Om man ska tala om en period då jag kände verklig optimism är det nog perioden från hösten 1964 till våren 1970. Dvs från att jag började på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ) i augusti 1964, till dess jag slutade på Rålambshovsskolan juni 1970.
Ja, optimismen försvann ju inte i juni detta år direkt, men redan senare samma år dök orosmoln upp, som kanske förebådade kraschen 1971.
Därför har jag en ganska så positiv minnesbild av Rålamshovsskolan, som jag gick på i åttonde klass h 69 - v70. Inte riktig LIKA positiv som den av Lärarhögskolans Övningsskola där jag gick de fem föregående åren, men åndå väldigt ljus!
Det är nu roligare att besöka Rålambshosskolan än det som finns kvar av LHÖ, för det senare är ombyggt till oigenkännlighet. Rålambshovsskolan är sig lik, i alla fall nästan.
Det var alltså åttan. Det var det år man hade PRYO (idag kallat PRAO, tror jag) och höstterminen praktiserade jag som lärare i en mellanstadieklass (tror jag, det KAN kanske varit en trea också!), på vårterminen (dvs i januari!) på skivavdelningen på NK.
Det var också det år vi hade vår längsta klassresa, fem dagar till Savalen i Norge i maj 1970. Detta var några underbara dagar, några av de absolut bästa i mitt liv.
Rålambshovsskolan låg ett stenkast från där jag bodde, tog väl två minuter högst att gå dit. Det var ju praktiskt.
Det var nog året jag slutligen i maj gjorde mitt genombrott och kom in i klasslivet på allvar. Det var just genom resan till Savalen. En vecka efter den hade jag till och med en fest för klasskamraterna hemma hos mig, vilket skulle ha varit otänkbart tidigare. Den resan hade en oerhörd effekt på min ställning i klassen, innan den hade jag varit utanför det mesta, så blev det inte efter den.
Det mesta som kan sägas om åttan är positivt, det enda undantag jag kan komma på var när vi i höstterminen gjorde livet surt för en ung kvinnlig lärare, som undervisade i religionskunskap. Normalt sett var vi en ovanligt snäll klass, det här var det enda undantag jag kan komma på. Jag tror inte vi riktigt insåg hur grymt vi betedde oss mot henne. Inte en enda lektion fungerade för henne, hon fick knappast säga ett ord. Hon slutade i förtid.
Nej, bortsett från detta mystiska undantag var vi en mönsterklass. Välartad, men ändå självständig. Ingen satte sig på oss, vilket en sadistisk vikarie fick erfara redan våren 1967.
Och just åttan gav för mig en känsla av att allt var möjligt,. Det fanns en sorts optimism, då, både i skolan, för mig själv privat, och i det samhälle utanför som då var präglat av starka vänstervindar.
För min del började optimismen spricka upp lite redan den första terminen i nian, för att till sist krossas i den andra. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.
Bild av Rålambshovsskolan tagen av mig idag. Tyvärr reflekterades solen så starkt i många av fönstren på den ena flygeln, så de bilder jag tog som visade hela skolan framifrån går inte att lägga ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar