... att kommentera igen (med undantag för denna och den föregående posten, som ska ses som programförklaringar, inte som inlägg). En grundregel som jag tycker alla bör tänka på är denna. Skriv inte något som ni inte är säker på att det är helt OK att alla i hela världen kan läsa (man behöver inte ens kunna svenska för att läsa, Google har översättningsprogram!).
Om ni vill skriva meddelanden enkom till mig kan ni maila, alternativt skriva Privat ovanför om ni skriver till bloggen så vet ni att det inte kommer att läggas ut.
Men det är bättre med mailkontakt i så fall, för då får jag en chans att svara.
torsdag 28 maj 2015
På förekommen anledning
Denna blogg är just nu ingen blogg, eftersom det inte går att kommentera den. Men detta kommer ganska snart att ändras.
Jag vill passa på att säga något principiellt om hur modereringen på denna blogg fungerar.
Bloggen är förhandsmodererad. Det innebär att jag måste godkänna alla kommentarer innan de läggs ut.
Grundprincipen för modereringen är vad som skrivs, inte vem som skriver. Och det är vad som skrivs här, inte vad som skrivits någon annanstans. Och det är vad som skrivs under inlägget ifråga (eller i någon väldigt nylig debatt på denna blogg) , inte vad samma person skrev på denna blogg för två år sedan.
Det finns undantag. Hans Scheike kommer aldrig,att få skriva här, även om det så endast handlar om krukväxter. Men undantagen är få.
Det händer ibland att människor ställer sig frågan om verkligen X, som eventuellt skrev detta eller detta på Y-.sidan, eller eventuellet betett sig väldigt tarvligt mot Z, verkligen bör få skriva här. Och det är inte så konstigt.
Men grundprincipen är alltså denna. Modereringen handlar om vad som skrivs, inte om vem som skriver det. Och - alltså - undantagen från denna grundprincip är mycket, mycket få.
Jag vill passa på att säga något principiellt om hur modereringen på denna blogg fungerar.
Bloggen är förhandsmodererad. Det innebär att jag måste godkänna alla kommentarer innan de läggs ut.
Grundprincipen för modereringen är vad som skrivs, inte vem som skriver. Och det är vad som skrivs här, inte vad som skrivits någon annanstans. Och det är vad som skrivs under inlägget ifråga (eller i någon väldigt nylig debatt på denna blogg) , inte vad samma person skrev på denna blogg för två år sedan.
Det finns undantag. Hans Scheike kommer aldrig,att få skriva här, även om det så endast handlar om krukväxter. Men undantagen är få.
Det händer ibland att människor ställer sig frågan om verkligen X, som eventuellt skrev detta eller detta på Y-.sidan, eller eventuellet betett sig väldigt tarvligt mot Z, verkligen bör få skriva här. Och det är inte så konstigt.
Men grundprincipen är alltså denna. Modereringen handlar om vad som skrivs, inte om vem som skriver det. Och - alltså - undantagen från denna grundprincip är mycket, mycket få.
Tillägnad NoBoyToy
När jag tittade runt lite på Creedence-låtar upptäckte jag Joan Jetts version av "Have you ever seen the rain".
Och eftersom jag vet att en av de mest dynamiskt fascinerande bloggare jag någonsin stött på, nämligen NoBoyToy (NBT) formligen älskar Joan Jett passar jag på att lägga ut den, som en hyllning till hennes - just det- fascinerande blogg.
I väntan på att jag ska fundera färdigt över karaktären på min blogg, som just nu inte är någon riktig blogg eftersom den inte går att kommentera, tycker jag att det är lämpligt att en post som är tillägnad NBT ligger överst.
Jag håller alls inte alltid med henne, men hon är verkligen en frisk fläkt, vilket bland annat visas av att hon kan reta gallfeber på många, som inte tål en feminism som är kraftigare än en mellanmjölksvariant.....
Så kan jag på detta sätt passa på att tacka för många fascinerande provokativa men inspirerande läsupplevelser genom åren...
Och eftersom jag vet att en av de mest dynamiskt fascinerande bloggare jag någonsin stött på, nämligen NoBoyToy (NBT) formligen älskar Joan Jett passar jag på att lägga ut den, som en hyllning till hennes - just det- fascinerande blogg.
I väntan på att jag ska fundera färdigt över karaktären på min blogg, som just nu inte är någon riktig blogg eftersom den inte går att kommentera, tycker jag att det är lämpligt att en post som är tillägnad NBT ligger överst.
Jag håller alls inte alltid med henne, men hon är verkligen en frisk fläkt, vilket bland annat visas av att hon kan reta gallfeber på många, som inte tål en feminism som är kraftigare än en mellanmjölksvariant.....
Så kan jag på detta sätt passa på att tacka för många fascinerande provokativa men inspirerande läsupplevelser genom åren...
onsdag 27 maj 2015
Bad Moon Rising, "satanistpanik" och denna blogg
Jag funderar lite över vilken karaktär denna blogg ska ha. Under tiden som jag gör det kommer kommentarsfunktionen på bloggen att vara avstängd. Tills vidare lägger jag nu ut en suggestiv sång av Creedence Clearwater Revival . Den heter alltså Bad Moon Rising och kan höras här, tillsammans med ett fantasifullt bildband.
Dess lätt kusliga text har inspirerat många. Bland annat använde sig den anti-satanistiske religionsforskaren Carl A Raschke den till det tredje kapitlet i sin bok Painted Black, som faktiskt var en av inspirationskällorna till min (hårt angripna) lic-uppsats i religionshistoria 1998.
Trots att jag stod mycket långt ifrån Raschke politiskt, var det något i hans analys av destruktiva "sataniska" och satanistiska subkulturer som imponerade mycket på mig.
Det tredje kapitlet i hans bok hette alltså Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America .
Raschke blev snart avfärdad som en sån där obehaglig spridare av "satanistpanik", som inte "fattade" att just satanism var ett i grnden ganska harmlöst fenomen, som borde behandlas oerhört respektfullt, vänligt, och jag höll på att säga inställsamt. Där upplevde jag i alla fall att jag hade något gemensamt med Raschke - hur långt vi än stod från varandra i andra avseenden.
Så lyssna gärna på Creedence låt. Den ger väl uttryck för en närmast skräckfylld pessimism - om man tar den på allvar.
Men den får ligga överst här ett tag, till jag bestämt vad denna blogg egentligen är för något och vad jag ska göra med den.
Dess lätt kusliga text har inspirerat många. Bland annat använde sig den anti-satanistiske religionsforskaren Carl A Raschke den till det tredje kapitlet i sin bok Painted Black, som faktiskt var en av inspirationskällorna till min (hårt angripna) lic-uppsats i religionshistoria 1998.
Trots att jag stod mycket långt ifrån Raschke politiskt, var det något i hans analys av destruktiva "sataniska" och satanistiska subkulturer som imponerade mycket på mig.
Det tredje kapitlet i hans bok hette alltså Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America .
Raschke blev snart avfärdad som en sån där obehaglig spridare av "satanistpanik", som inte "fattade" att just satanism var ett i grnden ganska harmlöst fenomen, som borde behandlas oerhört respektfullt, vänligt, och jag höll på att säga inställsamt. Där upplevde jag i alla fall att jag hade något gemensamt med Raschke - hur långt vi än stod från varandra i andra avseenden.
Så lyssna gärna på Creedence låt. Den ger väl uttryck för en närmast skräckfylld pessimism - om man tar den på allvar.
Men den får ligga överst här ett tag, till jag bestämt vad denna blogg egentligen är för något och vad jag ska göra med den.
tisdag 26 maj 2015
Ann-Charlotte!
Jag har fått ditt meddelande, och har full förståelse för dina synpunkter. Men jag vill ändå inte helt följa din uppmaning.
Du är ju inte den första som tyckt detta, vill jag också säga.
Jag vill inte gå in på detaljer här, om du vill att jag ska det kan du maila mig på den adress jag angett ovan till vänster på bloggen.
Jag har en ganska klar, och, anser jag själv, en ganska så principiell redigeringspolitik på denna blogg. Jag skulle i och för sig kunna ändra den, men det gör jag inte så där rakt av.
Varma hälsningar Erik
Du är ju inte den första som tyckt detta, vill jag också säga.
Jag vill inte gå in på detaljer här, om du vill att jag ska det kan du maila mig på den adress jag angett ovan till vänster på bloggen.
Jag har en ganska klar, och, anser jag själv, en ganska så principiell redigeringspolitik på denna blogg. Jag skulle i och för sig kunna ändra den, men det gör jag inte så där rakt av.
Varma hälsningar Erik
måndag 25 maj 2015
söndag 24 maj 2015
Kjell-Åke Bjurkvist
Fick höra igår att Kjell-Åke inte finns längre. Känner en sorg som inte går att beskriva. Han betydde mycket för väldigt många. Han har kämpat för de som utsatts för övergrepp som få andra.
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
Han gav män som utsatts för övergrepp i barndomen ett ansikte. Men han nöjde sig inte med det, han var outtröttlig i att stöda andra överlevare.
Det är svårt att föreställa sig att han är död. Man förväntar sig inte att en människa som är född 1958 plötsligt ska försvinna. Och allra minst honom.
Han är en av de människor som på allvar gjort en insats. Må han vila i frid...
lördag 23 maj 2015
Sylvia's Mother
Den här måste väl vara en av de snyftigaste poplåtarna som någonsin gjort. Den var en av låtarna i en jukebox 1974 på ett café vid Odengatan, och jag brukade spela den nästan varje gång jag var där detta år.
Det går fortfarande att lyssna på denna sorgsna sång - här.
Det går fortfarande att lyssna på denna sorgsna sång - här.
torsdag 21 maj 2015
En bilfri innerstad
I februari 1969 sände TV ett inslag där någon som kallade sig "Elake herrn" (han hette egentligen Fred Bremberg) på ett förödande effektivt sätt argumenterade mot bilism i innerstan. Han ville alltså ha en bilfri innerstad och det imponerade på många, inklusive mig. Nu upptäcker jag att han tydligen gav manuskriptet till Svenska Kvinnors Vänsterförbunds tidskrift "Vi mänskor" som publicerade det i nr 2/69.
Artikeln kan läsas på sidorna 33-35 i detta nummer - genom denna länk. Jag tycker det står sig ån idag. När det sändes var jag nyss fyllda 14 och såg framför mig en framtida värld med harmoniska innerstäder utan bilar. Tyvärr blev det inte så.
PS. I samma nummer kan man för övrigt också läsa en recension av en annan bok som var före sin tid - Per Gahrtons "Barn i Sverige" från 1968.
Artikeln kan läsas på sidorna 33-35 i detta nummer - genom denna länk. Jag tycker det står sig ån idag. När det sändes var jag nyss fyllda 14 och såg framför mig en framtida värld med harmoniska innerstäder utan bilar. Tyvärr blev det inte så.
PS. I samma nummer kan man för övrigt också läsa en recension av en annan bok som var före sin tid - Per Gahrtons "Barn i Sverige" från 1968.
onsdag 20 maj 2015
Ytpsykologi, djuppsykologi - och stalinism
Jag tror det var 1970 som jag läste en bok som hette "Ytpsykologi contra djuppsykologi". Jag minns inte namnet på författaren, men jag tror boken gavs ut 1944.
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Han var i alla fall någon form av psykodynamiker (inte ortodox freudian. vad jag minns) och han satte upp en motsättning mellan en psykologi som ser underliggande drivkrafter, omedvetna komplex, bortträngda idéer mot en som bara ser vad som finns på ytan.
Hans fokus var inte alls på bortträngda MINNEN, om de ens nämndes var det endast en del i en mer komplex bild.
Men jag kom och tänka på det när jag såg att en känd debattör nyligen skrivit något i stil med att efter Josefsson "tror" "vi" inte längre på bortträngda minnen.
Vilka "vi" som avses var inte helt klart, men jag antar att de inte var skribenten och hans katt.
Skämt åsido, så finns det något problematiskt i hela den framväxande synen på psykologi idag, även bortsett från att människor med återkallade minnen inte blir trodda.
För det är svårt att äta kakan men ändå spara en bit av den. Om man väl kategoriskt slagit fast att minnen av traumatiska händelser aldrig kan trängas bort, och att det som ser ut som något sådant alltid är falskt – då är det lite svårt att kunna se andra aspekter av själslivet som kan vara omedvetna, bortträngda, undanskuffade.
Inte helt omöjligt, men efter ett tag lite knepigt. .
Obehagliga minnen är inte det enda som kan trängas bort. Obehagliga känslor, obehagliga aningar, misstankar om att man har en farlig sjukdom, vetskapen om att man nog åndå borde gå till tandläkaren....
Faktum är att även behagliga händelser och känslor kan trängas bort. Människor som lever en tröstlös tillvaro (det gäller barn, men även vuxna) kan tränga bort den där underbara händelsen som hade funnits den där gången - som visade att allt skulle ha kunnat vara så mycket bättre. Eller den där visionen,som en gång var så stark, om att göra något meningsfullt av sitt liv. Den kan ha varit stark, den kan ha varit viktig, men varför minnas den när det ändå är för sent?
Det är kanske ingen tillfällighet att "evidensbaserad" är modeordet för dagen.
Missförstå mig inte, jag tycker också att metoder som används bör vara evidensbaserade, men som ordet används nu kan det ändå ofta avspegla att man endast ska utgå från det man lätt kan se. Det som ligger under ytan finns inte - rent definitionsmässigt. Eller så säger man.
Det hela blir just den totala triumfen för en ytpsykologi - som just skummar på den ytligaste yta. Trotskij jämförde en gång Freud och Pavlov. Han såg bådas metoder inte som motsatta utan som kompletterande. Freud tittade ner i en mörk brunn och försökte se vad som fanns längst ner. Pavlov tog tester på ytan och drog slutsatser av det.
I motsats till en del andra bolsjeviker såg alltså inte Trotskij negativt på psykodynamisk psykologi.
Men stalinismen segrade, och alla psykodynamiska teorier om omedvetet, bortträngningar och underliggande komplex - förbjöds. Är detta måhända en delförklaring till att en del inom "vänstern" som man trodde bättre om så entusiastiskt har kunnat sluta upp bakom Josefssons korståg mot "bortträngda minnen"...
Från psykiatriskt utlåtande om mig från 1967
2013 hade den underläkare som fanns på ungdomskliniken i Långbro när jag var intagen där 1971-73 sänt mig en lunta med hennes anteckningar och annat material om mig från den tiden. Det var snällt av henne, även om jag sen blev lite ledsen att hon omedelbart drog sig tillbaka när jag började ställa följdfrågor om det.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag igår på nytt läste vad som stod där. Så helt gränslöst lägger jag ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästan avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här . Jag tycker nog att det faktum att jag gör det är lite gränslöst och egotrippat. Kan bara inte låta bli. Möjligen ett indirekt resultat av de panikångestattacker jag haft på sistone, och av de mediciner som jag ordinerats, men som jag försöker skära ner på så mycket som möjligt.
I materialet fanns även en sammanfattning av en journal från Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus från november-decamber 1967, då jag var intagen där. Jag var 12, på gränsen till 13.
Där finns ett avsnitt som heter "Karakteristik i allmänhet". Jag blev alldeles tagen när jag igår på nytt läste vad som stod där. Så helt gränslöst lägger jag ut det här. Det är kort, men som sagt, jag blir alldeles tagen när jag läser det-
"Erik har alltid varit särling, synnerligen vetgirig, läst mycket, behandlat sitt material självständigt. Diskuterat och analyserat olika frågor. Har svårt att acceptera vanlig konvenans, men håller benhårt på skrivna riktiga lagar. Beskrivs också som snäll, rar, medkännande, ömhetstörstande. Mycket förtjust i småbarn och djur, särskilt hundar. Har som de andra syskonen en rad mjuka leksaksdjur som han bäddar ner varje kväll. Opraktisk, tankspridd, dåligt lokalsinne. "
Detta är alltså en beskrivning av mig från när jag var 12 och just skulle fylla 13. Den låter faktiskt väldigt välvillig.
Nästan avsnitt är jag lite funderande inför. Det handlar om "skolgång" och reducerar ner flera år av förskola till bara ett, överdriver kraftigt den mobbing jag utsattes för mellan andra och fjärde klass, och lägger till ett påstående om att jag sedan (alltså skrivet i sexan!) blev beundrad av mina klasskamrater, vilket i alla fall inte jag uppfattade att jag blev. Men man får tänka på att de flesta upplysningarna måste kommit från mina föräldrar, det är ju till stor del deras bild man får.
Om "Skolgång" står det: "Gick sporadiskt i lekskola 1 år innan vanliga skolan. Ofta frånvarande, trivdes ej att vara i grupp. De första skolåren ofta trakasserad av kamraterna, speciellt mellan andra och fjärde klass. Stannade hemma, föregav illamående. Sedan blivit accepterad av klasskamraterna som beundrat honom. Inte varit intresserad av skolämnen"
Nu får det räcka med citat. Jag vet inte varför jag lägger ut det här . Jag tycker nog att det faktum att jag gör det är lite gränslöst och egotrippat. Kan bara inte låta bli. Möjligen ett indirekt resultat av de panikångestattacker jag haft på sistone, och av de mediciner som jag ordinerats, men som jag försöker skära ner på så mycket som möjligt.
tisdag 19 maj 2015
Nabonidus, Kyros - och Daniels bok
Jag har tidigare berättat om den mystiska historien om Belsassars gästabud i Danielbokens sjätte kapitel. Den där den babyloniska kungen Belsassar chockas av en osynlig hand som skriver orden "Mene mene tekel u-farsin" på väggen i det rum där han och hans dryckesbröder håller på att dricka vin ur judarnas heliga kärl. Profeten Daniel tillkallas och berättar att inskriften ska uttydas "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'." Det hela slutar med att Bessassar dödas och att "Darejeves av Medien" tar över riket.
Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.
Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.
Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.
Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:
"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."
Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.
Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.
Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .
I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.
Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.
Kort sagt, blivit galen.
Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.
Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.
När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.
Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.
Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.
Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.
Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.
Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.
Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008
Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.
Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.
Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.
Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:
"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."
Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.
Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.
Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .
I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.
Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.
Kort sagt, blivit galen.
Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.
Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.
När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.
Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.
Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.
Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.
Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.
Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.
Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008
söndag 17 maj 2015
Åsa Linderborg på fel sida
För mig får man tycka precis vad man vill om Thomas Quick. Jag respekterar personer som står på motsatt sida i denna debatt. Jag kommer aldrig att bli ovän med någon för att denne har "fel" åsikt i frågan. Speciellt som jag själv inte vet vad som är "fel" åsikt i frågan.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
Men sedan är det det där med att kategoriskt hävda att "bortträngda minnen" är en myt. Det finns en del som gör det av okunnighet, och det är ju ursäktat. Men sedan finns det de som faktiskt känner till fakta, och väljer att mörka.
Det finns också de som mycket lätt skulle kunna ta reda på fakta, som har alla tillgängliga resurser. Men som väljer att inte göra det. Och som ändå uttalar sig med tvärsäkerhet.
Vilken av de två sista grupperna som Åsa Linderborg tillhör vet jag inte. Men att hon tillhör någon av dessa är uppenbart.
I Aftonbladet skriver hon: "bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar".
Hela hennes artikel kan läsas här.
Om hon hade bemödat sig att undersöka saken hade hon inte med gott samvete kunnat skriva så. Hon har inte heller behövt gå till internationellt kända sidor som till exempel denna för att ta reda på fakta. Det skulle räckt med att hon läst relevanta artiklar i Forskning och Framsteg , lyssnat på Vetandets Värld - eller läst denna artikel av David Munck i Feministiskt Perspektiv.
Frågan är förstås om hon har gjort det. Om hon gjort det finns inga ursäkter för hennes okunnighet. Om hon inte gjort det finns ingen ursäkt för hennes slöhet. Med tanke på att hon så tvärsäkert uttalar sig om denna fråga...
Frågan om bortträngda minnen är en politisk fråga. Det handlar mycket ofta om de som vill försvara de utsattas rättigheter. Och de som inte vill det.
Vilka personliga motiv som Åsa Linderborg har vill jag inte uttala mig om. Men objektivt sett står hon nu på förövarnas sida. I en av de viktigaste frågorna i dagens debatt har hon medvetet valt sida. Fel sida.
lördag 16 maj 2015
Jag tar det en gång till
Jag vill än en gång göra en sak MYCKET klar.
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
Det finns två saker som får mig att engagera mig i Quickdebatten. Det första är att många av de som aktivast drivit kampanjen för Quick kopplar det med ett kategoriskt ställningstagande mot bortträngning av minnen som försvarsmekanism. Där har de helt enkelt FEL. Och det skulle få förödande konsekvenser om deras syn slog igenom.
Dels har media varit så dj-a ensidiga. De som drivit kampanjen för att Quick är oskyldig har fått dominera helt (fram till helt nyligen, i alla fall), de har alltid fått sista ordet, de har fått "rätta" sina motståndare och genast vid varje tillfälle fått berätta för alla hur saken "ligger till". Det är så att säga ett demokratiproblem.
Jag har INGEN SOM HELST välgrundad åsikt i skuldfrågan vad gäller de mord som Quick först erkänt, och sedan förnekat. Ingen som helst.
Ibland kan det verka som om jag har haft det, men det är i så fall en trotsreaktion mot hur monumentalt ensidiga medie varit när det presenterar debatten. Och en irritation över hur Josefsson o co försökt utnyttja debatten till att slå mot traumatiserade människors minnen. Trots att Quick ju numera säger sig ALDRIG haft några sådana minnen. vare sig "sanna" eller "falska".
fredag 15 maj 2015
För övrigt anser jag.....
Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
En skam för svensk press
På Aftonbladets löpsedel och förstasida skriks idag med rena världskriksrubriker ut att Göran Lambertz har erkänt att han hade fel.
Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.
Aftonbladet är en skam för svensk press.
Det visade sig att han medgivit att ett (säger ett) av de 110 belägg han i kapitel 8 i sin bok lägger fram som han anser talar för Quck/Bergwalls skuld inte stämde.
Aftonbladet är en skam för svensk press.
torsdag 14 maj 2015
Morgonens ängel
Av alla låtar som testades till Tio i Topp sommaren 1968 var det definitivt "Angel of the Morning" med Merrilee Rush som jag tyckte bäst om. Obegripligt nog kom den aldrig in....
Jag har lagt ut den på på min blogg tidigare, någon gång i slutet av 2010. Men just i dagarna hände det något som fick mig att associera till den igen.
Så lyssna gärna till den, här.
Jag har lagt ut den på på min blogg tidigare, någon gång i slutet av 2010. Men just i dagarna hände det något som fick mig att associera till den igen.
Så lyssna gärna till den, här.
onsdag 13 maj 2015
Att "tro på bortträngda minnen" - eller att "sympatisera med kommunismen"
Dan Josefsson fortsätter med sina märkliga utgjutelser i sitt husorgan, Dagens Nyheter.
I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."
Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.
Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).
Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen", men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.
I detta hans senaste inlägg kan man med intresse notera denna centrala formulering:"Sensationellt nog bekräftar Lambertz explicit i sin DN-artikel att han tror på 'bortträngda minnen'."
Härmed har Göran Lambertz i Josefssons egenartade världsbild gjort sig skyldig till något av en central dödssynd. Att (i likhet med tiotusentals forskare, psykiatriker, och terapeuter, för att inte tala om bildade lekmän) "tro på bortträngda minnen" spelar nämligen ungefär samma roll i Josefsssons demonologi som att "sympatisera med kommunismen" gjorde i senator Joseph McCarthys.
Om man konstaterar ("tror på") att traumatiska minnen kan trängas bort från medvetandet bör man - enligt Josefsson - inte endast kedjas fast vid en symbolisk skampåle utan också socialt mariginaliseras och - helst av allt - också få yrkesförbud (Josefsson har krävt att Sven Å Christansson inte ska få undervisa vid Stockholms Universitet!*).
Joseph McCarthy terroriserade debatten i USA under en period från ungefär 1949 till 1954. Josefsson har terroriserat debatten i Sverige i ungefär ett och ett halvt års tid. Jag är dock förvissad om att synen på denne man om ungefär tio år inte kommer att vara så där värst mycket mer positiv än hur man idag ser på senatorn från Wisconsin.
-----------------------------------
*Nu "tror"Christansson endast mycket, mycket marginellt på "bortträngda minnen", men det bryr sig inte Josefsson om. Lika lite som McCarthy brydde sig om att många av de "kommunister" han ville sätta dit var en salig blandning av socialdemokrater och liberaler.
Per Ahlmark och alla "dumbommarna"
Strax innan USA angrep Irak 2003 gav Per Ahlmark ut en bok med titeln "Det är demokratin, dumbom". En bärande tanke i den var att USA måste befria Irak militärt, sen skulle demokratin blomstra. Alla som var emot såg han som enfaldiga och extrema vänsterextremister. Nåväl, USA invaderade, och, javisst, vi har på papperet en "demokrati'" i Irak. Å andra sidan är en mycket stor del av landet ockuperat av den "islamiska" "staten" IS, det för regionen ganska välutvecklade välfärdssystemet som trots allt fanns under Saddam har smulats sönder, de som tillhör minoritetsreligioner dödas, förföljs och tvingas att fly, kvinnornas ställning har drastiskt försämrats.
Bryr sig Ahlmark om det? Det var ju demokratin det handlade om, och den definierades uppenbarligen som att det var allmänna val då och då där flera partier fick ställa upp. Punkt slut. Om detta är det enda kriteriet på en bra stat har ju Irak gått framåt med stora steg (till och med kommunistpartiet tilläts 2003, ett pikant resultat av en USA-invasion. För att visa sin tacksamhet hyllade de invasionen och kallade den "antifascistisk"!). .
Men apropå Ahlmarks boktitel. Vem som är dumbom kan ju verkligen diskuteras. Nu har även USA:s president anslutit sig till den skara av "dumbommar" som Ahlmark hånade. Han har nu sagt att IS framväxt måste ses som ett resultat av USA:s invasion (som han var emot redan då). Kommer Ahlmark ge ut en ny upplaga av sin bok, där han även räknar in Obama till de "dumbommar" som inte fattat att en formell demokrati a la Tingsten är det enda kriteriet man måste använda när man ska bedöma stater?
(För övrigt kan man idag - mutatis mutandis - säga nästan exakt samma sak om Libyen. De som stödde västs de facto intervention där 2011 - vilket till och med jag /i tron att det endast skulle bli en ”flygförbudszon"!/ höll på att göra de allra första dagarna, innan jag vaknade upp och undrade vad jag höll på med - bör ju ställa sig en del frågor idag. Den relativa välfärden under Khadaffi är krossad, kvinnofientliga lagar och en ännu värre kvinnofientlig praktik har införts, IS är starka och växer, och även många andra lokala krigsherrar terroriserar befolkningen på det mest outhärdliga sätt ).
Bryr sig Ahlmark om det? Det var ju demokratin det handlade om, och den definierades uppenbarligen som att det var allmänna val då och då där flera partier fick ställa upp. Punkt slut. Om detta är det enda kriteriet på en bra stat har ju Irak gått framåt med stora steg (till och med kommunistpartiet tilläts 2003, ett pikant resultat av en USA-invasion. För att visa sin tacksamhet hyllade de invasionen och kallade den "antifascistisk"!). .
Men apropå Ahlmarks boktitel. Vem som är dumbom kan ju verkligen diskuteras. Nu har även USA:s president anslutit sig till den skara av "dumbommar" som Ahlmark hånade. Han har nu sagt att IS framväxt måste ses som ett resultat av USA:s invasion (som han var emot redan då). Kommer Ahlmark ge ut en ny upplaga av sin bok, där han även räknar in Obama till de "dumbommar" som inte fattat att en formell demokrati a la Tingsten är det enda kriteriet man måste använda när man ska bedöma stater?
(För övrigt kan man idag - mutatis mutandis - säga nästan exakt samma sak om Libyen. De som stödde västs de facto intervention där 2011 - vilket till och med jag /i tron att det endast skulle bli en ”flygförbudszon"!/ höll på att göra de allra första dagarna, innan jag vaknade upp och undrade vad jag höll på med - bör ju ställa sig en del frågor idag. Den relativa välfärden under Khadaffi är krossad, kvinnofientliga lagar och en ännu värre kvinnofientlig praktik har införts, IS är starka och växer, och även många andra lokala krigsherrar terroriserar befolkningen på det mest outhärdliga sätt ).
tisdag 12 maj 2015
Höken
Letar efter några sökord på Google och stöter på detta.
En novelltävling med tre prisvinnare, en med titeln "Höken".
Jag blir djupt rörd av just "Höken", på ett sätt som är svårt att förklara. Den är vacker, på ett sätt som starkt griper tag i mig.
Den kan läsas här.
Läs den gärna, och imponeras av både känslan - och det vackra skrivsättet.
En novelltävling med tre prisvinnare, en med titeln "Höken".
Jag blir djupt rörd av just "Höken", på ett sätt som är svårt att förklara. Den är vacker, på ett sätt som starkt griper tag i mig.
Den kan läsas här.
Läs den gärna, och imponeras av både känslan - och det vackra skrivsättet.
måndag 11 maj 2015
Vad menar jag med agnostisk?
När jag säger att jag är agnostisk till Quickfallet (i motsats till debatten om bortträngda minnen, där jag har en mycket klar åsikt) menar jag detta.
Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)
Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .
Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".
En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra. I praktiken innebar det ingen skillnad.
Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.
Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.
Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.
Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.
Jag har ingen aning om Quicks version (att han begått ett antal mord) är sann, eller om Bergwalls version (att han erkände mord för att få vara kvar på Säter och få bensodiazepiner) är sann. Jag kan ibland tro det ena, ibland tro det andra, men tro gör man i kyrkan, och denna blogg är ingen kyrka. ;-)
Däremot HAR jag en åsikt vad gäller debatten om "rättsskandalen". Kort sagt detta. Jag anser definitivt inte att det fanns en konspiration för att sätta dit en oskyldig för mord denne inte begått. Jag är helt övertygad om att de inblandade var genuint övertygade om Quicks skuld. De inblandade var dessutom inga dumhuvuden. Utifrån erkännandena, kombinerat med en myriad av små fakta som åtminstone SÅG UT att peka på Quick var ståndpunkten att han var skyldig ingen rent irrationell fantasi .
Den byggde för övrigt inte heller på "tro" eller "tvivel" på bortträngda minnen. Det är nämligen ingen principiell skillnad mellan att säga "jag har inte orkat prata om det, men nu var det faktiskt så att jag begick det mordet" eller att säga "jag har inte mints det förut men nu minns jag att jag begick det mordet".
En del av de inblandade kan ha tolkat Quicks erkännanden på det första sättet, en del på det andra. I praktiken innebar det ingen skillnad.
Häxjakten på de inblandade är ovärdig ett civiliserat samhälle. I synnerhet tycker jag att hetsen mot Claes Borgström är ovanligt vedervärdig. Han företrädde Thomas Quick, och denne drev nästan militant linjen att han var skyldig. Quick lade också fram olika belägg för detta, som åtminstone övertygade den större delen av de personer som var inblandade i att lösa fallet.
Om Borgström skulle drivit linjen att Quick var oskyldig skulle han ha bytts ut illa kvickt. Dessutom finns de inget som tyder på att han INTE trodde på Quicks berättelser.
Nej, jag ser det inte som en rättsskandal, oavsett skuldfrågan. Om Quick är oskyldig, och det bör man väl anta i dagens läge, var det kombinationen av en ovanligt durkdriven och i "cold reading" slipad intagen. och en myriad av andra faktorer som gjorde att hans falska erkännanden tedde sig rimliga som det då såg ut.
Inte någon diabolisk komplott ledd av en 80-årig dam som ville dupera folk med sina udda psykologiska teorier.
Dan Josefssons nedgång... och fall?
Dan Josefssson, som för bara något halvår sedan närmast sågs som en medborgare höjd över alla misstankar och all kritik, får idag se sina luftslott gradvis dekonstruerade. Hela byggnaden ser ut att falla sönder. Se exempelvis Claes Borgströms inlägg i självaste DN idag.
2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.
Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.
"What goes around comes around".
2013 års "folkbildare" måste uppleva sin situation som aningen prekär. Det finns dock lika lite anledning att få någon empati med honom som det en gång fanns att få det för senator Joseph McCarthy 1953-54.
Min enda kommentar idag till det drama som så sakta håller på att närma sig någon form av vändpunkt är att använda ett uttryck som är ganska så vanligt, i just USA.
"What goes around comes around".
fredag 8 maj 2015
Åsa Linderborg när hon är som bäst
Lika pinsam som jag tycker att Åsa Linderborg är när hon kryper för Dan Josefsson, lika suverän tycker jag hon är när hon skriver ett inlägg som det hon nu skrivit i Aftonbladets debatt om Sovjetunionen och andra världskriget.
Läs det gärna här.
Läs det gärna här.
Nytt svar till Zaremba
Maciej Zaremba fortsätter att få svar på tal i ETC. Senast är det Agneta Bravelius som presenterar ett alternativ till hans förvirrade världsbild. .
Hennes inlägg kan läsas här. Gör det gärna!
Hennes inlägg kan läsas här. Gör det gärna!
Tom Jones "romantiska" kvinnomord
Jag vaknade mitt i natten av att jag ramlade ur sängen. När jag väl ramlat ner på golvet upptäckte jag att hela mitt ena ben var förlamat, det var i kramp, det gjorde ont och jag kunde inte resa mig. Jag gav till ett gallskrik i panik, och jag hoppas jag inte väckte grannarna under.
Nåväl , krampen gick över nästan med en gång. Radion stod på och så började de spela Tom Jones sång Delilah. Det gjorde mig inte på ett bättre humör.
Jag har aldrig gillat Tom Jones, och Delilah är en vidrig sång. Det är en romantiserad beskrivning av ett kvinnomord och den var en stor hit i slutet av 60-talet. Jag har alltid hatat den.
Med en smäktande sångröst sjunger Tom Jones saker som:
"She stood there laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"
Och: "So before they come to break down the door, forgive me Delilah i just coudn´t take anymore".
När Tom Lehrer sjöng något lika makabert i I hold your hand in mine var det ju uppenbart att det var svart ironi, men så ej hos Tom Jones. Det framställs som om det är SÅ romantiskt, och vackert. Han älskar henne så mycket att han måste döda henne när hon varit otrogen.
På denna You Tube-video sjunger Tom Jones sången inför en dansande publik. De flesta verkar vara kvinnor. De dansar och ser uppsluppet glada ut. De ser ut att gilla sången.
Jag märker att jag mår illa.
Nåväl , krampen gick över nästan med en gång. Radion stod på och så började de spela Tom Jones sång Delilah. Det gjorde mig inte på ett bättre humör.
Jag har aldrig gillat Tom Jones, och Delilah är en vidrig sång. Det är en romantiserad beskrivning av ett kvinnomord och den var en stor hit i slutet av 60-talet. Jag har alltid hatat den.
Med en smäktande sångröst sjunger Tom Jones saker som:
"She stood there laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"
Och: "So before they come to break down the door, forgive me Delilah i just coudn´t take anymore".
När Tom Lehrer sjöng något lika makabert i I hold your hand in mine var det ju uppenbart att det var svart ironi, men så ej hos Tom Jones. Det framställs som om det är SÅ romantiskt, och vackert. Han älskar henne så mycket att han måste döda henne när hon varit otrogen.
På denna You Tube-video sjunger Tom Jones sången inför en dansande publik. De flesta verkar vara kvinnor. De dansar och ser uppsluppet glada ut. De ser ut att gilla sången.
Jag märker att jag mår illa.
torsdag 7 maj 2015
Yrsa Stenius om Josefssons "recension"
Nu tvingas även Aftonbladet att ta in kritiska synpunkter på sitt monumentalt ensidiga stöd till Dan Josefsson. Här ett mycket bra inlägg av Yrsa Stenius.
Senator McCarthys storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.
Senator McCarthys storhetstid varade mellan 1949 och 1954. Man kan ju hoppas att Josefssons blir kortare.
Zaremba får svar på tal
Maciej Zarembas extremt vinklade artiklar i DN får svar på tal i ett tankeväckande inlägg av Lina Hjort i ETC.
Hennes inlägg kan läsas här.
Gör det!
Hennes inlägg kan läsas här.
Gör det!
Göran Lambertz om bortträngda minnen
Även en enögd tupp som Dagens Nyheter plockar ibland upp ett guldkorn. Så nu har de faktiskt tagit in Göran Lambertz svar till riksgurun Dan Josefsson.
Som vanligt tar jag inte diskussionen om Quicks eventuella skuld eller oskuld, utan fokuserar på det som skrivs om bortträngda minnen.
Så här skriver Lambertz om detta i sitt korta men kärnfulla inlägg.
"Dan Josefsson säger att 'Lambertz trodde på bortträngda minnen'. Han menar att jag trodde att man kan förlita sig på sådana minnen. Men för det första anser jag tvärtom att man inte kan förlita sig på bortträngda minnen i en rättegång, det fordras stödbevisning. För det andra menar jag att minnen som varit bortträngda ibland är verkliga, inget konstigt med det. Och för det tredje har Josefsson inte förstått att den som liksom Bergwall säger sig inte ha några minnen av mord inte heller kan ha falska minnen av morden."
För att bara vara fem meningar är det ett mycket bra stycke. Men nu får säkert Josefsson minst dubbelt så stort utrymme i ett sista ord för att lura in sin "sanning" om hur det "egentligen" ligger till.
/Suckar resignerat/
Som vanligt tar jag inte diskussionen om Quicks eventuella skuld eller oskuld, utan fokuserar på det som skrivs om bortträngda minnen.
Så här skriver Lambertz om detta i sitt korta men kärnfulla inlägg.
"Dan Josefsson säger att 'Lambertz trodde på bortträngda minnen'. Han menar att jag trodde att man kan förlita sig på sådana minnen. Men för det första anser jag tvärtom att man inte kan förlita sig på bortträngda minnen i en rättegång, det fordras stödbevisning. För det andra menar jag att minnen som varit bortträngda ibland är verkliga, inget konstigt med det. Och för det tredje har Josefsson inte förstått att den som liksom Bergwall säger sig inte ha några minnen av mord inte heller kan ha falska minnen av morden."
För att bara vara fem meningar är det ett mycket bra stycke. Men nu får säkert Josefsson minst dubbelt så stort utrymme i ett sista ord för att lura in sin "sanning" om hur det "egentligen" ligger till.
/Suckar resignerat/
onsdag 6 maj 2015
Skogsrå och sexualitet
Den sista text om skogsrån jag lade fram på forskarseminariet i religionshistoria finns nu som ett inlägg på min blogg om folktroväsen. Den lades fram i slutet av vårterminen 2006.
På sätt och vis är det en märklig text.. Den är märklig eftersom en av mina grundteser om skogsrån var att dess sexuella karaktär kraftigt överdrivits av folklorister. Och den sista texten jag lade fram hette ändå inget mindre än "Sexualitet mellan människor och skogsrån".
Vad detta egentligen avspeglade (hos mig) är det ju fritt fram att spekulera om, med eller utan freudianska tolkningar.
För även om jag teoretiskt inte delade den von Sydowska skolans fixering vid rånas sexualitet var det nog trots allt en av de saker som jag mest fokuserade på.
Den text som jag länkar till ovan består i de första avsnitten av saker som redan avhandlas i texter som finns på mina bloggar. Men från och med avsnittet "Skogsråets paradoxala sexualitet" är det fyllt med material som aldrig mer än flyktigt berörs i något jag skrivit på nätet.
Det handlar om diskussioner om konkreta sägner och memorat, där jag försökte ge en bild av hur karaktären på skogsråns sexualitet och dennas relation med människors dito egentligen beskrivs i folktron.
Jag försöker beskriva hur denna sexualitet ser ut, eller, för att låta lite mindre flummig, hur den skulle sett ut om man tog folktroberättelserna på allvar (vilket jag förstås inte gör, i alla fall inte bokstavligt...)
Det var ett första försök, men tyvärr fick jag inte möjlighet att utveckla det fascinerande ämnet. För hösten 2006 fick jag panikångest, och lämnade efter ett tag både ämnet och institutionen i, just det, panik.
Det känns lite sorgligt. Eller rättare sagt, mycket sorgligt.
På sätt och vis är det en märklig text.. Den är märklig eftersom en av mina grundteser om skogsrån var att dess sexuella karaktär kraftigt överdrivits av folklorister. Och den sista texten jag lade fram hette ändå inget mindre än "Sexualitet mellan människor och skogsrån".
Vad detta egentligen avspeglade (hos mig) är det ju fritt fram att spekulera om, med eller utan freudianska tolkningar.
För även om jag teoretiskt inte delade den von Sydowska skolans fixering vid rånas sexualitet var det nog trots allt en av de saker som jag mest fokuserade på.
Den text som jag länkar till ovan består i de första avsnitten av saker som redan avhandlas i texter som finns på mina bloggar. Men från och med avsnittet "Skogsråets paradoxala sexualitet" är det fyllt med material som aldrig mer än flyktigt berörs i något jag skrivit på nätet.
Det handlar om diskussioner om konkreta sägner och memorat, där jag försökte ge en bild av hur karaktären på skogsråns sexualitet och dennas relation med människors dito egentligen beskrivs i folktron.
Jag försöker beskriva hur denna sexualitet ser ut, eller, för att låta lite mindre flummig, hur den skulle sett ut om man tog folktroberättelserna på allvar (vilket jag förstås inte gör, i alla fall inte bokstavligt...)
Det var ett första försök, men tyvärr fick jag inte möjlighet att utveckla det fascinerande ämnet. För hösten 2006 fick jag panikångest, och lämnade efter ett tag både ämnet och institutionen i, just det, panik.
Det känns lite sorgligt. Eller rättare sagt, mycket sorgligt.
Göran Lambertz och Jan Guillou - lika "orädda"?
SvD har nu publicerat en förvånansvärt nyanserad recension av Göran Lambertz bok. Det är ett välkommet undantag i denna infekterade "debatt", där media har tävlat om att ta heder och ära av alla som gått emot den massmediala gurun Dan Josefsson. Men SvD HAR ju faktiskt behållit en viss saklighet i frågan, till skillnad från de fullkomligt hysteriska DN och AB!
Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.
Författaren till recensionen heter Fredrik Sjöberg, och rubriken på den är - "Göran Lambertz lika orädd som Jan Guillou". Jag misstänker förstås att Guillou är måttligt road av den nästan halsbrytande formuleringen... Möjligen uppskattar inte heller Lambertz riktigt jämförelsen.
tisdag 5 maj 2015
Är jag VERKLIGEN agnostisk i Quick-fallet?
På ett kommentarsfält har någon frågat sig om jag verkligen är så agnostisk i frågan om Thomas Quicks skuld som jag hävdar. Jag beskriver ju många som hävdar att han är oskyldig i mycket negativa termer och flera av dem som verkar argumentera emot detta på ett mer positivt sätt. Det låter ju inte så neutralt. Eller så insinueras det...
Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet. (Jag äter för tillfället bensodiazepiner /Stesolid/ mot panikångest, så jag kan förstå logiken i resonemanget.)
Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre. (Även det kan jag förstå - jag har visserligen inte fått upp bortträngda minnen av benzo, men däremot bortträngda känslor som jag bara anade att jag hade).
Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.
Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.
Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning som mekanism.
Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.
Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".
Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.
Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi, religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.
Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.
De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.
Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..
Jo, jag är agnostisk om Quick-fallet. Jag kan tänka mig att han verkligen erkände mord han inte begått för att få mediciner och uppmärksamhet. (Jag äter för tillfället bensodiazepiner /Stesolid/ mot panikångest, så jag kan förstå logiken i resonemanget.)
Men jag kan också tänka mig motsatsen - att han verkligen var skyldig och att i så fall medicinerna hjälps honom att minnas bättre. (Även det kan jag förstå - jag har visserligen inte fått upp bortträngda minnen av benzo, men däremot bortträngda känslor som jag bara anade att jag hade).
Jag är inte mycket för att lösa mordfall. Jag tillhör inte dem som efter att ha läst hälften av en pusseldeckare kan lista ut vem mördaren är. Jag brukar fatta det först när författaren själv avslöjar det. Jag orkar dessutom inte sätta mig in i alla diskussioner om benbitar. likhundar och sådant.
Men det finns en aspekt av debatten jag behärskar. Det är den som handlar om bortträngda minnen. Och då inte i anknytning till Quick, utan i allmänhet. Quick hade kanske bortträngda minnen som han fick upp - eller han kanske ljög för att få fördelar. Jag har ingen aning. Jag har ingen åsikt och kommer inte att skaffa mig någon, om inget väldigt oväntat sker.
Men jag vet att det finns överväldigande belägg för att minnen av övergrepp kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och jag vet det i de flesta av dessa fall är den mest sannolika förklaringen en som inkluderar någon form av bortträngning som mekanism.
Jag vet också att nästan alla som under åren kampanjat för Quicks oskuld har gjort det som ett led i en kampanj mot att bortträngda minnen existerar. Jag vet att de nästan alltid gjort det på ett ohederligt sätt och att de i en del av fallen har helt uppenbara dolda agendor.
Jag vet att alla dessa - och i synnerhet Josefsson - systematiskt mörkat det bevisade faktum att återkallade traumatiska minnen gång på gång bevisats vara sanna. Jag vet att de systematiskt undviker dessa fakta, och undviker att diskuterat de forskare som lagt fram dessa. Jag vet att de hyllar den ena extremkanten i framförallt den amerikanska debatten och mot bättre vetande presenterar den som "vetenskapens syn".
Jag vet också att denna kampanj skadar alla människor som utsatts för övergrepp, men som inte mints detta hela tiden. Jag vet att detta drabbar barn, och vuxna som i efterhand börjar minnas (och även sådana som fått fram belägg och bevis i efterhand). Jag vet att de flesta som gör sig skyldiga till dessa mediala kränkningar inte agerar naivt, utan av allt att döma MEDVETET mörkar detta.
Jag vet att de stora media också medvetet undviker att behandla dessa frågor på ett seriöst sätt. De har slutit upp bakom kampanjen , och väljer att publicera det som stöder den. Och refusera allt annat. Det gäller i synnerhet Sveriges största tidningar, Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Sitter här med en ångest som gör att jag knappt kan hålla mig över ytan. Jag skulle få mer lugn om jag lämnade ämnet, och endast skrev om ex.vis folktro, astronomi, religion och politik. Och vackra minnen från min grundskoleklass.
Men jag kan inte låta bli att ta upp ämnen som bortträngda minnen och övergrepp Jag har personliga anledningar till detta - men även en desperat önskan att komplettera den extremt vinklade debatten. Det ger mig inte mindre ångest. Tvärtom.
De stora medias ensidighet är så deprimerande, men ställer också oroande frågor om vilken värld vi lever i. Och det klarar jag inte av att bara strunta i.
Det känns ensamt. Det känns otäckt. Men jag säger faktiskt samma sak som Luther en gång lär ha sagt: Här står jag ock kan inte annat..
söndag 3 maj 2015
Människosonens dom
Hur många fromma har inte hört denna berättelse från Matteus evangelium, kapitel 25, utan att tänka en tanke på att den kanske är väldigt applicerbar på, exempelvis, inställningen till tiggarna på gatorna idag?
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”"
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”"
lördag 2 maj 2015
Åsa Linderborg - Daddys Girl?
I Valerie Solanas fantasifulla skrift "Scum Manfest" finns uttrycker "Daddys Girls". Det syftar på kvinnor som mot bättre vetande underkastar sig macho-män, idealiserar dem och gränslöst beundrar dem.
Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.
Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?
I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".
I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?
Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .
Varför då?
Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."
I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,
Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.
Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.
Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning gör hon det ändå.
Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.
Inte för att jag på minsta sätt stöder Solanas superbiologistiska "analyser" men begreppet "Daddys Girls" är ibland riktigt användbart.
Vad sägs om Åsa Linderborgs mer än devota beundran av vår senaste macho-hjälte, Dan Josefsson?
I Aftonbladet låter hon just denne "hjälte" recensera Göran Lambertz Quick -bok, trots att hon är väl medveten om att detta är i strid med alla journalistiska principer, eftersom Josefsson är en av de huvudanklagade i Lambertz bok. Det motiverar hon i en efterföljande kommentar med att Josefsson "efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst".
I samma andetag säger hon för övrigt att "alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått". Alla utan undantag? Vad sägs om de kunniga personer som stöder Lambertz i frågan, alltifrån Yrsa Stenius till Kristina Hultman. Tillhör de kanske inte människosläktet?
Men Linderborgs kultliknande beundran för Josefsson har under lång tid tagit sig många andra uttryck.. En gång angrep hon till exempel Etienne Glaser för att han försiktigt antydde att Josefsson kanske hade någon form av dold agenda. Det drev Lindeborg till raseri och fick henne att börja skria om att Glaser var en "kuslig röst inifrån Quick-sekten" .
Varför då?
Linderborg skrev sålunda: "Glaser vägrar även se Dan Josefsson som en yrkesman. Josefsson, menar han, drivs inte av journalistens jakt på sanning utan har andra motiv. Vilka de är talar han inte om, men han låter förstå att de finns nånstans i Josefssons känsloliv.
Att läsa Glasers text är som att se rätt in i den sekt som Josefsson beskriver. Det är mycket intressant. Och mycket obehagligt."
I Åsa Linderborgs ögon är Josefsson uppenbarligen ofelbar. Inte nog med att han är den enda som vet allt om Quick-fallet (ungefär som Einstein i det tidga 20-talet ansågs vara den enda som behärskade relativitetsteorin!), vilket gör att han är den ende som bör få recensera sin huvudmotståndares bok, han är tydligen också den perfekta journalisten som är garanterat fri från alla dolda agendor.,
Här är det inte marxisten i Linderborg som talar, det är avgudadyrkaren. Josefsson verkar för Linderborg vara den perfekte mannen, det oslagbara geniet och den intellektuellt rena hjälte som är helt fri från ALLA biavsikter.
Den rene, den ofelbara... Det är ungefär så som rebellrörelsens medlemmar såg på Francisco Sarrion en gång i tiden. Hur DET slutade kan man läsa om i Torbjörn Säfves bok Rebellerna i Sverige från 1971.
Nu kommer förstås inte Linderborg att sluta som rebellrörelsens medlemmar.. Hon är en högavlönad skribent som har sitt på det torra, Hon BEHÖVER inte bedriva personkult. Men av någon anledning gör hon det ändå.
Som sagt - Valerie Solanas "analyser" är ju inte myckett att hänga i julgran. Men i just det här fallet verkar hon märkligt nog vara den som bäst beskrivit den mentalitet som bäst förklarar Linderborgs devota beundran för mannen som valt att ägna sitt liv åt att bekämpa alla som "tror" på bortträngda minnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
