Att det blev en skandal när det avslöjades att Monkees till en början inte spelade själva, utan att musiken utfördes av studiomusiker är ju allmänt känt, och så att säga en del av pophistorien. Men kanske mindre känt är att Monkees inte var ensamma om att drabbas av sådana avslöjanden.
Ett annat exempel var en grupp som slog igenom ungefär ett år efter Monkeees. Det var den engelska gruppen Love Affair, som i slutet av 1967 fick sitt genombrott med Everlasting Love.
De hade liksom Monkees till en början låtit studiomusiker stå för spelandet.
Jag minns att jag noterade den typen av avslöjanden med en axelryckning, och närmast var road över debatterna som följde. Egentligen var jag ointresserad av vilka som spelade, det var hur det lät som var det väsentliga.
Vem som egentligen spelade var ett problem för vuxna popskribenter, inget som i någon högre grad oroade oss tonåringar. Eller i alla fall inte mig.
3 kommentarer:
Du har ju även avslöjandet att Milli Vanilli inte sjöng på sina egna plattor, något som gjorde att bandet tvingades lämna tillbaka ett pris och sedan fick sina karriärer förstörda. Jag förstod inte vad "skandalen" gällde. Milli Vanilli var ett euro-disco-band baserat i Tyskland (eller Västtyskland), och var en rent kommersiell produkt. So what om de inte sjöng på sina egna plattor? Det finns liknande rykten om många andra BRD-baserade disco-artister: Boney M, Modern Talking, Blümchen... Eftersom poängen med euro-disco knappast är att framhäva artisternas rent musikaliska företräden, så var "skandalen" kring Milli Vanilli ännu mer korkad än den kring Monkees, som ju var ett riktigt rockband!
Som kuriosum kan nämnas att BRD:s popindustri inte stod helt rådlös efter att Milli Vanilli avslöjades. De lät helt enkelt de *riktiga* sångarna framträda öppet under den oerhört fantasifulla beteckningen The Real Milli Vanilli!
Everlasting love har gjorts i ett antal versioner och bl a hade ju
Robert Knight en hit samtidigt som Love Affair. Man får nog vara
rätt obegåvad/okänslig för att misslyckas med den !
Annara drar jag mig till minnes reklam från något förlag som sålde
samlingsskivor med covers av anonyma artister : "Om du fastnat för
en låt men tycker att det där med artisten inte spelar någon roll".
Den målgruppen borde inte bli speciellt upprörd av att upptäcka att
någon annan spelar på skiv
Tidlösa
Jag tycker i och för sig det verkar ett steg mer extremt att inte sjunga på sina skivor än att inte spela... Och dessutom mycket lättare att upptäcka. Men, som sagt, i en kommersiell bransch borde inget sådant spela någon större roll. Det vore en annan sak om det avslöjades att Mozart inte hade komponerat sin musik, utan att han hade betalt sin betjänt att komponera, och sedan tagit åt sig äran! Då hade nog musikhistorien fått skrivas om rejält...
Ver
De samlingsvolymerna skulle jag nog inte köpa. På varje bra cover går det väl tio mer eller mindre mediokra....
Skicka en kommentar