Upplevelse i megalitgrav

/Nu när vi närmar oss vår kanske största religiösa högtid passar jag på att lyfta upp en beskrivning av den enda starkt religiösa upplevelse jag minns att jag haft i hela mitt liv. Jag skrev den för kanske tio år sedan, och den har även legat på den här bloggen förut./
------------------------------------------------------------------------------------------
Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.