Att få spöka om tusen år

När jag var barn hörde jag en sång som handlade om människans olika åldrar. Den första versen gick så här:

"När jag är tio år, bomfaderi och bomfadera, då jag i skolan går, bomfaderiora". Eller så minns jag den.

Vid tjugo år tror jag "i skolan går" hade ersatts med "till prästen går", underförstått att gifta sig. Sedan gick den igenom alla jämna tiotal, med det enda jag minns är att när man blir hundra år  - "då jag i graven går" - och så en sak till...

När jag sökte på sökord till sången på nätet var det enda jag hittade detta blogginlägg. Dock ett bevis för att sången inte var ett "falskt minne", utan hörts av andra än mig....

Men denna bloggare hade tydligen inte hört den allra sista vers jag hörde som barn . För i den version jag tog del av då fanns det en vers om när man blev ... tusen år.

Den gick så här: "När jag blir tusen år, bomfaderi och bomfadera, då jag som spöke går, bomfaderiora". Det var min favoritvers. Som barn var jag redan rädd för att dö, och tanken på att man kunde leva kvar som spöke i evighet, eller så länge man ville, var hoppingivande*.

Dessutom tyckte jag nog att det var lite häftigt med att bli spöke. Vat inte riktigt varför, men att få skrämma vuxna gav mig nog någon form av tillfredställelse. Det kan möjligen ha varit en delförklaring...

Men om man antar att spöken finns, så där rent teoretiskt, borde den globala uppvärmingen vara ett nästan lika stort hot mot dem som för oss. För vilka ska man kunna spöka för om jorden blir som Venus?

Det leder mig osökt (?) över till ämnet för nästa inlägg, som jag hoppas kunna lägga ut i morgon....
--------------------------------------------------------------------------
*Med tanke på hur omåttligt populärt vampyrtemat  har blivit idag, i och med framväxten av en helt ny genre med "mänskliga" och sympatiska vampyrer, undrar jag om det inte idag kan finnas barn som låter sin odödlighetsönskan projiceras på en föreställning att få bli en vampyr?