ABBA- the movie

Jag har just sett om "ABBA - the movie",

Den utspelar sig på en ABBA-turné i Australien 1977.

Första gången jag såg den var i början av 1978. Det var en upplevelse. Framförallt för att jag då hade någon form av excentrisk "politiskt korrekt" "linje" att jag inte borde gilla ABBA. Fast jag innerst inne gjorde det.

Så då slogs jag närmast knockout när jag såg filmen. Jag blev helt entusiastisk över den.Den var lite av ett "Waterloo" för mitt ABBA-motstånd.

Min tillkämpade ABBA-fientlighet visade sig vara en mask för snudd på idoldyrkan. Som jag inte ville visa utåt, men som upplevelserna när jag såg filmen klart demonstrerade...

Filmen står sig faktiskt än i dag. Handlingen är tunn (men smårolig), men det kompenseras av den explosiva entusiastiska utstrålningen kring gruppen i interaktion med sina nästan "beatleshysteriska" fans. Nej ABBA-hysterin i Australien var inte ens i närheten av Beatles-hysterin 1964, men den fanatiska glädjen går inte att ta miste på.

Filmen är fortfarande värd att se på.  Och musiken värd att lyssna på.

Påskgudstjänst hos Liberala Katolska Kyrkan

Jag har ju tidigare skrivit om Annie Besants "esoteriska kristendom". Det finns faktiskt en kyrka i Sverige som nog kan sägas stå nära en sådan kristendomstokning. Det är Liberala Katolska Kyrkan (LKK)*.

Jag var med min bror på gudstjänst där både på långfredagen och idag. Jag måste då säga att jag kände mig mer bekväm där än när jag i tisdags var bjuden på Åminnelsen hos Jehovas Vittnen. För att nu uttrycka mig lite försiktigt.

LKK har ett udda namn - och är också en udda organisation. Den kombinerar en närmast teosofisk grundsyn med en katolsk liturgi. Det hela blir faktiskt ganska charmigt. Och inte ett dugg dogmatiskt.

Jag står som bekant inte ut med försoningsläran, men om den tolkas esoteriskt a la Annie Besant är den helt uthärdlig...

Det var faktiskt både givande och intressant.
--------------------------------------------------------------------
*Ordet "Liberala" i LKK:s namn bör ju inte uppfattas politiskt. Det egenartade (och lite olyckliga) namnet har historiska rötter.  Så att jag finner LKK:s gudstjänster sympatiska bör ju inte på något sätt tolkas politiskt...  ;-)

Kommentarer....

Från och med nu är denna blogg förhandsmodererad.

När den ena efter den andra anonyma kommentaren, är av den karaktären att man måste stänga av kommentarsfunktionen, eller radera kommentarer, så är det ohållbart.

Jag har faktiskt annat att syssla med.

Valans spådom

Den poetiska Eddan är något av det mest fascinerande i den svenska litteraturen. Och det kanske mest fascinerande avsnittet i den är "Valans (eller Völvans) spådom".

Det kan kanske beskrivas som en mycket kortfattad översikt över jordens  och universums historia  - från dess skapelse till katastrofen vid Ragnarök - och efter den.

Man kan läsa den på olika sätt och ganska så ofta upptäcka nya saker i den.

Den kan läsas här.

Den är ett arv från vårt gåtfulla förkristna förflutna. En av de inte så där väldigt många pusselbitarna vi har. Men man kan också läsa den för den litterära upplevelsen....

 

Ganska bra svar från Eva Lundgren

Se gärna Eva Lundgrens svar till det inlägg av Ann Charlott Altstadt, som jag tog upp nedan i mitt inlägg den 21 mars. Eva Lundgrens svar är ganska bra och klargörande. Hon visar med all önskvärd tydlighet att Altstadt inte satt sig in i den fråga hon så självsäkert och arrogant uttalat sig om.

Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.

Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).

Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.

Det är inte riktigt samma sak.

När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.

Med Pinochet som ledstjärna?

"Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister."

!2 ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien i ett inlägg om Sveriges skolpolitik på SvD Brännpunkt idag.

I påskatider

Jag lät mig övertygas av en granne som är Jehovas Vittne att gå på deras "Åminnelse" till minnet av Jesu död.  Där fick man höra en mycket pedagogisk utläggning av försoningsläran i sin mest dogmatiska form.

Men i just detta fall hjälper det ju inte att vara pedagogisk. Ju mer pedagogiskt som försoningsläran presenteras desto otäckare och mer avskräckande tycker jag att den är.

Upplevelse i megalitgrav

/Nu när vi närmar oss vår kanske största religiösa högtid passar jag på att lyfta upp en beskrivning av den enda starkt religiösa upplevelse jag minns att jag haft i hela mitt liv. Jag skrev den för kanske tio år sedan, och den har även legat på den här bloggen förut./
------------------------------------------------------------------------------------------
Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.

Mordet i Keillers park

Idag sände P3 Dokumentär ett program om mordet i Keillers park sommaren 1997. Den som missade det kan lyssna på det här.

Det handlar om det mord som slutligen visade sig vara utfört av två satanister som var medlemmar i organisationen MLO (Misantropiska Lucifer Orden).

Programmet kan rekommenderas. Det enda som stör mig lite i det är att man ibland kan få intryck av att "satanism" kan reduceras ner till en ideologisk överbyggnad till en nyligen skapad musikstil (även om Anton LaVey faktiskt nämns i förbigående!)

Men faktum är förstås att det inte var black metal- musiken som skapade den satanistiska traditionen. I själva verket hade denna musikgenre varit helt otänkbar utan en redan existerande "satanistisk" och proto-satanistisk symbolvärld, och ett system av idéer vars rötter är mycket äldre än black metal - eller för den delen Anton LaVey.

Rios Montt inför rätta

Ibland hinner sanningen ikapp även några av de värre förövarna. Den 13 mars i år startade en rättegång mot Efrain Rios Montt, som under sin tid vid makten i Guatemala stod i spetsen för en brutal utrotningskampanj mot ixil- och mayaindianer. Under hans cirka ett år vid makten beräknas minst två tusen indianer ha dödats .

Rios Montt kom till makten genom en militärkupp 1982. Han stöddes bland annat av USA, men avsattes genom en ny militärkupp 1983. Han ställde långt senare upp i ett val 2003, där han fick 11 procent av rösterna.

Men dessutom ansåg han sig vara "pånyttfödd kristen". Han såg sin utrotningskampanj som Guds vilja. Han stod nära framgångsteologin och från 1985 minns jag hur svenska tidningar som stod nära trosrörelsen, som Exodus och Hemmets Vän, till och från publicerade artiklar som hyllade Rios Montt som en "kristen" hjälte som bekämpade "kommunismen". Anklagelserna om folkmord avfärdade de som vänsterpropaganda.

I Guatemala brukade Rios Montt ibland elakt kallas "Dios Montt" (Dios= Gud) och när han avsattes 1983 lär en av officerarna bakom kuppen ha sagt: "Montt trodde att det var Gud som tillsatte honom, med det var det inte. Det var vi som tilsatte honom. Och när vi tröttnade på honom avsatte vi honom."

Jag kommer att återkomma till rättegången i bloggen. .

Ann Charlott Altstadt....

....fortsätter i Flamman med sitt tröttsamma ältande om vad Eva Lundgren ska ha sagt eller inte sagt.

Men det är inte det mest intressanta . Det intressanta är att Altstadt tvärsäkert tror sig kunna slå fast följande:

"Frågan om rituella övergrepp tycks vara ett absurt stickspår i dag men feminismen har allt att vinna på att vissa feminister på allvar gör upp med gamla trosföreställningar istället för att vi, för att kvalificera oss som feminister, måste förvara dem."

Det handlar nu inte om "trosföreställningar", det handlar om vad barn och vuxna överlevare berättat. Och som ofta stöds av mängder av (för det mesta förbisedda) fakta. Södertäljefallet är ett mycket bra exempel.

Det handlar dessutom inte endast om Sverige. Och är dessutom inte endast en fråga för aktiva "feminister".

Inget tyder på att Altstadt systematiskt har satt sig in i materialet om det som missvisande brukar kallas för  "rituella övergrepp". Allt talar för att hon bara... tycker.

Det är ett i dag mycket opportunt "tyckamde". Men det är likväl ansvarslöst.

Råkade radera nyårsönskning från Hmm

Signaturen Hmm skrev en kommentar under inlägget nedan. Där önskade hon mig gott nytt år och hänvisade till den iranska nyårsdagen Nouruz och bifogade en länk till Wikipedia.

När jag skulle skriva ett svar blev det något fel, så jag skulle radera svaret och skriva ett nytt, då såg jag fel och raderade Hmm:s kommentar i stället.

Dessbättre hade jag redan besökt Wikipedia-länken så den fanns kvar i historiken och var lätt att hitta igen.

Jag tackar för nyårsönskningen och önskar detsamma. Själv brukar jag inte fira det "svenska" nya året (utom vid millenieskiftet, då jag mer eller mindre tvingades!), men de senaste åren har jag privat börjat se 1 mars som nyårsdagen, som den var i den förkristna romerska kalendern.

Jag har tyckt att det var lämpligt, eftersom ju mars är den första vårmånaden. Och vad kan vara bättre än att fira det nya året på våren?

Det iranska nyåret är också kopplat till vårens ankomst. Det ligger kring vårdagjämningen.

Men det där tycks ju inte alls stämma i år... Senast jag såg något om den vår som inte verkar komma var det i någon tidning igår som skrev att det inte skulle bli varmare förrän i mitten av april....

Men jag hoppas ändå verkligen att våren ändå kommer innan dess, också rent metereologiskt...

/fryser/

Ett hisnande perspektiv

Det måste ha varit någon gång 1987. Jag satt i en programkommission för en liten vänstergrupp som hette Socialistiska Förbundet.

Varför jag hamnat i den kan man ju fråga sig, men orsaken var nog att Den Ledande Teoretikern (DLT) inom en av förbundets två fraktioner ville ha mig där.

Att han ville det berodde mest på en sak. Han var en excentrisk dogmatiker med ett sinne för bisarra teorier. Att han ville ha mig där berodde mest på att han visste att jag ettrigt brukade ifrågasätta sådana. För hur bisarrt dogmatisk han än var, hade han ett försonande drag. Han ville ha motstånd. Troligen för att han ansåg att den riktigt bergfasta dogmatiken bäst grundas på att den först tampats med, och sedan besegrat, en massa invändningar...

Så vi skulle diskutera allt mellan himmel och jord. Inte bara vilka krav man kunde ställa inför ett val eller så, utan - marxismens grunder.... Vare sig mer eller mindre.

Så plötsligt var det någon som råkade nämna att en enligt en vanlig marxistisk uppfattning präglades "den grundläggande motsättningen" under perioden före klassamhället av en kamp mellan människan och naturen, men under klassamhället ändrades den till att handla om en kamp mellan klasser. Så vad kommer den grundläggande motsättningen att bli under socialismen?

Se där en embryo till en dötråkig skolastisk diskussion i en dogmatisk marxistgrupp....

Då gjorde en av DLT:s anhängare bort sig. Han kastade ur sig förslaget att det på nytt skulle bli kamp mellan människan och naturen .. Det skulle han inte ha gjort. DLT var känd för att kunna få teatraliska raserianfall, i synnerhet när hans egna anhängare gjorde bort sig. Han var aldrig arg på riktigt, han bara höjde rösten så att det lät så. På så sätt ville han inskärpa att  han tyckte något var väldigt korkat…

Så DLT skrek att det där var en idioti bortom alla gränser. Nej, under socialismen kommer sådana motsättningar inte att finnas, det kommer att handla om att mänskligheten  på ett harmoniskt sätt förverkligar sig själv. Eller nåt sånt, jag minns inte de exakta formuleringarna.

Jag minns inte heller om jag kommenterade detta. Men jag har tänkt en hel del på det efteråt.

Först kan man förstås såga att "kamp mot naturen" är en idiotisk term. Det går inte att kämpa mot naturen - vi är en del av den. Men man kan naturligtvis tala om att kämpa mot krafter I naturen som hotar mänskligheten. Eller nåt.

Och det är någonstans där jag störs av det alltför idylliska hos vissa marxistiska utopier. För hotet från naturen kommer inte att försvinna med "socialismen".. Visste, teknologin blir bättre, men de faror som kommer att hota oss blir ju efter ett tag mångdubbelt större.

Om vi antar att vi slipper ifrån den globala uppvärmningen med blotta förskräckelsen. så finns ju en rad hot kvar. För att uttrycka det lite försiktigt.

För det första hoten från asteoider, kometer, meteoriter och sådant. Ett nedslag av en gigantisk sten utrotade en gång dinosaurierna. Jag misstänker att när något liknande en gång i framtiden hotar mänskligheten kommer våra efterlevande att skicka en tacksam tanke till de som en gång konstruerade de första kärnvapnen. Ja, ni läste rätt. Kärnvapen riktade mot människor är något fasansfullt, men som medel att böja av mindre himlakroppars banor är det kanske det bästa som finns.

Men det hjälper ju inte i längden. Vi lever i ett universum som är fientligt mot liv. Endast i små, små, nischer, kan det finnas. Och vår nisch kommer att försvinna när solen börjar stråla mer och mer och mer. Om mindre än en miljard år. Och sedan slutligen bli en röd jätte.

Det kan verka väldigt långt, men glöm inte att de människor som ev. finns då i ett avseende med all säkerhet kommer att likna oss. De kommer att vilja överleva. De kommer inte att gilla tanken på att deras barnbarn ska brinna upp.

Så då gäller det att kunna flytta sig längre utåt. Till en början med kanske till Mars, men det dröjer inte så länge innan det krävs längre resor. Till sist måste vi skapa konstgjorda hem (eller kolonisera månar) någonstans vid ytterplaneterna.

Om vi lyckas med det kommer nästa problem när solen börjar bli kallare igen. Då får vi flytta närmare och närmare igen. Till dess att den i praktiken helt har slocknat. Till dess är det väldigt, väldigt långt - förvisso. Och innan det händer har vi kanske turen att ett annat solsystem ska passera så nära att vi kan - flytta över...

Reaktionärer och rasister på 1800-talet (och som bekant senare) älskade att tala om att livet är en kamp. Med det menade de en kamp mellan "raser", "arter" och människogrupper. Det är ju rent (och ondskefullt!) nonsens. Men av detta kan man ju inte dra slutsatsen att det inte finns en kamp för överlevnad. Inte mot andra folkgrupper, eller arter, - utan mot det iskalla tomrum som finns runtomkring oss. Och mot fenomen som man till och från stöter på i detta svarta tomrum.

"Man will live forever more because of Christmas day" sjunger Boney M i en känd julsång. Men om man inte förlitar sig på gudomlig hjälp? Kommer då inte ALLT att ta slut en dag - inte bara för Homo Sapiens utan för allt liv som kanske finns utspritt här och var i det ödsliga tomrummet?

Kanske. Om den idag förhärskande kosmologin - som börjar med en mystisk Big Bang och slutar med ett totalt tomrum - har rätt så är det ju så. Då kommer allt att sluta i ett icke-vara som aldrig kommer att upphöra -  när det väl tagit över,

Men hav förtröstan. ;-)

Om vi så mirakulöst lyckas klara oss genom alla kosmiska katastrofer de närmaste årmiljarderna finns det nog också gott hopp om att Big Bang-teorin i sin nuvarande form ska visa sig vara uppåt väggarna galen....

Eva Lundgren svarar Flamman

Det bör påpekas att Eva Lundgren har kommenterat de angrepp mot henne som fördes fram i Flammans egendomliga recension av Maria Svelands bok Hatet.

Det enda jag nu vill säga i sakfrågan är att Eva Lundgren har helt rätt i att hon aldrig hävdat att hon intervjuat hundratals barn som berättat om organiserade sadistiska ("rituella") övergrepp, vare sig man nu vill definiera dem som "satanistiska" eller inte.

Däremot har hon intervjuat barn som berättat om sådana övergrepp. Det handlar nu definitivt inte om hundratals - men det hedrar henne verkligen att hon då vågade ge en röst åt barn som nästan ingen ville lyssna på.

Något helt annat än blodiga tjurfäktningar

Tjurfäktningar är, naturligtvis, obehagliga. Det tycker de allra flesta. Nu finns det förstås undantag, alltifrån Cornelis Vreeswijk till - Ingrid Carlqvist. Men de är som sagt undantag.

Tjurfäktningar innebär ju i princip att en tjur torteras till döds inför publik. En publik som jublar över detta utryck för "manlig heroism". Eller hur de nu uppfattar det fega och grymma dödandet.

Men vid de äldsta tjurspel vi känner till dödades inte tjurarna. De enda som verkade utsätta sig för risker var männsiskorna. De hoppade upp på tjurar, i vågade akrobatövningar. Både män och kvinnor deltog.

Det var på det för-patriarkala minoiska Kreta omkring 1500 f.kr. Det var en kultur där kvinnor avbildades mer än män. Det var dessutom en kultur där i princip alla avbildningar som verkar ge intrycket att de föreställde människor i ledande ställning var kvinnobilder.

Det var en kultur där man inte hittar krigsscener i konsten. Och inte heller jaktscener. Däremot vimlar det av naturmotiv.

Bland religionshistoriker råder i stort sett enighet om den högsta guden i deras religion var kvinnlig. '

Städerna var helt obefästa.

På minoiska Kreta återfinns alltså målningar av tjurspel. De avbildar vilda tjurar - och människor. Människorna gör djärva hopp över tjurarna. De försöker bland annat få tag i hornen och med hjälp av dessa svinga sig över tjurarna.

På ingen av bilderna finns ens en antydan till att man använde vapen eller någon form av våld mot tjurar. Det var ett sätt att öva akrobatik, och, som sagt, både män och kvinnor deltog.

Troligen valdes inte de mest aggressiva tjurarna ut. Snarare de som var minst farliga. Syftet var inte att döda tjurarna - men knappast heller att utsätta människorna för extremt stora risker.

Kontrasten till dagens tjurfäktningar är anmärkningsvärd.

Som Jacquetta Hawkes skrev i Dawn of the Gods, en bok från 1968 om den minoiska och mykenska kulturen:

"Dangerous though the Cretan bull-leaping must have been, it was not essentially associated with death, and was in no sense a fight. All the many portrayals of the leaping show a perfectly sucessful union of human skill and spring with taurine strengths." (Hawkes 1968:122)

Nedanstående bild är från ett sådant tjurspel.

Referens och rekommenderad litteratur
Jacquetta Hawkes: Dawn of the Gods, Chatto and Vindus, London 1968



Bilden: Väggmålning från Knossos

Fegt av Call Girl-teamet

Teamet bakom filmen Call Girl har kommit överens med Palmefamiljen att den scen som kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme som sexköpare klipps bort.

Samtidigt har de gått med på att offentligt förklara att det inte finns något som tyder på att Olof Palme var sexköpare.

Det är fegt. Men det är värre än så. Det är ett ohöljt svek mot framförallt den kvinna som då var 14 och som har gjort ett detaljerat och av allt att döma trovärdigt utpekande av just Olof Palme.

Det vore en annan sak om filmteamet i förhand hade kommit fram till att det inte var lämpligt med en sådan scen. Men det här är något annat.

I och med borttagandet och framförallt den förnedrande deklarationen visar de att de är beredda att prioritera maktens män framför de utsatta flickorna.

De hade inte behövt göra det. JK skulle inte väcka åtal och Palmefamiljen hade meddelat att de inte tänkte ta fallet till enskilt åtal.

Men det är klart. Att väcka tanken att statschefen i Sverige, "en liten men hungrig imperialistisk stat" enlig VPK:s partiprogram 1972, utnyttjade minderåriga är ju en skandal i vårt samhälle. Och filmteamet vågade inte låta det stå kvar.

De är närmast föraktliga.

Och - till de som eventuellt tänker kommentera detta inlägg. Minsta lilla antydan om att framförallt den kvinna som då var 14 ljög i sitt utpekande kommer jag att radera så fort jag får syn på det. Det typen av verkligt förtal tillåts inte längre på denna blogg.

Reflektioner om debatten kring Maria Svelands Hatet

Världen är upp- och nedvänd.

Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.

Den är faktiskt riktigt sympatisk. .

Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.

Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....

Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.

Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!

Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.

Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...

Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.

Jag återkommer till Hatet.

Har just läst ut..

...Hatet av Maria Sveland (Leopard förlag 2013).

Återkommer mer utförligt till den senare.

Vill redan nu säga att den är mycket bra. Den har en intressant och läsvärd beskrivning och analys av den anti-feministiska hatkampanen de senaste åren. Den börjar med debatten kring Evin Rubars ohederliga hopkok Könskriget från 2005, och går fram till de senare årens obehagliga bloggkrigsföring

Den kan varmt rekommenderas.

Maria Sveland sätter Janne Josefsson på plats

Jag har skamligt nog aldrig läst något av Maria Sveland, men efter att ha tagit del av hennes lysande utskällning av Janne Josefssons machofasoner får jag definitivt lust att läsa mer.

Jag tror nog att Josefsson en gång var en journalist med ideal. Dem har han tappat för länge sedan. Och ersatt den med en kombination av cynism och machoarrogans.

Jag ska skaffa Maria Svelands bok Hatet så fort som möjligt!

Hugo Chavez, medelklassen och "demokratin"

Hugo Chavez död visar på många sätt hur långt högervridningen i landets mediaelit har gått. Från höger till "vänster", från Svenska Dagbladet till Aftonbladet ägnar sig skribenter åt olustiga utfall.

Så till exempel har Aftonbladets ledarstick igår rubriken "Hugo Chavez var ingen demokrat".

Men ett av de mest avslöjande inläggen kommer nog från "Lainamerikaexperten" Magnus Linton. Trots att han varit debattredaktör på syndikalistiska Arbetaren är han ett skolexempel på hur borgare ofta ser på "demokratin".

Linton hoppas inledningsvis att borgarna tar makten efter Chavez död, för om chavisterna får sitta kvar kommer det att leda till "mer USA-paranoia". Han fortsätter i samma stil i artikeln.

Men så kommer då mot slutet en serie mycket avslöjande meningar. Linton skriver så här:

"De fattiga massorna har fått det avgörande mycket bättre under Chávez på en rad sätt. Problemet är att demokrati och maktdelning bara blir relevant om ett land har en stor medelklass. De fattiga massorna i Latinamerika bryr sig inte så mycket för det har aldrig spelat en avgörande roll. Så om frågan är om landet, eller strukturen eller det politiska systemet är välmående så är svaret nej. Det är ett gravt populistiskt system som är helt byggt på en enda inkomstkälla och det är ju inte hållbart i längden."''

Det enda som skulle kunna ligga något i i vad han skriver här är förstås att ett ensidigt oljeberoende inte är bra. Men det är inte hans huvudpoäng.

Vad han säger är ju att drivkraften för en demokrati aldrig kan vara "de fattiga massorna" för de "brys sig inte så mycket". Nej, demokrati förutsätter en "stor medelklass".

Det är han inte ensam om - detta  har närmast varit ett mantra för borgerliga statsvetare under åtminstone  ett halvt sekel, troligen mer . Men unket reaktionära föreställningar  blir ju inte ett dugg bättre för att de är gamla.

Implicit i denna föreställning  ligger ju  att det behövs klasskillnader för att "demokratin" ska fungera. För om det inte finns sådana, kan det ju inte heller finnas en "medelklass" - som har några över sig och några under sig. Och utan "medelklass" ingen demokrati...

Det behövs alltså en social hierarki för att "demokratin" ska fungera. Och de dumma fattiga som inte "bryr sig" är inte viktiga för "demokratin". Det är medelklasen som räknas.

Det är alltså så borgerliga statvetare och journalister brukar se på "demokrati". Man kan bli illamående för mindre.

"Det är ju tur att nån gör det"...

På grundskolan, från och med tredje klass och under åren i mellanstadiet. spreds ett rykte att jag gillade en tjej i min klass. Ryktet var helt riktigt.

Fast det bästa ordet vore nog "beundrade". För det var vad jag gjorde. För mig var hon både klok, vacker, god, förnuftig - och snäll.

Jag beundrade henne på avstånd, vi ingick inte i samma kretsar och vi umgicks inte. Men hon betydde väldigt mycket för mig. Om hon sa något vänligt kunde jag bli överlycklig, om hon sa något negativt (vilket hon i och för sig  nästan aldrig gjorde) blev jag nedstämd.

Många visste att jag gillade henne. I synnerhet bland killarna. Då och då tog en del av dem upp saken. Då blev det verkligen pinsamt. 

En dag satt vi i matsalen. Jag kan ha varit tio eller elva. Hon och jag och några killar satt vid ett bord. 

Då vänder sig en av killarna till henne och säger "Vet du om att Erik gillar dig?" Jag känner mig som om jag vill sjunka till jordens medelpunkt. Nu var katastrofen ett faktum. Eller kanske ändå inte. 

Hon ser inte alls besvärad ut. Hon säger bara "Ja, det är ju tur att nån gör det", med en svag, men ändå tydlig betoning på ordet nån.

Jag blir så glad. Hon KUNDE ju ha sagt "men jag gillar inte honom"... Då skulle jag blivit ledsen och det fattade hon nog. Det finns människor som inte bryr sig om att andra blir ledsna, men hon tillhörde definitivt inte den kategorin.

Min beundran för henne växte. Den dan räddade hon ju mig från en verkligt pinsam situation.

Jag blev också glad på ett djupare plan. Jag hade innerst inne en självbild av mig själv som smutsig, och besudlad på något sätt. Så när jag såg att hon inte alls såg äcklad ut, och till och med lät som hon tyckte att det var någon positivt med att jag gillade henne blev jag glad. Mycket glad.

Sverige kommer aldrig att få sharialagar

Läser på bloggar, även sådana som inte har det minsta med SD eller liknande grupper att göra, om att Sverige snart kommer att  bli som Iran (eller något annat land styrt av islamister). Detta  skrivs numera också av människor som i övrigt verkar riktigt förnuftiga och intelligenta. En liten del av dem verkar vara oroade flyktingar från muslimska länder.

Jag håller inte med. Det är avgrunder som skiljer Sverige från (exempelvis) Iran. Iran har sharialagar, det har inte vi och kommer aldrig att få. Iran har ett Väktarråd som ser till att politikerna följer islam. Det har inte vi och kommer aldrig att få.

Iran har haft muslimsk majoritet sedan kanske 800-talet. Det har inte vi och kommer med all sannolikhet aldrig att få.

När jag läser vad sådana skribenter skriver kommer jag att tänka på en krönika i Allers Familjejournal på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Där fick en ungrare, flykting från landets byråkratiska "kommunist"regim, komma till tals. Han menade att vänstervridningen nu gått så långt i Sverige att det endast var en tidsfråga innan Sverige skulle bli som det då "kommunistiska" Ungern.

Han tog som exempel upp bland annat hur (enligt honom!) "vänstervridna" de svenska studenterna och Sveriges Radio var, och han menade att Sverige var som Ungern 1946, strax innan "kommunist"diktaturen upprättades.

Vad han inte insåg var förstås att det fanns helt avgörande skillnader, framförallt att Ungern militärt hade kontrollerats av den segrande sovjetiska Röda Armén åren efter andra världskriget. Det var detta,  inte "vänstervridningen" på universiteten och i radion, som gjorde stalinisternas maktövertagande möjligt.

Sverige är ett högindustrialiserat, ovanligt sekulariserat land, med en liten minoritet muslimer, och en än mindre minoritet islamister. Det finns hur många strukturella skillnader mellan Sverige och länderna i Mellanöstern som helst.

Jag ser uppfattningen att "muslimerna" snart tar över som en i grunden helt bisarr vanföreställning, jämförbar med (bland annat) senator Joseph McCarthys paranoia i början av 1950-talet att "kommunisterna" snart skulle ta över USA.

Jag vill också  påminna om att i början av 1900-talet sades det på samma sätt att "katolikerna" höll på att ta över Sverige.

När jag läser bloggar och webbsidor som idag skriver om kommande islamistiska maktövertaganden undrar jag nästan om de kanske kommer från ett parallelluniversum, eller en annan planet. Men det  gör de ju inte.

Men risken att vi får sharialagar i Sverige under de närmaste tvåhundra åren (eller någonsin)  är ändå endast obetydligt större än den att ockupanter från solsystemet Zeta Reticuli under samma tidsperiod kommer att ta över makten på vår planet.

D.v.s så nära noll man kan komma.

Våren kommer.....

... trots att det kommer bakslag då och då.

Idag snöade det, vilket väl måste ses som ett bakslag.

Men den som väntar på en vår väntar aldrig för länge. Och medan man väntar kan man ju lyssna på "Here comes the sun" med the Beatles.