JS LaFontaine - en medborgare höjd över alla misstankar?

I mitt förra inlägg nämnde jag socialantropologen JS LaFontaine. Hon stod alltså i ledningen för en undersökningskommision tillsatt av den brittiska regeringen, med uppgiften att bedöma anklagelser om rituella övergrepp. Bedöma bör här läsas "avfärda", vilket ju också var vad kommissionen gjorde.

Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine  utseddes till att leda denna kommission.

Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.

Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.

Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.

LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.

Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.

Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID, som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.

När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...

Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.

Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine  slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.

Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...

Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.

Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot  ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.

Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,

Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.

Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".

Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...

Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?

LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.