Om inte Quick-debatten på det mest absurda sätt använts för att "bevisa" att det inte finns bortträngda minnen skulle jag knappast skrivit en rad om den. Men nu används den som en del av en reaktionär kampanj för att förneka barn och vuxna som minns övergrepp, om de inte klart kan visa att de allltid har haft detta ständigt aktuellt i sitt minne. Det är en mycket välorkestrerad kampanj som använder Quick-frågan som en murbräcka, trots att Quick aldrig sagt sig ha haft falska minnen - han sa att han ljög för att få bensodiazepiner.
I denna kampanj har media visat upp en närapå enad front, en nästan monolitisk kampanj där den ena sidan alltid får sista ordet. Det kan man reagera på utan att behöva "tro" ex.vis att Quick är skyldig. Jag "tror" ingenting, kriminalfall är inte mitt ämne, men respekten för att människor kan tvingas tränga bort obehagliga saker under längre eller kortare tid ÄR det som engagerar mig. Det går att bevisa, oavsett vad man kan "tro" eller inte "tro" sig komma fram till i Quick-frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar