Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla.
Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
2 kommentarer:
Intressant. Närkontakt läste jag i de lägre tonåren och var under lång tid närmast vettskrämd över tanken på att varelserna med stora svarta ögon skulle komma och kidnappa mig. Vad gäller David Jacobs skrev jag det här för några år sedan:
http://ickemainstream.blogspot.com/2015/12/david-jacobs-och-hotet-utifran.html?m=1
Sedan angående dessa bortförningsfall och kopplingen till sexuella trauman finns en beskrivning i boken ”Dark White” av Jim Schnabel. Han umgås ett tag med en kvinna och bor mer henne ett tag hemma hos Budd Hopkins (!). Hennes erfarenheter verkar ha orsakats av en våldtäkt i barndomen, om jag minns rätt, och sedan fortsätter hon att uppleva hur våldtäktsmannen, utomjordingarna och en annan figur vid namn Pedro trakasserar henne med jämna mellanrum. Trots det absurda j historien känns det som om Schnabel kan ha kommit närmare mysteriets lösning.
En djärv teori om vad som kan ligga bakom minnen av UFO-kindappningar kan man finna här. http://www.constitution.org/abus/controll.htm . Sedan är det en annas sak att medan de första som gjorde anspråk på att ha sådana minnen ärligt verkade tro på det, har det nog i och med att det hela blivit en del av en allmän ufolog-kultur säkert tillkommit en del som helt enkelt medvetet ljuger.
John Macks teori i sin bok Abuction är för övrigt "snällare" än Jacobs. Det är synd att han dog i förtid, jag skulle göra sett en debatt mellan dem.
Själv var jag UFO-troende som barn, trodde på contactees som Trumna Bethurum, och hoppades att tefaten en dag skulle komma och ställa allt till rätta.
Så jag känner mig mer positiv till Mack... OM jag nu skulle kunna tro på att det verkligen vore utomjordingar, en tro jag tyvärr inte är kapabel till att ha... Fast (ett mer rationellt argument) om det verkligen finns civilisationer som överlevt så länge att de kan färdas mellan stjärnorna tror jag inte de fungerar som de europeiska kolonialisterna gjorde mot underkuvade folk. En så destruktiv kultur kan nog inte överleva sä länge i rymdåldern.
Om, men jag tror inte att de i så fall har lyckats ta sig hit.
Men jag avundas de som kan tro på vad de vill tro på. Eftersom jag på nåt sätt snarare tror på Murphys lag (!) utgår jag nog istället från att verkligheten är motsatt till vad jag VILL tro...
Skicka en kommentar