undrar om hon är borta för alltid är ju NoBoyToy (NBT). Hon är ju älskad av många, hatad av andra, men få torde förknippa henne med begreppet "likgiltighet". Själv skulle jag vilja kalla henne för en ofta mycket uppfriskande feministisk stormvind.

Nu har hon - igen! - varit borta så länge att man har blivit riktigt orolig. Men oron var ogrundad även denna gång. Hon har återuppstått för tredje eller fjärde eller X:te gången.

Välkommen tillbaka. Jag håller långtifrån alltid med dig men jag tycker att din blogg behövs.

Hennes första blogginlägg efter den senaste oroande pausen kan läsas här.

She loves you

Det finns en så omedelbar glädje hos de tidiga Beatles. Lyssna gärna på She loves you, för ett av de bästa exemplen.

Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...

Jag borde ha blivit mer mobbad

/Det här är ett inlägg med en medvetet provokativ rubrik. Som jag skriver nedan är inte dess syfte att debattera "mobbning" som fenomen. Det har heller ingen klar definition av "mobbning" utan det glider lite mellan olika betydelser av ordet. Det är väl mest ett försök att problematisera lite runt frågan utifrån mina personliga erfarenheter./
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.

Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse  så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.

Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.

För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i  min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.

Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.

Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.

Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.

Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.

Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.

Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.

Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.

Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....

Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**

Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.

Ingrid Carlqvist fick pengar av SD

Detta har bland annat uppmärksammats på Monicas blogg.

Om ni klickar vidare från den kan ni bland annat hitta några milt sagt egenartade IC-citat från Twitter.

Däremot tror jag inte Ingrid får några nya pengar från SD, då hennes "Dispatch" åtminstone indirekt tagit ställning för det uteslutna ungdomsförbundet mot SD:s ledning.

Ingrid Carlqvist står i själva verket långt till höger om SD, hon har redan tagit steget ut i den öppna avgrunden bortom SD.

Vad inte media uppmärksammar är dock att hon inte började sin bana med invandrarfientlighet och islamofobi. Hon började med hat mot de som engagerade sig för utsatta barn.

Hon hånade alla som "trodde" på bortträngda minnen (låter välbekant, eller hur Josefsson och Linderborg?), de som trodde på barn som berättade om fäders övergrepp (det var mamman som hade hjärntvättat dom, sa hon), de som trodde på offentlig statistik om hur utbredda sexuella övergrepp inom familjen var (det fanns en finsk undersökning som "bevisade" att sådana nästan inte finns, påstod hon).

Media vill inte uppmärksamma detta eftersom de själv sedan länge tagit över många av dessa IC-teman.

En annan sak som bör påpekas är ju att hon 2009 hävdade att hon hade bränts som häxa i ett tidigare liv. NoBoyToy kommenterade det för övrigt här, i en riktigt fyndig kommentar

Look Out Here Comes Tomorrow

Fastnade plötsligt för denna Monkeeslåt från januari 1967. Den låg på deras andra album "More of the Monkees", som gavs ut innan de hade lärt sig att spela själva...

Jag mindes nog inte den från när det begav sig, jag hörde den långt senare. Jag skulle tro i tidigt 90-tal. Den låg aldrig på någon svensk lista i alla fall.

Melodin är lite suggestiv, speciellt när den kombineras med texten.

Som är lätt fascinerande. Och här är ju den också åtföljd av en bitvis lite märklig musikvideo.

Eller rättare sagt - det är uppenbarligen en episod i ett avsnitt av TV-serien. Jag undrar faktiskt vilken roll mannen som låg fastbunden på bordet egentligen spelade i detta avsnitt...

"Oops, bara Kuba vet hur planeten räddas"

Låter som en fascinerande rubrik, och det är rubriken på att intressant debattartikel i Aftonbladet. Intressant och tänkvärd.

Läs den gärna här.

Reaktionens två ansikten

För den som jag har Svenska Dagbladet som morgontidning är det inte svårt att missa hur nyliberaler  utnyttjar den nuvarande flyktingkrisen på sitt eget speciella sätt. Medan Sverigedemokraterna utnyttjar den genom att ställa mer välbärgade svenskar mot mindre välbärgade flyktingar utnyttjar nyliberalerna den till ett mer klassiskt kapitalistiskt högertema: att ställa rika i alla länder mot fattiga i alla länder.

Flyktingkrisen visar enligt denna åskådning hur förlegade den "svenska" välfärdsstaten och den "svenska" solidariska lönepolitiken är. Välfärdsstaten står i motsättning till solidariteten - så hamras budskapet in dag efter dag i storfinansens husorgan.

Jag läser nästan aldrig DN:s ledarsida, men det skulle inte förvåna mig om samma tema reflekteras där.

Vill bara upprepa än en gång: nyliberalism är INTE mindre reaktionär än nationalism. Däremot är den mer ÖPPET cynisk. Alla andra typer av solidaritet, alla typer av gemenskap, ska ersättas med solidariteten mellan de superrika.

Det är huvudsakligen därför SD växer. Om alternativet till SD är en falsk solidaritet som vill utnyttja invandring och flyktingar till att slå mot de landvinningar som arbetarrörelsen har kämpat till sig under de senaste hundra åren - och socialdemokraterna inte aktivt går i front mot detta - är det då så underligt att SD håller på att bli ett större parti än S inom LO-grupperna?

Den genomsnittlige nyliberalen är mer välutbildad, mer sofistikerad, mindre "vulgär", än den genomsnittlige "nationalisten". Men inte ett dugg mindre reaktionär, Däremot, givetvis, mindre "folklig".

Det är förstås nu så att just de (det gäller ju inte alla!) som faktiskt röstar på SD i hopp om att välfärden a la folkhemmet ska få vara kvar , eller återupprättas, kommer att bli lurade. De kommer förr eller senare att tvingas inse att SD inte på något sätt vill försvara det klassiska "folkhemmet". Men då är ju skadan redan skedd...

De värderingar SD sprider har växt från att vara ett nästan omärkligt luftdrag för några årtionden sedan till att idag närmast likna en storm. I morgon riskerar den att bli en orkan, eller tyfon.

SD:s framväxt är spegelbilden av nyliberalismens kris. Som i sin tur avspeglar krisen i dagens kapitalistiska system.

Frånvaron av en stark vänster gör att det blir en avgrundshöger som presenterar sig som en "lösning". De senaste månaderna har jag stött på flera människor i den nedre skalan av samhällshierarkin, som normalt sett alltid röstat rött, eller grönt, eller för den delen stött F!, som nu avslöjar sin skamliga hemlighet. "Om det vore val idag skulle jag rösta på SD". Ibland med ett litet tillägg: "snälla, du måste LOVA att inte säga det till NÅGON"

Och jag svarar - nej , jag kommer aldrig att peka ut dig för någon. Det vore ungefär lika ruttet som när Åsa Linderborg outar Daniel Suhonen som masochist...*

Och medan jag säger detta undrar jag samtidigt mer och mer skräckslaget: vart är vi på väg?
------------------------------------------------------
* Det är förstås också klart möjligt att denna insinuation från Linderborg är falsk. I båda fallen är ju hennes agerande ungefär lika sunkigt...

"Skolskytten var satanist"

Enligt media hade den senaste skolskytten skrivit ett satanistiskt manifest innan han begick morden.

"Efter massakern vittnade folk på skolan om att han bett flera av offren att uppge sin religion. De som svarade att de var kristna ska han ha skjutit i huvudet. 

Nu berättar en källa med insyn att Chris Harper Mercer skrivit ett manifest och att döma av det var satanist, skriver tidskriften People. – Killen gjorde det här för satanistiska syften. Han gjorde det för att bli en gud i helvetet. Han vill vara ond. Det är hans mål, att tjäna satan."

Läs mer på aftonbladet.se här.

Asiatiskt produktionssätt i Kambodja

Ett skolexempel på det Marx kallade för asiatiskt produtionssätt och Wittfogel för orientalisk despotism kan man finna i detta program på SVT om khmerriket för ca 1000 år sedan. Del två kan ses här.

Allt finns där - jättelika bevattningssystem, och materiell välfärd kombinerat med despotiskt styre.

Och en politik, som kan ses som en form av dåtida planering för att lösa den tidens ekologiska problem. Som dock till slut misslyckas, när vädret plötsligt förändras, på ett alltför dramatiskt sett.

En mystisk sak för den som klickar på den första länken är en skylt som dyker upp som säger att programmet är olämpligt för barn. Som sagt lite mysko. Varför dyker inte sådana skyltar upp vid nyhetssändningar  som handlar om IS terror, Thomas Quickdebatter eller skolskjutningar i USA?

Men killarna i klassen hade ju rätt...

Någon gång denna oktober för 50 år sedan fick jag reda på hur barn kom till världen. Dvs jag fick kunskap om den specifika akt som leder till att barn kommer till världen. Min första reaktion blev: "men då hade ju killarna i klassen rätt"!

Bakgrunden var denna. Någon gång i tredje klass, 1964-65, fick jag av några killar i klassen höra en förskräcklig rövarhistoria. Den gick ut på att det fanns något som kallades "knulla" och som i princip innebar att en man kissade in i en kvinna och att detta kiss nio månader senare blev till ett barn. Det lät inte klokt. Jag tänkte att de måste ta mig för en jubelidiot.

Men de gav inte upp. Efter ett tag hade nästan alla killar enats bakom denna rövarhistoria (jag tror aldrig jag vågade fråga någon tjej!) . Jag blev mer och mer konfunderad.

Under hela första delen av 1965 pågick denna "debatt". Kulmen  var, kanske, en klassutflykt  i maj 1965. Vi sov på ett vandrarhem, eller nåt. Vi sov där en natt och killarna hade ett eget rum.

På morgonen började den eviga konflikten igen.

Jag förklarade lugnt och tålmodigt att kiss var en avfallsprodukt och inte kunde skapa några barn. De blev lite osäkra, men insisterade på att fenomenet "knulla" ändå existerade, och att de var helt säkra på detta.

Då fick jag en idé. Det fanns ett sätt att slutgiltigt ta reda på sanningen... Så jag sa ungefär så här: "ni säger att det finns något som heter knulla, och att det är det som leder till barn. Jag säger att det inte finns det. Men lärarna borde ju veta. Jag föreslår att vi idag frågar en lärare om saken, lägger fram våra olika åsikter, så får de tala om vem som har rätt".

Resultatet blev spridda flämtningar och ett gallskrik: "NEJ, GÖR INTE DET!" Jag log förnöjt. Här hade jag fått det slutliga beviset på att de ljög. De måste de väl göra, för annars skulle de väl inte vara så rädda för att ta upp frågan med lärarna?

Nu var saken den att jag var extremt lillgammal, och beläst., Jag hade läst hundratals böcker för vuxna om politik. historia, astronomi, fysik. Det är helt otänkbart att jag inte till och från i dessa hade stött på åtskilligt som borde lett till att jag fattat att det låg NÅGOT i den berättelse som jag avfärdade.

I själva verket kan jag idag komma på åtskilliga saker som jag bevisligen redan hade läst, som styrkte grunddragen, om än inte detaljerna, i klasskamraternas story. Dessutom minns jag hur vår lärarinna i tvåan hade berättat lite om att tuppen hade ett rör som han stoppade in i hönan när hon skulle ha barn...

Att jag inte ifrågasatte mitt eget förnekande var alltså inte ren okunnighet; det var på sätt och vis ett bortträngningsfenomen av renaste vatten. Jag VILLE inte veta.

Så, en dag i fjärde klass, i oktober 1965. Jag hade läst en artikel i "Det Bästa". Den handlade  om preventivmedel och aborter. Närmare bestämt var den mot det senare och för det förra. Den menade att om det fanns en god tillgång till preventivmedel skulle man kunna undvika aborter. Jag fattade ingenting.

Till sist valde jag att fråga min mor om saken. Så jag ställde frågan om vad det var för skillnad på abort och preventivmedel.

Hon insåg nog att om hon svarade undvikande skulle jag riskera att ganska snabbt kunna ta reda på saken i alla fall. Så hon berättade i korta drag hur saker låg till.

Min första tanke var alltså - "men då hade ju killarna i klassen rätt"! Här hade jag hånat dom för deras rövarhistoria i ett års tid, och så hade de haft rätt hela tiden. Nåja,  inte  i alla detaljer, det där med kiss stämde ju inte, men ändå....

Så jag insåg nu att det inte alltid var från de vuxna som man fick reda på sanningen. Ibland kunde det vara bra att istället lita på sina jämnåriga, även när de berättade sånt som  de vuxna inte vågade säga ett knyst om.

Det var en både omtumlande och nyttig upplevelse.

Medborgarlön

På SvD Brännpunkt idag argumenterar fyra miljöpartistiska riksdagsledamöter för medborgarlön.

Första gången jag hörde talas om medborgarlön var 1969. Jag var 14 och satt i en bil som åkte från Gräddö till Stockholm. Och någon lärd person höll ett föredrag på radio och förespråkade just en sådan.

Jag minns att jag automatiskt fick sympatier för idén. Det har jag faktiskt fortfarande.

Sveket från Hanna Fahl

Apropå den märkliga "kulturdebatt" mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, som den förstnämnde för ett tag sedan startade på Aftonbladet/Kultur - så har den fått en form av parodiskt eko på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Ganska träffande, faktiskt.
-----------------------------------

PS. Bara för att undvika alla missförstånd. Jag anser inte att Linderborg och Suhonen är lika goda kålsupare i det bisarra grälet, det finns ingen symmetri. Huvudansvaret vilar på Linderborg. Det var hon som startade, och det var hon som sedan blandade ut eländet med ett närmast sadomasochistiskt bildspråk, som (dessbättre) gör det hela till något ganska så unikt i  svensk kulturdebatt.

Är Palestina grekiskt?

Det geografiska område som ligger söder om Libanon, väster om Jordanien, och nordöst om Egypten har i dagligt tal två namn. Inget av namnen kommer från den tidigast belagda folkgrupp som bodde där. Om det hade gjort det hade, förstås, området kallats Kanaan.

Det två namn som brukar användas är,  förstås,  Israel och Palestina. Israel är som bekant namnet på den stat som grundades 1947-48 i hård strid mot sina arabiska grannar. Och genom fördrivandet av stora delar av den "palestinska" befolkningen.

Namnet Israel kommer ursprungligen från den stat som utvecklades kanske efter 1200 f.kr. Den hette just "Israel"; efter Salomos död kom den att splittras och den norra delen fortsatte att kallas "Israel", den södra kom att kallas "Juda".

Idag kallas som sagt staten "Israel", men den dominerande etniska gruppen i den brukar ju som bekant kallas "judar".

Det ursprungliga Israel upprättades någon gång efter 1200 f.kr. genom en invasion, eller kanske en långsam invandring, möjligen tillsammans med stöd av lokala uppror. I vilket fall som helst slogs den ursprungliga kananeiska kulturen sönder av "israelitiska" folkgrupper  som av döma av de arkeologiska beläggen kom österifrån.

Men "Palestina"? Idag är alla historiker överens om att namnet kommer från en annan folkgrupp - filistéerna. De var också erövrare, men de kom inte österifrån, de kom av allt att döma från nordväst. Någon gång för kanske 200 år sedan började tanken att de hade en koppling till den grekiska kulturen att vinna gehör bland forskare.

Och idag vet vi att deras keramik var nära besläktad med den grekiska mykenska keramiken. Det finns också många kopplingar mellan filistéiska person- och platsnamn och grekiska ord. Att "filistéerna" var en grupp som kom från "proto-grekiskt", eller åtminstone egeiskt, håll, torde vara bevisat.

Den filistéiska kulturen nämns, och fördöms, ju i Bibeln, och man får närmast ett intryck av att den besegrades ganska så snabbt.

Men tydligen inte snabbare att den hann skapa ett namn för landet, som används än idag....

Ett av klassiska sionistiska argumenten från 1800-talet var ju att den judiska befolkningen en gång bodde i Palestina, och att de därför hade rätt att återvända dit. Om det kan man tycka vad man vill, men en av implikationerna av detta argument skulle kunna hävdas vara att även delar av den grekiska befolkningen har någon sorts rätt att bo i samma land...

Hur länge fanns förresten "filistéer" som en distinkt grupp kvar i "Palestina"? Det är en intressant fråga, som jag nog återkommer till...