Jag läste den idag, och den förstärkte onekligen min underliga religiösa paranoia,, som jag tidigare skrivit om här. ;-)
I det blogginlägget skrev jag om de underliga händelser, som kopplat ihop händelser i mitt liv med den gestalt som den ovan nämnda katolska brcochyren handlar om, alltså Jungfru Maria. Och, jag avslutade med orden "Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?".
Och så får jag på sidan 90-91 i denna broschyr plötsligt se att påven Pius XII den 8 september 1953 utnämnde "det följande året som Marias år". "Det följande året" är ju 1954, och det råkar ju vara det år jag är född... *ryser*
Hmm... eh... Det är bäst jag lämnar den egotrippade lått kusliga religiösa paranoia som denna läsning plötsligt skapade - och gå över till en kort diskussion om broschyren.
Den är mycket from. Den är upplagd för en likaså from studiecirkel som ska samlas ett antal dagar, och varje dag begrunda någon aspekt av Marias liv. Det är på sätt och vis en studiecirkel upplagd som en bön.
I denna bok får vi dessutom ta del av de fåtaliga bibelställen som fokuserar på Maria. Att de är fåtaliga brukar ju protestanterna alltid påpeka, men katoliker kan med en viss rätt svara att det ändå rör sig om viktiga och tunga ställen.
Jag noterar att den till dessa ställen räknar Uppenbarelsebokens berättelse om "Kvinnan och Draken". Det gläder mig lite, för jag har själv gärna velat tro att den handlar om Maria. Det tror inte protestanter på alls - i Bibelkommissionens noter till Bibel 2000 ignoreras (dvs avfärdas) denna tolkning rakt av.
Förutom olika bibelställen om Maria, finns en hel del annat intressant. Som olika påvliga uttalanden om Maria, inklusive de mest kända, från 1854 och 1950.
Och Marias roll i det katolska liturgiska året. Och en hel del annat.
Den katolska kyrkan har genom historien svängt en del fram och tillbaks om hur viktig Maria är. Efter en viss nedgång efter det andra Vatikankonciliet tycks hennes betydelse ha ökat igen.
Och det är ju svårt att komma ifrån Maria, om man är katolik. Inte nog med att hon sedan 451 e.kr. officiellt beskrivs som gudaföderska (Theotokos) och sedan 1854 likaså officiellt ses som född utan synd. Efter 1950 säger den officiella läran att hon aldrig dog, utan direkt lyftes upp till himlen.
Och den 11 oktober 1954 slog Pius XII fast att hon ska benämnas "drottning", inte endast för att hon hade fött Jesus, utan för hennes centrala roll i allas frälsning.
Det är mycket. Men jag kan ändå inte komma ifrån att broschyren/ boken på något sätt reducerar henne. Gör henne så där lagom sockersöt, och tar bort sältan, så att säga.
När de skriver ut och uppmanar läsare att reflektera över "Marias lovsång" i Lukasevangeliet, och efteråt kommer med en del egna reflektioner, bortser de ju helt från det centrala partiet i just denna.
Jag syftar på denna beskrivning av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort".
Det är inte direkt sockersött. Och det kan ju jämföras med liknande samhällsomstörtande uttalanden från hennes son (se ex.vis Matteus 6:2, Lukas 24:25, Matteus 19:24), och dennes bror /kusin enligt katolikerna!/ (ex.vis Jakobsbrevet 5:1-5). Eller med praktiken i de urkristna församlingarna (se ex.vis Apostlagärningarna 4:32-35).
Och när den beskriver berättelsen om bröllopet i Kana som att Maria ber till Jesus (för att på så sätt kunna motivera formeln "Maria, full av nåd, be för oss") bortser den från att berättelsen, om man läser den rakt av, knappast beskriver en situation där Maria ber till Jesus, utan en där hon befaller honom. Och Jesus, uppenbarligen motvilligt, lyder.
Under medeltiden gav detta upphov till föreställningar om att Jesus även lyder Maria i himlen, och att det därför var motiverat att be direkt till henne.
Och oavsett vad man nu tror eller inte tror om ett sådant scenario är Mariagestalten riktigt spännande. Till och med mer spännande än det ibland kan verka i de mest fromma betraktelser.
Målning av Roberto Ferruzzi, c.1897.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar