Den kom till mig den 10 oktober i år. Då träffade jag för första gången en kvinna som under en viss tid hävdat att hon var förälskad i mig. Eftersom hon aldrig hade träffat mig IRL hade jag inte riktigt kunnat ta detta på allvar.
Så jag svarade avvisande, gång på gång. Ändå kom vi gradvis närmare varandra, först genom mail, sedan genom telefonsamtal. Men min inställning var hela tiden - "vi är vänner, ha inga illusioner om något annat".
Men jag gick till sist med på att träffa henne. Tänkte nog att när hon fick möta mig IRL skulle de illusioner hon byggt upp utifrån vad jag skrivit på nätet dunsta iväg.
Vi träffades på ett av Centralens caféer. Jag var nervös. Så nervös att jag efter bara tio minuter var tvungen att gå på toaletten.
Men vi pratade i kanske två-tre timmar. Efter kanske en halvtimme satt vi och höll hårt i varandras händer och tittade in i varandras ögon.
Nej, det var inte hon som nyktrade till, det var jag som hamnade i samma tillstånd som henne. Jag såg henne som så underbar; det var det närmaste jag i vuxen ålder någonsin kommit någon människa. Tyckte jag.
Och nu har vi faktiskt ett förhållande. För min del är det det första jag haft sedan - 1979. Ja, ni läste faktiskt rätt.
Den dag vi först möttes på Centralen var alltså lördagen den 10 oktober 2015. En dag jag aldrig någonsin glömmer, oavsett vad som händer eller inte händer i framtiden.
Ja, jag är förälskad. Ja, jag upplever något som jag skulle vilja definiera som kärlek. Och ja, att träffa henne ger upphov till en känsla som kan beskrivas som lycka.
Låt det aldrig ta slut....
8 kommentarer:
Det låter underbart! Grattis!
Det är väl härligt när ett blogginlägg kan avslutas med en strof från en romantisk schlager och det känns alldeles äkta.
Bra skriven text som vanligt, dessutom.
Tack för kommentarerna. Vill tillägga att jag har raderat två kommentarer. Den ena för att den helt enkelt var elak. Den andra var inte alls elak, och jag kanske raderade den i onödan, men den skrev att det som hände skulle kunna ge mig en energikick för att skriva nya blogginlägg. Jag blev lite störd att den största upplevelsen av mänsklig närhet och kärlek jag haft på årtionden skulle reduceras till en energikick till stöd för bloggskrivande så jag tog inte in den....
Grattis och lycka till! Jag är glad för er skull.
Vill passa på att säga att jag verkligen gillar din blogg som jag har följt en tid.
Tack!
Glad jag blir!
Tack!
Jag tog in en kommentar här som jag vid närmare eftertanke bestämde mig för att den inte riktiga passar här. Den här posten är lite känslig för mig, så jag har en hårdare gallring av kommentarer än under andra poster. Vill säga att det inte ska ses som en fientlig handling mot vare sig kommentaren eller dess författare att jag tog bort den....
Skicka en kommentar