Rå och rånda som begrepp

/Skrevs  hösten 2006. Jag har gjort några ändringar;  har bland annat på ett ställe ersatt  "han/hon" med "hen"./

Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.

I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.

Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.

Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.

Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….

Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.

Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.

Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…

Litteraturtips

Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961