Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU

Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.

I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.

"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan'  röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.

Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.

Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."

Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland  annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.

Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.

Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.

Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.

På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid  skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär  - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.

Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig

Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.

1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.

Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand,  en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.

Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra  Folkpartiet inifrån...

Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare  en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.

Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....