lördag 18 juli 2015

"Satanistpaniken" som aldrig fanns

Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.

Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".

Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.

Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.

Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.

Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.

Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.

I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.

Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.

Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.

Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?

Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.

Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,

Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.

Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.

Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.

Där står vi idag.

Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.

Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.

Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....

Det sista  är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?

Inga kommentarer: