När jag var 11 år skulle jag och min bror få varsin cykel. Meningen var att de skulle användas på sommaren. På landet, inte i stan.
Det var spännande. Men det var en sak som fyllde mig med obehagskänslor. Jag visste att pojk- och herrcyklar hade en obehaglig stång som man lätt kunde klämma sig på. Dessutom var det en av kroppens mer känsliga delar som riskerade att komma i kläm.
Ångesten växte, tills jag slutligen ställde ett ultimatum. Jag skulle ha en flickcykel, annars fick det vara.
Det fungerade.. Jag fick en flickcykel. Det var en stor lättnad.
Det innebar inte att det var helt oproblematiskt ändå. I början var jag rädd för att stanna, av någon märklig anledning. Så istället för att stanna på det vanliga sättet greps jag av panik och lät cykeln falla till marken. Det var knappast mindre farligt i så fall.
Men jag lärde mig efter någon vecka.
Men än idag förstår jag inte vad stången på herrcyklar ska vara bra till. Mer än till att klämma sig på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Femböckerna som TV-serie på 70-talet
I dessa sorgliga tider där barns rättigheter hela tiden kränks, är Enid Blytons barnböcker för mig en källa till glädje. Dessa var konsekve...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling...
2 kommentarer:
Nuförtiden är cyklarna mer neutrala. Mina barn har haft cyklar som de sedan ärvt av varandra. Safira ville t ex ha en blå cykel, så hon fick det. Cyklarna av BMXtyp har dessutom inte den förhatliga stången i kritisk punghöjd...
Det var trevligt att höra att dom är mer neutrala. Mänskligheten GÖR framsteg, även om man inte alltid tänker på det. :-)
Skicka en kommentar