tisdag 21 juli 2015

Förbannelsen

Har just läst ut Ann-Marie Åshedens bok Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Det är en på många sätt djärv bok. Att idag försvara både Hans Holmér och PKK-spåret är inget den som inte vill bli marginaliserad i den offentliga debatten borde göra. Men just det gör Åsheden.

Nej, jag tror inte en sekund på PKK-spåret. Men jag måste medge att Åsheden försvarar det bättre än jag sett någon annan göra. Och definitivt bättre än vad Hans Holmér gjorde själv i sin egen bok om Palmemordet från 1988.

Det är i stort sett omöjligt att försvara det, så det är lite imponerande att någon idag ger sig in i ett sådant försök.

Men det som fascinerar mig mest med boken är ett tema som avspeglas i dess titel. Holmérs öde framställs som ett antikt grekiskt drama, där han själv verkar vara ett hjälplöst offer för en ödets förbannelse. Åsheden citerar på ett ställe Holmér själv när han vid ett tillfälle utbrister "Jag är förbannad". Hon skriver att hon inte riktigt vet om han bara menade att han var arg eller om han verkligen menade att han var utsatt för en förbannelse.

Och hur konstigt det än kan verka - det ser ut att vara Åshedens huvudförklaring till att det gick så illa för Holmér. Han slutade sina dagar som isolerad, och alla vände sig emot honom. Eftersom Åsheden uppriktigt verkar tro att han egentligen inte gjorde något avgörande fel är hennes enda sätt att förklara att det gick som det gick - att dunkelt hänvisa till denna "förbannelse".

Nu antar jag förstås att hon menar detta rent metaforiskt. Men anledningen till att jag antar detta är i princip endast det faktum att inga personer som velat bli tagna  på allvar de senaste, låt oss säga, tre hundra åren, skulle använda en bokstavlig förbannelse som en förklaring till ett skeende.

Men jag är ändå inte helt säker. Om man läser texten rakt upp och ner ser det faktiskt ut som om hon menar att en ond ödesmakt styrt Holmér mot ett oerhört tragiskt slut.

Inte mig emot. Förklaringen är visserligen lite för-modern, men det finns nog många som så där rent privat brukar använda sig av den typen av förklaringsmodeller när det går dåligt.

Men vad hon missar är ju i så fall lik förbannat (!) att skeendet inte kan förklaras helt oberoende av Holmérs egna handlingar. Om det nu fanns en ödesmakt som ville störta den förre detta SÄPO-chefen i fördärvet verkade den i så fall inte enbart genom ett helt abstrakt öde utan genom Holmérs egna prioriteringar som chef för Palmegruppen.

Men förstås. Att Holmér verkligen trodde att han skulle kunna få framgång med sin plan att låta hela utredningen kretsa runt hans egen PKK-fantasi behöver ju inte nödvändigtvis förklaras med att hans sinne hade fördunklats av en övernaturlig förbannelse. Men, det medges, det skulle på sätt och vis kunna göra det absurda skeendet lite mer logiskt...

2 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Åshedens brist på perspektiv är egentligen det som slår mig mest. Många människor har kommit att drabbas hårt av Palmemordet och dess konsekvenser - bland dem naturligtvis ett antal kurdiska familjer i Sverige som for oerhört illa. Och ansvarig för den saken var i första hand Hans Holmér själv.
Holmér klarade sig i själva verket tämligen bra som framgångsrik deckarförfattare trots det dubiösa rykte han skaffat sig som spaningsledare.
För att titta på den tanke du väcker, Erik: kan man säga att han möjligtvis i bildlig mening drabbats av en förbannelse som fördunklat hans intellekt? Det tror jag inte alls. Han visste mycket väl vad han gjorde när han lanserade PKK-spåret och han hade troligen lyckats med att få det etablerat som sanning - i alla fall i några år framåt - om inte det varit för en sak. Och det var att överåklagaren i Stockholm Claes Zeime som snart skulle gå i pension beslutade sig för att högaktningsfullt skita i alla påtryckningar från Justitiedepartementet och Riksåklagaren om att låta Holmér få som han ville.
Efter det stora tillslaget sa Zeime offentligt att PKK-spåret fallit samman. Och det hade det förstås sakligt sett. När en person i Zeimes ställnng hade uttalat det gick det inte att sopa den saken under mattan.
Det hade inte Holmér väntat sig. Han kände som om han fått en kniv i ryggen.
Säkert berättade han för Åsheden om hur han gjort allt för den stora saken och så slutade det så illa. Men särskilt mystiskt var det inte.

Erik Rodenborg sa...

Du har kanske rätt. Men Zeime var inte den ende åklagaren som var negativ till Holmér. I själva verket verkade alla åklagare som var aktuella då närmast fientliga mot honom.

Och även om han hade fått igenom det massiva tillslaget mot kurder som han ville, har jag väldigt svårt att tro att det fanns skuggan av en chans (eller risk) att han i slutändan skulle ha lyckats. Trots det aktiva, och anmärkningsvärda, stöd han fick från åtminstone delar av regeringen. Den chansning han tog skulle nog till sist ändå lett till en katastrof för Holmërs projekt.

Det finns andra tidpunkter, och andra länder, där hans planer skulle kunna ha lyckats, men gäller det verkligen Sverige 1986-1987? Jag tvivlar som sagt, men jag kan mycket väl ha fel.