I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.
När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.
Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.
Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.
Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.
Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.
Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.
I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).
Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.
När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.
Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.
Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).
I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.
Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.
Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.
Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.
Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...
Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.
I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.
Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.
Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.
I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..
Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.
Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.
Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.
Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...
onsdag 31 juli 2013
På nytt om skogrån och sexualitet
Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hållit mitt löfte att mer utförligt diskutera de milt kritiska synpunkter som Mikael Häll i sin bok Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) riktat mot två artiklar jag skrivit om skogsrån. Men nu råkar jag får syn på en formulering i hans bok som bygger på ett uppenbart missförstånd, som jag helt enkelt måste kommentera.
Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.
I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :
"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).
Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).
Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.
Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.
Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....
Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.
Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.
I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....
Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.
I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :
"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).
Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).
Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.
Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.
Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....
Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.
Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.
I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....
tisdag 30 juli 2013
PAS, domstolarna och Matteus 18:6
Suspicio skriver om att pseudobegreppet "PAS" inte heller kom med i den femte utgåvan av American Psychiatric Association's (APA) Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.
Detta trots att PAS-lobbyister kampanjat i åratal för att PAS ska komma in i DSM.
Eftersom "PAS" i många fall helt enkelt är ett sätt att förklara bort att barn är livrädda för förövare, eller andra extremt olämpliga föräldrar, är det ju för väl att det inte kom med. '
Men tråkigt nog agerar domstolar i USA såväl som i Sverige som om PAS vore ett officiellt erkänt "syndrom".
Bland annat därför skickar domstolar gång på gång livrädda barn hem till grovt dysfunktionella fäder. De som är ansvariga för detta begår ett oförlåtligt brott som osökt får mig att tänka på den drastiska formuleringen om kvarnstenen i Matteus 18:6.
Detta trots att PAS-lobbyister kampanjat i åratal för att PAS ska komma in i DSM.
Eftersom "PAS" i många fall helt enkelt är ett sätt att förklara bort att barn är livrädda för förövare, eller andra extremt olämpliga föräldrar, är det ju för väl att det inte kom med. '
Men tråkigt nog agerar domstolar i USA såväl som i Sverige som om PAS vore ett officiellt erkänt "syndrom".
Bland annat därför skickar domstolar gång på gång livrädda barn hem till grovt dysfunktionella fäder. De som är ansvariga för detta begår ett oförlåtligt brott som osökt får mig att tänka på den drastiska formuleringen om kvarnstenen i Matteus 18:6.
Julianus Apostata... kunde han ha lyckats?
Jag har en egendomlig ambivalens gentemot den sista hedniske romerska kejsaren, Julianus Apostata.
Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.
Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.
Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...
I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.
Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.
Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.
På sätt och vis hade han rätt.
Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.
Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.
En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.
Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.
Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,
Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?
Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.
Det är jag nog inte ensam om. Under århundraden sågs han som sinnebilden för en avfälling. Hedningen som försökte hindra kristendomen från att segra.
Under upplysningstiden började bilden av honom att förändras. Mer och mer började han ses som tolerant, humanistisk, och, ja, till och med upplyst.
Det sista är ju lite tveksamt. En människa som rotat i offerdjurs inälvor för att försöka spå framtiden är ju inte vad de flesta skulle vilja kalla upplyst...
I dag finns flera webbsidor som hyllar honom som den som försökte rädda religionsfriheten från kristen diktatur. Och det ligger förstås en hel del i det.
Vem var han då? Det första som kan sägas är att han, liksom alla andra romerska kejsare, förstås var en förtryckare och skitstövel. De romerska kejsarna var alla ledare för ett gigantiskt exploaterande slavimperium. Det gällde förstås både de hedniska och de senare kristna. Slaveriet avskaffades som bekant inte med kristendomen. Det var först imperiets sammanbrott som ledde till att slaveriet avskaffades. För att efter ett tag ersättas med feodalism.
Men det finns grader även när det gäller skitstövlar. En del av kejsarna var ju veritabla monster, som Nero och Caligula. Andra var bildade filosofer, som Marcus Aurelius. Julianus var på sätt och vis en hednisk "idealist". Han älskade Homeros gudasagor och såg det som en kulturskymning utan like om det skulle bli förbjudet att tro på de gamla myterna.
På sätt och vis hade han rätt.
Julianus linje var inte att förbjuda kristendomen. Men han ville begränsa dess makt, bland annat genom att förbjuda kristna att undervisa i ämnet klassisk litteratur. Hans motivering var att den klassiska litteraturen byggde på den tidigare religionen, och att de som undervisade om den borde ha någon respekt för de trosföreställningar som den byggde på.
Men frågan är förstås om det ens fanns skuggan av en chans art han skulle kunna ha lyckats. Den traditionella kristna synen är förstås att han inte hade en chans eftersom han gick emot Guds vilja. Under de senaste århundradena har denna syn ersatts med deterministiska åsikter av historiematerialistisk art - kristendomens seger var en historisk nödvändighet och gick inte att hindra.
En annan fråga är av motsatt karaktär. Om Julianus ändå hade fått leva längre (han dog i förtid i ett av romarrikets imperialistiska krig) och framgångsrikt bekämpat kristendomen - hade han verkligen fortsatt vara så "toleranr" som han hävdade att han var? Riskerade inte i slutändan förföljelserna mot de kristna att starta igen? Frågan är relevant. När de kristna var i opposition krävde de också religionsfrihet. När de fick makten lämnade de snart denna linje och startade efter en tid en av de mest hårdföra religiösa diktaturer som någonsin existerat. En diktatur som omfattade hela Europa och som kom att vara i över tusen år.
Troligen var Julianus program för religionsfrihet dödsdömt från början, Det är på sätt och vis en tragedi. Det totalitära religiösa järngrepp som kom att läggas över Europa kastade på mÅnga sätt utvecklingen tillbaka.
Dessutom förvreds förstås kristendomen själv av detta. I sin tid som opposition var den kristna kyrkan djupt moraliskt överlägsen de flesta av sina alternativ. I och med att den fick en absolut makt blev den något helt annat. Och ofta något mycket obehagligt,
Kontrafaktisk historieskrivning är ju inte möjlig. Men lite kul är nog att tänka sig att Julianus skulle ha lyckats. Går det att tänka sig ett Europa under denna tid där många olika religioner skulle kunnat levt fredligt bredvid varandra, som till exempel i Singapore idag?
Nja.... det verkar inte så troligt. Tyvärr.
måndag 29 juli 2013
Att försvara hemmet mot manliga demoner
I David Kinsleys bok Hindu Goddesses: Visions of the Divine Feminine in the Hindu Religious Tradition (University of Californa Press, 1988) kan vi läsa en del intressanta saker om indisk byreligion.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och tryggheten. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
I de indiska byarna dyrkas oftast de lokala gudomligheterna mer frekvent än de "stora" hinduiska gudarna. Varje by har för det mesta en lokal beskyddargud, som nästan alltid är en gudinna.
Dessa är oftast inte avbildade antropomorft, som de stora gudarna. De representeras ofta av stenar, trän eller små helgedomar.
En av dessa gudinnors främsta uppgifter är att skydda byarna mot katastrofer - som sjukdom och plötslig död.
Gudinnnan ses som byns moder, eller ibland som dess gemål. Hennes symboler finns ofta uppställda vid byns gränser, som ett sätt att skydda dessa.
Dyrkan av bygudinnan är inte kastbunden - alla deltar i dyrkan, och hon anses representera alla.
I utbyte mot dyrkan ger den lokala gudinnan god skörd, en rätt mängd regn, och skydd mot demoner, död och sjukdom.
Vilka är då dessa gudinnor? Jo, ofta anses det att det är kvinnor som förvandlats till gudinnor efter att i ett tidigare liv ha utsetts för övergrepp och orättvisor från män. Deras raseri mot män är så att säga användbart och lägger grunden till de energier som gör att de kan försvara byarna effektivt.
Som gudinnor är de oftast inte gifta, och när de är det, dominerar de över sina manliga partner.
De står för de lugna, trygga, ordnade "kvinnliga" bylivet. Utanför byn finns det vilda, det demoniska. Och detta demoniska uppfattas nästan alltid som manligt. De lokala gudinnornas huvuduppgift kan alltså sammanfattas som att skydda byn - mot manliga demoner. (Kinsley 197-204).
Det hela liknar faktiskt de teorier som den postprocessuelle arkeologen Ian Hodder utvecklade i sin omstridda bok The Domestication of Europe: Structure and Contingency in Neolithic Societies (Basil Blackwell 1990) om synen på "manligt" och "kvinnligt" i europeiskt neolitikum. Utifrån arkeologiskt material (re)konstruerade han en begreppsmässig symbolisk associationskedja som han kallade "agrios" - det manliga, vilda, fältet, striden. Och en som han kallade "domus" - det kvinnliga, domesticerade, huset, byn, och tryggheten. Han hänvisade inte en enda gång till indisk religion, och han diskuterade inte ens religion överhuvudtaget.
Han såg dessa begrepp som symboliska system - en dikotomi som han ansåg genomsyrade det neolitiska tänkandet.
Hodders spekulationer, som ofta avfärdades som både flummiga och övermåttan spekulativa - har faktiskt en anmärkningsvärd parallell i de data Kinsley lägger fram från Indien.
Det minoiska Kreta
I augusti är det meningen att jag - i ett ganska så informellt sammanhang--, ska hålla en inledning om minoiska Kreta. Så jag har återigen börjat att både läsa och fundera lite över denna fascinerande kultur. Och över hur den ofta behandlas i akademiska verk idag.
Att den minoiska kulturen i väsentliga avseenden skiljde sig från i stort sett alla samtida kulturer i Europa och Mellanöstern torde stå helt klart. Liksom att den hade stora likheter med långt tidigare, neolitiska, kulturer liksom - för övrigt - med Induskulturen i Sydasien.
Vi vet en hel del om den. I motsats till andra samtida kulturer - men i likhet med de äldre neolitiska - avbildades på Kreta kvinnor oftare än män. I motsats till de andra samtida kulturerna verkar de avbildningar som föreställer personer med makt föreställa kvinnor snarare än män. I motsats till andra komplexa samtidiga kulturer saknas alla avbildningar av någonting som verkar föreställa "kungar".
I motsats till de omkringliggande kulturerna var städerna och "palatsen" obefästa. I motsats till dessa var gravskicket fram till 1450 f.kr. till större delen kollektivt.
Fram till den allra sista perioden återfinns mycket få vapen från det minoiska Kreta. Bilder som föreställer strider saknas också i stort sett helt.
Religionshistoriker är i stort sett eniga om att det ikonografiska materialet från den minoiska kulturen tyder på en religion som dominerades av en kult av en eller flera gudinnor. Det finns också vad som troligen är manliga gudabilder, men de är underordnade.
Nu var inte minoiska Kreta neolitiskt. Det var ett bronsålderssamhälle med städer, tempel/"palats", - och något så modernt som avancerade avloppssystem... Levnadsstandarden för alla verkar ha varit god - även om sociala skillnader verkar öka markant under den sista perioden.
Problemet är att från och med 80-talet har det kommit fler och fler revisionistiska historieskrivningar som försökt vända upp och ned på bilden - på oerhört magra grunder. Det måste ses som en reaktionsbildning mot skolan kring Marija Gimbutas. Denna framhöll minoiska Kreta som en sista utpost från en neolitisk matrifokal, fredlig, gudinnetroende jämlik kultur. Detta har provocerat arkeologer och andra forskare att försöka visa att det i många avseenden egentligen var, i det närmaste - tvärtom.
Det är intressant att se hur man gör. Några exempel. Att minoiska Kreta inte var fredligt visas egendomligt nog enligt somliga av exempelvis deras avbildade tjurlekar . Att de som leker med tjurarna är både män och kvinnor, att inga vapen finns med, och att ingenting tyder på att syftet skulle varit att döda tjurarna ignoreras i dessa resonemang.
En annan bild som brukar användas är en klassisk sådan av två pojkar som boxas. Pojkarna verkar varit i kanske femtonårsåldern, ingen är beväpnad. Ändå finns det de som här talar om att detta avbildar "militär träning" .
Jag återkommer senare till några av de arbeten och de forskare som driver teser om militarisering. Just nu nöjer jag mig med nämna dessa två exempel.
En annan sak som gång på gång förs fram är möjligheten av att det skulle kunna ha funnits människooffer på minoiska Kreta. Det brukar ofta presenteras som om det vore ett bevisar faktum. Samma författare som brukar ignorera uppenbara belägg på människooffer från patriarkala kulturer brukar frossa i några få arkeologiska fynd från det minoiska Kretas absoluta slutfas.
Jag utesluter inte att det skulle ha kunnat funnits någon sådant, i en kultur som på alla håll var omringad av hot. Men beläggen är få, och skulle i sin helhet troligen istället kunna tolkas som exempelvis sekundärbegravningar
Men - å andra sidan - det är farligt att idealisera. Beläggen för människooffer på minoiska Kreta är mycket magra, men vi vet att djuroffer förekom regelbundet. Och om man väl är så att säga inne i ett idésystem som går ut på att det är nödvändigt med blodiga offer till gudomliga makter skulle det ju i en extrem krissituation kunna uppstå idéer att man kanske borde gå längre. Ett av de arkeologiska belägg som anförs för människooffer i den minoiska kulturens slutfas har återfunnits i resterna av ett hus som förstördes av en av de sista jordbävningarna under minoisk tid.
Minoiska Kreta är en utmaning mot våra förställningar om hur komplexa kulturer ser ut. Den står i många avseenden ut som ett mer tilltalande alternativ till de patriarkala krigiska högkulturer som omgav det. Det gör den värd att studera. Förutsättningslöst - inte för att nödvändigtvis "bevisa" att den nog minsann var lika otäck och patriarkal som alla andra....
Litteraturtips
R.F. Willets, The Civilization of Ancient Crete, University of Californa Press, 1977
Att den minoiska kulturen i väsentliga avseenden skiljde sig från i stort sett alla samtida kulturer i Europa och Mellanöstern torde stå helt klart. Liksom att den hade stora likheter med långt tidigare, neolitiska, kulturer liksom - för övrigt - med Induskulturen i Sydasien.
Vi vet en hel del om den. I motsats till andra samtida kulturer - men i likhet med de äldre neolitiska - avbildades på Kreta kvinnor oftare än män. I motsats till de andra samtida kulturerna verkar de avbildningar som föreställer personer med makt föreställa kvinnor snarare än män. I motsats till andra komplexa samtidiga kulturer saknas alla avbildningar av någonting som verkar föreställa "kungar".
I motsats till de omkringliggande kulturerna var städerna och "palatsen" obefästa. I motsats till dessa var gravskicket fram till 1450 f.kr. till större delen kollektivt.
Fram till den allra sista perioden återfinns mycket få vapen från det minoiska Kreta. Bilder som föreställer strider saknas också i stort sett helt.
Religionshistoriker är i stort sett eniga om att det ikonografiska materialet från den minoiska kulturen tyder på en religion som dominerades av en kult av en eller flera gudinnor. Det finns också vad som troligen är manliga gudabilder, men de är underordnade.
Nu var inte minoiska Kreta neolitiskt. Det var ett bronsålderssamhälle med städer, tempel/"palats", - och något så modernt som avancerade avloppssystem... Levnadsstandarden för alla verkar ha varit god - även om sociala skillnader verkar öka markant under den sista perioden.
Problemet är att från och med 80-talet har det kommit fler och fler revisionistiska historieskrivningar som försökt vända upp och ned på bilden - på oerhört magra grunder. Det måste ses som en reaktionsbildning mot skolan kring Marija Gimbutas. Denna framhöll minoiska Kreta som en sista utpost från en neolitisk matrifokal, fredlig, gudinnetroende jämlik kultur. Detta har provocerat arkeologer och andra forskare att försöka visa att det i många avseenden egentligen var, i det närmaste - tvärtom.
Det är intressant att se hur man gör. Några exempel. Att minoiska Kreta inte var fredligt visas egendomligt nog enligt somliga av exempelvis deras avbildade tjurlekar . Att de som leker med tjurarna är både män och kvinnor, att inga vapen finns med, och att ingenting tyder på att syftet skulle varit att döda tjurarna ignoreras i dessa resonemang.
En annan bild som brukar användas är en klassisk sådan av två pojkar som boxas. Pojkarna verkar varit i kanske femtonårsåldern, ingen är beväpnad. Ändå finns det de som här talar om att detta avbildar "militär träning" .
Jag återkommer senare till några av de arbeten och de forskare som driver teser om militarisering. Just nu nöjer jag mig med nämna dessa två exempel.
En annan sak som gång på gång förs fram är möjligheten av att det skulle kunna ha funnits människooffer på minoiska Kreta. Det brukar ofta presenteras som om det vore ett bevisar faktum. Samma författare som brukar ignorera uppenbara belägg på människooffer från patriarkala kulturer brukar frossa i några få arkeologiska fynd från det minoiska Kretas absoluta slutfas.
Jag utesluter inte att det skulle ha kunnat funnits någon sådant, i en kultur som på alla håll var omringad av hot. Men beläggen är få, och skulle i sin helhet troligen istället kunna tolkas som exempelvis sekundärbegravningar
Men - å andra sidan - det är farligt att idealisera. Beläggen för människooffer på minoiska Kreta är mycket magra, men vi vet att djuroffer förekom regelbundet. Och om man väl är så att säga inne i ett idésystem som går ut på att det är nödvändigt med blodiga offer till gudomliga makter skulle det ju i en extrem krissituation kunna uppstå idéer att man kanske borde gå längre. Ett av de arkeologiska belägg som anförs för människooffer i den minoiska kulturens slutfas har återfunnits i resterna av ett hus som förstördes av en av de sista jordbävningarna under minoisk tid.
Minoiska Kreta är en utmaning mot våra förställningar om hur komplexa kulturer ser ut. Den står i många avseenden ut som ett mer tilltalande alternativ till de patriarkala krigiska högkulturer som omgav det. Det gör den värd att studera. Förutsättningslöst - inte för att nödvändigtvis "bevisa" att den nog minsann var lika otäck och patriarkal som alla andra....
Litteraturtips
R.F. Willets, The Civilization of Ancient Crete, University of Californa Press, 1977
söndag 28 juli 2013
Möss minns traumatiska övergrepp
I DN kan man finna en märklig artikel om hur forskare lyckats "plantera falska minnen" hos möss. I artikeln förmodas också att detta skulle kunna ge värdefulla paralleller till hur falska minnen uppkommer hos människor.
Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.
DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".
Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?
Enligt DN-artikeln, så här:
""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.
När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".
Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!
Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....
Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.
Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)
Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.
Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.
Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....
Temat "falska minnen" är ju politiskt laddat eftersom det är en av övergreppsförnekarnas favoritteorier för att förneka anklagelser om övergrepp. Men om man tittar vad som verkligen står om just denna undersökning ser man nog att de knappast har så mycket att hämta från denna.
DN skriver inledningsvis, lite djärvt: "Förhoppningen är att resultatet ska ge svar på varför människans minne är så opålitligt".
Det låter som sagt djärvt. För hur gick experimentet till?
Enligt DN-artikeln, så här:
""Mössen placerades i en mörk men ofarlig miljö. Sedan flyttades de över till en ny miljö som var ljus där de fick små stötar i fötterna samtidigt som forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar.
När mössen sedan flyttades tillbaka till den mörka miljön visade de tecken på rädsla. Forskarna hade lyckats att förändra det ursprungliga minnet så att de associerade den ofarliga miljön med elstötar och fara, visar studien som har publicerats i tidskriften Science."".
Det första som man kan se är att det inte handlar om att minnas övergrepp som inte har ägt rum. Det handlar om att mössen ser ut att minnas övergrepp som de faktiskt utsatts för - dvs elchocker i fötterna!
Det enda som är "falskt" i de förmodade minnesbilderna (jag skriver "förmodade" för egentligen vet trots allt ingen med hundraprocentig säkerhet vad mössen minns, det enda man vet något om är deras beteende) är att de verkar ha felplacerat den miljö i vilken de utsatts för övergreppen. Detta verkar då bero på att de utsatts för manipulationer av ett slag som människor mycket sällan utsätts för - "forskarna stimulerade hjärnans minnesceller från den första miljön med hjälp av laserstrålar".....
Vad detta tyder på är att möss minns övergrepp de utsatts för av cyniska forskare, men att elektroniska manipulationer av deras hjärna har gjort att de kanske tror att övergreppen skedde i en mörk, och inte i en ljus miljö.
Det är intressant. Ofta brukar förövarförsvarare avfärda minnen av övergrepp med att det finns detaljer i berättelserna som inte stämmer. Till exempel att någon som berättar om övergrepp som ska ha skett på ett visst datum tror att solen sken, medan en kontroll av väderrapporten visar att det var mulet....(ja, jag skämtar inte, argument av den typen brukar användas i amerikanska rättsfall!)
Men vad den här rapporten visar, om den överhuvudtaget visar något av intresse, är att minnen av övergrepp kan vara riktiga även om minnesbilderna har felplacerat den ursprungliga rumsliga kontexten. Mössen verkar som sagt ha blivit manipulerade att tro att det var mörkt när elstötarna kom, men det var ljust.
Men bortsett från detta var ju (som sagt) de ångestminnen mössen verkade reagera på ingalunda falska - de hade ju faktiskt torterats med plågsamma elstötar. Om de inte hade fått några sådana skulle de med all säkerhet inte ha mints några sådana.
Om detta gäller möss, gäller det sannolikt också människor....
fredag 26 juli 2013
Jag borde kanske inte...
...duscha i badkar när jag har dåligt balanssinne, När jag gjorde det idag upptäckte jag att det var nåt vaj med hur jag satt i det nyköpta duschhandtaget, så det sprutade åt alla håll från det. Så jag stod i badkaret och försökte dumt nog fixa det medan jag stod där.
Då ramlade jag plötsligt handlöst baklänges i badkaret. Men jag hade väl änglavakt eller nåt så jag skadade mig inte alls. Den kvarstående känslan är att jag blev skitsur på mig själv för att jag var så klumpig - både i att sätta in duschhandtag och hålla balansen i badkar...
Då ramlade jag plötsligt handlöst baklänges i badkaret. Men jag hade väl änglavakt eller nåt så jag skadade mig inte alls. Den kvarstående känslan är att jag blev skitsur på mig själv för att jag var så klumpig - både i att sätta in duschhandtag och hålla balansen i badkar...
torsdag 25 juli 2013
Att springa i skog klockan tolv på natten
Jag sökte efter sökord på nätet för att hitta en film jag såg på sent på TV kvällen den 24 juli 1970. Jag fann detta.
Och, ja, det stämmer, det var den jag såg denna mörka julikväll i Gräddö. Jag var 15 år.
Jag såg den hos en familj vi kände. Jag var den ende från vår familj som var där. I normala fall skulle väl min bror vara med också, men han var på ett sommarläger med CISV (Childrens International Summer Villages) i Rumänien.
Filmen slutade nästan exakt tolv. Den var i egentligen tre filmer i en. De var alla rysliga. Men i alla straffades synden på olika sätt.
I en har vi en girig och grym rik kvinna, som är blind. Hon tvingar sin läkare att pressa en fattig sate att donera sina ögon åt henne. Så han blir blind istället. Nu slutar det ändå inte så trevligt för henne. För när hon får hans ögon och kan se blir hon så entusiastisk så hon tittar på solen. Den ska man inte göra. Hon blir blind igen.
I en annan har vi en nazistisk krigsförbrytare som vill få ro. Han är jagad men tror att han kan försvinna in i en vacker naturmålning på ett konstmuseum. Till sist blir läget kärvt för honom, han kanske hotas av att avslöjas, jag minns inte exakt. Så han rusar in i rummet där den fina tavlan hänger och lyckas med en oerhörd viljestyrka transformera sig in i tavlan. Det är bara det att nu hänger en annan tavla där. En som föreställer Jesus som plågas på korset. Om jag nu minns rätt.
Så han byter plats med den lidande Jesus och blir för evigt korsfäst.
Den tredje handlar om en girig man som har mördat en nära släkting. Så plötsligt märker han att en tavla där man ser den mördade gå uppåt, hänger på trappan till övervåningen där ha sover. Han tar ner tavlan. Men nästa gång hänger den där igen, men nu några meter längre upp för trappan. Och tavlan förflyttas - närmare och närmare den onde mannens rum. Om jag nu nu minns rätt. Hur det slutade minns jag inte....
Nu kan man tycka att alla historierna egentligen slutar lyckligt. De onda besegras ju. Men jag är rädd i alla fall.
Och jag har sett klart, klockan är tolv. Jag ska gå hem. Det är ett skogsparti mellan huset där jag ser filmen och huset där jag bor. Jag bor ensam i något som heter "Gäststugan", som ligger nära mina föräldrars sommarstuga.
Så nu ska jag hem genom miniskogen. Jag har en ficklampa. Det finns ingen väg, men en liten skogsstig. Där finns grenar och stenar som man kan snubbla på.
Jag springer rakt igenom det mörka skogspartiet. Undrar lite om jag för min inre syn ska se den där tavlan med den döde mannen som sakta går uppåt, väntande på sin hämnd.
Men jag ser ingenting. Jag minns än idag mycket väl den skräckfyllda språngmarschen, men jag har bara ett vagt minne av när jag kommer hem. Men jag minns att jag är lättad.
Då är klockan kanske 20 över tolv, natten till den 25 juli 1970.
Och, ja, det stämmer, det var den jag såg denna mörka julikväll i Gräddö. Jag var 15 år.
Jag såg den hos en familj vi kände. Jag var den ende från vår familj som var där. I normala fall skulle väl min bror vara med också, men han var på ett sommarläger med CISV (Childrens International Summer Villages) i Rumänien.
Filmen slutade nästan exakt tolv. Den var i egentligen tre filmer i en. De var alla rysliga. Men i alla straffades synden på olika sätt.
I en har vi en girig och grym rik kvinna, som är blind. Hon tvingar sin läkare att pressa en fattig sate att donera sina ögon åt henne. Så han blir blind istället. Nu slutar det ändå inte så trevligt för henne. För när hon får hans ögon och kan se blir hon så entusiastisk så hon tittar på solen. Den ska man inte göra. Hon blir blind igen.
I en annan har vi en nazistisk krigsförbrytare som vill få ro. Han är jagad men tror att han kan försvinna in i en vacker naturmålning på ett konstmuseum. Till sist blir läget kärvt för honom, han kanske hotas av att avslöjas, jag minns inte exakt. Så han rusar in i rummet där den fina tavlan hänger och lyckas med en oerhörd viljestyrka transformera sig in i tavlan. Det är bara det att nu hänger en annan tavla där. En som föreställer Jesus som plågas på korset. Om jag nu minns rätt.
Så han byter plats med den lidande Jesus och blir för evigt korsfäst.
Den tredje handlar om en girig man som har mördat en nära släkting. Så plötsligt märker han att en tavla där man ser den mördade gå uppåt, hänger på trappan till övervåningen där ha sover. Han tar ner tavlan. Men nästa gång hänger den där igen, men nu några meter längre upp för trappan. Och tavlan förflyttas - närmare och närmare den onde mannens rum. Om jag nu nu minns rätt. Hur det slutade minns jag inte....
Nu kan man tycka att alla historierna egentligen slutar lyckligt. De onda besegras ju. Men jag är rädd i alla fall.
Och jag har sett klart, klockan är tolv. Jag ska gå hem. Det är ett skogsparti mellan huset där jag ser filmen och huset där jag bor. Jag bor ensam i något som heter "Gäststugan", som ligger nära mina föräldrars sommarstuga.
Så nu ska jag hem genom miniskogen. Jag har en ficklampa. Det finns ingen väg, men en liten skogsstig. Där finns grenar och stenar som man kan snubbla på.
Jag springer rakt igenom det mörka skogspartiet. Undrar lite om jag för min inre syn ska se den där tavlan med den döde mannen som sakta går uppåt, väntande på sin hämnd.
Men jag ser ingenting. Jag minns än idag mycket väl den skräckfyllda språngmarschen, men jag har bara ett vagt minne av när jag kommer hem. Men jag minns att jag är lättad.
Då är klockan kanske 20 över tolv, natten till den 25 juli 1970.
onsdag 24 juli 2013
Att störa grannar/bittersura utgjutelser
Symptomen av yrsel och partiell dövhet försvinner gradvis. Det skulle kunna vara bra - jag är ordinerad cortison - det funkar bra.
Men....
Loaad (lagen om alltings allmänna djävlighet) finns ju där, som vanligt. Just när man börjar känna sig lugn kommet något nytt djävligt. Den är för mig en naturlag - långt mer entydigt bevisad än evolutionsteorin, för att nu inte tala om Big Bang. Den ligger någonstans i paritet med tyngdlagen.
De senaste dagarna kommer större delen av dygnet (även större delen av natten) ett gnisslande, genomträngande ljud. Först tyckte jag det kom från våningen ovanför, så jag slog i elementet - då brukar ljud ovanför försvinna. Men det försvann inte.
Sedan började jag gå ut och titta. Det verkar inte som om någon är hemma våningen ovanför. Det verkar komma snett ovanför. Men jag är inte säker.
Natt efter natt går. Till sist tar jag en käpp och slår snett upp mot gränsen mellan vägg och tak. Det är nog dumt. Risken är att det nu blir JAG som stör. Och då inte i första hand den eller de som är upphov till ljudet.
Det kanske var så. För på morgonen ringer någon på min dörr. Jag är uppe, men inte påklädd, så jag öppnar inte. Sedan hör jag hur någon går ner, och ut från porten. Det kanske var en granne bredvid som blev störd av MIG på natten som kom för att klaga morgonen efter.
Det låter för mig som någon drar möbler över golvet, gång på gång, gång på gång. Jag blir galen.
Jag borde nog försökt flytta till Urhuset i Näsåker istället. Jag har en känsla av att det inte skulle vara sådana ljud där.
Och dessutom skulle jag nog haft bättre grannkontakt om jag hade bott där.
Nu blir jag störd, och om jag ägnar mig åt nattliga desperata protester kan jag nog störa andra.
Såna där ljud förblir ofta oförklarade. De kan hålla på hur länge som helst - man förstår inte alls vad det är - och man kan ofta inte med säkerhet loklaisera det.
/suckar VÄLDIGT resignerat.../
-------------------------------------------------------
TILLÄGG - PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Den som går till kommentarerna till detta inlägg kan se en kommentar som undrar om jag har en begynnande psykos,
Eftersom jag nu kan se IP-nummer ser jag att det är samma person som brukar kalla mig diverse obehagliga saker, (exempelvis "häxmästare" två gånger) så man får kanske anta att det inte är ett uttryck för en välvillig omsorg utan kanske snarare -en önskefantasi?
Och då inte en freudiansk, omedveten sådan - utan en helt medveten. Papparättsnissarna - till vilka vår anonyme vän verkar tillhöra - skulle väl gärna se att alla deras motståndare blir psykotiska.
Men här måste jag nog göra honom lite besviken. Jag tror nu inte direkt att de gnisslande ljud jag hör kommer från en inkräktare från Zeta Reticuli, utan har nog fastnat för mer jordnära förklaringar, som till exempel en dörr som gnisslar när den dras över en uppsvälld dörrtröskel, Sånt kan hända om man ex.vis duschar ofta och slarvigt i ett badrum.
Jag var själv med om det en gång för ca tio år sedan.
Fast jag måste nog säga att den anonyme nätmobbarens associationsbanor är lite intressanta.
Men....
Loaad (lagen om alltings allmänna djävlighet) finns ju där, som vanligt. Just när man börjar känna sig lugn kommet något nytt djävligt. Den är för mig en naturlag - långt mer entydigt bevisad än evolutionsteorin, för att nu inte tala om Big Bang. Den ligger någonstans i paritet med tyngdlagen.
De senaste dagarna kommer större delen av dygnet (även större delen av natten) ett gnisslande, genomträngande ljud. Först tyckte jag det kom från våningen ovanför, så jag slog i elementet - då brukar ljud ovanför försvinna. Men det försvann inte.
Sedan började jag gå ut och titta. Det verkar inte som om någon är hemma våningen ovanför. Det verkar komma snett ovanför. Men jag är inte säker.
Natt efter natt går. Till sist tar jag en käpp och slår snett upp mot gränsen mellan vägg och tak. Det är nog dumt. Risken är att det nu blir JAG som stör. Och då inte i första hand den eller de som är upphov till ljudet.
Det kanske var så. För på morgonen ringer någon på min dörr. Jag är uppe, men inte påklädd, så jag öppnar inte. Sedan hör jag hur någon går ner, och ut från porten. Det kanske var en granne bredvid som blev störd av MIG på natten som kom för att klaga morgonen efter.
Det låter för mig som någon drar möbler över golvet, gång på gång, gång på gång. Jag blir galen.
Jag borde nog försökt flytta till Urhuset i Näsåker istället. Jag har en känsla av att det inte skulle vara sådana ljud där.
Och dessutom skulle jag nog haft bättre grannkontakt om jag hade bott där.
Nu blir jag störd, och om jag ägnar mig åt nattliga desperata protester kan jag nog störa andra.
Såna där ljud förblir ofta oförklarade. De kan hålla på hur länge som helst - man förstår inte alls vad det är - och man kan ofta inte med säkerhet loklaisera det.
/suckar VÄLDIGT resignerat.../
-------------------------------------------------------
TILLÄGG - PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING
Den som går till kommentarerna till detta inlägg kan se en kommentar som undrar om jag har en begynnande psykos,
Eftersom jag nu kan se IP-nummer ser jag att det är samma person som brukar kalla mig diverse obehagliga saker, (exempelvis "häxmästare" två gånger) så man får kanske anta att det inte är ett uttryck för en välvillig omsorg utan kanske snarare -en önskefantasi?
Och då inte en freudiansk, omedveten sådan - utan en helt medveten. Papparättsnissarna - till vilka vår anonyme vän verkar tillhöra - skulle väl gärna se att alla deras motståndare blir psykotiska.
Men här måste jag nog göra honom lite besviken. Jag tror nu inte direkt att de gnisslande ljud jag hör kommer från en inkräktare från Zeta Reticuli, utan har nog fastnat för mer jordnära förklaringar, som till exempel en dörr som gnisslar när den dras över en uppsvälld dörrtröskel, Sånt kan hända om man ex.vis duschar ofta och slarvigt i ett badrum.
Jag var själv med om det en gång för ca tio år sedan.
Fast jag måste nog säga att den anonyme nätmobbarens associationsbanor är lite intressanta.
måndag 22 juli 2013
Avspeglar den pessimistiska kosmologin den sociala krisen?
Att läsa moderna kosmologiska framtidsvisioner är numera som att läsa Eddan om Ragnarök eller Bibeln om Harmageddon. Nu senast får vi läsa i DN att "Higgs pekar mot utplåning."
Närmare bestämt så här: "– Beräkningen...ger vid handen att det om några tiotals miljarder år kommer att inträffa en katastrof. – En bubbla av vad man kan kalla ett alternativt universum kommer att uppstå någonstans, och det kommer att expandera och till slut förstöra oss."
Ska man tro på detta? Jag har ingen aning. Men min amatörmässiga arbetshypotes - vara sig det nu handlar om önsketänkande eller "sunt förnuft" - är fortfarande att kombinationen av en fixering vid en mer och mer abstrakt matematik i de kosmologiska modellerna och den pessimistiska tidsanda som skapats av att kapitalismens och patriarkatets dödskamp så att säga går på övertid, skapar de vetenskapliga världsbilder som passar in i den allmänna desperationen.
Men jag kan ju ha fel.
1991 citerade Eric J Lerner kosmologen Steven Weinberg som hade dystra funderingar när han åkte flygplan. "When I write this I happen to be in an airplane in 30.000 feet... below, the earth looks very soft and comfortable - fluffy clouds here and there, snow turning pink as the sun sets, roads stretching straight across the from one town to another. It is very hard to realize that that this all is just a tiny part of an overwhelming hostile universe. It is even harder to realize that the present universe has evolved from an unspeakably unfamiliar early condition, and faces a future extinction of endless cold or intolerable heat. The more the universe seems comprehensible, the more it also seems pointless.." (The Big Bang never happened, s. 165).
Och då hade ju Weinberg ändå inte hört talas om det senaste - undergången kommer långt tidigare än beräknat, när den otäcka bubblan kommer att förinta allt.
Lerner, för sin del, hade sin åsikt klar om den yttersta grunden till denna typ av kosmologisk pessimism: "For Weinberg, as for others, the universe of Big Bang is irrecconsilable with human progress. The end may come billions of years ago, but in the end all that the human race accomplished in aeons wll be nothing, of no consequence. Progress, then, is an illusion, as it was for Augustine sixteen hundred years ago. The only question is when it will stop - now, or at some point of the future. It is thus no surprise that the Big Bang flourished simultaneously with the social ideas, like zero growth, that deny the reality of progress, and with a growing economic crisis that, at least in the short term, has stalled this progress. Once again, cosmology justified the course of events on earth". (Samma sida) .
Lerner har kanske rätt i sin åsikt att dagens kosmologiska undergångsvisioner ytterst har sociala orsaker. I slutändan kommer det kanske att visa sig att dessa till syvende och sist var ett uttryck för den döende kapitalismens kris - där den allt mer abstrakta kosmologiska matematiken objektivt sett fick funktionen att bygga upp pessimism och undergångsvisioner...
__________________________________
APPENDIX: Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?
/Från 19/10 2011/
Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
Närmare bestämt så här: "– Beräkningen...ger vid handen att det om några tiotals miljarder år kommer att inträffa en katastrof. – En bubbla av vad man kan kalla ett alternativt universum kommer att uppstå någonstans, och det kommer att expandera och till slut förstöra oss."
Ska man tro på detta? Jag har ingen aning. Men min amatörmässiga arbetshypotes - vara sig det nu handlar om önsketänkande eller "sunt förnuft" - är fortfarande att kombinationen av en fixering vid en mer och mer abstrakt matematik i de kosmologiska modellerna och den pessimistiska tidsanda som skapats av att kapitalismens och patriarkatets dödskamp så att säga går på övertid, skapar de vetenskapliga världsbilder som passar in i den allmänna desperationen.
Men jag kan ju ha fel.
1991 citerade Eric J Lerner kosmologen Steven Weinberg som hade dystra funderingar när han åkte flygplan. "When I write this I happen to be in an airplane in 30.000 feet... below, the earth looks very soft and comfortable - fluffy clouds here and there, snow turning pink as the sun sets, roads stretching straight across the from one town to another. It is very hard to realize that that this all is just a tiny part of an overwhelming hostile universe. It is even harder to realize that the present universe has evolved from an unspeakably unfamiliar early condition, and faces a future extinction of endless cold or intolerable heat. The more the universe seems comprehensible, the more it also seems pointless.." (The Big Bang never happened, s. 165).
Och då hade ju Weinberg ändå inte hört talas om det senaste - undergången kommer långt tidigare än beräknat, när den otäcka bubblan kommer att förinta allt.
Lerner, för sin del, hade sin åsikt klar om den yttersta grunden till denna typ av kosmologisk pessimism: "For Weinberg, as for others, the universe of Big Bang is irrecconsilable with human progress. The end may come billions of years ago, but in the end all that the human race accomplished in aeons wll be nothing, of no consequence. Progress, then, is an illusion, as it was for Augustine sixteen hundred years ago. The only question is when it will stop - now, or at some point of the future. It is thus no surprise that the Big Bang flourished simultaneously with the social ideas, like zero growth, that deny the reality of progress, and with a growing economic crisis that, at least in the short term, has stalled this progress. Once again, cosmology justified the course of events on earth". (Samma sida) .
Lerner har kanske rätt i sin åsikt att dagens kosmologiska undergångsvisioner ytterst har sociala orsaker. I slutändan kommer det kanske att visa sig att dessa till syvende och sist var ett uttryck för den döende kapitalismens kris - där den allt mer abstrakta kosmologiska matematiken objektivt sett fick funktionen att bygga upp pessimism och undergångsvisioner...
__________________________________
APPENDIX: Var är Hannes Alfvén när vi behöver honom?
/Från 19/10 2011/
Under de senaste åren verkar kosmologin ha hamnat i någon form av kris. Det konsensus som fanns i låt oss säga mitten av 90-talet verkar ha ersatts av ett rent kaos. Den ena nya fantasifulla teorin ersätter den andra.
Det gemensamma för dem är dels att de huvudsakligen bygger på avancerade matematiska modeller (ofta med ett ytterst bräckligt stöd i nya observationer), dels att de är just - fantasifulla.
Några exempel på hur tankegångarna går.
Universum uppkom från ingenting genom en kvantfluktuation, och nya kvantflukuationer i vårt universum skapar ständig och jämt nya universum - i andra dimensioner.
Universum kan ha varit "krökt " och "slutet" redan från början. I så fall hade det en oändlig täthet, men på en oändligt liten punkt. Eller så var det "öppet" och "platt" från början och då, hör och häpna, var det redan från början oändligt stort - OCH oändligt tätt. Sedan expanderade det, vilket är möjligt trots dess oändlighet eftersom det finns olika storlekar även av oändligheter.
Det skapas ständigt nya universum, en process som kommer att pågå i oändlighet. Men den har inte pågått i oändlighet - en gång i tiden skapades det första universumet någonsin. Och då som ett resultat av en kvantfluktuation i ett tidlöst icke-rum.
Universum har 10 rumsdimensioner men alla utom 3 är "hoprullade" och så pyttesmå att de inte märks.
Det hittills nämnda är inom ramarna för mainstream-teorin, som ju bland annat innefattar Stephen Hawking.
Delvis utanför, kanske, finns strängteorien som talar om nästan oändligt tunna strängar miljarder ljusår långa, och om att det finns inte mindre än 16 rumsdimensioner.
Annars finns det de som tror att universum regelbundet kolliderar med ett annat parallelluniversum, som finns i en annan dimension. Eller att universum har krockat inte mindre än fyra gånger med andra universa, vilket antas visa sig i den kosmiska mikrovågsstrålningen . Eller att universum kommer att gå mot en oerhörd gleshet, ända tills det blir tillräckligt glest. Då kommer den matematiska logiken i glesheten göra att den på mindre än en nanosekund förvandlats till en oändlig täthet. Anledningen är att ekvationerna för nästan oändlig gleshet liknar de för oändlig täthet.
Ingen har förstås någonsin iakttagit strängteorins strängar. Ingen har någonsin kunnat iaktta fler rumsdimensioner än tre.
Den kosmiska mikrovågsstrålningen används regelbundet för att "bevisa" en rad olika motstridande teorier.
Och så vidare.
OK, alla dessa teorier är kanske verkligen oerhört seriösa, och min skepticism kanske är en direkt pinsam lekmannainställning. Från en person som aldrig fick mer än 3:a i matte i grundskolan, och som sedan dess i stort sett lyckats undvika detta ämne....
Men vad jag ifrågasätter är just metoden att med den ena "eleganta" matematiska modellen efter den andra tro sig kunna se den uppenbarade sanningen om hur universum ser ut. Ja, rentav formulera "the theory of everything" som Hawking talar om. Matematiken kommer först, observationerna kan sedan tolkas utifrån de eleganta ekvationerna.
Hannes Alfvén har skrivit en hel del träffade om denna inställning. Obs att jag inte alls har någon bestämd åsikt om hans plasmakosmologi men det finns något i hans inställning som känns uppfriskande. Lite av den grundinställningen skulle behövas i den kosmologiska debatten idag. Tycker jag. Men jag är alltså som sagt en lekmammadilettant, som är dålig i matte. Så ta det som ni vill.
Men här ska jag i alla fall lägga ut några tänkvärda citat från Hennes Alfvén som alla är tagna från Eric J Lerners "The Big Bang Never Happened".
“The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood. Soon the best-sellers among the popular science books became those that presented scientific results as insults to common sense. One of the consequences was that the limit between science and pseudo-science began to be erased. To most people it was increasingly difficult to find any difference between science and science fiction”. (“The big bang never happened”, s, 127)
“The reasons why so many attempts have been made to guess what was the state of the Universe several billion years ago is probably the general belief that long ago the state of the Universe must have been much simpler, much more regular than today, indeed so simple that it could be represented by a mathematical model which could be derived from some fundamental principles through very ingenious thinking. Except from some vague and unconvincing reference to the second law of thermodynamics, no reasonable scientific motivation for this belief seems to have been given. This belief probably emanates from the old myths of creation. God established a perfect order and “harmony” and it should be possible to find which principles he followed when he did so. He was certainly intelligent enough to understand the general theory of relativity, and if He did, why shouldn´t He create the Universe according to its wonderful principles?” (“The big bang never happened”, s. 228).
Kosmologin har lagts i händerna på forskare som “had never visited a laboratory or looked through a telescope, and even if they had, it was below their dignity to get their hands dirty. They looked down on the experimental phycisists and the observers whose only job was to confirm the high-brow conclusions they have reached, and those who were not able to confirm them were thougt to be incompetent. Observing astronomers came under heavy pressure from theoreticians. The result was the establishment of a cosmological establishment, like that of the Ptolemaic orthodoxy, which did not tolerate objections and dissent”. ("The big bang never happened” sid. 229).
Och, nej, att ordet "he" ibland står med stor och ibland med liten bokstav i andra citatet är inte ett slarvfel av mig, det står så i boken jag citerar från.
När jag höll på att bli anarkist - i sextonårsåldern
Nedan har jag lagt ut den enda anarkistiska text jag någonsin skrivit. Jag skrev den när jag nyss hade fyllt 16. Men först lite om bakgrunden till att jag skrev den.
1969-71 (när jag var mellan 14 och 16 år) var de år då jag på allvar försökte utveckla en konsekvent politisk åskådning. Det började med att jag i november 1969 började se mig som vänstersosse, och slutade med att jag i maj 1971 slutligen definierade mig som "revolutionär marxist".
Men mellan dessa tidpunkter funderade jag på många olika åskådningar - alltifrån gahrtonistisk vänsterliberalism - till anarkism.
Första gången jag funderade över anarkism var i december 1969 då jag hade satt upp några anslag som angrep skolledningen på skolans anslagstavla. De revs ner, och rektor Brenckert hade ett mycket allvarligt samtal med mig.
Så kom en dag en lärare fram till mig. Han var arg. Han sa att jag hetsade mot lärare på samma sätt som nazisterna hetsade mot judar. Jag tyckte att parallellen var lite - absurd, och sa det. Då frågade han om jag inte kanske till och med var - anarkist? Det lät mer rimligt, så jag sa att det kanske jag var.
Hösten 1970 gick jag med i Kungsholmens FNL-grupp. Vi hade möten på Coldinutrappan hemma hos en kvinna som, om jag minns rätt, senare blev en halvkändis och vänstersosse. Hon var inte KFML:are och hon hade en pamflett som hette "Vad är anarkism?" som låg på hennes bord. Jag frågade om jag fick låna hem den. Det fick jag.
Jag läste den och blev oerhört imponerad. Det var PRECIS vad jag tyckte... Så jag lämnade tillbaks pamfletten och köpte ett nytt ex av den på det anarkistiska "Södra bokcaféet". Där fanns också en tidskrift som hette "Organ för frihetlig socialism". Den var intressant, och på många sätt tilltalande.
Under det första halvåret 1971 började jag bli mer och mer skeptisk till anarkismen. Men jag tror faktiskt att jag redan hösten 1970 hade reagerat på att anarkister principiellt var emot att ställa upp i val. Jag tyckte det var korkat att inte ta de möjligheter som en valkampanj gav till att föra ut ett politiskt budskap.
Och sedan började jag läsa fler anarkisttidningar, och det verkade mer och mer bisarrt. Det fanns en tidning som hette "Anarki eller kaos" som frossade i ganska vulgära artiklar, med dåliga skämt, ibland av sexuell karaktär. Det var mer än avskräckande.
Dessutom verkade efter ett tag det så uppenbart att anarkismen inte höll, logiskt sett.
Anarkisterna förklarade att de var stenhårt mot att bilda partier, men de bildade själva anarkistiska förbund. Jag frågade var den principiella skillnaden mellan ett parti och ett förbund var och fick aldrig några koherenta svar.
De sa att man inte skulle ha en stat efter revolutionen, men då man frågade hur organiseringen av det nya samhället skulle se ut blev de vaga. Någon organisering måste ju finnas, men på vilket sätt skiljde sig deras organisering från en stat? Jag fick inte heller där några konsekventa svar.
Utom av de mest flummiga gröna vågen-anarkisterna som menade att samhället skulle bestå av små lokalsamhällen som alla gjorde vad de ville . När man frågade hur ett sådant revolutionärt lokalbaserat samhälle skulle överleva om exempelvis NATO-trupper skulle gå in för att slå ned revolutionen verkade de tycka att frågan var ointressant.
O.s.v.
Men nedan lägger jag alltså ut en text jag skrev i januari 1971 då jag fortfarande funderade på att bli anarkist. Jag skrev den som en svenskuppsats och fick faktiskt högsta betyg -en femma - på den.
Låt mig säga med en gång att den är lite pinsam. Det pinsammaste är nog att jag inte visste att Kronstadt var en stad, utan trodde att det var namnet på en upprorsledare. Troligen förväxlade jag Kronstadt med Machno.
Men här är den lite pinsamma uppsatsen från januari 1971. :-)
Anarkism - dröm eller verklighet?
En värld i total frihet. En värld utan tyranner och härskare. Den drömmen har väl funnits så länge människan har funnits.
I alla tider har människan gjort uppror, revolterat mot förtryck, som hon funnit outhärdligt. Men ofta har hon bara, sedan det gamla förtrycket krossats, ersatt det med ett nytt, kanske lika outhärdligt, förtryck. Nya dogmer har kommit istället för de gamla. Istället för tsarism kom auktoritär statskapitalism (Stalins Sovjet), istället för kejsardöme kom fascism (Hitlers Tyskland).
-Genom hela historien har det dock funnits en grupp människor som i sin revolutionära kamp bekämpat alla auktoriteter - som kämpat för total frihet: Anarkisterna!
"Anarki" betyder "utan härskare" och är ett grekiskt ord. "Anarkism" innebär att alla människor samarbetar fritt och jämlikt, att det inte finns någon som härskar, att det inte finns någon som lyder.
-Ingen vet riktigt när de första anarkistiska idéerna uppstod. En del grekiska filosofer hade anarkistiska idéer och en del kristna tänkare likaså. De första mer konsekvent anarkistiska idéerna uppstod dock inte förrän på 1800-talet. Michael Bakunin var en av de mest omtalade anarkisterna.Han deltog i kampen för socialismen tillsammans med Karl Marx, men snart uppstod klyftor mellan dem. Marx menade att man - sedan man väl krossat staten - måste upprätta proletariatets diktatur, vilket innebär en starkt centraliserad styrelse med all makt i statens händer. Bakunin, däremot,. avskydde all statsmakt och såg staten som något ont, som måste krossas. Han befarade att en socialistisk stat kunde bli minst lika hänsynslös som en kapitalistisk.
Istället för att arbetarna - som Marx menade - ska överta staten menade han att staten måste krossas - först då skulle man nå verklig socialism.
- En annan omtalad anarkistisk tänkare på 1800-talet var Peter Krapotkin. Han hade genom studier kommit fram till att människan var moralisk och solidarisk av sig själv, och att det alltså inte behövs normer och lagar.
Detta var anarkistiska tänkare, men hur är det med handlingarna? Har det funnits några anarkistiska revolutioner?
-Jo, det har det. Den första utpräglade anarkistiska revolutionen var - den ryska revolutionen 1917! En del av den var visserligen bolsjevikisk,, men en stor del av de revolterande var anarkister. I början kämpade anarkister och bolsjeviker sida vid sida, men när tsarismen väl krossats, kom de i oförsonlig strid med varandra. Anarkisterna var dock inte lika välorganiserade och blev till sist krossade.
En av de anarkistiska kämparna var Kronstadt /sic! anmärkning 2013/, som ledde en anarkistisk armé i Ukraina. Den krossades 1921 av bolsjevikerna. Sedan dess är Sovjet - som bekant - en statskapitalistisk diktatur. Drömmen om frihet dog i Ukraina 1921...
I början av 1900-talet uppstod i många länder syndikalistiska fackföreningar. Syndikalismen är en del av anarkismen, som har frångått en del av dess absoluta negativism mot auktoritet, men som ändå har kvar anarkistiska grunddrag. Syndikalisterna anser att arbetarna ska överta och förvalta företagen och styra dom själva.
Även i Sverige finns det en syndikalistisk organisation - SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation). Den har emellertid för länge sedan svikit sina forna anarko-syndikalistiska ideal och är numera en småborgerligt reformistisk organisation.
-Det enda anarkistiska samhälle som någonsin funnits bildades i Spanien i slutet av 1930-talet. 1936 hade de fascistiska generalerna Franco och Mola startat en reaktionär statskupp i Spanien. Den sittande folkfrontsregeringen klarade inte ensam av situationen, så folket på landsbygden fick självt gripa till vapen för att försvara demokratin. -I vissa provinser ordnades mottsåndet och förvaltningen enligt anarkistiska principer. Hela folket var med i besluten. arbetarna övertog företagen, och hela folket deltog i kampen mot fascisterna. Om Franco hade krossats hade kanske dessa anarkistiska samhällen fått bestå och utvecklats. Men nu blev det som bekant inte så - utan Franco segrade och fascismens natt sänkte sig över Spanien.
-De anarkistiska kommunernas död i Spanien innebar slutet för anarkismens storhetstid. Nu ställdes privatkapitalism och auktoritär statskapitalism mot varandra - folken fick välja mellan pest och kolera. Den ideologiska debatten sjönk till en bottennivå. Den rörde sig främst kring ämnen som ATP, vårt försvars styrka och andra småsaker. Om socialism talades inte - den var alltför grundligt komprometterad av Sovjets byråkratiska statskapitalism.Och anarkismen var helt glömd.
Men i mitten av 1960-talet vaknade ideologierna upp efter efter sin långa sömn. På nytt började man - i Vietnamkrigets skugga - undra om verkligen vår privatkapitalistiska blandekonomi är den bästa samhällsform som kan förekomma. Den nya vänstern blev en politisk kraft. En våldsam vänsterkantring uppstod - visserligen mest på tidningarnas kultursidor (de makthavande var givetvis lika borgerliga som alltid) -men ändå.
I den nya vänstervindens spår har också några anarkistiska grupper börjat bildas. Anarkismen har - visserligen i milt sagt blygsamma proportioner - återuppstått. I Stockholm har en anarkistisk grupp börjat sälja broschyrer, ha insamlingar och ordna demonstrationer. Om den har några utsikter får väl framtiden utvisa.
LEVE ANARKIN!
KROSSA STATEN!
ALL MAKT ÅT FOLKET!
1969-71 (när jag var mellan 14 och 16 år) var de år då jag på allvar försökte utveckla en konsekvent politisk åskådning. Det började med att jag i november 1969 började se mig som vänstersosse, och slutade med att jag i maj 1971 slutligen definierade mig som "revolutionär marxist".
Men mellan dessa tidpunkter funderade jag på många olika åskådningar - alltifrån gahrtonistisk vänsterliberalism - till anarkism.
Första gången jag funderade över anarkism var i december 1969 då jag hade satt upp några anslag som angrep skolledningen på skolans anslagstavla. De revs ner, och rektor Brenckert hade ett mycket allvarligt samtal med mig.
Så kom en dag en lärare fram till mig. Han var arg. Han sa att jag hetsade mot lärare på samma sätt som nazisterna hetsade mot judar. Jag tyckte att parallellen var lite - absurd, och sa det. Då frågade han om jag inte kanske till och med var - anarkist? Det lät mer rimligt, så jag sa att det kanske jag var.
Hösten 1970 gick jag med i Kungsholmens FNL-grupp. Vi hade möten på Coldinutrappan hemma hos en kvinna som, om jag minns rätt, senare blev en halvkändis och vänstersosse. Hon var inte KFML:are och hon hade en pamflett som hette "Vad är anarkism?" som låg på hennes bord. Jag frågade om jag fick låna hem den. Det fick jag.
Jag läste den och blev oerhört imponerad. Det var PRECIS vad jag tyckte... Så jag lämnade tillbaks pamfletten och köpte ett nytt ex av den på det anarkistiska "Södra bokcaféet". Där fanns också en tidskrift som hette "Organ för frihetlig socialism". Den var intressant, och på många sätt tilltalande.
Under det första halvåret 1971 började jag bli mer och mer skeptisk till anarkismen. Men jag tror faktiskt att jag redan hösten 1970 hade reagerat på att anarkister principiellt var emot att ställa upp i val. Jag tyckte det var korkat att inte ta de möjligheter som en valkampanj gav till att föra ut ett politiskt budskap.
Och sedan började jag läsa fler anarkisttidningar, och det verkade mer och mer bisarrt. Det fanns en tidning som hette "Anarki eller kaos" som frossade i ganska vulgära artiklar, med dåliga skämt, ibland av sexuell karaktär. Det var mer än avskräckande.
Dessutom verkade efter ett tag det så uppenbart att anarkismen inte höll, logiskt sett.
Anarkisterna förklarade att de var stenhårt mot att bilda partier, men de bildade själva anarkistiska förbund. Jag frågade var den principiella skillnaden mellan ett parti och ett förbund var och fick aldrig några koherenta svar.
De sa att man inte skulle ha en stat efter revolutionen, men då man frågade hur organiseringen av det nya samhället skulle se ut blev de vaga. Någon organisering måste ju finnas, men på vilket sätt skiljde sig deras organisering från en stat? Jag fick inte heller där några konsekventa svar.
Utom av de mest flummiga gröna vågen-anarkisterna som menade att samhället skulle bestå av små lokalsamhällen som alla gjorde vad de ville . När man frågade hur ett sådant revolutionärt lokalbaserat samhälle skulle överleva om exempelvis NATO-trupper skulle gå in för att slå ned revolutionen verkade de tycka att frågan var ointressant.
O.s.v.
Men nedan lägger jag alltså ut en text jag skrev i januari 1971 då jag fortfarande funderade på att bli anarkist. Jag skrev den som en svenskuppsats och fick faktiskt högsta betyg -en femma - på den.
Låt mig säga med en gång att den är lite pinsam. Det pinsammaste är nog att jag inte visste att Kronstadt var en stad, utan trodde att det var namnet på en upprorsledare. Troligen förväxlade jag Kronstadt med Machno.
Men här är den lite pinsamma uppsatsen från januari 1971. :-)
Anarkism - dröm eller verklighet?
En värld i total frihet. En värld utan tyranner och härskare. Den drömmen har väl funnits så länge människan har funnits.
I alla tider har människan gjort uppror, revolterat mot förtryck, som hon funnit outhärdligt. Men ofta har hon bara, sedan det gamla förtrycket krossats, ersatt det med ett nytt, kanske lika outhärdligt, förtryck. Nya dogmer har kommit istället för de gamla. Istället för tsarism kom auktoritär statskapitalism (Stalins Sovjet), istället för kejsardöme kom fascism (Hitlers Tyskland).
-Genom hela historien har det dock funnits en grupp människor som i sin revolutionära kamp bekämpat alla auktoriteter - som kämpat för total frihet: Anarkisterna!
"Anarki" betyder "utan härskare" och är ett grekiskt ord. "Anarkism" innebär att alla människor samarbetar fritt och jämlikt, att det inte finns någon som härskar, att det inte finns någon som lyder.
-Ingen vet riktigt när de första anarkistiska idéerna uppstod. En del grekiska filosofer hade anarkistiska idéer och en del kristna tänkare likaså. De första mer konsekvent anarkistiska idéerna uppstod dock inte förrän på 1800-talet. Michael Bakunin var en av de mest omtalade anarkisterna.Han deltog i kampen för socialismen tillsammans med Karl Marx, men snart uppstod klyftor mellan dem. Marx menade att man - sedan man väl krossat staten - måste upprätta proletariatets diktatur, vilket innebär en starkt centraliserad styrelse med all makt i statens händer. Bakunin, däremot,. avskydde all statsmakt och såg staten som något ont, som måste krossas. Han befarade att en socialistisk stat kunde bli minst lika hänsynslös som en kapitalistisk.
Istället för att arbetarna - som Marx menade - ska överta staten menade han att staten måste krossas - först då skulle man nå verklig socialism.
- En annan omtalad anarkistisk tänkare på 1800-talet var Peter Krapotkin. Han hade genom studier kommit fram till att människan var moralisk och solidarisk av sig själv, och att det alltså inte behövs normer och lagar.
Detta var anarkistiska tänkare, men hur är det med handlingarna? Har det funnits några anarkistiska revolutioner?
-Jo, det har det. Den första utpräglade anarkistiska revolutionen var - den ryska revolutionen 1917! En del av den var visserligen bolsjevikisk,, men en stor del av de revolterande var anarkister. I början kämpade anarkister och bolsjeviker sida vid sida, men när tsarismen väl krossats, kom de i oförsonlig strid med varandra. Anarkisterna var dock inte lika välorganiserade och blev till sist krossade.
En av de anarkistiska kämparna var Kronstadt /sic! anmärkning 2013/, som ledde en anarkistisk armé i Ukraina. Den krossades 1921 av bolsjevikerna. Sedan dess är Sovjet - som bekant - en statskapitalistisk diktatur. Drömmen om frihet dog i Ukraina 1921...
I början av 1900-talet uppstod i många länder syndikalistiska fackföreningar. Syndikalismen är en del av anarkismen, som har frångått en del av dess absoluta negativism mot auktoritet, men som ändå har kvar anarkistiska grunddrag. Syndikalisterna anser att arbetarna ska överta och förvalta företagen och styra dom själva.
Även i Sverige finns det en syndikalistisk organisation - SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation). Den har emellertid för länge sedan svikit sina forna anarko-syndikalistiska ideal och är numera en småborgerligt reformistisk organisation.
-Det enda anarkistiska samhälle som någonsin funnits bildades i Spanien i slutet av 1930-talet. 1936 hade de fascistiska generalerna Franco och Mola startat en reaktionär statskupp i Spanien. Den sittande folkfrontsregeringen klarade inte ensam av situationen, så folket på landsbygden fick självt gripa till vapen för att försvara demokratin. -I vissa provinser ordnades mottsåndet och förvaltningen enligt anarkistiska principer. Hela folket var med i besluten. arbetarna övertog företagen, och hela folket deltog i kampen mot fascisterna. Om Franco hade krossats hade kanske dessa anarkistiska samhällen fått bestå och utvecklats. Men nu blev det som bekant inte så - utan Franco segrade och fascismens natt sänkte sig över Spanien.
-De anarkistiska kommunernas död i Spanien innebar slutet för anarkismens storhetstid. Nu ställdes privatkapitalism och auktoritär statskapitalism mot varandra - folken fick välja mellan pest och kolera. Den ideologiska debatten sjönk till en bottennivå. Den rörde sig främst kring ämnen som ATP, vårt försvars styrka och andra småsaker. Om socialism talades inte - den var alltför grundligt komprometterad av Sovjets byråkratiska statskapitalism.Och anarkismen var helt glömd.
Men i mitten av 1960-talet vaknade ideologierna upp efter efter sin långa sömn. På nytt började man - i Vietnamkrigets skugga - undra om verkligen vår privatkapitalistiska blandekonomi är den bästa samhällsform som kan förekomma. Den nya vänstern blev en politisk kraft. En våldsam vänsterkantring uppstod - visserligen mest på tidningarnas kultursidor (de makthavande var givetvis lika borgerliga som alltid) -men ändå.
I den nya vänstervindens spår har också några anarkistiska grupper börjat bildas. Anarkismen har - visserligen i milt sagt blygsamma proportioner - återuppstått. I Stockholm har en anarkistisk grupp börjat sälja broschyrer, ha insamlingar och ordna demonstrationer. Om den har några utsikter får väl framtiden utvisa.
LEVE ANARKIN!
KROSSA STATEN!
ALL MAKT ÅT FOLKET!
söndag 21 juli 2013
Sången om reaktionen
Upptäckte att en version från 1972 av denna klassiska proggsång finns på You Tube.
Annars kan man lyssna på en tidigare version från 1968 av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers här .
Versionen från 1972 är inspelad av "Röda Stjärnan", som tycks ha varit dåvarande KFML:s sånggrupp. Jag minns den faktiskt inte alls. Vare sig versionen eller gruppen. "Freedom Singers" och deras version lyssnade jag däremot ofta på när det begav sig.
På You Tube står det att det är SKP:s sånggrupp vilket gjorde mig lite förvirrad. 1972 fanns det inget SKP, men KFML bytte namn till SKP året därefter, 1973. När jag först såg det där om SKP:s sånggrupp trodde jag faktiskt att det var nuvarande SKP, (f.d.APK, som bildades som en utbrytning från VPK 1977) som mer nyligen hade startat en sånggrupp. Och gjort en nyinspelning av låten. Men så var det ju inte.
(Jag hatar uttrycket "bokstavsvänstern" men när jag skriver ut detta kommer det faktiskt upp i mig, rent spontant...)
Allvarligt talat, det är en bra sång. Och "Röda Stjärnan" gör den faktiskt mer effektfullt än i Freodom Singers mer stillsamma version.
Som en överhistorisk skildring av kontrarevolutionens härjningar,och nederlag, är den mycket pedagogisk. Men det saknas förstås något.
Stalinismen var ju också kontrarevolutionär, hade ihjäl nästan alla aktiva bolsjeviker och slog sönder de flesta landvinningarna från revolutionen 1917. Och sångens återkommande fras om hur reaktionen "mördade och hängde och förföljde och bevakade" stämmer med undantag av det andra ordet ganska bra in på stalinismen. (Anledningen att det andra ordet inte stämmer så bra är ju snarast att stalinisterna använde helt andra avrättningsmetoder än hängning.)
Åtminstone en vers borde nog ha ägnats åt detta . Men KFML skulle ju inte ha kunnat drömma om att ta upp den saken...
En randanmärkning. På bildbandet till sången på You Tube återkommer gång på gång en mystisk fransk affisch som sätter "socialism" i motsättning till "bolsjevism" och talar om ett fritt Europa... Det ser lite konstigt ut i sammanhanget.
När jag kollade på nätet upptäckte jag att det var precis vad jag misstänkte - en antikommunistisk propagandaaffisch som producerades mellan 1941 och 1944 i det nazikontrollerade Frankrike . Det kan ju te sig underligt att man där använde ordet "socialism" som ett positivt ord i motsättning till kommunismen, men med tanke på namnet på det parti som då styrde Tyskland är det ju inte så konstigt, trots allt.
Jag förstår inte riktigt varför just denna affisch förekommer så ofta på bildbandet.
Men som sagt, sången är väl värd att lyssna på...
Annars kan man lyssna på en tidigare version från 1968 av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers här .
Versionen från 1972 är inspelad av "Röda Stjärnan", som tycks ha varit dåvarande KFML:s sånggrupp. Jag minns den faktiskt inte alls. Vare sig versionen eller gruppen. "Freedom Singers" och deras version lyssnade jag däremot ofta på när det begav sig.
På You Tube står det att det är SKP:s sånggrupp vilket gjorde mig lite förvirrad. 1972 fanns det inget SKP, men KFML bytte namn till SKP året därefter, 1973. När jag först såg det där om SKP:s sånggrupp trodde jag faktiskt att det var nuvarande SKP, (f.d.APK, som bildades som en utbrytning från VPK 1977) som mer nyligen hade startat en sånggrupp. Och gjort en nyinspelning av låten. Men så var det ju inte.
(Jag hatar uttrycket "bokstavsvänstern" men när jag skriver ut detta kommer det faktiskt upp i mig, rent spontant...)
Allvarligt talat, det är en bra sång. Och "Röda Stjärnan" gör den faktiskt mer effektfullt än i Freodom Singers mer stillsamma version.
Som en överhistorisk skildring av kontrarevolutionens härjningar,och nederlag, är den mycket pedagogisk. Men det saknas förstås något.
Stalinismen var ju också kontrarevolutionär, hade ihjäl nästan alla aktiva bolsjeviker och slog sönder de flesta landvinningarna från revolutionen 1917. Och sångens återkommande fras om hur reaktionen "mördade och hängde och förföljde och bevakade" stämmer med undantag av det andra ordet ganska bra in på stalinismen. (Anledningen att det andra ordet inte stämmer så bra är ju snarast att stalinisterna använde helt andra avrättningsmetoder än hängning.)
Åtminstone en vers borde nog ha ägnats åt detta . Men KFML skulle ju inte ha kunnat drömma om att ta upp den saken...
En randanmärkning. På bildbandet till sången på You Tube återkommer gång på gång en mystisk fransk affisch som sätter "socialism" i motsättning till "bolsjevism" och talar om ett fritt Europa... Det ser lite konstigt ut i sammanhanget.
När jag kollade på nätet upptäckte jag att det var precis vad jag misstänkte - en antikommunistisk propagandaaffisch som producerades mellan 1941 och 1944 i det nazikontrollerade Frankrike . Det kan ju te sig underligt att man där använde ordet "socialism" som ett positivt ord i motsättning till kommunismen, men med tanke på namnet på det parti som då styrde Tyskland är det ju inte så konstigt, trots allt.
Jag förstår inte riktigt varför just denna affisch förekommer så ofta på bildbandet.
Men som sagt, sången är väl värd att lyssna på...
lördag 20 juli 2013
Stroke, inflammation - eller något annat?
I går åkte jag ambulans till Södertälje sjukhus. På pendeltåget till Södertälje upptäckte jag plötsligt att jag blivit helt döv på högra örat. När jag sedan försökte resa mig höll jag på att falla direkt. Mitt balanssinne hade helt kollapsat. Jag kunde inte gå.
Jag fick hålla i mig i olika saker tills en kvinna som såg min situation ringde ambulansen.
När jag kom dit blev jag nog sedd som ett möjligt stroke-fall (läkaren talade om "mini-stroke"). De röntgade hjärnan två gånger, men hittade inga tecken på stroke. Blodtrycket var onormalt högt igår, men sjönk gradvis idag.
Jag lades in för observation över natten. På natten upptäckte jag plötsligt att hörseln på högra örat delvis kommit tillbaka. Jag hör nu kanske en femtedel på det örat men det låter konstigt, skrälligt och lite otäckt.
Samtidigt utvecklade jag redan igår kväll vid den långa väntan i sjukhuskorridorerna en teknik för att gå och ignorera känslan av att hålla på att falla. På så sätt kan man klara sig fast balanssinnet är konstigt.
Idag anser de att det inte är stroke, men troligen en inflammation i örat. Balanscentrat är kopplat till örat, så det skulle förklara att båda drabbades samtidigt.
Så jag har fått Cortison utskrivet som hjälper mot inflammationer.
Jag skrevs ut idag och är hemma igen. Hoppas expediter inte tror att jag är berusad när jag med vacklande ben går fram mot kassor när jag handlar.
Jag fick hålla i mig i olika saker tills en kvinna som såg min situation ringde ambulansen.
När jag kom dit blev jag nog sedd som ett möjligt stroke-fall (läkaren talade om "mini-stroke"). De röntgade hjärnan två gånger, men hittade inga tecken på stroke. Blodtrycket var onormalt högt igår, men sjönk gradvis idag.
Jag lades in för observation över natten. På natten upptäckte jag plötsligt att hörseln på högra örat delvis kommit tillbaka. Jag hör nu kanske en femtedel på det örat men det låter konstigt, skrälligt och lite otäckt.
Samtidigt utvecklade jag redan igår kväll vid den långa väntan i sjukhuskorridorerna en teknik för att gå och ignorera känslan av att hålla på att falla. På så sätt kan man klara sig fast balanssinnet är konstigt.
Idag anser de att det inte är stroke, men troligen en inflammation i örat. Balanscentrat är kopplat till örat, så det skulle förklara att båda drabbades samtidigt.
Så jag har fått Cortison utskrivet som hjälper mot inflammationer.
Jag skrevs ut idag och är hemma igen. Hoppas expediter inte tror att jag är berusad när jag med vacklande ben går fram mot kassor när jag handlar.
torsdag 18 juli 2013
Drömmen om Näsåker
Första gången jag kom till Näsåker var i juni 2007. Kvinnominne i Näsåker. en lokalgrupp av Tealogerna, hade fått anslag för att hålla en "Gudinnevecka". Dvs. en vecka med ett tema om kvinnliga alternativ till den patriarkala religionen.
Jag var inbjuden för att tala om Marija Gimbutas teorier. Jag var bara där det två sista dagarna. Jag hade nog velat varit med alla dagar, men det var inte praktiskt möjligt. Det var ganska lyxigt. eftersom anslagen var höga. Jag sov på hotell, fick pengar för föredraget och om jag minns rätt var även maten gratis. Så lyxigt skulle det aldrig bli mer.
Men framförallt var det roligt. Och jag kände mig väldigt glad för att jag blivit inbjuden.
De följande åren hade inte Kvinnominne speciellt mycket pangar. Det var endast undantagsvis föredragshållarna fick något honorar och man bodde i rum i familjelägenheter. Men lika roligt var det i alla fall. Och nu var jag där hela veckorna.
2008 pratade jag om skogsrån, 2009 om indianreligioner, och 2010 om gudinnan Kybele.
Planeringen var ibland lite strulig, men det var på sätt och vis en del av charmen (ett nästan halsbrytande exempel var nog Gudinneveckan 2010!) Jag lärde känna många av de som var där, och det var människor som det verkligen var roligt att lära känna.
Näsåker är dessutom en fascinerande ort. Den ligger vid hällristningarna. som enligt diverse teorier, somjag tror stämmer, framförallt avspeglar någon sorts kult av ett kvinnligt älgväsen, .
På ingen plats har lokalavdelningen av Tealogerna relativt sett en så stark ställning som i Näsåker. Där har de dessutom en utställning om gudinnetro som visas i det s.k. Urhuset Det är en mjuk och fin stämning i Näsåker . Eller det har i alla fall varit det för mig när jag varit där.
Men det är klart, det är på Gudinneveckan och mitt i sommaren. Hur skulle det vara att bo där i februari?
Frågan aktualiseras faktiskt - efter att jag varit där en gång till. Jag missade Gudinneveckorna 2011 och 2012, men nu 2013 ringde jag och frågade om det skulle bli något detta år. Nu hade de endast planerat ett midsommarfirande, men jag sa att jag kunde ju hålla ett föredrag om Durga och Kali dagen innan. De ville de gärna.
Så jag åkte dit. Och blev på nytt entusiastisk av "Näsåkerandan". Så entusiastisk att jag på största allvar började fundera på att flytta dit.
Jag pratade med många om det, och det verkade en lysande idé. Men några dagar efter att jag kom hem började jag bli lite skräckslagen . Det beror nog mest på att jag aldrig i hela mitt liv har klarat av en flytt till någonting som ligger utanför Stockholmsregionen. Jag har försökt - i Göteborg, Borås, och Växjö - men jag har inte lyckats stanna kvar någonstans - mer än på sin höjd ett halvår.
Hur skulle det bli i exempelvis ett snöigt och mörkt Näsåker i januari? Kanske trolskt och romantiskt. Men kanske också - helt outhärdligt? Vem vet....
Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om idén att försöka flytta dit. Men vad jag vet är att jag vill att Gudinneveckan i Näsåker ska fortleva Och är beredd på att försöka göra vad jag kan för att den ska kunna göra det även i fortsättningen....
Jag var inbjuden för att tala om Marija Gimbutas teorier. Jag var bara där det två sista dagarna. Jag hade nog velat varit med alla dagar, men det var inte praktiskt möjligt. Det var ganska lyxigt. eftersom anslagen var höga. Jag sov på hotell, fick pengar för föredraget och om jag minns rätt var även maten gratis. Så lyxigt skulle det aldrig bli mer.
Men framförallt var det roligt. Och jag kände mig väldigt glad för att jag blivit inbjuden.
De följande åren hade inte Kvinnominne speciellt mycket pangar. Det var endast undantagsvis föredragshållarna fick något honorar och man bodde i rum i familjelägenheter. Men lika roligt var det i alla fall. Och nu var jag där hela veckorna.
2008 pratade jag om skogsrån, 2009 om indianreligioner, och 2010 om gudinnan Kybele.
Planeringen var ibland lite strulig, men det var på sätt och vis en del av charmen (ett nästan halsbrytande exempel var nog Gudinneveckan 2010!) Jag lärde känna många av de som var där, och det var människor som det verkligen var roligt att lära känna.
Näsåker är dessutom en fascinerande ort. Den ligger vid hällristningarna. som enligt diverse teorier, somjag tror stämmer, framförallt avspeglar någon sorts kult av ett kvinnligt älgväsen, .
På ingen plats har lokalavdelningen av Tealogerna relativt sett en så stark ställning som i Näsåker. Där har de dessutom en utställning om gudinnetro som visas i det s.k. Urhuset Det är en mjuk och fin stämning i Näsåker . Eller det har i alla fall varit det för mig när jag varit där.
Men det är klart, det är på Gudinneveckan och mitt i sommaren. Hur skulle det vara att bo där i februari?
Frågan aktualiseras faktiskt - efter att jag varit där en gång till. Jag missade Gudinneveckorna 2011 och 2012, men nu 2013 ringde jag och frågade om det skulle bli något detta år. Nu hade de endast planerat ett midsommarfirande, men jag sa att jag kunde ju hålla ett föredrag om Durga och Kali dagen innan. De ville de gärna.
Så jag åkte dit. Och blev på nytt entusiastisk av "Näsåkerandan". Så entusiastisk att jag på största allvar började fundera på att flytta dit.
Jag pratade med många om det, och det verkade en lysande idé. Men några dagar efter att jag kom hem började jag bli lite skräckslagen . Det beror nog mest på att jag aldrig i hela mitt liv har klarat av en flytt till någonting som ligger utanför Stockholmsregionen. Jag har försökt - i Göteborg, Borås, och Växjö - men jag har inte lyckats stanna kvar någonstans - mer än på sin höjd ett halvår.
Hur skulle det bli i exempelvis ett snöigt och mörkt Näsåker i januari? Kanske trolskt och romantiskt. Men kanske också - helt outhärdligt? Vem vet....
Så nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om idén att försöka flytta dit. Men vad jag vet är att jag vill att Gudinneveckan i Näsåker ska fortleva Och är beredd på att försöka göra vad jag kan för att den ska kunna göra det även i fortsättningen....
onsdag 17 juli 2013
Dispatch International i nazistintervju
Vill bara notera att en av medarbetarna i Dispatch International, Tomas Nydahl, för ett tag sedan bröt med denna fascistoida tidning.
På Nydahls blogg Vaka över ensamheten den 23 maj 2013 kan vi läsa följande:
"Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt.
Det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party." (Min markering).
Den som följt Ingrid Carlqvists pseudojornalistiska verksamhet under de senaste åren blir faktiskt inte direkt förvånad. Obehagliga åsikter har hon milt sagt alltid haft, men det som utmärkt henne just de senaste åren är att hon kombinerat detta med en gradvist ökad oförmåga till det mest elementärt taktiska "sunda förnuft".
På denna blogg den 3 mars 2009 skrev jag lite elakt att Ingrid Carlqvist inte bara har sågat av grenen hon sitter på, utan att hon också håller på att fälla hela trädet.
Nu när trädet för länge sedan är fällt verkar såväl hon som de andra redaktionsmedlemmarna i Dispatch International frenetiskt leta efter vilka underjordiska gångar som snabbast leder till avgrunden.
På Nydahls blogg Vaka över ensamheten den 23 maj 2013 kan vi läsa följande:
"Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt.
Det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party." (Min markering).
Den som följt Ingrid Carlqvists pseudojornalistiska verksamhet under de senaste åren blir faktiskt inte direkt förvånad. Obehagliga åsikter har hon milt sagt alltid haft, men det som utmärkt henne just de senaste åren är att hon kombinerat detta med en gradvist ökad oförmåga till det mest elementärt taktiska "sunda förnuft".
På denna blogg den 3 mars 2009 skrev jag lite elakt att Ingrid Carlqvist inte bara har sågat av grenen hon sitter på, utan att hon också håller på att fälla hela trädet.
Nu när trädet för länge sedan är fällt verkar såväl hon som de andra redaktionsmedlemmarna i Dispatch International frenetiskt leta efter vilka underjordiska gångar som snabbast leder till avgrunden.
söndag 14 juli 2013
Ett ovanligt glädjande "God Morgon"
NBT (NoBoyToy) engagerar. Efter att hon försvann från bloggandet efter den 15 maj har många människor oroat sig för vad som hänt henne.
I kommentarsfätet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.
För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)
Nämligen här.
NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks PÅ RIKTIGT!!!
:-)
I kommentarsfätet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.
För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)
Nämligen här.
NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks PÅ RIKTIGT!!!
:-)
lördag 13 juli 2013
Vi visste ingenting
"Vi visste ingenting, vi såg ej någonting,
ni kan inte klandra oss för nånting.
Visst var det hemskt det där,
men ta inte upp det här, vi visste alls ingenting".
Lyssna gärna på denna sång från FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers från 1968.
Inte för framförandet eller den tekniska kvaliteten, utan för dess tema. Den har ett allmängiltigt budskap, som även går utöver de konkreta exemplen i sången.
Den är kanske vad man brukar kalla tankeväckande.
Lyssna gärna på denna sång från FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers från 1968.
Inte för framförandet eller den tekniska kvaliteten, utan för dess tema. Den har ett allmängiltigt budskap, som även går utöver de konkreta exemplen i sången.
Den är kanske vad man brukar kalla tankeväckande.
torsdag 11 juli 2013
Srebrenica: när islamofober blev massmördare
1995 fanns det en nybildad stat där en retorik som i mycket liknade den Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist spyr ut i Dispatch International var vardagsmat. Den kallades Republika Srpska och var en del av Bosnien.
Dessa islamofober nöjde sig dock inte med att skriva, de gick snabbt från hatskriverier till handling. Morden blev fler och fler. Idag för 18 år sedan, den 11 juli 1995, erövrade mördarband ledda av den kanske främste islamofoben av dem alla, Ratko Mladic, staden Srebrenica.
De samlade ihop alla muslimska män i vapenför ålder de kunde få tag i och sköt dem. Efter några timmar hade 8000 dödats.
Någon kan säga att det är helt orimlig parallell. Men det anser jag trots allt inte att det är. Islamofobisk hatretorik kan inspirera till massmord även på våra breddgrader, vilket exemplet Anders Breivik visar.
Det är nog bättre att lära av historien - än att upprepa den.
Dessa islamofober nöjde sig dock inte med att skriva, de gick snabbt från hatskriverier till handling. Morden blev fler och fler. Idag för 18 år sedan, den 11 juli 1995, erövrade mördarband ledda av den kanske främste islamofoben av dem alla, Ratko Mladic, staden Srebrenica.
De samlade ihop alla muslimska män i vapenför ålder de kunde få tag i och sköt dem. Efter några timmar hade 8000 dödats.
Någon kan säga att det är helt orimlig parallell. Men det anser jag trots allt inte att det är. Islamofobisk hatretorik kan inspirera till massmord även på våra breddgrader, vilket exemplet Anders Breivik visar.
Det är nog bättre att lära av historien - än att upprepa den.
tisdag 9 juli 2013
Militärkuppen i Egypten
/Betoningen nedan är medvetet ensidig. Jag förnekar inte alls att det
finns en oerhört stark massrörelse i Egypten, men jag anser inte att
militärens manövrerande endast kan förklaras som eftergifter till denna.
De har en egen agenda, som de hela tiden utgår från./
Inom delar av den marxistiska vänstern, exempelvis i detta uttalande av International Marxist Tendency, har den senaste utvecklingen i Egypten beskrivits som att det inte alls handlat om en kupp, utan om att militären när de avsatte Mursi helt enkelt tvingades gå med på massornas krav. Det vore ju trevligt om det vore sant.
Någon vecka senare ser vi att det inte endast handlar om att avsätta en president. Mursi är fortfarande fängslad, Muslimska Brödraskapets TV-kanaler är stängda, hundratals av dess medlemmar har också fängslats, och ett obestämt antal har skjutits ner av militären.
Nu senast har Brödraskapets högkvarter stängts av militär.
Om detta inte är en militärkupp kan man verkligen undra vad det är för något.
Att tro att den mäktiga egyptiska militären endast är någon sorts kork som flyter i ett revolutionärt vatten är mer än lovligt naivt. Trots allt har militären varit i strid med Brödraskapet åtminstone sedan tidigt 50-tal. De tog helt enkelt chansen, och slog hårt mot en av sina historiska fiender.
Militären backade upp Mubaraks tyranni under åratal. När folkmassor går ut och hyllar militären och stora grupper av människor tror att denna står på folkets sida har de, förstås, illusioner.
Men även marxister verkar kunna ha illusioner. Inte om militärens godhet, förstås, men om dess svaghet och hjälplöshet.
Inom delar av den marxistiska vänstern, exempelvis i detta uttalande av International Marxist Tendency, har den senaste utvecklingen i Egypten beskrivits som att det inte alls handlat om en kupp, utan om att militären när de avsatte Mursi helt enkelt tvingades gå med på massornas krav. Det vore ju trevligt om det vore sant.
Någon vecka senare ser vi att det inte endast handlar om att avsätta en president. Mursi är fortfarande fängslad, Muslimska Brödraskapets TV-kanaler är stängda, hundratals av dess medlemmar har också fängslats, och ett obestämt antal har skjutits ner av militären.
Nu senast har Brödraskapets högkvarter stängts av militär.
Om detta inte är en militärkupp kan man verkligen undra vad det är för något.
Att tro att den mäktiga egyptiska militären endast är någon sorts kork som flyter i ett revolutionärt vatten är mer än lovligt naivt. Trots allt har militären varit i strid med Brödraskapet åtminstone sedan tidigt 50-tal. De tog helt enkelt chansen, och slog hårt mot en av sina historiska fiender.
Militären backade upp Mubaraks tyranni under åratal. När folkmassor går ut och hyllar militären och stora grupper av människor tror att denna står på folkets sida har de, förstås, illusioner.
Men även marxister verkar kunna ha illusioner. Inte om militärens godhet, förstås, men om dess svaghet och hjälplöshet.
lördag 6 juli 2013
Solidaritet med Evo Morales
/Jag stöder helhjärtat detta uttalande. Vill bara tillägga detta. Låt oss anta att Equador, Bolivia, och Venezuela vägrade låta Barack Obamas plan att flyga över deras territorium. Låt oss sedan anta att planet av någon anledning tvingades landa på Kuba och att de kubanska myndigheterna sedan genomsökte planet för att kolla att det inte fanns någon avhoppad kubansk dissident på planet. Det skulle förmodligen blivit krig...
Jag har tagit uttalandet från Hands off Venezuelas webbsida /
Utttalande från "Hands off Venezuela" den 3 juli 2013.
Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign and others would like to express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales, with the revolutionary workers and peasants of Bolivia, in the face of the blatant imperialist aggression which held the president against his will in Vienna for over 14 hours.
In the evening of July 2nd, Bolivian president Evo Morales was flying back to his country after having attended a summit of gas exporting countries in Moscow. His plane was denied air space passage and landing rights by France, Portugal and Italy which put the personal safety of all those on board at risk. The plane was therefore forced to make an emergency landing at Vienna airport. The Bolivian Foreign Affairs Ministry declared that the reason for this unprecedented violation of international law was the unfounded rumour that Edward Snowden was on board the plane.
By 4 am local time, both France and Portugal had changed their position, only after strong protests by the Bolivian authorities and a stern denial that Snowden was on board. Then it was the Spanish government which refused Morales the right to use its airspace. By 6 am the Spanish authorities offered to open their airspace only if they were allowed to search and inspect the plane. Evo Morales rejected the demand which was clearly illegal.
It was only after 9.30 am that the Spanish authorities finally gave permission for president Morales plane to fly over Spain. The Austrian police then conducted a passport check on all passengers of the plane. It was not until 11.30 am that the Bolivian Air Force 1 plane finally left Vienna airport. The democratically elected president of Bolivia had been held against his will for over 14 hours.
We declare::
- Our outrage at this flagrant violation of international law, regardless of who was or not on board, a presidential plane has immunity and should be allowed safe passage. Clearly there is a law for the big powers and another for small countries.
-We note that some of the countries which denied president Morales the use of their airspace (Italy, Portugal and Spain), had no problem collaborating with the CIA’s illegal “rendition” flights.
-We note that amongst the revelations made public by Snowden is the fact that the US authorities spied on the European Union and European countries. Despite this, these same countries are prepared to follow the instructions of the US in illegally grounding Evo Morales’ plane.
- We express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales and with the Bolivian people, in the face of this blatant imperialist aggression.
Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign
Jag har tagit uttalandet från Hands off Venezuelas webbsida /
Utttalande från "Hands off Venezuela" den 3 juli 2013.
Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign and others would like to express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales, with the revolutionary workers and peasants of Bolivia, in the face of the blatant imperialist aggression which held the president against his will in Vienna for over 14 hours.
In the evening of July 2nd, Bolivian president Evo Morales was flying back to his country after having attended a summit of gas exporting countries in Moscow. His plane was denied air space passage and landing rights by France, Portugal and Italy which put the personal safety of all those on board at risk. The plane was therefore forced to make an emergency landing at Vienna airport. The Bolivian Foreign Affairs Ministry declared that the reason for this unprecedented violation of international law was the unfounded rumour that Edward Snowden was on board the plane.
By 4 am local time, both France and Portugal had changed their position, only after strong protests by the Bolivian authorities and a stern denial that Snowden was on board. Then it was the Spanish government which refused Morales the right to use its airspace. By 6 am the Spanish authorities offered to open their airspace only if they were allowed to search and inspect the plane. Evo Morales rejected the demand which was clearly illegal.
It was only after 9.30 am that the Spanish authorities finally gave permission for president Morales plane to fly over Spain. The Austrian police then conducted a passport check on all passengers of the plane. It was not until 11.30 am that the Bolivian Air Force 1 plane finally left Vienna airport. The democratically elected president of Bolivia had been held against his will for over 14 hours.
We declare::
- Our outrage at this flagrant violation of international law, regardless of who was or not on board, a presidential plane has immunity and should be allowed safe passage. Clearly there is a law for the big powers and another for small countries.
-We note that some of the countries which denied president Morales the use of their airspace (Italy, Portugal and Spain), had no problem collaborating with the CIA’s illegal “rendition” flights.
-We note that amongst the revelations made public by Snowden is the fact that the US authorities spied on the European Union and European countries. Despite this, these same countries are prepared to follow the instructions of the US in illegally grounding Evo Morales’ plane.
- We express our solidarity with the Bolivian president Evo Morales and with the Bolivian people, in the face of this blatant imperialist aggression.
Hands Off Venezuela, Bolivia Solidarity Campaign
fredag 5 juli 2013
Charles de Gaulle och Algeriet
/Inlägget nedan ska inte ses som ett försök till politisk analys.
Det är framförallt min upplevelse av de Gaulle jag beskriver. En upplevelse som grundlades i sjuårsåldern, och som till stora delar finns kvar ån idag.
Det är å andra sidan klart möjligt att det kan finnas en relation mellan denna upplevelse och någon form av materiell verklighet.../
Om det finns någon borgerlig statsman som jag verkligen beundrat (och på sätt och vis fortfarande beundrar) är det Charles de Gaulle. Det är en beundran som går tillbaks till sex-sjuårsåldern.
Jag har skrivit om det tidigare. Om hur imponerad och rörd jag blev över att den franske presidenten gång på gång riskerade livet för att han beslutat sig för att Algeriet skulle får bli självständigt. Hur han utmanade den yttersta reaktionen, i form av mördarorganisationen OAS (Organisation de l'Armée Secrète).
Den sista veckohelgen i mars 1962 (jag vet numera, jag har kollat tidningarna) var jag i Gräddö. Jag var sju år och satt i min farmors hus, "Nystugan" som det kallades. Radion stod på.
Där refererar de till ett tal av de Gaulle, som hållits några dagar tidigare. De nämner hur de Gaulle sagt att alla resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns hur jag närmast rös av välbehag.
Senare ska jag ha sagt (det minns jag inte, jag har fått det berättat) att jag skulle vilja läsa franska i skolan för jag ville kunna det språk som general de Gaulle talade. (Tråkigt nog blev till slut när jag många år senare skulle avgöra saken tyska i alla fall.)
Den senaste tiden har jag kollat tidningar från Algerietkrigets slutfas. Det som slår mig på nytt var det rent mordiska hat de Gaulle utsattes för av den franska yttersta högern. Som hade stöd av en mycket stor del av den militära apparaten.
De mer seriösa attentatsplanerna mot honom handlade om flera tiotal. De flesta avslöjades på ett ganska tidigt stadium, men några gick till handling. Det sista stora försöket var i augusti 1962. Då besköts generalens bil, och en av kulorna passerade endast 5 centimeter från de Gaulles huvud. Han verkade inte speciellt berörd, efteråt kommenterade han: "dessa herrar var uppenbarligen mycket dåliga skyttar".
I en skämtteckning i DN från samma år visas ett samtal på OAS högkvarter. Där säger en person, som tydligen försökt skjuta de Gaulle, till en annan: "Mitt jobb är hopplöst. Jag sköt 50 skott, sedan öppnade han bilrutan och frågade om jag ville låna hans glasögon". (Citerat ur minnet).
Ett år tidigare, i augusti 1961, hade en bomb placerats på vägen framför generalens bil. Bilen skadades inte, men det började brinna på vägen. de Gaulle gick ut från bilen, och muttrade: "ska det här föreställa ett skämt?".
Jag förstår om han drev OAS till vansinne.
Om någon någonsin haft änglavakt måste det ha varit de Gaulle. Han klarade sig alltid. Han vägrade att göra bilen skottsäker, till säkerhetspolisens förtvivlan, och han var alltid irriterad över att säkerhetsmännen försökte begränsa hans möjligheter att fritt röra sig bland folk.
Han var till och med officiellt dödsdömd av OAS, men trots oerhörda resurser misslyckades de alltid.
Att riskera sitt liv för att frige en koloni är imponerande. Det gör till och med generalens (låt vara ganska så sofistikerade) macho-retorik inte endast uthärdlig...utan riktigt tilltalande.
Jag vet att jag läste dagstidningar regelbundet från åtminstone våren 1961 (då jag nyligen fyllt sex) och framåt. Jag måste ha läst om alla dessa attentatsförsök, och blivit mer och mer imponerad av hur de Gaulle (åtminstone till synes) oberörd gick från attentatsförsöken och kommenterade på detta syrliga och överlägsna sätt.
Att riskera sitt liv för att man vill ge efter och upphöra med ett förtryck är lika imponerande som det är både vedervärdigt och meningslöst att göra det för rätten att få förtrycka...
Charles de Gaulle hade förstås många mindre roliga sidor också. Men det är inte för dessa som han kommer att bli hågkommen. Två gånger i sitt liv gjorde han en avgörande insats mot den yttersta högern i Frankrike - och i sin egen armé. Den första gången när han vägrade ge efter för Tyskland och de nazivänliga 1940. Den andra gången när han i det tidiga sextiotalet bröt med en stor del av de som fört honom till makten 1958 - för att han i motsats till dessa insåg att Frankrike vare sig borde eller kunde fortsätta att ockupera och terrorisera ett muslimskt land på Afrikas nordkust .
Det är framförallt min upplevelse av de Gaulle jag beskriver. En upplevelse som grundlades i sjuårsåldern, och som till stora delar finns kvar ån idag.
Det är å andra sidan klart möjligt att det kan finnas en relation mellan denna upplevelse och någon form av materiell verklighet.../
Om det finns någon borgerlig statsman som jag verkligen beundrat (och på sätt och vis fortfarande beundrar) är det Charles de Gaulle. Det är en beundran som går tillbaks till sex-sjuårsåldern.
Jag har skrivit om det tidigare. Om hur imponerad och rörd jag blev över att den franske presidenten gång på gång riskerade livet för att han beslutat sig för att Algeriet skulle får bli självständigt. Hur han utmanade den yttersta reaktionen, i form av mördarorganisationen OAS (Organisation de l'Armée Secrète).
Den sista veckohelgen i mars 1962 (jag vet numera, jag har kollat tidningarna) var jag i Gräddö. Jag var sju år och satt i min farmors hus, "Nystugan" som det kallades. Radion stod på.
Där refererar de till ett tal av de Gaulle, som hållits några dagar tidigare. De nämner hur de Gaulle sagt att alla resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns hur jag närmast rös av välbehag.
Senare ska jag ha sagt (det minns jag inte, jag har fått det berättat) att jag skulle vilja läsa franska i skolan för jag ville kunna det språk som general de Gaulle talade. (Tråkigt nog blev till slut när jag många år senare skulle avgöra saken tyska i alla fall.)
Den senaste tiden har jag kollat tidningar från Algerietkrigets slutfas. Det som slår mig på nytt var det rent mordiska hat de Gaulle utsattes för av den franska yttersta högern. Som hade stöd av en mycket stor del av den militära apparaten.
De mer seriösa attentatsplanerna mot honom handlade om flera tiotal. De flesta avslöjades på ett ganska tidigt stadium, men några gick till handling. Det sista stora försöket var i augusti 1962. Då besköts generalens bil, och en av kulorna passerade endast 5 centimeter från de Gaulles huvud. Han verkade inte speciellt berörd, efteråt kommenterade han: "dessa herrar var uppenbarligen mycket dåliga skyttar".
I en skämtteckning i DN från samma år visas ett samtal på OAS högkvarter. Där säger en person, som tydligen försökt skjuta de Gaulle, till en annan: "Mitt jobb är hopplöst. Jag sköt 50 skott, sedan öppnade han bilrutan och frågade om jag ville låna hans glasögon". (Citerat ur minnet).
Ett år tidigare, i augusti 1961, hade en bomb placerats på vägen framför generalens bil. Bilen skadades inte, men det började brinna på vägen. de Gaulle gick ut från bilen, och muttrade: "ska det här föreställa ett skämt?".
Jag förstår om han drev OAS till vansinne.
Om någon någonsin haft änglavakt måste det ha varit de Gaulle. Han klarade sig alltid. Han vägrade att göra bilen skottsäker, till säkerhetspolisens förtvivlan, och han var alltid irriterad över att säkerhetsmännen försökte begränsa hans möjligheter att fritt röra sig bland folk.
Han var till och med officiellt dödsdömd av OAS, men trots oerhörda resurser misslyckades de alltid.
Att riskera sitt liv för att frige en koloni är imponerande. Det gör till och med generalens (låt vara ganska så sofistikerade) macho-retorik inte endast uthärdlig...utan riktigt tilltalande.
Jag vet att jag läste dagstidningar regelbundet från åtminstone våren 1961 (då jag nyligen fyllt sex) och framåt. Jag måste ha läst om alla dessa attentatsförsök, och blivit mer och mer imponerad av hur de Gaulle (åtminstone till synes) oberörd gick från attentatsförsöken och kommenterade på detta syrliga och överlägsna sätt.
Att riskera sitt liv för att man vill ge efter och upphöra med ett förtryck är lika imponerande som det är både vedervärdigt och meningslöst att göra det för rätten att få förtrycka...
Charles de Gaulle hade förstås många mindre roliga sidor också. Men det är inte för dessa som han kommer att bli hågkommen. Två gånger i sitt liv gjorde han en avgörande insats mot den yttersta högern i Frankrike - och i sin egen armé. Den första gången när han vägrade ge efter för Tyskland och de nazivänliga 1940. Den andra gången när han i det tidiga sextiotalet bröt med en stor del av de som fört honom till makten 1958 - för att han i motsats till dessa insåg att Frankrike vare sig borde eller kunde fortsätta att ockupera och terrorisera ett muslimskt land på Afrikas nordkust .
måndag 1 juli 2013
Femen, Avpixlat och islam
Islam är idag i praktiken oftast en mycket patriarkal religion. Det är den å andra sidan inte ensam om att vara.
Inom islam idag finns det också antipatriarkala strömningar som kämpar mot det förhärskande manliga synsättet. Det är ett hopp för framtiden.
Provokativa aktioner, som den som aktivistgruppen Femen nyligen genomförde i Södermalmsmoskén gynnar däremot inte muslimska kvinnors ställning för fem öre. Det är min bestämda åsikt.
Däremot hyllas aktionen entusiastiskt på den antimuslimska och antifeministiska hatbloggen Avpixlat. Det förvånar mig inte en sekund.
Inom islam idag finns det också antipatriarkala strömningar som kämpar mot det förhärskande manliga synsättet. Det är ett hopp för framtiden.
Provokativa aktioner, som den som aktivistgruppen Femen nyligen genomförde i Södermalmsmoskén gynnar däremot inte muslimska kvinnors ställning för fem öre. Det är min bestämda åsikt.
Däremot hyllas aktionen entusiastiskt på den antimuslimska och antifeministiska hatbloggen Avpixlat. Det förvånar mig inte en sekund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
