Har just sett Den röda vargen, en film från 2012 som bygger på Liza Marklunds bok med samma namn.
Jag har inte läst boken, men så vitt jag fattar följer filmen den ganska nära.
Dess handling är i stort sett denna. "Den röda vargen", en (fiktiv) svensk maoistgrupp, utvecklas till en terrorganisation och spränger ett militärplan i luften 1972. 40 år senare inleds en serie mord som alla har en gemensam nämnare. De mördade har alla fått motta anonyma brev med Maocitat...
Det visar sig att morden har kopplingar till den 40 år gamla, och för länge sedan avsomnade, maoistgruppen.
Mycket mer vill jag inte avslöja ifall någon tänker se den - den är bitvis riktigt spännande.
Men samtidigt är dess bild av den tidens maoism både ytlig och absurd. Av döma av intervjuer med Marklund verkar det som om hennes "research" nästan enbart bestått i att läsa Torbjörn Säfves "Rebellerna i Sverige".
I själva verket fanns det inte en enda maoistgrupp i Sverige som ens kom i närheten av att bli terrorister. Inte heller den mest extrema av dem alla - den "rebellrörelse" som Säfve skriver om och som Marklunds story verkar ha inspirerats av. Visst var den gruppen milt sagt snurrig, men någon terroristpotential hade den då inte.
Den kult av "Röda Vargens" ledare som Liza Marklund beskriver, där före detta medlemmar till och med 40 år senare på det mest sjukliga sätt förblir fixerade vid honom, ter sig också milt sagt orealistisk. Ja, det är förvisso sant att just i rebellrörelsen lyckades den karismatiske Francisco Sarrion under några febriga månader skapa en de facto kult kring sin person. Men den satt inte speciellt djupt - den föll samman totalt när gruppen upplöstes.
Det närmaste "terrorism" som utvecklades ur resterna från 60- och 70-tals-maoismen i Skandinavien var en grupp i Danmark, som 1978 bröt sig ut från Gotfred Appels "Kommunistisk Arbejdskrets". Under åttiotalet började den råna banker för att ge pengar till palestinska PFLP, tills den slutligen avslöjades. Men inte heller den gruppen hade ens avlägsna likheter med det som Marklund beskriver.
Jag tycker nog att man bör försöka sätta sig in i hur man faktiskt tänkte i yttersta vänstern under denna period, om man nu vill skriva deckare på temat. Det har inte Liza Marklund gjort.
Det märks tyvärr.
3 kommentarer:
Apropå dina synpunkter på filmen "Den röda vargen".
Jag har lite ågren för att jag kanske tolkade början av filmen felaktigt. Jag stängde nämligen av efter ca 10-15 minuter - i ren förbannelse.
Frågan är: Mördade Annika den tonårige pojken, genom att utsätta honom för livsfarlig information, bild och namn på förstasidan i Kvällsposten?
I så fall borde inte Annika och de ledande i tidningsredaktionen straffas? Jag vet att det är fiktion, men Annika skall ju ändå föreställa en "rättskaffens " personlighet.
HAR JAG UPPFATTAT ALLT FEL?
MVH, JE
Hej,
Mördade är väl fel ord, men, ja, jag ser nog det som att hon i så fall i hög grad skulle ha varit moraliskt ansvarig för hans död. Om det hade varit verklighet skulle det blivit ett dj-a liv, och jag tror inte att hon skulle kunnat jobbat kvar, och jag misstänker att även chefredaktören skulle ha sparkats.
Jag vet inte om det är åtalbart, men moraliskt ruttet var det ju förvisso. Det är underligt att Liza Marklund inte reflekterade över den dimensionen. men jag har i och för sig inte läst boken, det kanske presenteras annorlunda där.
Ja, jag hade nästan trängt bort det. Det var ett olustigt inslag i filmen.
MVH Erik
Hej, har sett om Den röda vargen och sent omsider kommit på en sak. Pojken dödades inte som en direkt följd av tidningens publicering. Namnet på pojken nämndes inte vid publiceringen, det som fick mördaren som var joornalist på den tidning där den första mannen dödades, att fatta vem det var, var att han råkade gå förbi när Annika Bengtzon råkade nämna namnet på pojken i samband med ett uppdrag.
Så det var det faktum att mördaren var journalist på den tidningen (vilket ju inte Bemgtzon eller någon annan runt henne visste om) som gjrorde att pojken mördades.
Skicka en kommentar