"Det är ju tur att nån gör det"...

På grundskolan, från och med tredje klass och under åren i mellanstadiet. spreds ett rykte att jag gillade en tjej i min klass. Ryktet var helt riktigt.

Fast det bästa ordet vore nog "beundrade". För det var vad jag gjorde. För mig var hon både klok, vacker, god, förnuftig - och snäll.

Jag beundrade henne på avstånd, vi ingick inte i samma kretsar och vi umgicks inte. Men hon betydde väldigt mycket för mig. Om hon sa något vänligt kunde jag bli överlycklig, om hon sa något negativt (vilket hon i och för sig  nästan aldrig gjorde) blev jag nedstämd.

Många visste att jag gillade henne. I synnerhet bland killarna. Då och då tog en del av dem upp saken. Då blev det verkligen pinsamt. 

En dag satt vi i matsalen. Jag kan ha varit tio eller elva. Hon och jag och några killar satt vid ett bord. 

Då vänder sig en av killarna till henne och säger "Vet du om att Erik gillar dig?" Jag känner mig som om jag vill sjunka till jordens medelpunkt. Nu var katastrofen ett faktum. Eller kanske ändå inte. 

Hon ser inte alls besvärad ut. Hon säger bara "Ja, det är ju tur att nån gör det", med en svag, men ändå tydlig betoning på ordet nån.

Jag blir så glad. Hon KUNDE ju ha sagt "men jag gillar inte honom"... Då skulle jag blivit ledsen och det fattade hon nog. Det finns människor som inte bryr sig om att andra blir ledsna, men hon tillhörde definitivt inte den kategorin.

Min beundran för henne växte. Den dan räddade hon ju mig från en verkligt pinsam situation.

Jag blev också glad på ett djupare plan. Jag hade innerst inne en självbild av mig själv som smutsig, och besudlad på något sätt. Så när jag såg att hon inte alls såg äcklad ut, och till och med lät som hon tyckte att det var någon positivt med att jag gillade henne blev jag glad. Mycket glad.