Närkontakt?

Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.

Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..

Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.

Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).

Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.

Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.

Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.

Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...

Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...

De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.

Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok  - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.

Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber  en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.

Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....

Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman,  eller av MK Ultra- experiment.

Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt -  skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.

I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.

Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som  David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier  panikslaget varnat för, skulle kunna vara.  Även om de existerade.

Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.