Om jag kan kalla mig "gudinnetroende" när jag känner mig optimistisk (när jag inte känner mig det tror jag väl snarare på Murphys lag) beror det inte på att jag har läst gamla myter om "gudinnor" och kommit fram till att jag tror på dem i en bokstavlig mening ...
Det beror i korthet på att jag finner det kvinnliga vara en bättre metafor för det gudomliga än det manliga.
En uppfattning som verkar ha varit ganska vanlig i förhistorisk tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar