Om Sai Baba, Conny Larsson och "Bakom clownens mask".
/Jag skrev denna artikel för "FRI-brevet" (föreningen FRI:s medlemstidning) och den publicerades där i nummer 2/2005. Jag har här gjort två smärre ändringar i texten. Vill dessutom nämna att Sai Baba dog 2011. Och att boken ifråga tyvärr också innehöll ett förord av Rigmor Robért, som med fördel kunde ha utgått./
Sexuella övergrepp mot barn i religiösa sammanhang har blivit mycket uppmärksammat de senaste åren. Det gäller etablerade kyrkor som katolska kyrkan - det gäller också mindre sekter som exempelvis Hare Krishna.
Ett av de sammanhang där sexuella övergrepp mot barn varit ett återkommande tema under en lång tid är en del av de rörelser som bygger på hinduiska "gurus". Dessa personer, som ganska så ofta hävdar att de är en gud personifierad, förväntas vanligen leva i celibat. Att de ofta inte gör det är i praktiken väl belagt - att de alltför ofta dessutom förfaller till rena övergrepp, mot kvinnor och barn, är också väl belagt.
Det mest kända exemplet är Sai Baba.
Han är ledaren för en rörelse som har miljontals anhängare i Indien, och många sympatisörer i väst. Under de senaste åren har dock anhängarskaran i väst minskat betydligt.
En av Sai Babas främste anhängare i Sverige var under många år Conny Larsson. I intervju-boken "Guds lille clown" berättade han om sin kärlek till Sai Baba.
Nu har han i den självbiografiska boken "Bakom clownens mask: sanningar, sekter och sex", Debutantförlaget 2005, beskrivit om hur han lyckades bryta med Sai Baba. Boken handlar även om hans uppväxt och liv i övrigt, men nära hälften av boken handlar om hans erfarenheter av Sai Baba-rörelsen.
Med en traumatisk barndom, fylld av övergrepp, i botten, och efter en period som anhängare till Maharishi Mahesh Yogi, blev han rekryterad till Sai Baba och dennes rörelse. Han beskriver denna period nästan som en förälskelse. Sai Baba skänkte kärlek och trygghet och verkade ha lösningen på tillvarons problem.
Men ganska snart började det uppstå nya problem. På ett tidigt stadium började Sai Baba göra sexuella utspel mot Conny Larsson, vilka motiverades med att Conny måste "rätta till sin kundalinikraft". Han lyckades bortse från detta, och antog att Sai Baba hade ett högre syfte med vad han gjorde.
Men det gick inte att tränga bort sanningen hur länge som helst. Efter ett tag visade det sig att den "celibatäre" Sai Baba inte endast hade sexuella kontakter med unga män i sin rörelse, utan han begick även övergrepp mot minderåriga pojkar. Vad som skakade Conny Larsson mest var att det så ofta var unga pojkar som Sai Baba rutinmässigt valde ut som sina sexualobjekt. Oftast fick dessa pojkar dessutom betalt vilket gör att Sai Babas kultcentrum i hög grad framstår som en täckmantel för organiserad barnprostitution.
Men även andra störande saker framkom. Till exempel upptäckte Conny Larsson efter ett tag att ett av bevisen på Sai Babas "gudomlighet" - hans förmåga att materialisera föremål ur tomma intet - inte var något annat än trolleritrick.
Den slutliga brytningen kom 1999 när Conny Larsson hade återvänt till Sverige från sitt sista besök hos Sai Baba. Han lyckades få majoriteten av rörelsens medlemmar i Sverige att bryta med Sai Baba. Endast en liten spillra av de mest rättrogna återstår.
Conny Larsson hade tidigare kontaktats av en amerikansk filmproducent, som hade velat göra en film om Connys väg till Sai Baba. Efter att han brutit med gurun, kontaktade han denne man och förklarade att han inte ville fortsätta med ett filmprojekt som hyllade en rörelse där det förekom pedofili. Han fick svaret: "Conny! Det där har jag känt till sen 70-talet, det är inget att bry sig om, pojkarna ska bara vara tacksamma att de delges denna gudomliga beröring". På något sätt tycker jag att denna mening tillhör det mest skakande i hela boken.
Boken är angelägen och välskriven. Den kan på många sätt rekommenderas.
söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
När en angivare fick en tankeställare
De första åren i skolan var jag extremt lojal mot lärarna. Det varade i princip fram till våren 1967, då erfarenhetem av en sadistisk vikarie fick mig att tänka om i grunden.
Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.
För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.
Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.
Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.
Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.
Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".
Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.
Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.
Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.
"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."
Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.
Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.
Men idag är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
___________________________________________________________
TILLÄGG
Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.
På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...
Men innan dess kunde jag vara helt förskräcklig.
För någon dag sedan kom jag att tänka på en incident i Klastorpsskolan. Där gick jag från och med andra terminen i första klass till och med andra terminen i andra klass.
Vi hade Kally Holmström som lärare. Om henne har jag skrivit ganska så negativt, exempelvis här och här.
Men så idag mindes jag något som fick henne att stiga i min aktning.
Början av incidenten har jag alltid mints. Den är i sig väldigt pinsam. En flicka i klassen, som hette Kristina, hade skrivit något på svarta tavlan när Kally var borta. Minns inte vad, men Kally blev irriterad, och krävde att få veta vem som gjort det.
Ingen svarade med en gång. Men så räckte jag upp handen och sa "jo, det var Kristina som gjorde det".
Jag gjorde det inte av illvilja, i sig. Jag hade inget alls emot Kristina, men jag hade någon form av legalistisk världsbild. Lärarnas regler var viktiga, man måste följa dem, och hjälpa dom att upprätthålla ordningen.
Efter det hade jag inga minnen av vad som hände. Tills igår. Då satt jag och funderade på händelsen och plötsligt mindes jag vad som hände efteråt.
Detta hände. Kally Holmström vände sig till hela klassen och sade ungefär så här. Vänligt, men ganska så bestämt.
"Det hade varit jättebra om Kristina hade berättat att det var hon som gjorde det, men du, Erik, ska inte berätta sånt. Det är inte din sak."
Jag kände mig helt ställd. Jag hade varit beredd på att klasskamraterna skulle bli sura, men att lärarinnan skulle klandra mig hade jag inte väntat. Men det var en tankeställare.
Någonstans skämdes jag nog och det är kanske därför som jag trängde bort kommentaren tills igår.
Men idag är jag faktiskt lite imponerad av Kally Holmströms taktfulla kommentar...
___________________________________________________________
TILLÄGG
Förresten vill jag som en liten delförklaring till min tendens till angiveri säga att i klassen jag gick innan (i Gubbängsskolan) blev jag regelbundet slagen på skolgården. Då var jag också "angivare" - jag klagade alltid hos lärarna och försökte få mobbarna fast. Det lyckades inte, och då gömde jag mig bland flickorna för att inte pojkarna skulle slå mig.
På något sätt tror jag att jag den första tiden i Klastorp fortfarande hade bilden att det bästa var att lärarna visste allt, att man borde berätta allt för dom, för om man inte gjorde det skulle kaos och laglöshet triumfera. Så i den lätt bisarra världsbild jag hade var en sån sak som att skriva på svarta tavlan utan tillstånd något som i sig inte gjorde något, men som kunde vara första steget till att man började slå varandra...
fredag 28 september 2012
Var majgrevefesten en ”katolsk” fest? Några kritiska synpunkter på Gullan Gerwards ”Majgrevefesten”.
------------------------------------------------------------
/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /
Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.
/En text av mig som jag lade fram på ett religionshistoriskt seminarium 2005. Det är en kritik mot en katolskt färgad avhandling av Gullan Gerward, som försökte bortförklara de förkristna rötterna till "Majgrevefesten", en folklig medeltida vårfest. /
-----------------------------------------------------------
”Så var det jämförelsevis lätt att fälla våra hedniska förfäders stora gudar, upphäva dess kult och förstöra deras tempel; en ny gud inplantades i de gamles ställe; men även i hans skugga växte folktrons och folkbrukens gräs – ogräs, menade de nitiska fromma.” Martin P.n Nilsson
I “Folklore and comparative religion” framför Ulf Drobin (1983) en kritik mot Carl Wilhelm von Sydow och hans skola inom folkloristiken. Drobin visar hur von Sydow och hans anhängare rycker loss folkloren ur sitt religionshistoriska sammanhang, och ersätter den religionshistoriska bakgrunden med psykologiserande och common sense. I sitt totala avståndstagande från evolutionister som Mannhardt och Frazer förkastade den von sydowska skolan inte endast deras ibland ogenomtänkta generaliseringar utan hela det historiska, diakrona perspektivet.
Mot bakgrunden av den diskussionen kan det vara av intresse att se hur Gullan Gerward (1996) sin avhandling i etnologi, Majgrevefesten, relaterar sig till den von Sydowska skolan och dess kritiker, och hur hon ser på frågan om Majfestens eventuella förhistoriska rötter. Majgrevefesten är ett försök att analysera och beskriva majfesten i Danmark och nuvarande Skåne utifrån ett, enligt henne själv, kulturhistoriskt perspektiv. (Gerward 1996:21 f). Hon definierar själv sin metod på följande sätt: ”Mitt syfte är att på basis av såväl nyframtagna som tidigare kända primärkällor rekonstruera majfesten i dess sociala och kulturella kontext i det forna danska kulturområdet mot bakgrund av ett kontinentalt festmönster. I centrum för undersökningen står festens aktörer och publik. Avsikten är att tolka handlingsmönstrets reella gestaltning och symboliska intentioner samt de bakomliggande drivkrafterna i ett skiftande socialt och ideologiskt spänningsfält.” (Gerward 1996: 23)
Rent konkret innebär detta en beskrivning av majfesten, och de aktörer som deltog i och utformade den, från medeltiden fram till 1800-talet. Jag kommer att gå närmare in på, hennes framställning i min inledning. Jag kan ändå här kortfattat nämna att hennes huvudteman är de samhällsklasser som deltog i festerna, de korporationer och gillen som dessa klasser var organiserade i, och hur dessa olika grupper agerade i festerna på olika sätt. Hon betonar bland annat de sociala skillnaderna, och konflikterna mellan de festande och kyrkan under protestantisk tid. I slutkapitlet ”Syntes” visar hon hur de som agerar Majfesterna från att ha varit i hög grad medlemmar av adeln, genom århundradena mer och mer blir personer från lägre amhällsklasser, fram till att de tunder 1800-talet framförallt blir en fråga för tjänstefolket. (Gerward 189F). Processen motsvarar väl det etnologiska begreppet ”gesunkenes Kulturgut”.
Tyngdpunkten ligger alltså på sociala analyser av den här typen. Men samtidigt tar hon, närmast i förbigående, upp den gamla stridsfrågan om folksedernas och folktrons förkristna rätter.
Hon beskriver Mannhardt på detta sätt
”Tron på trädanden utvidgades enligt Mannhardt till en tro på växtlighetsandar och en magisk växelverkan mellan dessa demoner och människan. Det besjälade trädet manifesterades i majgreven, majträdet och majstången. Enligt Mannhardt kunde trädanden spaltas upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp och ges mänsklig gestalt i form av en docka, som hängdes upp i majträdet, eller en människa, som kläddes i grönt och uppträdde vid sidan av majträdet. Majgreven, majkungen, och pingstkungen var enligt Mannhardt sådana dubbelgångare till trädanden.” (Gerward 1996: 14)
Hon refererar endast Mannhardt på detta sätt, hon försöker inte diskutera de teorier hon här beskriver, de är underförstått att de handlar om förlegade åsikter som genast har ett historiskt intresse. Än kortare behandlar hon Frazer, (Gerward 1996: 14) där hon, anmärkningsvärt nog, som enda referens använder sig av Frazers förkortade upplaga av Golden Bough i två volymer från 20-talet, i den svenska utgivningen från 1987! (Jfr gärna Hultkrantz 1973:8, not) Det enda hon är intresserad av hos Frazer är en kort kommentar i den förkortade upplagan om trädkult, där han beskriver den ”såsom fullkomligt underordnad i förhållande till andra faktorer”. (Frazer 1987:10).. Varför hon citerar detta är lite oklart, möjligen vill hon skapa intrycket att Frazer i efterhand tog avstånd från såväl Mannhardts som sina egna tidigare teorier. Hon nämner inte att han i samma förkortade upplaga på nytt i två kapitel behandlar trädkulten (Frazer 1987: 137 ff), som han uppenbarligen betraktar som mycket viktig, om än ”underordnad”. Anledningen till att Frazer talar om trädkulten som underordnad var snarast att en läsare av Golden Bough skulle kunna få intrycket att trädkulten var grunden för all religion, ett intryck som mest skulle bero på det pedagogiska upplägget i Golden Bough.
Kortfattat behandlar hon P:n Nilsson, som anhängare till Mannhardt, och att ha skulle beskriva majfesten som ”den stora vårfesten, som firas för livets uppvaknade och förnyelse”. (Gerward 1996: 14). Hon tillägger sedan att P.n Nilsson vill föra tillbaka majfesten till mönstringen av det vapenföra manskapet, en tradition från merovingernas Frankrike (Gerward 1996: 15), ett tema hon senare återkommer till. Hon klandrar Nilsson för att han inte beaktar andra möjligheter, viket är aningen orättvist då det hos P.n Nilsson faktiskt står så här: ”en förening av den samhälleliga första maj-fest, som har sitt ursprung i det frankiska majlägret på merovi8ngernas tid, och gamla seder och bruk, med vilka vårens inträde firades och som anslöt sig till ett lämpligt kalenderdatum, ibland pingst, ibland första maj. ” (Nilsson 1936: 64) Det är uppenbart att för Gerward kommer det stora uppvaknandet , som frigör folkloristiken från oberättigade generaliseringar och unken evolutionism, med von Sydow:
”Under 1890-talet rådde anti-evolutioniska strömningar i Europa. Dessa utgick från bl.a. den engelske sociologen Levi-Bruhl. Även om von Sydow kritiserade dessa forskare, influerades han av deras tankar och kom parallellt fram till liknande teorier. Detta ledde till att han rensade ut verklighetsfrämmande uppfattningar” (Gerward 1996:15)
Hon fortsätter att berömma von Sydows lärjunge Albert Eskeröd, för att han i avhandlingen Årets Äring, ”ställde krav på källkritik och psykologisk interpretation i motsats till Mannhardt och Frazer” (Gerward 1996:16). Men Gerward beklagar att Eskeröd inte fortsätter i samma anda: ”I ett senare arbete om majfesten ställde han däremot inte samma krav som i avhandlingen. Här utgick han från en äldre tradition och såg i majfesten ”en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur””. (Gerward 1996:16).
Gerward själv utgår i sin bok från den katolska hegemonin över det medeltida samhället.Hon målar upp en bild hur alla större fester, inklusive majfesten, präglades av kyrkan. (Gerward, 51, 50). Majfesterna var sålunda ursprungligen katolska, och ingalunda ”hedniska” eller ”profana” (två ord som Gerward egendomligt nog ofta använder som synonymer).:
”Martin P:n Nilssons ställningstagande till fördel för Mannhardts fruktbarhetsteorier fick en stor genomslagskraft, som än idag präglar den populärvetskapliga beskrivningen av majfesten. I sin ursprungsjakt tog forskarna fasta på de lutherska prästernas uttalanden om hedniska bruk och drog därav slutsatsen, att majfesten förekom redan under antiken, och att den alltid varit en profan fest. Man glömde bort, att den sociala kontexten ständigt förändrades, och att senmedeltidens människor var starkt influerade av den katolska kyrkan. Gilleslagen, som var religiöst präglade, uppförde offentliga skådespel som illustration till kyrkans budskap. ” (Gerward 1996:187)
”De lutherska prästerna försökte under flera århundraden efter reformationen undanröja den katolska kyrkans tänkande och värderingar. Det är mot denna bakgrund uttalanden om hedniska bruk måste betraktas ” (Gerward 1996:187).
På så sätt verkar Gerward vilja vara mer von Sydowsk än någonsin vin Sydow själv, och gå längre än mig veterligt någon folklorist hittills gått.
Även en von Sydow-anhängare som Eskeröd påpekar ju, som Gerward själv noterar, de troligen förkristna tendenserna bakom maj-firandet. I en bok om årets fester, som kom i sin första upplaga 1953 förekommer det av Gerward refererade påståendet: “Bakom alla dessa traditioner, som samlats till den förta maj, tycks i sista hand ligga en kraftig influens från förkristen, keltisk kultur, som genomsyrat den kontinentala” (Eskeröd 1965: 47). I samma, populärt hållna handbok, återkommer på flera ställen antydningar om förkristna traditioner bakom festerna (se t.ex. s. 105, 106, 107) För Eskeröd betydde nu förkristen ofta inte germanska, eller keltiska, traditioner, utan avspeglade ett uråldrigt förstadium till alla religioner, som Eskeröd, utifrån någon form av ”sunt förnuft” själv postulerade. Eskeröd skriver om lövningen på midsommar: ”men till sin innersta kärna är en sådan sed äldre och går bakom alla historiska religionsformer. Det är tankar och seder, som utgår direkt ur samspelet mellan natur och människa”. Inte ens en av von Sydows närmaste lärjungar kunde undgå insikten att de traditioner som låg bakom maj-firandet måste vara äldre än kristendomen.
Gerwards handledare Åke Bringéus skrev själv 1976 en handbok om årets festseder. Där undviker han, i högre grad än Eskeröd, att diskutera förkristna bakgrunder till festseder. Men han kommer ändå med följande kritiska kommentar till von Sydow: ”De psykologiserande tolkningarna av olika seder hos von Sydow och hans lärjungar bidrog till ett ohistoriskt betraktelsesätt som inte var minde farligt än det survival-teoretiska. Man förutsatte att det mänskliga psyket fungerat på samma sätt i skilda tider och miljöer att ett fikt (påhittat väsen t.. ex i pedagogiskt eller roande syfte) alltid och överallt varit ett fikt.” (Bringéus 1981: 243)
Han kunde inte häller avhålla sig från följande elakhet mot Eskeröd: ”Författaren är genomgående ointresserad av äldre belägg för olika seder liksom för dateringar. Han häller sig till traditionsuppteckningarna vilka jämsides med författarens egen rationalistiskt präglade inställning nyttjas som slagruta i alla sammanhang.” (Bringéus 1981: 243)
Exemplen från Eskeröd och Bringéus visar att även om etnologin/folkloristiken i hög grad stod under von Sydows inflytande, var det inflytandet aldrig konsekvent. Till och med en av de främsta von Sydow-anhängarna som Eskeröd tingades medge ett förkristet inflytande på folksederna, och även Bringéus utesluter inte den möjligheten. Därför ter sig Gerwards behandling av ämnet så anmärkningsvärd. Istället för att ta intryck av den vägande kritik som riktats mot von Sydow överträffar hon lärofadern, och utesluter helt och hållet allt förkristet inflytande på majfesterna. Ja, om man ska ta henne på allvar torde de istället vara ”katolska” fester.
Nu finns det åtskilliga exempel från Europa på hur just katolska kyrkan i Europa tidigare aktivt motarbetat liknande fester (Nilsson 1936: 26, 27, 61, 62) och det är knappast förvånande. På samma sätt är det knappast förvånade att den katolska kyrkan senare försökte integrera dessa fester istället för att förbjuda dem helt – just katolikerna, i motsats till den protestantiska kyrkan har ju en tradition att försöka integrera ”hedniska" seder istället för att helt undertrycka dem. Man kan ju ta exempel på hur saturnalierna, nyårsfesten, och festen för den obesegrade solen smälte samman till julfirandet i romarriket. (Nilsson 1936: 127 ff). Beläggen för att något liknade hände med den fornnordiska julen är också mycket starka (Nilsson 1936: 142 ff). Nu blev i och för sig de ”hedniska” elementen i julfirandet i stort sett marginaliserade – de omtolkades och omformades så att de passade in i en kristen kontext. På samma sätt har den katolska kyrkan behandlat en rad ”hedniska” bruk och kulter – se exempelvis hur kulten av Tonantzin smälte samman med Mariakulten till kulten av Jungfrun av Guadalupe.
Men här finns det en skillnad. I motsats till julen och kulten av jungfrun av Guadalupe är de väsentliga inslagen i majgrevefesten inte kristna. Eftersom Gerward så hårt betonar att majfesten var ”katolsk” och formades i en tid då den katolska kyrkan hade en närmast total kontroll över de gillen som organiserade festerna borde hon åtminstone försökt förklara hur föreställningarna om en ”majgreve” en ”majgrevinna” eller om ett ”majträd”/”majstång” över huvud taget kunde växa fram inom den katolska lärans ram. Gerward påpekar själv att majdagen under medeltiden var en kyrklig helgdag tillägnad de båda apostlarna Filip och Jakob (Gerward 1996: 57). Man kan fråga sig varför inte majfirandet, om det nu hade varit en ”katolsk” fest, i så fall dominerades av teman men anknytning till dessa helgon.
Majgreve, majgrevinna, majstång – att försöka härleda dessa från katolsk teologi och lära, torde vara helt omöjligt.
Desto lättare är det att finna paralleller med förkristna seder. Det är visserligen sant att det saknas belägg för att just de germanska folken haft en vårfest med majbruk (Nilsson 1936: 49) men i övrigt finns liknande fester belagda från i stort sett hela världen, inklusive greker och romare (Nilsson 1936: 47). Mannhardt och efter honom Frazer (1951) har genomfört inventeringar av uppgifter om sådana bruk från i stort sett hela världen och det är anmärkningsvärt hur både majgrevinna/majgreve och majträd har motsarigheter i förkristna sammanhang över stora delar av Europa. Anledning till att beläggen från de germanska/nordiska områdena saknas torde närmast vara brist på material från dessa områden – som saknade skriftspråk och där samtida noteringar om den folkligt förankrade religionen i det närmaste är obefintliga.
Mannhardt och Frazer bör naturligtvis behandlas kritiskt. Men när de nu sida upp och sida ner redovisar material om förkristen trädkult (Frazer 1951: 7 ff) och visar på parallellerna med föreställningar inom senare folkseder (Frazer 1951: 59 ff) borde de som vill förneka att ett sådant samband kan finnas åtminstone seriöst gå igenom materialet.
Det är naturligtvis osäkert att dra några säkra slutsatser om hur föreställningarna omkring majfesterna uppkommit, men ingenting talar för att dessa föreställningar skulle ha uppkommit inom den katolska kyrkans ram, utan några rötter tillbaka till förkristna bruk. Gerward, som märkligt nog verkar lika ointresserad av kyrkans lära som hon verkar vara av de förkristna trossystemen försöker inte ens förklara hur den här typen av föreställingar skulle kunna växa fram inom en starkt kristet färgad kultur, om de inte hade rötter bakåt.
Hur ”spekulativ” P:n Nilssons tolkning än kan verka vara, ter den sig ändå mer sannolik än teorin att majgrevefesten fullgott kan förklaras som en ”katolsk” fest: ”I tron på vårdträdets och majens skyddande och välsignelsebringande kraft återfinna vi de senaste formerna av en urgammal trädkult som är utbredd över hela jorden…Den kraft, som skickar upp saven i trädets stam, som låter kroppar, blad och blommor skjuta fram, frukten knyta sig och mogna, förde tanken till den lycka och välsignelse, som man önskade för sitt eget liv och sin egen bärgning.” (Nilsson 1936: 43 f)
Refererad litteratur
Bringéus, Nils-Arvid, Årets festseder, Stockholm 1981 (1976)
Drobin, Ulf, Folklore and comparative religion, Stockholm 1983
Eskeröd, Albert, Årets fester, Stockholm 1965 (1953)
Frazer, James George, The magic art and the evolution of kings, vol. 2, 1951
Frazer, James G, Den gyllene grenen, Stockholm 1987 (1925)
Gerward, Gullan, Majgrevefesten, Stockholm 1996
Hultkrantz, Åke Metodvägar inom den jämförande religionsforskningen, Stockholm 1973
Nilsson, Martin P:n, Årets folkliga fester, Stockholm 1936
onsdag 26 september 2012
Annie Besants "esoteriska kristendom"
Om jag skulle vilja irritera en extrem kristen fundamentalist ordentligt skulle jag nog ge denne ett exemplar av Annie Besants "Esoteric Christianity" från 1901. Den skulle nog uppfattas som mer outhärdlig än Richard Dawkins samlade verk...
Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.
Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.
I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!
Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!
För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.
Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.
Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.
Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.
Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).
Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.
Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.
Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé: att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).
Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.
Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.
På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!
Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".
För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....
Annie Besant
Har just läst den, i en upplaga från 2006 på "Quest Books" med ett ganska så kritiskt förord av Richard Smoley. Jag tycker spontant om den.
Den kan i princip delas upp i två delar. Dels en del där Besant försöker övertyga om att hennes egen teosofiska tolkning av den kristna läran delades av den inre kärnan i de första kristna församlingarna. Den delen är ju aningen problematisk. Bevisningen är knappast övertygande, men å andra sidan är det den minst viktiga delen av boken.
I den andra delen presenteras då en teosofisk läsning av den kristna läran. På något sätt påminner den faktiskt om Rudolf Bultmanns existentiella tolkningar ("avmytologisering"!) av bibeltexterna!
Besants esoteriska tolkning står och faller inte med teorin att det var detta som Paulus och Origenes "egentligen" bokstavligt menade. Det går mycket väl att tro att det finns en underliggande existentiell logik i kristendomen som har fångats och förståtts av Besant, utan att man måste tillskriva de tidiga kristna just denna tolkning. Besants egen kan mycket väl stå på egna ben!
För Besants tolkning av den inre esoteriska meningen i begrepp som försoningen, uppståndelsen, treenigheten, bönen, syndernas förlåtelse, sakramenten och uppenbarelsen är vida mer sympatisk än fundamentalisternas. Den flyttar över dogmatiken till en allmänmänsklig dimension. Och gör den begriplig och ofta alltså - mänsklig.
Men samtidigt inte så sällan som sagt esoterisk. Hennes tolkning av sakramenten har ockulta inslag, och skulle nog irritera romerska katoliker - om de nu stod ut med att läsa så långt.
Jesu offerdöd, som inte alls förnekas, ses som ett tydligt exempel på att all andlig och personlig utveckling helt enkelt måste bygga på att något offras. Detta beskrivs som en form av andlig naturlag.
Uppståndelsen däremot tolkas lite mer esoteriskt. Utgångspunkten är reinkarnationsläran, som Besant uppenbarligen menade att de första kristna egentligen omfattade.
Syndernas förlåtelse behandlas på ett sätt som är än mer kontroversiellt. Så kontroversiellt att Richard Smoley i sitt förord ägnar en stor del åt att angripa just det kapitlet. För det är uppenbart att Annie Besant egentligen är obekväm med begreppet. Hon skriver till exempel: "A superflous eternal hell was balanced by a superfluous forgiveness, and thus the uneven scales of justice were again rendered level" (s. 165).
Vad hon menar här är att kyrkan tvingades kompensera det barbariska i läran om eviga helvetesstraff med den ologiska doktrinen att synder kunde förlåtas - rakt av. Besant ser snarast "syndernas förlåtelse" som ett resultat av att karman gradvis bränns ut. Eftersom det inte finns några eviga straff behövs ingen extra syndaförlåtelse. Och för detta kritiseras hon alltså ganska hårt i Richard Smoleys förord.
Hennes världsbild är i det stora hela sympatisk. Däremot är det alltså en smula irriterade att hon är så säker på att den delades av de första kristna.
Detta bygger på hennes och Blavatskys grundidé: att alla religioner är förvrängda versioner av den "hemliga lära" som egentligen är den grundläggande religion som i olika tidsperioder har lärts ut av visa män (ja, hon skriver alltid män, men jag tror att det är en eftergift åt den tidens konventioner. Jag har svårt att tro att denna beundrare av madame Blavatsky verkligen trodde att vishet i sig är en manlig egenskap!).
Jo, det finns exempelvis ett eller två ställen i Nya Testamentet som, om man så vill, kan anföras som ett argument för att Jesus och lärjungarna trodde på reinkarnation. Men de vägs upp av betydligt fler exempel som talar emot.
Frågan är ju varför Annie Besant måste försöka övertyga alla om att de idéer som hon och Blavatsky förde fram egentligen delats av alla religionsstiftare av betydelse. För Besant är alltså alla större religioner ursprungligen i grunden teosofiska, även om den teosofiska kärnan i lärorna endast lärdes ut till en liten grupp invigda.
På så sätt förminskar hon ju värdet av Blavatskys och hennes egna bidrag, inte tvärtom!
Det hela påminner lite om de första wicca-aktiva som brukade mena att deras lära var identisk med vad deras (på bål brända!) föregångare ansåg på 15- och 1600-talen. De flesta wiccaner har idag lämnat denna föreställning, och på samma sätt borde nog teosofer idag aningen problematisera Besants och Blavatskys bild av en obruten "hemlig lära".
För mycket av det de säger klarar som sagt alldeles utmärkt av att stå på egna ben. Det har ett värde i sig, alldeles oavsett frågan om Origenes egentligen, innerst inne, kanske tyckte detsamma....
Annie Besant
tisdag 25 september 2012
Den gamla staden
Det här är den första sak jag skrivit som jag har kvar. Jag hade haft bort den och helt glömt bort den men en klasskamrat från grundskolan hittade nummer två av"Klassens Nyheter" inför en återföreningsträff . Det var en klasstidning i trean som kom ut i minst två nummer. I det första (som jag hade kvar) skrev jag inget alls, av någon anledning.
I den andra skrev jag något väldigt kort.
Jag skrev det efter att klassen hade varit i Gamla Stan i mars 1965 och hade fått reda på att man slängde allt avfall på gatan - det fanns (om jag minns beskrivningen rätt) vare sig vattentoaletter eller sopnedkast. Jag var - eller låtsades vara? - förfärad och då skrev jag alltså nedanstående till klasstidningen.
"Den gamla staden
Har ni tänkt på att jämföra den gamla och den nya staden? Det skulle inte vara roligt att bo i ett gammalt hus från 1500-talet. Och att gå på gatorna fulla med slask skulle inte heller vara roligt.
Och att det inte fanns någon ordentlig sjukvård var ingen tröst.
- Det är nog bra att vi lever på 1900-talet ändå."
Annars var det en trevlig utflykt. Efter att ha gått runt och tittat i Gamla Stan fick vi dricka choklad i en restaurang som låg i en källare.
Men själv minns jag att när vi gick på gatorna kunde jag (egendomligt nog) inte låta bli att tänka på vad som hände i Vietnam, så jag var inte totalt koncentrerad...
Jag minns alltså besöket i Gamla Stan mycket väl, men att jag skrev om den bristande renligheten i klasstidningen efteråt hade jag helt glömt.
I den andra skrev jag något väldigt kort.
Jag skrev det efter att klassen hade varit i Gamla Stan i mars 1965 och hade fått reda på att man slängde allt avfall på gatan - det fanns (om jag minns beskrivningen rätt) vare sig vattentoaletter eller sopnedkast. Jag var - eller låtsades vara? - förfärad och då skrev jag alltså nedanstående till klasstidningen.
"Den gamla staden
Har ni tänkt på att jämföra den gamla och den nya staden? Det skulle inte vara roligt att bo i ett gammalt hus från 1500-talet. Och att gå på gatorna fulla med slask skulle inte heller vara roligt.
Och att det inte fanns någon ordentlig sjukvård var ingen tröst.
- Det är nog bra att vi lever på 1900-talet ändå."
Annars var det en trevlig utflykt. Efter att ha gått runt och tittat i Gamla Stan fick vi dricka choklad i en restaurang som låg i en källare.
Men själv minns jag att när vi gick på gatorna kunde jag (egendomligt nog) inte låta bli att tänka på vad som hände i Vietnam, så jag var inte totalt koncentrerad...
Jag minns alltså besöket i Gamla Stan mycket väl, men att jag skrev om den bristande renligheten i klasstidningen efteråt hade jag helt glömt.
söndag 23 september 2012
Bockfoten sticker fram, del 3
Jag har tidigare noterat att en stor del av de som bedrivit kampanjen för att Thomas Quck är oskydlig ytterst drivs av en önskan att "bevisa" att bortträngda minnen inte existerar. En av de främsta kampanjmakakarna har nu ännu en gång utmärkt sig i Aftonbladet. Där kan vi idag alltså läsa en avslöjande krönika av Jan Guillou.
Där skriver oraklet så här:
"Under 1980-talet blommade vissa förment feministiska ”vetenskaper” som nu långt i efterhand, i en mer sansad tid, obönhörligen för tankarna till 1600-talets häxprocesser. En sådan vetenskap var baserad på föreställningen av ”bortträngda minnen” som vanligtvis gällde våldtäkt under barndomen.
De våldtagna barnen påstods förtränga sådana minnen, som emellertid kunde framkallas av särskilda minnesterapeuter (det var så det började med Thomas Quick, som skulle ha glömt bort hur han tvingades äta upp sin lillebror Simon och därför självklart måste kompensera sig genom att bli seriemördare).
En besläktad vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje. Hur många män som dömdes oskyldigt för att ha våldtagit barn, som efter minnesterapi förstått att de blivit våldtagna, vet ingen bestämt. Det måste röra sig åtminstone om ett dussin. Ett sådant fall kunde Hannes Råstam presentera tillräckligt övertygande för att mannen skulle få resning och frikännas. Men bakom honom finns ett mörkertal av män som satt i fängelse för brott som var rena påhittet".
Nu vet inte Jan Guillou ett skvatt om den vetenskapliga debatten om minnen kan trängas bort eller inte, vilket han har visat i den ena okunniga krönikan efter den andra. Han bara "tycker". Och gör det med samma storhetsvansinniga självsäkerhet som Magnus Uggla så träffande har karikerat.
Och varför gör han det? Det går ju inte att svara på - och det är egentligen inte speciellt intressant att ta reda på vad som försigår i Jan Guillous hjärna.
För oavsett hans avsikter deltar han i en kampanj för att man inte ska tro på utsattas minnen. Och denna kampanjs objektiva funktion är isolera, och trakassera, människor som minns övergrepp i barndomen. Och underlätta för förövare att fortsätta begå övergrepp.
Om Jan Guillou är medveten om detta eller om han endast är en nyttig idiot är omöjligt att svara på. Men oavsett vilket, så är och förblir han - ett kräk.
Där skriver oraklet så här:
"Under 1980-talet blommade vissa förment feministiska ”vetenskaper” som nu långt i efterhand, i en mer sansad tid, obönhörligen för tankarna till 1600-talets häxprocesser. En sådan vetenskap var baserad på föreställningen av ”bortträngda minnen” som vanligtvis gällde våldtäkt under barndomen.
De våldtagna barnen påstods förtränga sådana minnen, som emellertid kunde framkallas av särskilda minnesterapeuter (det var så det började med Thomas Quick, som skulle ha glömt bort hur han tvingades äta upp sin lillebror Simon och därför självklart måste kompensera sig genom att bli seriemördare).
En besläktad vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje. Hur många män som dömdes oskyldigt för att ha våldtagit barn, som efter minnesterapi förstått att de blivit våldtagna, vet ingen bestämt. Det måste röra sig åtminstone om ett dussin. Ett sådant fall kunde Hannes Råstam presentera tillräckligt övertygande för att mannen skulle få resning och frikännas. Men bakom honom finns ett mörkertal av män som satt i fängelse för brott som var rena påhittet".
Nu vet inte Jan Guillou ett skvatt om den vetenskapliga debatten om minnen kan trängas bort eller inte, vilket han har visat i den ena okunniga krönikan efter den andra. Han bara "tycker". Och gör det med samma storhetsvansinniga självsäkerhet som Magnus Uggla så träffande har karikerat.
Och varför gör han det? Det går ju inte att svara på - och det är egentligen inte speciellt intressant att ta reda på vad som försigår i Jan Guillous hjärna.
För oavsett hans avsikter deltar han i en kampanj för att man inte ska tro på utsattas minnen. Och denna kampanjs objektiva funktion är isolera, och trakassera, människor som minns övergrepp i barndomen. Och underlätta för förövare att fortsätta begå övergrepp.
Om Jan Guillou är medveten om detta eller om han endast är en nyttig idiot är omöjligt att svara på. Men oavsett vilket, så är och förblir han - ett kräk.
lördag 22 september 2012
Göran Lambertz...
... har väl gjort en av de få bra sakerna i sin juridiska bana, när han problematiserade den ensidiga bild av Quick-affären som ett tag var helt allenarådande i medierna efter Råstams bok.
Men varför var han så in i h-e dum att han förde taktikdiskussioner från en offentlig mailadress? Taktikdiskussioner ter sig praktiskt taget alltid betänkliga när de läses av utomstående. Om man hade kunnat ta del av samma typ av diskussioner från GW Perssons och de andras sida skulle det nog ha tett sig minst lika pinsamt.
Men dessa hade i alla fall sinnesnärvaron att hålla sånt internt. Vilket är väl nästan det enda positiva som kan sägas om de som har organiserat ett av de värsta mediadreven under det senaste årtiondet.
torsdag 20 september 2012
Är lite omskakad
Förlorade medvetandet i en tunnelbanevagn ikväll när jag stod rakt upp så jag föll handlöst mot golvet utan att kunna skydda mig genom att sätta ut händerna. Tror jag vaknade upp först när jag slog i huvudet i golvet.
Det blev ett småsår men det som känns lite läskigt var att tänka sig vad som skulle ha hänt om jag jag hade blackoutats på samma sätt i en rulltrappa.
Det blev ett småsår men det som känns lite läskigt var att tänka sig vad som skulle ha hänt om jag jag hade blackoutats på samma sätt i en rulltrappa.
Vad Freuds drömteori är - och inte är...
... plus ett försök att frikoppla Freuds drömteori från hans sexualteori.
Egentligen blev Freud kanske ointressant 1897. Det är då han fegt nog tog avstånd från de kvinnor som hade berättat för honom om sexuella övergrepp i barndomen. Scenariot har beskrivits väl i Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Och den historieskrivningen står sig, trots att revisionistiska historieskrivare som Esterton, Shatzmann och Scharnberg vill få oss att tro något annat.
Men riktigt ointressant blev han nog ändå inte. Även om säkert minst femtio procent av vad han skrev efter det året kan betraktas som hejdlöst nonsens är en del ändå intressant.
Själv har jag länge fascinerats av hans drömteori. Åtminstone sedan jag förstod vad den verkligen innehöll. Saken är nämligen att Freuds drömteori kanske är en av de mest missförstådda i hela hans teoribildning.
Få som beskrivit den har förstått sig på den. Det gäller även en framstående Freudkritiker som Erich Fromm, som faktiskt borde vetat bättre.
Jag ska ta ett exempel. I Anthony Stevens bok "Jung - om hans liv och verk", (Gedins förlag 1990), finns de vanligaste missuppfattningarna om Freuds teori sammanfattade på några rader:
"Freud använde också fri association för att reda ut drömmarnas mysterium. Han blev övertygad om att samma psykiska kraft som fick patienterna att dra sig för att uttrycka personliga tankar på soffan också censurerade liknande tankar i drömmen. Vad vi minns som en dröms manifesta innehåll är, menade Freud, en förklädd och klippt version av dess latenta innehåll, som utan undantag är en sexuell eller incestuös önskan. Hans slutsats är att drömmar är en ställföreträdande uppfyllelse av bortträngda sexuella begär. Deras manifesta innehåll är ett förvrängt uttryck för dessa begär, som av censuren förändras så att de blir "acceptabla" för drömmaren." (s. 24).
Här är inte en siffra rätt. Stället är i det närmaste pinsamt.
Freuds drömteori finns väl bäst beskriven hans "Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen" (Natur och Kultur 2006) s. 85 till 225. Men det är ju en förfärlig massa sidor, så jag tänkte ge en kort sammanfattning av grundidén...
Jag har själv märkt att de få gånger jag vågar mig på att "tolka" mina drömmar tenderar jag oftast att använda Freuds metod som någon sorts raster. Resultatet brukar ofta bli ganska meningsfullt. Men om Stevens beskrivning hade stämt skulle jag inte ha velat ta i Freuds drömteori, ens med tång. '
Om man börjar med Stevens beskrivning säger Freud inte alls att alla drömmar är sexuella eller incestuösa. Det torde var och en som bara ytligt studerar hans skrivningar kunna inse. Freud brukar till exempel gärna ta exempel från barndrömmar - hur barn drömmer om glass och jordgubbar, eller om att de får vara med om resor som de önskat sig men inte fått göra.
Men än mer väsentligt - Freud anser inte att de latenta drömtankarna ens måste vara önskningar. Det är annars en av de vanligaste missuppfattningarna. Så till exempel skriver han i det ovan nämnda arbetet: "Drömmen kan alltså vara allt möjligt, så länge ni bara tar hänsyn till de tankar den representerar: alltså en varning, föresats, förberedelse etc." (s. 211) Jag har medvetet klippt meningen mitt itu- i den andra satsen säger han att drömmen är att se som ett resultat av en omedveten önskan "när ni betraktar den som ett resultat av drömarbetet". Men vad innebär nu detta?
För det första ska vi notera att han inte skriver "omedveten sexuell önskan". Det kan handla om i princip vilken typ av önskan som helst.
För det andra ligger inte önskningen i de latenta drömtankarna, utan uppstår i något han kallar "drömarbetet".
För att nu äntligen komma till saken.
Freud skiljer mellan "latenta drömtankar", "drömarbete" och "manifest dröm". De latenta drömtankarna kan vara vad som helst. Det är ofta det vi funderat på dagen innan - "dagsrester". Det kan också vara reaktioner på utifrån kommande stimuli under drömmen - som en borrmaskin som sätter igång utanför huset. Eller från inre stimuli - som att man är hungrig.
De kan innehålla föresatser, oro, grubblerier, ångest. glädje, - och, förstås önskningar.
Men, menar nu Freud, om drömmaren skulle överflödas av alla dessa disparata tankar skulle sömmen bli mycket orolig, milt sagt. Drömmens syfte är att skydda sömnen från störande tankar. Det som tar hand om detta är alltså något Freud kallar för "drömarbetet".
Vad detta drömarbete gör att är att försöka få alla dessa disparata tankar så trevliga som möjligt genom att förvandla dem till - önskningar. Observera försöker, för Freud säger att drömarbetet kan misslyckas. När det misslyckas som mest beror det på att drömtankarna är så otäcka att det inte går att förvandla dem alls. Då blir resultatet i värsta fall att man vaknar skrikande ur en mardröm...
Men drömarbetet försöker inte endast förvandla de latenta drömtankarna till önskningar. Det förvandlar också tankarna till hallucinatoriska bilder. Och det förtätar de ofta komplexa tankarna så att endast några få element finns kvar.
Slutresultatet blir alltså "den manifesta drömmen" - det som vi medvetet minns som det vi drömde. Detta är ju ofta ganska så obegripligt.
Men inte alltid. De allra enklaste exemplifieringarna av önsketeorin är ju drömmar som orsakas av harmlösa och okontroversiella önskningar och som av drömarbetet förvandlas till önskeuppfyllelser. Dit hör många barndrömmar, men också vuxendrömmar som orsakas av en bristsituation. Personer som hungrar drömmer ofta om mat. För att nu ta det mest uppenbara exemplet.
I de flesta andra fall blir det ju lite mer komplicerat. Om de latenta drömtankarna inte alls innehåller några önskningar är det ju lite svårare att förvandla dem till önskeuppfyllelser.
Ett annat problem är ju om den drömmande har önskningar som den inte vill erkänna för sig själv. Ett barn som omedvetet önskar livet ur sina föräldrar men inte kan erkänna detta - till exempel. I så fall kan önskeuppfyllelsen lätt förvandlas till en ångestfylld dröm. Barnet tillåter sig inte en sådan önskan - därför måste den förvandlas till något annat. Detta "annat" kan förstås bli något mycket ruggigt.
Men grundidén är alltså att det finns något i drömmens väsen som försöker förvandla de mest olika tankar till något tilltalande. Om det är så verkar detta i så fall ha influerat många talesätt och ordspråk. Om någon utbrister "det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar" brukar denne inte syfta på något otrevligt!
Nu kan någon invända att Freud i praktiken ofta tolkar drömmar utifrån sin allmänna sexualteori - och alltså fyller dem med exempelvis incestuösa önskningar. Det är sant. Men det är inte en automatisk följd av själva drömteorin - utan av hans milt sagt tvivelaktiga sexualteori.
Själv tycker jag att själva grundstrukturen i Freuds drömmodell ter sig rimlig. När jag försökt analysera mina drömmar - det är inte ofta det händer - tycker jag att det är ganska lätt att hitta latenta drömtankar som ligger bakom. Dvs saker man funderar på, irriterar sig på, oroar sig för, önskar, störs av etc. etc.
Men jag tycker mig ofta också faktiskt kunna notera hur "drömarbetet" verkar ha försökt bearbeta dessa så att det på något sätt ska resultera i något behagligt. Ibland lyckas det, ibland lyckas det inte. Men jag tycker att det verkar finnas en inneboende tendens i drömmen som verkar åt det hållet. Om det inte vore så skulle nog betydligt fler drömmar vara obehagliga....
På något sätt borde man kunna ta Freuds drömteori och frikoppla den från hans sexualteori. Freud hade ofta ju helt fel i vad han trodde att människor önskade sig... men det hindrar inte att han kan ha haft rätt i att deras önskningar strukturerar deras drömmar!
Nu kan inte Freuds drömteori på något sätt bevisas. Vad värre är, den är troligen inte heller falsifierbar och uppfyller således inte ett av de vanligaste kriterierna på en vetenskaplig teori. Men den är användbar, och jag misstänker att den säger något väsentligt om vad drömmar kan vara för något.
Egentligen blev Freud kanske ointressant 1897. Det är då han fegt nog tog avstånd från de kvinnor som hade berättat för honom om sexuella övergrepp i barndomen. Scenariot har beskrivits väl i Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Och den historieskrivningen står sig, trots att revisionistiska historieskrivare som Esterton, Shatzmann och Scharnberg vill få oss att tro något annat.
Men riktigt ointressant blev han nog ändå inte. Även om säkert minst femtio procent av vad han skrev efter det året kan betraktas som hejdlöst nonsens är en del ändå intressant.
Själv har jag länge fascinerats av hans drömteori. Åtminstone sedan jag förstod vad den verkligen innehöll. Saken är nämligen att Freuds drömteori kanske är en av de mest missförstådda i hela hans teoribildning.
Få som beskrivit den har förstått sig på den. Det gäller även en framstående Freudkritiker som Erich Fromm, som faktiskt borde vetat bättre.
Jag ska ta ett exempel. I Anthony Stevens bok "Jung - om hans liv och verk", (Gedins förlag 1990), finns de vanligaste missuppfattningarna om Freuds teori sammanfattade på några rader:
"Freud använde också fri association för att reda ut drömmarnas mysterium. Han blev övertygad om att samma psykiska kraft som fick patienterna att dra sig för att uttrycka personliga tankar på soffan också censurerade liknande tankar i drömmen. Vad vi minns som en dröms manifesta innehåll är, menade Freud, en förklädd och klippt version av dess latenta innehåll, som utan undantag är en sexuell eller incestuös önskan. Hans slutsats är att drömmar är en ställföreträdande uppfyllelse av bortträngda sexuella begär. Deras manifesta innehåll är ett förvrängt uttryck för dessa begär, som av censuren förändras så att de blir "acceptabla" för drömmaren." (s. 24).
Här är inte en siffra rätt. Stället är i det närmaste pinsamt.
Freuds drömteori finns väl bäst beskriven hans "Föreläsningar: Orientering i psykoanalysen" (Natur och Kultur 2006) s. 85 till 225. Men det är ju en förfärlig massa sidor, så jag tänkte ge en kort sammanfattning av grundidén...
Jag har själv märkt att de få gånger jag vågar mig på att "tolka" mina drömmar tenderar jag oftast att använda Freuds metod som någon sorts raster. Resultatet brukar ofta bli ganska meningsfullt. Men om Stevens beskrivning hade stämt skulle jag inte ha velat ta i Freuds drömteori, ens med tång. '
Om man börjar med Stevens beskrivning säger Freud inte alls att alla drömmar är sexuella eller incestuösa. Det torde var och en som bara ytligt studerar hans skrivningar kunna inse. Freud brukar till exempel gärna ta exempel från barndrömmar - hur barn drömmer om glass och jordgubbar, eller om att de får vara med om resor som de önskat sig men inte fått göra.
Men än mer väsentligt - Freud anser inte att de latenta drömtankarna ens måste vara önskningar. Det är annars en av de vanligaste missuppfattningarna. Så till exempel skriver han i det ovan nämnda arbetet: "Drömmen kan alltså vara allt möjligt, så länge ni bara tar hänsyn till de tankar den representerar: alltså en varning, föresats, förberedelse etc." (s. 211) Jag har medvetet klippt meningen mitt itu- i den andra satsen säger han att drömmen är att se som ett resultat av en omedveten önskan "när ni betraktar den som ett resultat av drömarbetet". Men vad innebär nu detta?
För det första ska vi notera att han inte skriver "omedveten sexuell önskan". Det kan handla om i princip vilken typ av önskan som helst.
För det andra ligger inte önskningen i de latenta drömtankarna, utan uppstår i något han kallar "drömarbetet".
För att nu äntligen komma till saken.
Freud skiljer mellan "latenta drömtankar", "drömarbete" och "manifest dröm". De latenta drömtankarna kan vara vad som helst. Det är ofta det vi funderat på dagen innan - "dagsrester". Det kan också vara reaktioner på utifrån kommande stimuli under drömmen - som en borrmaskin som sätter igång utanför huset. Eller från inre stimuli - som att man är hungrig.
De kan innehålla föresatser, oro, grubblerier, ångest. glädje, - och, förstås önskningar.
Men, menar nu Freud, om drömmaren skulle överflödas av alla dessa disparata tankar skulle sömmen bli mycket orolig, milt sagt. Drömmens syfte är att skydda sömnen från störande tankar. Det som tar hand om detta är alltså något Freud kallar för "drömarbetet".
Vad detta drömarbete gör att är att försöka få alla dessa disparata tankar så trevliga som möjligt genom att förvandla dem till - önskningar. Observera försöker, för Freud säger att drömarbetet kan misslyckas. När det misslyckas som mest beror det på att drömtankarna är så otäcka att det inte går att förvandla dem alls. Då blir resultatet i värsta fall att man vaknar skrikande ur en mardröm...
Men drömarbetet försöker inte endast förvandla de latenta drömtankarna till önskningar. Det förvandlar också tankarna till hallucinatoriska bilder. Och det förtätar de ofta komplexa tankarna så att endast några få element finns kvar.
Slutresultatet blir alltså "den manifesta drömmen" - det som vi medvetet minns som det vi drömde. Detta är ju ofta ganska så obegripligt.
Men inte alltid. De allra enklaste exemplifieringarna av önsketeorin är ju drömmar som orsakas av harmlösa och okontroversiella önskningar och som av drömarbetet förvandlas till önskeuppfyllelser. Dit hör många barndrömmar, men också vuxendrömmar som orsakas av en bristsituation. Personer som hungrar drömmer ofta om mat. För att nu ta det mest uppenbara exemplet.
I de flesta andra fall blir det ju lite mer komplicerat. Om de latenta drömtankarna inte alls innehåller några önskningar är det ju lite svårare att förvandla dem till önskeuppfyllelser.
Ett annat problem är ju om den drömmande har önskningar som den inte vill erkänna för sig själv. Ett barn som omedvetet önskar livet ur sina föräldrar men inte kan erkänna detta - till exempel. I så fall kan önskeuppfyllelsen lätt förvandlas till en ångestfylld dröm. Barnet tillåter sig inte en sådan önskan - därför måste den förvandlas till något annat. Detta "annat" kan förstås bli något mycket ruggigt.
Men grundidén är alltså att det finns något i drömmens väsen som försöker förvandla de mest olika tankar till något tilltalande. Om det är så verkar detta i så fall ha influerat många talesätt och ordspråk. Om någon utbrister "det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste drömmar" brukar denne inte syfta på något otrevligt!
Nu kan någon invända att Freud i praktiken ofta tolkar drömmar utifrån sin allmänna sexualteori - och alltså fyller dem med exempelvis incestuösa önskningar. Det är sant. Men det är inte en automatisk följd av själva drömteorin - utan av hans milt sagt tvivelaktiga sexualteori.
Själv tycker jag att själva grundstrukturen i Freuds drömmodell ter sig rimlig. När jag försökt analysera mina drömmar - det är inte ofta det händer - tycker jag att det är ganska lätt att hitta latenta drömtankar som ligger bakom. Dvs saker man funderar på, irriterar sig på, oroar sig för, önskar, störs av etc. etc.
Men jag tycker mig ofta också faktiskt kunna notera hur "drömarbetet" verkar ha försökt bearbeta dessa så att det på något sätt ska resultera i något behagligt. Ibland lyckas det, ibland lyckas det inte. Men jag tycker att det verkar finnas en inneboende tendens i drömmen som verkar åt det hållet. Om det inte vore så skulle nog betydligt fler drömmar vara obehagliga....
På något sätt borde man kunna ta Freuds drömteori och frikoppla den från hans sexualteori. Freud hade ofta ju helt fel i vad han trodde att människor önskade sig... men det hindrar inte att han kan ha haft rätt i att deras önskningar strukturerar deras drömmar!
Nu kan inte Freuds drömteori på något sätt bevisas. Vad värre är, den är troligen inte heller falsifierbar och uppfyller således inte ett av de vanligaste kriterierna på en vetenskaplig teori. Men den är användbar, och jag misstänker att den säger något väsentligt om vad drömmar kan vara för något.
onsdag 19 september 2012
Bobadilla
De enda gångerna jag någonsin gått på diskotek var i början av 1971. Det var ett ställe som hette "Bobadilla" som låg i Gamla Stan. Jag var kanske där tre-fyra gånger.
Det ska inte förväxlas med ett annat "Bobadilla" som fanns några år senare, nån annanstans i stan.
Jag tror att det Bobadilla jag gick på låg på Svartmangatan. Jag är inte hundraprocentigt säker, rent teoretiskt kan det ha legat på Själagårdsgatan. Anledningen till att jag inte är säker är att min bror samtidigt brukade gå på ett ställe som hette Klubb Kamelen, som också låg i Gamla Stan.
Jag vet att dessa två ställen fanns på Svartmangatan respektive Själagårdsgatan. Jag är så där 95 procent säker på att det var Bobadilla som låg på Svartmangatan och Klubb Kamelen som låg på Själagårdsgatan. Men det finns en liten chans att det var tvärtom.
Det går lätt att kolla, ska kanske göra det.
Bobadilla fanns i en källare. Det var billigt, men lite dyrare för killar än för tjejer. Jag kände mig en smula diskriminerad, och la en gång en lapp i en förslagslåda på Bobadilla att jag tyckte att det borde kosta lika för båda könen...
I avkrokar i de vindlande källargångarna rökte man ibland hasch. Det gjorde även jag minst en gång.
Jag minns tre låtar som spelades ofta. ""Hanky Panky" , "Soldier Blue" och "My Sweet Lord". Jag var lite imponerad av discjockeyns sätt att prata, eller snarare skrika.
Men vad var Klubb Kamelen då? Det var vad man idag skulle kalla ett New Age-ställe. Där kunde man lyssna på föredrag om övernaturliga ting. Sånt intresserade min bror men inte mig. Inte då.
Fast en gång drog han iväg mig till Klubb Kamelen. Det var faktiskt riktigt trevligt.
På Bobadilla brukade vi gå ett gäng från min klass. Vi hade ganska roligt där.
Mitt främsta minne från Bobadilla var detta. En gång just som vi skulle gå kom en tjej jag aldrig sett i hela mitt liv fram och kramade mig. Ganska intensivt och ganska så länge. Ända tills en kille, som jag antar var hennes pojkvän, ropade åt henne "Äsch, lägg av med det där, vi ska gå nu". Då gick hon.
Men jag var alldeles lyrisk. Och en tjej i min klass frågade vem hon var. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade en aning.
Men när jag kom hem skrev jag nästan en hel sida i min dagbok om just den händelsen. Jag var som sagt lyrisk.
Jag har kvar mina dagböcker från den perioden men just denna sida har försvunnit. Tråkigt nog.
PS. Har just kollat i Gröngölingsboken, förlåt på nätet. Bobadilla låg på Svartmangatan 27. Så min 95-procentiga gissning var riktig.
Det ska inte förväxlas med ett annat "Bobadilla" som fanns några år senare, nån annanstans i stan.
Jag tror att det Bobadilla jag gick på låg på Svartmangatan. Jag är inte hundraprocentigt säker, rent teoretiskt kan det ha legat på Själagårdsgatan. Anledningen till att jag inte är säker är att min bror samtidigt brukade gå på ett ställe som hette Klubb Kamelen, som också låg i Gamla Stan.
Jag vet att dessa två ställen fanns på Svartmangatan respektive Själagårdsgatan. Jag är så där 95 procent säker på att det var Bobadilla som låg på Svartmangatan och Klubb Kamelen som låg på Själagårdsgatan. Men det finns en liten chans att det var tvärtom.
Det går lätt att kolla, ska kanske göra det.
Bobadilla fanns i en källare. Det var billigt, men lite dyrare för killar än för tjejer. Jag kände mig en smula diskriminerad, och la en gång en lapp i en förslagslåda på Bobadilla att jag tyckte att det borde kosta lika för båda könen...
I avkrokar i de vindlande källargångarna rökte man ibland hasch. Det gjorde även jag minst en gång.
Jag minns tre låtar som spelades ofta. ""Hanky Panky" , "Soldier Blue" och "My Sweet Lord". Jag var lite imponerad av discjockeyns sätt att prata, eller snarare skrika.
Men vad var Klubb Kamelen då? Det var vad man idag skulle kalla ett New Age-ställe. Där kunde man lyssna på föredrag om övernaturliga ting. Sånt intresserade min bror men inte mig. Inte då.
Fast en gång drog han iväg mig till Klubb Kamelen. Det var faktiskt riktigt trevligt.
På Bobadilla brukade vi gå ett gäng från min klass. Vi hade ganska roligt där.
Mitt främsta minne från Bobadilla var detta. En gång just som vi skulle gå kom en tjej jag aldrig sett i hela mitt liv fram och kramade mig. Ganska intensivt och ganska så länge. Ända tills en kille, som jag antar var hennes pojkvän, ropade åt henne "Äsch, lägg av med det där, vi ska gå nu". Då gick hon.
Men jag var alldeles lyrisk. Och en tjej i min klass frågade vem hon var. Jag svarade sanningsenligt att jag inte hade en aning.
Men när jag kom hem skrev jag nästan en hel sida i min dagbok om just den händelsen. Jag var som sagt lyrisk.
Jag har kvar mina dagböcker från den perioden men just denna sida har försvunnit. Tråkigt nog.
PS. Har just kollat i Gröngölingsboken, förlåt på nätet. Bobadilla låg på Svartmangatan 27. Så min 95-procentiga gissning var riktig.
måndag 17 september 2012
Att förneka övergrepp mot barn: exemplet "Familjen"
Förnekande är en försvarsmekanism. Den används som bekant både individuellt och socialt.
Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.
Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.
Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här,här och här.
Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns sexuella övergrepp.
Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.
Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...
Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.
Men, nej då. Bland de religionsvetare som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...
I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).
I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .
Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".
Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.
Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.
I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.
Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.
Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.
Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.
Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här,här och här.
Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns sexuella övergrepp.
Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.
Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...
Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.
Men, nej då. Bland de religionsvetare som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...
I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).
I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .
Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".
Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.
Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.
I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.
Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.
söndag 16 september 2012
Rå och rånda som begrepp
/Skrevs hösten 2006. Jag har gjort några ändringar; har bland annat på ett ställe ersatt "han/hon" med "hen"./
Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.
I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.
Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.
Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.
Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….
Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.
Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.
Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…
Litteraturtips
Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961
Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.
I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.
Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.
Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.
Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….
Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.
Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.
Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…
Litteraturtips
Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961
fredag 14 september 2012
Mjältsjukan
/En deprimerande och desillusionerad dikt av Esaias Tegnér från 1825./
Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.
Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader -- bortom solen.
Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.
Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader -- bortom solen.
tisdag 11 september 2012
En bedräglig hemsida
/Artikel jag skrev för Föreningen Rädda Individen (FRI) för ungefär fem år sedan. Direktkopierad från FRI:s webbsida, men jag har gjort några språkliga och typografiska ändringar./
Det finns en hemsida som kallas Religious Tolerance.org. Dess internetadress är
Det gäller alla – från scientologerna till Familjen/ Guds barn, från satanister till Unification Church/ moonies. Några exempel: vad gäller Familjen/ Guds barn kan noteras det märkliga påståendet att det troligen förekommer mindre sexuella övergrepp mot barn i den organisationen än i samhället i övrigt. Det omfattande material från rörelsen från 1973 och kanske tio år framåt som öppet förespråkade sex med barn både bortförklaras och förnekas.
Vad gäller satanister använder sidan en metod som är vanlig inom de mer "respektabla" satanistiska grupperna – alla satanister som begår våldsbrott eller övergrepp utdefinieras som varande "psykotiska", instabila, eller "låtsas-satanister", eller rena fantasiprodukter.
Satanism är en respektabel lära, alltså kan satanistiska brott nästan definitionsmässigt inte existera. De som ändå begår dem är inga "riktiga" satanister.
Scientologikyrkan presenteras på samma välvilliga sätt. På ett sätt som påminner om skrytet i rörelsens egna publikationer betonas för övrigt hur rörelsen är erkänd som en legitim kyrka i stora delar av världen, se
För här kommer den stora paradoxen hos Religious Tolerance.org. Det finns nämligen enligt denna sida en typ av grupper som verkligen är destruktiva. De indoktrinerar, de är intoleranta, de kidnappar… Det är den så kallade "antikultrörelsen". (Dvs. organisationer som svenska FRI!) Om denna "rörelse" kan man läsa på
Sådan är denna hemsidas logik. Om man kritiserar auktoritära metoder och manipulation hos vissa religiösa grupper, då är man "intolerant". Om man däremot försöker förinta motståndare med övernaturliga medel ("förbannelser" hos satanister, "motböner" hos trosrörelsen!) är man det tydligen inte. Om man, som fundamentalistiska sekter, påstår att avhoppare kommer att hamna i helvetet, finns det ingen anledning att tala om intolerans. Om man däremot kritiskt diskuterar dessa gruppers förtryckande läror är man intolerant, och är kanske i färd med att planera kidnappningar…
Och när scientologerna talar om hur "oroskällor" och "suppressive persons" ska bekämpas – då är det inte tal om intolerans…
Religious Tolerance är inte en vetenskaplig sida. Det är en ovanligt skickligt gjord sektpositiv sida. Den bör studeras som fenomen, men absolut inte användas som en saklig källa om nya religiösa rörelser, "rituella övergrepp" eller om "antikultrörelser".
- Om hur "Religious Tolerance" försvarar elitistiska sekter och bortförklarar övergrepp
Av Erik Rodenborg
Av Erik Rodenborg
Det finns en hemsida som kallas Religious Tolerance.org. Dess internetadress är
Den används ofta som referens i artiklar som behandlar nya religiösa rörelser, eller "rituella övergrepp". Den som besöker sidan utan förkunskaper får lätt intrycket att den är saklig och vetenskaplig. Dess tendens är lätt att beskriva. Med undantag för några så kallade självmordssekter, och några nynazistiska religiösa grupper, beskrivs i stort sett varenda religiös grupp som behandlas (och sidan innehåller tusentals artiklar om olika religiösa sekter/grupper) på ett så välvilligt sätt, att artiklarna nästan skulle kunna varit skrivna av de grupper som de beskriver.
Det gäller alla – från scientologerna till Familjen/ Guds barn, från satanister till Unification Church/ moonies. Några exempel: vad gäller Familjen/ Guds barn kan noteras det märkliga påståendet att det troligen förekommer mindre sexuella övergrepp mot barn i den organisationen än i samhället i övrigt. Det omfattande material från rörelsen från 1973 och kanske tio år framåt som öppet förespråkade sex med barn både bortförklaras och förnekas.
Vad gäller satanister använder sidan en metod som är vanlig inom de mer "respektabla" satanistiska grupperna – alla satanister som begår våldsbrott eller övergrepp utdefinieras som varande "psykotiska", instabila, eller "låtsas-satanister", eller rena fantasiprodukter.
"Rituella övergrepp" utförda av satanister existerar naturligtvis inte alls, det är en ren folksägen.
Satanism är en respektabel lära, alltså kan satanistiska brott nästan definitionsmässigt inte existera. De som ändå begår dem är inga "riktiga" satanister.
Scientologikyrkan presenteras på samma välvilliga sätt. På ett sätt som påminner om skrytet i rörelsens egna publikationer betonas för övrigt hur rörelsen är erkänd som en legitim kyrka i stora delar av världen, se
Det ses som ett exempel på att myndigheterna i land efter land har insett att rörelsen är "legitim" och ställs i kontrast mot "antikultrörelsens" förföljelse.
För här kommer den stora paradoxen hos Religious Tolerance.org. Det finns nämligen enligt denna sida en typ av grupper som verkligen är destruktiva. De indoktrinerar, de är intoleranta, de kidnappar… Det är den så kallade "antikultrörelsen". (Dvs. organisationer som svenska FRI!) Om denna "rörelse" kan man läsa på
Och här kan man se, hur den intolerans, som redaktörerna anser sig vilja bekämpa, smyger in bakvägen. För den inställning hemsidan har till den s k antikultrörelsen, påminner mest av allt om den inställning som hemsidan påstår att denna "rörelse" har till "sekter". Här finns inga nyanser, här finns inga välvilliga tolkningar.
Sådan är denna hemsidas logik. Om man kritiserar auktoritära metoder och manipulation hos vissa religiösa grupper, då är man "intolerant". Om man däremot försöker förinta motståndare med övernaturliga medel ("förbannelser" hos satanister, "motböner" hos trosrörelsen!) är man det tydligen inte. Om man, som fundamentalistiska sekter, påstår att avhoppare kommer att hamna i helvetet, finns det ingen anledning att tala om intolerans. Om man däremot kritiskt diskuterar dessa gruppers förtryckande läror är man intolerant, och är kanske i färd med att planera kidnappningar…
Och när scientologerna talar om hur "oroskällor" och "suppressive persons" ska bekämpas – då är det inte tal om intolerans…
Religious Tolerance är inte en vetenskaplig sida. Det är en ovanligt skickligt gjord sektpositiv sida. Den bör studeras som fenomen, men absolut inte användas som en saklig källa om nya religiösa rörelser, "rituella övergrepp" eller om "antikultrörelser".
CESNUR och Massimo Introvigne
/Artikel jag skrev för Föreningen Rädda Individen (FRI) för lite mindre än tio år sedan. Direktkopierad från FRI:s webbsida, men jag har gjort några språkliga och typografiska ändringar./
Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.
Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).
Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.
Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.
TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".
Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.
Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!) Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning.
Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser.
– Hur en akademisk respekterad organisation för studier av "nya religiösa rörelser" har sina rötter i katolsk extremhöger.
Av Erik Rodenborg
Av Erik Rodenborg
Under de senaste årtiondena har vi fått uppleva att de flesta akademiker som studerar "nya religiösa rörelser" istället för att kritiskt analysera dem, i praktiken har agerat som deras försvarsadvokater. Anledningarna till att det blivit så är förmodligen komplexa. Men en del i bakgrunden till detta är organiserandet av nätverk för sektpositiva akademiker.Det mest kända av dessa är italienska CESNUR ("Centro studi delle nuove religioni", dvs Centrum för studiet av nya religioner). Det grundades 1988 av sociologen Massimo Introvigne. Det anses vara mycket respektabelt och tidningar hänvisar ibland till det när de ska redogöra för "vetenskapens syn" på religiösa sekter. Det är förebilden för den svenska gruppen FINYAR (Föreningen för forskning och information om nya religiösa rörelser).
Adressen http://www.kelebekler.com/cesnur/eng.htm går till en hemsida benämnd "CESNUR critical page". Där finner man en oerhörd mängd information om CESNUR och framförallt om Introvigne, dess grundare. Introvigne har aldrig kunnat förneka de fakta som läggs fram här, annat än genom svepande, undanglidande kommentarer.
Massimo Introvigne är, förutom att vara grundare av CESNUR, medlem av den katolska extremhögerorganisationen Alleanza Cattolica. Före 1985 var han inte positiv till några sekter, förutom den han själv var medlem i. Han gav till exempel ut en mycket kritisk bok om Jehovas Vittnen där han beskrev denna organisation som totalitär. Hans källor var framförallt avhoppare. Man kan fråga sig vad som förändrades 1985. Svaret ligger i konflikten mellan Alleanza Cattolicas brasilianska moderorganisation TFP (Tradition, Familj, Egendom) och den katolska kyrkan i Brasilien.
TFP är en högerextrem katolsk organisation som driver en hård kamp mot de fattigas krav. Ett av dess främsta syften är att försvara godsägarna och bekämpa jordreformer. Den beskriver fattiga som kämpar för sin rätt som ogudaktiga och dåliga människor. TFP kallar sig själv stolt för "kontrarevolutionär".
Förutom sin politiska agenda är organisationen känd för sin extrema variant av Mariakult. Den hävdar att jungfru Maria en dag ska ta över den politiska ledningen i världen och krossa kommunismen. Inte nog med det – i hymner som sprids i organisationen hyllas sektgrundarens moder Lucilla som en modern motsvarighet till Maria, och i dessa hymner uppmanas hon, liksom Maria i katolska hymner, att be för oss.
Det här ledde till en konflikt med katolska kyrkan lokalt, och brasilianska biskopar började angripa TFP för att vara en kättersk sekt. Då ändrade TFP och Alleanza Cattolica sin inställning till sekter. Från och med 1985 började man publicera texter mot den s k antikultrörelsen där denna beskrivs som en marxistisk-freudiansk konspiration mot de sanna kristna. (FRI har också beskrivits som en antikultrörelse!) Antikultrörelsen blev den stora fienden, och Introvigne följde med i den nya linjen. Han grundade CESNUR, vilket han hyllats för i Alleanza Cattolicas tidning.
förebilden för den svenska gruppen FINYAR
|
Detta CESNUR är numera beryktat för sin konsekvent välvilliga inställning till i stort sett alla sekter de studerar, och för sin fientlighet mot avhoppare och antikultrörelser. Det är lite märkligt att se Introvigne, denne föregivet devote katolik, och akademiskt hyllade "forskare", numera nära samarbeta med anhängare till ockultisten Aleister Crowley, skriva välvilliga beskrivningar av satanistiska ritualer, och till och med bli ordförande i ett sällskap med namnet "International Transsylvanian Society of Dracula". Men grunden till denna metamorfos var hans koppling till den brasilianska extremhögergrupp, som i sitt försvar för de rika och i sin kult av sin grundare och dennes moder var beredd att ingå de märkligaste allianser.
måndag 10 september 2012
Interaktiv censur
Efter att ha fått en förfärligt massa kommentarer raderade från Aftonbladet av helt godtyckliga skäl är jag minst sagt irriterad på det företag som modererar kommentarsfältet på inte bara Aftonbladet utan på en oerhört massa andra debattforum.
Det heter "Interaktiv Säkerhet" och NoBoyToy har skrivit om det här och här. De tycks se som sin uppgift att göra redan obehagliga kommentarsfält ännu obehagligare.
De flesta kommentarsfält verkar idag märkligt nog domineras av personer som står, som man brukar säga, "till höger om Djingis Khan". Vad "Interaktiv säkerhet" mycket ofta gör är att de faktiskt medvetet verkar vilja understöda och förstärka detta. De mest vulgärt reaktionära anti-socialistiska, anti-feministiska, islamofobiska, förövarförsvarande eller allmänt omänskliga uppkastningar får vara kvar men när man ganska så stillsamt kommer med invändningar mot dem raderas man mycket, mycket ofta.
Och om man tar sig friheten att kritisera hur Interaktiv Säkerhet modererar raderas man blixtsnabbt.
I kraft av vad har detta obehagliga företag fått den ställning det har? Är det kanske den typen av "moderering" som de stora medias debattredaktioner vill ha?
Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre...
Det heter "Interaktiv Säkerhet" och NoBoyToy har skrivit om det här och här. De tycks se som sin uppgift att göra redan obehagliga kommentarsfält ännu obehagligare.
De flesta kommentarsfält verkar idag märkligt nog domineras av personer som står, som man brukar säga, "till höger om Djingis Khan". Vad "Interaktiv säkerhet" mycket ofta gör är att de faktiskt medvetet verkar vilja understöda och förstärka detta. De mest vulgärt reaktionära anti-socialistiska, anti-feministiska, islamofobiska, förövarförsvarande eller allmänt omänskliga uppkastningar får vara kvar men när man ganska så stillsamt kommer med invändningar mot dem raderas man mycket, mycket ofta.
Och om man tar sig friheten att kritisera hur Interaktiv Säkerhet modererar raderas man blixtsnabbt.
I kraft av vad har detta obehagliga företag fått den ställning det har? Är det kanske den typen av "moderering" som de stora medias debattredaktioner vill ha?
Man kan bli konspirationsteoretiker för mindre...
fredag 7 september 2012
"Den röda vargen" - och 60- och 70-talens maoism
Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
torsdag 6 september 2012
Varför minns jag nåt sånt?
Det finns en sak som är konstig. Vi hade ett badrum och en toalett i lägenheten på Fyrverkarbacken som vi flyttade in i 1963. I båda fanns någon form av mätare som jag antar mätte vattenförbrukningen.
De var båda försedda med varsitt nummer. Jag glömmer dom aldrig. Jag skulle på en sekund kunna börja rabbla dem utantill om någon väckte mig mitt i natten och frågade om saken.
De var båda försedda med varsitt nummer. Jag glömmer dom aldrig. Jag skulle på en sekund kunna börja rabbla dem utantill om någon väckte mig mitt i natten och frågade om saken.
Det ena var M48804, det andra var M48510. Varför i allsina dar minns jag en sån sak?
onsdag 5 september 2012
"Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist"
/Idag är det exakt tio år sedan denna artikel av Mats Klockljung och mig kom in på Expressen/Debatt. Ingen var nog mer förvånad än jag.
Det var Mats K som hade föreslagit att vi skulle skriva en kommentar till Jan Guillous nyutkomna "Häxornas försvarare" och försöka få den publicerad i någon större tidning. Jag var skeptisk, utgick från att ingen sådan skulle ta in den. Men tänkte att det vore värt att försöka, och kom fram till att Expressen nog var den bästa chansen. Eftersom dom tyckte illa om Guillou av andra skäl, och kanske skulle ta den därför.
Jag fick rätt i detta. Den 3 september mailade jag artikeln till Expressen, en halvtimme senare fick jag ett svar. Svaret blev att de ABSOLUT ville ha den... Två dagar senare publicerades den.
Guillou svarade aldrig, mer än en småsur kommentar på Aftonbladets webbradio där han sa att vi var sådana där som alltid trodde på barn, och att han nog inte trodde att Richard Gardner sagt det vi skrev, men om han hade gjort det hade det ändå ingen betydelse, det viktiga var att han avslöjat falska anklagelser.
Nu är saken den att Gardner har sagt mycket värre saker än det vi citerade. Det finns hur mycket som helst att citera från den mannen. Bland annat missade vi att ta med ett uttalande från honom där han säger att många barn som säger att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i själva verket har förfört den vuxne! Det bör också påpekas att vi refererade Underwager för snällt. Han sa inte att pedofilerna borde hävda att de fått sin läggning av Gud, utan att de borde hävda att de utförde Guds vilja!
Återkommer kanske till Gardner och Underwager i något sammanhang. /
------------------------------------------------------
Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist
o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.
o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och Erik Rodenborg.
I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.
Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.
I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.
I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.
Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".
Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".
Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.
Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.
Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.
Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.
Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.
Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)
Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.
Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva. I stället borde pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella läggning
från Gud!
Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på https://spotlightonabuse.wordpress.com/2013/05/30/ralph-underwager-the-paidika-interview/.
I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.
För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:
I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.
Mats Klockljung, Erik Rodenborg
Det var Mats K som hade föreslagit att vi skulle skriva en kommentar till Jan Guillous nyutkomna "Häxornas försvarare" och försöka få den publicerad i någon större tidning. Jag var skeptisk, utgick från att ingen sådan skulle ta in den. Men tänkte att det vore värt att försöka, och kom fram till att Expressen nog var den bästa chansen. Eftersom dom tyckte illa om Guillou av andra skäl, och kanske skulle ta den därför.
Jag fick rätt i detta. Den 3 september mailade jag artikeln till Expressen, en halvtimme senare fick jag ett svar. Svaret blev att de ABSOLUT ville ha den... Två dagar senare publicerades den.
Guillou svarade aldrig, mer än en småsur kommentar på Aftonbladets webbradio där han sa att vi var sådana där som alltid trodde på barn, och att han nog inte trodde att Richard Gardner sagt det vi skrev, men om han hade gjort det hade det ändå ingen betydelse, det viktiga var att han avslöjat falska anklagelser.
Nu är saken den att Gardner har sagt mycket värre saker än det vi citerade. Det finns hur mycket som helst att citera från den mannen. Bland annat missade vi att ta med ett uttalande från honom där han säger att många barn som säger att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i själva verket har förfört den vuxne! Det bör också påpekas att vi refererade Underwager för snällt. Han sa inte att pedofilerna borde hävda att de fått sin läggning av Gud, utan att de borde hävda att de utförde Guds vilja!
Återkommer kanske till Gardner och Underwager i något sammanhang. /
------------------------------------------------------
Guillou stöder sig på pedofil-lobbyist
o I sin nya bok jämför Jan Guillou medeltidens häxprocesser med
påstådda sexuella övergrepp mot barn i modern tid.
o För att styrka sina teser refererar Guillou till den
kontroversielle psykiatrikern Richard Gardner som hävdar att
pedofili har positiv effekt på barn, skriver Mats Klockljung och Erik Rodenborg.
I sin strävan att erövra Jerusalem och den heliga Graven drog sig de
kristna korsriddarna inte för de mest utstuderade grymheter, också
mot oskyldiga barn, allt i Fridsfurstens namn.
Är det som en modern korsriddare Jan "Arn" Guillou ser sig i sin nya
bok "Häxornas försvarare"? I så fall är det helt logiskt när han
förnekar andras minnen av sexuella övergrepp med stöd av en av
pedofilins främsta företrädare.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han upphör aldrig att förvåna.
I den självbiografiska "Ondskan", som snart ska filmatiseras, skrev
han en av de mest upprörande barndomsskildringar av misshandel i
familjen som någonsin skrivits i Sverige.
I "Häxornas försvarare" förnekar Jan Guillou andras förmåga att alls
minnas en barndom, en verklighet präglad av övergrepp. Precis som
för korsriddarna blir lögn sanning och sanning lögn - beroende på
vad som passar Jan "Arn" Guillou.
I "Häxornas försvarare" gör Guillou en ganska intressant genomgång
av de europeiska, och framförallt svenska, häxprocesserna, under
1500- och 1600-tal.
Tyvärr drar han i slutet av boken paralleller till sexualbrottsfall
som har få eller inga som helst likheter med de scenarier som
präglade denna tids häxprocesser, och det är där han "hugger sig
själv i benet".
Guillou jämför nämligen svepande häxprocesserna med dagens
diskussion om bortträngda minnen (eller förträngda minnen, som
Guillou av någon anledning föredrar att kalla det) av sexuella
övergrepp i barndomen. Han påstår självsäkert att "förträngda
minnen är inte längre på modet bland psykologerna".
Det är inte sant. Snarare är det så att de vetenskapliga bevisen
för att minnen kan trängas bort är starkare än någonsin. Material
från de fall där barn utnyttjats i den barnpornografiska industrin
har entydigt bevisat att barn faktiskt tränger bort minnen av
sexuella övergrepp, helt enkelt för att uthärda.
Guillou rekommenderas till exempel att läsa Carl Göran Svedins och
Kristina Backs skrämmande bok "Barn som inte berättar - om att
utnyttjas i barnpornografi" (Rädda Barnen 1996) om den så kallade
Huddingehärvan. Dessa barn fortsatte att förneka att de alls blivit
utsatta, och många mindes inte ens när de konfronterades med
filmatisering av övergreppen.
Men denna och all annan psykiatrisk och psykologisk facklitteratur
som stöder denna förmåga verkar Guillou vara helt obekant med. Den
enda psykiater som han refererar till är nämligen en viss Richard
Gardner, en mycket dubiös vapendragare.
Denne Gardner har i USA blivit känd genom sin teori om "the parental
alienation syndrome", som i princip går ut på att barn ljuger i
maskopi med modern i vårdnadstvister, och för en mycket omdebatterad
skala som han utarbetat för att avgöra tillförlitligheten hos
sexualbrottsanklagelser.
Hans kategoriskt formulerade teser har fått ett ganska så
obefintligt stöd hos psykiatriker och psykologer i USA.
Men än mer ökänd är Gardner för sin teori om att pedofilin fyller en
positiv reproduktiv funktion, eftersom den sexualiserar barn, så att
de kan bli mer fruktsamma i vuxen ålder! (Mer fakta om Gardner kan
finnas på www.thelizlibrary.org/liz/012.htm)
Richard Gardner befinner sig på den extremkant som betvivlar nästan
allt som barn berättar om sexuella övergrepp. Inte minst har
Gardner, som förklarat att han anser att "det finns en bit av
pedofili hos oss alla", också blivit beryktad genom att vara en av
de flitigaste medarbetarna i en tidskrift som de flesta andra
seriösa debattörer och forskare inte vill ta i ens med tång - Issues
in Child Abuse Accusations.
Denna tidskrift ges ut av Hollida Wakefield och Ralph Underwager.
Paret Underwager blev allmänt diskrediterade när det avslöjades att de
1991 givit en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika.
I intervjun hävdade Underwager att pedofilerna var alltför defensiva. I stället borde pedofiler med djärvhet slå fast att de fått sin sexuella läggning
från Gud!
Se där, ytterligare ett heligt krig att kämpa. Hela intervjun kan
förresten läsas på https://spotlightonabuse.wordpress.com/2013/05/30/ralph-underwager-the-paidika-interview/.
I sin egen tidskrift har Ralph Underwager därefter sökt bevisa att
de handlingar som han i Paidikaintervjun antydde var inspirerade av
Gud vanligtvis inte existerar. Issues in Child Abuse Accusations
kan därför ses som den psykologiska debattens motsvarighet till den
historierevisionistiska Journal of Historical Review, som
specialiserar sig på att ifrågasätta Förintelsen.
För läsarens, sanningens och Jan Guillous egen skull får man hoppas
att hans källkritik i de historiska avsnitten är betydligt bättre än
i hans slarvigt hoptotade avsnitt om "dagens häxprocesser". Men som
sagt - som ett inlägg av en korsriddare är det fullkomligt
stilriktigt:
I ett heligt krig helgar, som bekant, alla mål medlen, även om
offren, som sagt, skulle vara oskyldiga barn.
Mats Klockljung, Erik Rodenborg
tisdag 4 september 2012
Jan Guillou är ett kräk
I Expressens papperstidning idag sidan 14 (artikeln verkar inte finnas på nätet) berättar Jan Guillou om hur kränkt han känner sig för att hans mamma förnekar hans minnen av att ha misshandlats av sin styvpappa. Det är ju förståeligt. Man skulle faktiskt kunna få en del sympatier för Guillou - om det inte vore för en sak.
Det är att nästan varje gång han skrivit om andra som haft minnen av övergrepp i barndomen har det varit för att hånfullt förneka deras minnen. Från och med tidigt åttiotal har han nog sammanlagt skrivit MINST hundra artiklar eller krönikor om varför andras berättelser om övergrepp är lögner eller "falska minnen". Efter Liza Marklund-affären tonade han ned temat, men innan dess kunde han ofta ta upp det minst en gång i månaden.
Framförallt har han mycket ofta på ett nedlåtande sätt ifrågasatt kvinnor som anklagat sina fäder för övergrepp.
Jan Guillou verkar vara angelägen att vi ska tro på hans minnen. Och känner sig kränkt när de förnekas. Det är som sagt mänskligt. Men att kombinera det med att så konsekvent och hånfullt avfärda andras minnen är inte endast osolidariskt. Det är i högsta grad vedervärdigt.
Guillou kan jämföras med en anställd som försöker övertala chefen om att alla hans lågavlönade arbetskamrater är lata - och att deras löner borde sänkas ytterligare. Så att hans egen kan höjas.
En sådan person vore ett kräk. Det är Jan Guillou också.
Det är att nästan varje gång han skrivit om andra som haft minnen av övergrepp i barndomen har det varit för att hånfullt förneka deras minnen. Från och med tidigt åttiotal har han nog sammanlagt skrivit MINST hundra artiklar eller krönikor om varför andras berättelser om övergrepp är lögner eller "falska minnen". Efter Liza Marklund-affären tonade han ned temat, men innan dess kunde han ofta ta upp det minst en gång i månaden.
Framförallt har han mycket ofta på ett nedlåtande sätt ifrågasatt kvinnor som anklagat sina fäder för övergrepp.
Jan Guillou verkar vara angelägen att vi ska tro på hans minnen. Och känner sig kränkt när de förnekas. Det är som sagt mänskligt. Men att kombinera det med att så konsekvent och hånfullt avfärda andras minnen är inte endast osolidariskt. Det är i högsta grad vedervärdigt.
Guillou kan jämföras med en anställd som försöker övertala chefen om att alla hans lågavlönade arbetskamrater är lata - och att deras löner borde sänkas ytterligare. Så att hans egen kan höjas.
En sådan person vore ett kräk. Det är Jan Guillou också.
Om mentaliteten i VoF och på dess forum
Det här ska bli ganska kort.
Och, nej, jag tänker inte på nytt klaga på att Vetenskap och Folkbildning (VoF) så entydigt låste sig vid att förneka existensen av bortträngda och återkallade minnen 1996. Det var det året man gav Lilian Öhrström priset "Årets folkbildare" för hennes pinsamma och undermåliga bok "Sex, lögner och terapi".
Jag tänker inte heller närmare gå in på hur trångsynt och obehagligt det var när VoF gav Eva Moberg (frid över hennes minne!) förvillarpriset 1999. Nu ska det sägas att Eva Moberg inte på något sätt blev knäckt över detta, hon verkade snarast road. Det tycker jag var en sund inställning.
Jag tänker inte heller gå in på den machobetonade intoleransen på deras forum. Den har mildrats något efter att "Garvarn" försvann in i mörkret, men definitivt inte upphört.
Nej, jag tänker på en annan sak. Det finns en mängd frågor där den allmänna VoF-inställningen säkert är väldigt riktig, jag höll på att säga tyvärr. Ja, just det, tyvärr. Det finns väldigt svaga belägg för att UFO:s finns, eller att spöken finns, eller att man på något annat sätt kan få kontakt med döda. Svaga eller obefintliga. Som sagt, tyvärr.
Detsamma gäller en hel del annat. Och i de flesta fall - tyvärr.
Nu finns det ju saker som jag inte säger "tyvärr" om. Jag tycker inte man kan säga "tyvärr" om det faktum att David Icke är ute och cyklar när han säger att utomjordiska reptiler styr världen. Det är ju skönt att utomjordiska reptiler inte styr världen. Även om jag nog tycker att de som styr den nu inte sköter det speciellt mycket bättre än reptiler skulle ha gjort...
Men om man bortser från specialfall som Icke är mycket som VoF försöker motbevisa saker som skulle ha varit väldigt trevliga - om de hade varit sanna. Och de människor som tror på det gör det för att världen skulle vara mycket mer uthärdlig om till exempel vi visste att vi inte var ensamma i kosmos, eller att det finns ett liv efter detta, eller att det på något sätt går att få kontakt med kära som försvunnit.
Eller en massa annat, som skeptikerna ägnar all tid åt att försöka motbevisa.
Nu menar jag inte att man i sig bör tro på saker för att de är trevliga att tro på (även om det ibland kan vara en fördel) - men vad jag inte kan förstå är den speciella typ av skeptikerglädje som verkar uppstå hos somliga när man tycker sig ha punkterat en "vidskepelse" som för många är en del av en världsbild som ger tröst och glädje.
En typisk VoF:are ägnar en massa tid åt att försöka demolera ofta helt harmlösa föreställningar som är till glädje för många. Inte för att ersätta dem med något annat, mer handfast, som ger en annan typ av trygghet. Utan för att triumferade kunna utropa att nu har jag motbevisat den eller den snurriga vidskepelsen.
Här kan man jämföra med de tidiga marxisternas syn på religion. Jag anser att deras materialism var ett misstag, men till deras försvar ska sägas att de inte betedde sig som VoF:are. Kampen mot "vidskepelse" hade inget egenvärde för dem. De ville ersätta religionen med en värdsbild som gav hopp om ett annat, bättre och tryggare samhälle. Att få någon att sluta vara religiös hade i sig inget värde för dem.
När Lenin i förbigående nämnde de som på hans tid liknade VoF (eller Humanisterna, som kan jämföras med VoF i många avseenden), avfärdade han dem snabbt som småborgerliga eller borgerliga. De gjorde kamp mot "religion" och "vidskepelse" till huvudfråga. Lenins reaktion på detta var närmast en fnysning.
Jag skulle själv bli jätteglad om man hittade bevis för liv efter detta, eller för att Truman Bethurum verkligen träffade Aura Rhanes från Clarion. Varje gång jag stöter på saker som tyder på att argument för sympatiska fenomen som skulle kunna minska känslan av att vara ensam i ett ödsligt, materiellt och till på köpet döende universum, är falska, blir jag nog mest ledsen.
Därför skulle jag inte kunna bli medlem i VoF även om de helt ändrade sig om bortträngda minnen, rituella övergrepp, och andra frågor där jag helt klart anser att de har fel. Och inte ens om de dessutom rensade sin debattkultur från inslagen av machoartad mobbing av oliktänkande.
För jag tycker inte att man bör hoppa jämfota av glädje när man krossar andras drömmar. Det finns mer meningsfulla saker att syssla med. Och mer sympatiska saker att glädja sig åt.
Jag tänker inte heller gå in på den machobetonade intoleransen på deras forum. Den har mildrats något efter att "Garvarn" försvann in i mörkret, men definitivt inte upphört.
Nej, jag tänker på en annan sak. Det finns en mängd frågor där den allmänna VoF-inställningen säkert är väldigt riktig, jag höll på att säga tyvärr. Ja, just det, tyvärr. Det finns väldigt svaga belägg för att UFO:s finns, eller att spöken finns, eller att man på något annat sätt kan få kontakt med döda. Svaga eller obefintliga. Som sagt, tyvärr.
Detsamma gäller en hel del annat. Och i de flesta fall - tyvärr.
Nu finns det ju saker som jag inte säger "tyvärr" om. Jag tycker inte man kan säga "tyvärr" om det faktum att David Icke är ute och cyklar när han säger att utomjordiska reptiler styr världen. Det är ju skönt att utomjordiska reptiler inte styr världen. Även om jag nog tycker att de som styr den nu inte sköter det speciellt mycket bättre än reptiler skulle ha gjort...
Men om man bortser från specialfall som Icke är mycket som VoF försöker motbevisa saker som skulle ha varit väldigt trevliga - om de hade varit sanna. Och de människor som tror på det gör det för att världen skulle vara mycket mer uthärdlig om till exempel vi visste att vi inte var ensamma i kosmos, eller att det finns ett liv efter detta, eller att det på något sätt går att få kontakt med kära som försvunnit.
Eller en massa annat, som skeptikerna ägnar all tid åt att försöka motbevisa.
Nu menar jag inte att man i sig bör tro på saker för att de är trevliga att tro på (även om det ibland kan vara en fördel) - men vad jag inte kan förstå är den speciella typ av skeptikerglädje som verkar uppstå hos somliga när man tycker sig ha punkterat en "vidskepelse" som för många är en del av en världsbild som ger tröst och glädje.
En typisk VoF:are ägnar en massa tid åt att försöka demolera ofta helt harmlösa föreställningar som är till glädje för många. Inte för att ersätta dem med något annat, mer handfast, som ger en annan typ av trygghet. Utan för att triumferade kunna utropa att nu har jag motbevisat den eller den snurriga vidskepelsen.
Här kan man jämföra med de tidiga marxisternas syn på religion. Jag anser att deras materialism var ett misstag, men till deras försvar ska sägas att de inte betedde sig som VoF:are. Kampen mot "vidskepelse" hade inget egenvärde för dem. De ville ersätta religionen med en värdsbild som gav hopp om ett annat, bättre och tryggare samhälle. Att få någon att sluta vara religiös hade i sig inget värde för dem.
När Lenin i förbigående nämnde de som på hans tid liknade VoF (eller Humanisterna, som kan jämföras med VoF i många avseenden), avfärdade han dem snabbt som småborgerliga eller borgerliga. De gjorde kamp mot "religion" och "vidskepelse" till huvudfråga. Lenins reaktion på detta var närmast en fnysning.
Jag skulle själv bli jätteglad om man hittade bevis för liv efter detta, eller för att Truman Bethurum verkligen träffade Aura Rhanes från Clarion. Varje gång jag stöter på saker som tyder på att argument för sympatiska fenomen som skulle kunna minska känslan av att vara ensam i ett ödsligt, materiellt och till på köpet döende universum, är falska, blir jag nog mest ledsen.
Därför skulle jag inte kunna bli medlem i VoF även om de helt ändrade sig om bortträngda minnen, rituella övergrepp, och andra frågor där jag helt klart anser att de har fel. Och inte ens om de dessutom rensade sin debattkultur från inslagen av machoartad mobbing av oliktänkande.
För jag tycker inte att man bör hoppa jämfota av glädje när man krossar andras drömmar. Det finns mer meningsfulla saker att syssla med. Och mer sympatiska saker att glädja sig åt.
söndag 2 september 2012
"Julian Assange, free speech and rape"
På sidan "Marxist Revival" har man lagt upp en läsvärd artikel som undviker att falla i de fällor många faller i när de försöker att formulera en linje i Assangefallet.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
Artikeln försvarar Wikileaks och Assange mot USA utan att därför hamna i försvar för Assange mot våldtäktsanklagelserna. Tvärtom kritiserar man delar av vänstern för att ha gjort just detta.
Läs den gärna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
