De senaste dagarna jag jag läst David Largerkrantz Det som inte dödar oss- Millenium 4. Efter att ha läst ut den satte jag mig och såg om filmversionen av Män som hatar kvinnor.
Det gav upphov till en del funderingar.
Jag tillhör i och för sig inte de som är oerhört upprörda över att Lagerkrantz försökt göra en fjärde del av Milleniumserien. För mig är inte upphovrätt något speciellt heligt, och i sig tycker jag det är legitimt att använda karaktärer hos tidigare författare till att göra nya böcker. Förvisso tycker jag att det är klart sunkigt att Lagerkrantz mot slutet tackar Stieg Larssons far och bror, med tanke på den ack så välkända bakgrunden. Men om det hela hade lett till en intressant bok, hade jag kanske kunnat överse till och med med det.
Men resultatet blev inte speciellt intressant. Det är välskrivet och småspännande (även om det mesta av spänningen beror på nyfikenheten av hur Lagerkrantz lever upp till andan i Stieg Larssons trilogi!) men inte mer än så. Det saknar engagemang, liv och - framförallt - budskap.
För det finns en sak som genomsyrar hela Millenium-trilogin som i stort sett är helt frånvarande i Lagerkrantz försök. Det är engagemanget mot sexualiserat våld.
När media behandlar Stieg Larsson i politiska termer brukar det handla om hans antirasism. De som är tillräckligt djärva brukar dessutom ta upp att han var socialist, och till och med nämna hans tidigare engagemang i den trotskistiska organisationen Revolutionära Marxisters Förbund. Men det är väldigt sällan som det grundläggande politiska budkapet i just trilogin tas upp.
'
För den har inte som huvudtema vare sig antirasism eller för den delen revolutionär socialism. Hela trilogin genomsyras alltså av kampen mot sexualiserat våld. Men inte nog med det, den gör det utifrån en utgångspunkt som i grunden är mycket lika den som aktivt fördes fram av (bland andra) Eva Lundgren och ROKS under 90-talet...
Inte nog med att det i den första boken till och med finns referenser till både Eva Lundgren och ROKS. I de tre böckerna förs dessutom fram teman, som inte kan förstås utan analyser som idag av etablissemanget avfärdas som allmänt diskrediterade.
I de tre böckerna får vi stöta på bland annat en multigenerationell förövarfamilj där fadern inte endast våldtar dottern, utan också lär upp sonen hur övergrepp och sexualiserade mord ska utövas. Vi får läsa om högt uppsatta män som brutalt utnyttjar prostituerade. Vi får läsa om hur sexualiserat våld tystas ner av SÄPO. Vi får läsa om hur en ledande psykiater våldtar kvinnliga patienter och samlar på barnpornografi.
Detta är sådant som man mer utförligt kunde tala om på 90-talet, men som dag för det mesta brukar avfärdas med termer som "hysteri", "falska minnen", "moralpanik" eller "feministisk fundamentalism". Boken tar sin utgångspunkt i ett synsätt som är så marginaliserat idag att den uppväxande generationen knappast inser att sådana teman en gång var i centrum för en livlig debatt.
Någon kan invända att man inte ska dra alltför stora växlar på teman i fiktiva böcker. Men faktum är att jag faktiskt kände Stieg Larsson då det begav sig. Och därför vet jag att Larsson faktiskt hade en syn på den typen av frågor som inte låg speciellt långt från den som fördes fram i exempelvis Eva Lundgrens La de små barn komne till meg.
Hur många vet idag att ett av Stieg Larssons projekt mot slutet var att försöka infiltrera organisationer som försvarar personer som sägs vara "oskyldigt anklagade" för övergrepp mot barn och/eller våldtäkter - med syftet att avslöja att de egentligen medvetet ville försvara skyldiga? Men så var det.
Mitt i sitt engagemang var han dock något naiv - han trodde faktiskt att han skulle kunna intressera TV för projektet och göra stora avslöjande reportage. Jag sa till honom att han var naiv. Och den sista gången jag träffade honom medgav han faktiskt att jag hade haft rätt - det fanns ett motstånd mot detta som översteg allt vad han hade kunnat föreställa sig.
Men det är denna utgångspunkt som nu David Lagerkrantz suddar ut i sin del 4. Det finns ibland något, närmast i bisatser, som antyder något om grundtemat i den ursprungliga trilogin. Men inte mer än så.
Läs gärna Lagerkrantz bok, om inte annat för att se hur de ursprungliga temana fuskas bort. Och gå sedan gärna tillbaka till de tre ursprungliga Millenium-böckerna och fundera över vad Stieg Larsson där vill föra fram. Och fundera dessutom över hur försvinnande lite av dessa insikter som idag reflekteras i den aktuella debatten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
5 kommentarer:
Intressant analys! God jul!
När det gäller Stieg Larssons böcker så sträckläste jag dem. Otroligt spännande!
God Jul Ann-Charlotte!
Ja, jag sträckläste de två första våren 2006, då hade inte den tredje kommit. Sedan kom den tredje, och när den kom sträckläste jag den. Och sedan kom ju filmerna...
Vad gäller analysen, är det synd att man så sällan kan hitta den typen av diskussion i de stora media. På så sätt görs Stieg Larsson ofarlig....
Jag har inte sett filmerna tyvärr men tror jag kommer att tycka om dem. Romanfiguren Lisbeth Salander är så cool...
God fortsättning!
Tack detsamma!
Ja, filmerna går väl lätt att få tag i, antar, jag, men när jag frågade i en affär vid Fridhemsplan var boxen med Milleniumfilmer just slut, men jag antar att den kommer in igen snart. Och, ja, Lisbeth Salander är verkligen en fullträff som romanfigur.
Skicka en kommentar