"En solens son"

Detta är en text jag, till melodin av Björn Afzelius "En kungens man"", skrev när jag 1990 höll på att läsa om Marija Gimbutas teori om "Gamla Europa" och dess undergång. Gimbutas beskrev hur ett fredligt, jämlikt matrifokalt samhälle slogs sönder av beväpnade patriarkala band, och hur detta ledde till det patriarkala Europa som fortfarande finns kvar. Jag försökte beskriva skeendet i denna sångtext.

Jag kom på texten på en tunnelbaneresa, den bara kom, och ögonen var faktiskt fulla av tårar när jag väl var klar med den.
----------------------------------------------------------------------------------------------

Marija går på vägen som leder in till byn,
hon skrattar och hon ler mot fåglarna i skyn.
Hon är på väg till grannbyn för att byta till sig lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd.

Då möter hon en herre på en häst med yvig man,
han säger jag är solens son som tar vad jag vill ha,
och du är allt för vacker för att inte ha nån man:
Följ med mig ut på stäppen ska jag visa vad jag kan!

Hon svarar honom, nej, jag stannar hellre här.
Jag vill inte med till stäppen för jag vet vilka ni är.
På stäppen där bor folket som gudinnan måste glömt,
att följa nån till stäppen om det har jag aldrig drömt.

Han drar henne till marken, han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudinnans skull hålla opp.
Men ryttarn bara väser att ”gudinnan, hon är död”.
Så hon tar hans dolk och stöter till och ryttaren är död...

Men det var bara början – och ryttarna blev fler.
Och skräcken runt vår hemby förtätas mer och mer.
Så kom den hemska dagen, när hela våran grupp
fick fly från det inferno där vår hembygd brändes upp.

Marija hon blev dödad av en stridsyxa en dag,
men ryttarna från stäppen – regerar än idag!
Ja, herrarna blev hjältar och Gamla Europa det blev glömt,
och vi som förstått hur allt gått till får veta att vi drömt.

Mardrömmen har varat nu i sex tusen år.
Så länge att ingen längre vågar vänta sig en vår.
Så många år av rädsla, så många år av sorg.
så många lik begravda under patriarkens borg.

Men djupt ner i själen hos en plågad mänsklighet
lever ännu minnet av en svunnen verklighet.
Och en dag ska dagen komma då mardrömmen har flytt,
då skräckens moln de skingrats och – gudinnan föds på nytt!

Venus fantomsatellit

Askljuset är inte det enda egendomliga fenomenet som har iakttagits i samband med Venus. Ett fenomen som till och från kunde ses mellan 1645 och 1764 var det som numera kallas fantomsatelliten. Den var vad som verkade vara en satellit som kretsade runt Venus och iakttogs första gången 1645 av Francesco Fontana.

Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.

1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.

Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.

1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.

De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.

Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.

Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).

Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.

Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.

Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)

Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.

På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…

Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982

Contactees och ”oamerikansk verksamhet”

/Hur samhällskritik i femtiotalets USA legitimerades av påstådda besök från rymden./

Att tro på att interplanetariska farkoster besöker jorden har kommit ur modet, i alla fall i Sverige. För ett antal år sedan fanns det UFO-föreningar, som bestod av unga entusiaster som såg som sin uppgift att övertyga människor om "den utomjordiska hypotesen" dvs. just att sådana farkoster titt och tätt besöker oss. Idag har dessa grupper försvunnit och ersatts av ganska så skeptiska grupper. UFO-tron har i hög grad tagits över av sekter, som raelianerna eller Ashtar Command.

Men ännu längre tillbaka, på femtiotalet, fanns heller inte ufologiska sällskap. Däremot fanns ett ifologiskt sällskap (IFO betyder "Identifierade flygande objekt") som också trodde på besök från rymden - men inte som en vetenskaplig, eller ens pseudovetenskaplig, teori, utan som en frälsningslära om "bröder från kosmos". De liknade till en del dagens UFO-sekter, men var inte riktigt lika "sektiga". De trodde på de "contactees" som påstod sig ha träffat rymdmänniskor. Goda rymdmänniskor, med syftet att lära oss att leva ifred med varandra.

Innan jag fortsätter vill jag slå fast att jag vara sig är "ufolog" eller "ifolog". Jag betraktar contactees berättelser som psykologiska och sociologiska fenomen - inte som ögonvittnesskildringar av möten med utomjordiska civilisationer...

Men samtidigt har jag sakta börjat inse att synen på contactees nästan alltid missat en väsentlig sak. Den vanliga synen - utanför en liten skara av troende - på dessa är att det handlade om människor som, för att tjäna pengar, och möjligen också för att presentera teosofiska idéer i en ny form, hittade på rövarhistorier som varje normalintelligent elvaåring borde genomskåda.

Och framförallt var deras budskap så platta, så banala, så föga originella. Deras främsta budskap var att atombomber var farliga, och det behöver man ju inte direkt vara en rymdmänniska för att fatta.

Men det finns något som saknas i den synen. Det är inte underligt, eftersom de flesta som diskuterar contactees numera ligger långt från den tid då dessa framförde sina påstått utomjordiska budskap. Därför missar de något som blir mer och mer uppenbart ju mer man studerar den tid och plats dessa budskap framfördes.

Det fanns contactees från många länder, men de flesta, och de mest kända, kom från USA. Och det var framförallt de amerikanska contactees som kombinerade tefatsberättelser med ett återkommande anti-atombomsbudskap.

De mest kända contactees från USA - George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry - hade det som en central del i sina frälsningsbudskap.

Och USA var kanske det enda landet i världen där det buskapet inte sågs som självklarheter.

För att förstå varför, måste man se lite på hur det kalla kriget formade den officiella amerikanska synen på kärnvapen.

USA var först med atomvapen. De gjorde det första testet 1945, och samma år använde de som första och hittills enda land i världen, kärnvapen i krig. Sovjet kom som andra land, och genomförde ett kärnvapentest 1949. Men trots att de två supermakterna vid femtiotalets ingång båda hade kärnvapen behandlades detta helt olika i de båda nationernas propaganda.

Sovjets inställning till kärnvapen, i en rad deklarationer både före och efter att de själva kom i besittning av detta vapen, var att det var ett farligt vapen som borde avskaffas, och att de endast producerade det för att inte USA skulle vare ensamma med detta fruktansvärda vapen. Under tidigt femtiotal föreslog Sovjets regering upprepade gånger att vapnet skulle förbjudas och förklarade sig redan under Stalintiden vara beredda på att acceptera internationella inspektioner för att kontrollera ett sådant förbud, om USA accepterade detsamma.

Den stalinistiska propagandan var givetvis i mångt och mycket ohederlig, men den kan inte direkt beskrivas som aggressivt militaristisk. Internationellt försökte Sovjet starta en fredsrörelse vars främsta syfte var att pressa västmakterna att avstå från kärnvapen.

Det var något helt annorlunda i USA. USA:s armé försökte under hela fyrtio- och femtiotalen bagatellisera riskerna med att använda dessa vapen, och det visades propagandafilmer där soldater fick rycka in i ett område där en atombomb just testats - för att visa att faran med radioaktiv strålning trots allt inte var så stor. Hur många av dessa soldater som senare dog av strålningsrelaterade sjukdomar vet jag inte, men det skulle vara intressant at ta reda på.

I USA:s propaganda var kärnvapen endast farligt för motståndarna. I motsats till Sovjet avgav USA aldrig något löfte att inte använda kärnvapen först, och vid flera tillfällen, bland annat under Koreakriget, hotade USA öppet med kärnvapen.

Detta samtidigt som kommittén för att undersöka "oamerikansk verksamhet" förhörde statsanställda för att kontrollera hur lojala de var. De som råkade illa ut var inte endast kommunister och socialister, utan även pacifister, och de som hade "opatriotisk" kritik mot exempelvis USA:s armé.

Det var i detta läge contactees dök upp. De framförde budskap från påstådda utomjordingar att kärnvapenproven hotade den ekologiska balansen, och på sikt hotade mänsklighetens framtid.

När detta sedan hos flera av dem, som Adamski och Bethurum, kombinerades med beskrivningen av utomjordingarnas samhällssystem, som ickekapitalistiskt, och jämlikt, i avsaknad av klasser, och hos Bethurum också med de facto jämställdhet mellan könen, har man svårt att tro att dessa budskap sågs som enbart banala truismer i USA.

En av "contactees" var som nämnts Daniel Fry. Hans ”utomjordingar” var nu inte riktigt lika radikala som Adamskis eller Bethurums, men de sades ändå stå för en kritik mot vårt samhälle. Denne Fry gav mellan 1956 och 1989 ut tidskiften "Understanding", som kombinerade tefatstro med kärnvapenmotstånd, morstånd mot rasism, motstånd mot dödsstraff etc. och med en icke-kristen, teosofiskt inspirerad New Age-filosofi. (Det sistnämnda trots det kristna korset på tidningshuvudet!)

Fry var förvisso också ”antikommunist", men oftast på ett modest, vänsterliberalt och kvasipacifistiskt sätt. En av hans favoriter var Martin Luther King; å andra sidan kunde han hylla ett tal av general MacArthur i mitten av femtiotalet. Ironiskt nog, med tanke på dennes begäran att få använda atombomber mot Kina under Koreakriget, vilket Fry aldrig tar upp.

Trots att det hävdats att Adamski övervakades av FBI, förhördes så vitt jag vet, aldrig contactees om sina "oamerikanska" (oplanetariska?) åsikter inför de utskott vars uppgift var att bekämpa sådana. De hade kanske kommit på knepet att kunna kritisera på ett ofarligt sätt.

Att kalla en person som påstod sig träffat Orthon, A Lan, eller Aura Rhanes ombord på "flygande tefat" till ett förhör för oamerikansk verksamhet kanske utmanade löjet. Inte ens mccartyisterna verkar ha kommit på tanken.

På så sätt kunde contactees tillåtas att ostörda säga en hel del "oamerikanskt", utan andra sanktioner än offentligt förlöjligande.

Blogg om rituella övergrepp

På bloggen "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?" ska jag lägga ut många av de artiklar jag skrivit om "rituella övergrepp" och debatten om dessa.

Det är ett otäckt ämne, av två orsaker. Dels är ämnet extremt otäckt i sig själv, dels blir man ytterligare mörkrädd när man tittar lite på debatten om ämnet.

Där ges man det falska intrycket att det på något sått har bevisats att existensen av övergrepp av den typen är motbevisade, och att de numera ses som en "modern folksägen" som ingen vettig människa tror på. Det gäller i synnerhet om offren är barn, det finns mer än en förövare, och om de innehåller "satanistiska" inslag.

Det vore ju mycket bra - om det vore sant. Men eftersom det inte är sant blir det desto otäckare.

För om man tittar närmare på saken upptäcker man fall efter fall av slarviga eller obefintliga polisutredningar, förundersökningar som läggs ner så fort barnen berättar om rituella inslag och/eller fler förövare, och ohederliga journalister som producerar hårt vinklade program och artiklar med syftet att avfärda sådana fall.

I det samhälle vi lever i finns det en tendens att nästan alltid titta åt andra hållet när berättelser om den typen av övergrepp kommer upp. Och detta förnekande har alltså blivit så starkt att det helt dominerar den bild som ges i den allmänna debatten, i media och i många "läroböcker". Det gör en verkligen mörkrädd.

Jag har skrivit om saken sedan 1994. Här ska jag lägga upp en del artiklar jag skrivit om ämnet. och även en del artiklar som behandlar näraliggande ämnen, som organiserade sadistiska övergrepp som liknar de "rituella" men som i stort sett saknar rituella inslag.

Detta ämne brukar leda till horder av ovettiga och hätska kommentarer, ofta med mängder av personangrepp. Därför är "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?" förhandsmodererad.

"Världsrymdens mysterier"

Ända sedan jag var sju år, minst, har jag varit intresserad av rymden. Min första astronomibok lånade jag på bibliotek i första klass.

På bloggen "Världsrymdens mysterier" har jag samlat artiklar jag skrivit om astronomi, science fiction, rymdfärder, UFO-debatten och annat liknande. Jag kommer även att lägga in nya då och då.

Just nu ligger det 35 artiklar på den. Alla dessa lades in i natt och de är inlagda i kronlogisk ordning, dvs. ju senare skrivna ju högre upp. Det enda undantaget än Nibiru-artikeln från 2008, som jag missade att lägga in och sedan lade in längre upp på "fel" ställe.

Observera dessutom att jag är en glad (?) amatör i ämnet - ingenting annat!

Gudinnetro/Matrilinjära samhällen

Google har alltså av någon outgrundlig anledning slutat länka till min webbsida. Det var probematiskt, för denna blogg är ganska så oöverskådlig. /TILLÄGG 2/8: nu länkar de till den igen, men det var ändå bra att jag uppdaterade bloggarna!/.

Så jag kom på att jag istället kan skapa ett antal specialbloggar som motsvarar de huvudsakliga artikelkategorier jag har på min webbsida.

Sagt och gjort. Jag har börjat så smått med att utvidga min blogg "Matrilinjära samhällen" som så sakta höll på att dö sotdöden. Nu heter den istället "Gudinnetro/Matrilinjära samhällen" och där ska jag gradvis lägga in de flesta av de artiklar som finns under artikelkategorin "Gudinnetro/matrifokala samhällen" på min webbsida. På det sättet kan man även på en blogg lätt kunna hitta artiklar jag skrivit om just detta ämne. Jag har där även tagit med flera artiklar som på webbsidan finns under ämesrubrliken "Folktro".

Just nu ligger det 32 artiklar på den.

Jag ska även lägga in ett antal länkar under samma kategorier på den nämnda bloggen.

Allt för att det ska bli mer överskådligt och lättare att hitta.

Att tala om en "ensam galning" räcker inte

Att kalla Anders Behring Breivik för "ensam galning" är på många sätt förenklat.

Detta trots att han så vitt man vet agerade ensam och att hans sinnestillstånd är av den karaktären att det i jämförelse får alla personer jag någonsin träffat som diagnostiserats som psykotiska att verka sundheten personifierad.

Vad man missar med en sådan benämning är att det handlar om mycket välplanerade politiska mord. Målen var väl utvalda efter politiska kriterier och det som styrde och låg under valen av vilka som skulle attackeras var ett glödande hat mot arbetarrörelsen.

Nu var inte arbetarrörelsen den enda som han hatade. I hans småborgerligt reaktionära förvirring kopplades det till ett irrationellt hat mot muslimer, "mångkultur" och enligt kvällspress idag även mot feminister. Men när det kom till handling var målen för hans mordiska aktivitet socialdemokratin - ungdomsförbundet och den socialdemokratiska regeringen.

Det kan tveklöst kallas för galenskap - men det är en politiskt målinriktad galenskap.

Breivik ville slå mot arbetarrörelsen, som han såg som allierad med islam och "kulturmarxismen". Men den främsta effekten av massmorden - förutom död, skräck och sorg - kommer att bli att fler får insikter om vilka avgrunder som kan öppnas av den högerextrema hatpropagandan. Och - för hans personliga del - att han själv kommer att bli den mest hatade människan i Norge sedan Vidkun Quisling avrättades 1945.

Massmorden i Norge

Jag kommer hem efter att ha varit på bio med min bror.

Då får jag reda på att det har varit två fruktansvärda terrorattentat i Norge, med många döda. Jag läser artiklar, och bloggar. Många av dessa uttrycker sorg och vrede över dessa vidriga mord. Men så finns det andra. De talar framförallt om hotet från islam, och om hotet från "mångkulturen". Som alltså antas ha något med massmorden att göra.

Sedan visar det sig att en man är gripen för morden. Om honom skriver Aftonbladet följande: "Anders Behring Breivik kallar sig nationalist, och har varit aktiv på islamkritiska nätforum, samt kommenterat nyhetsartiklar där han uttryck missnöje över att media inte är tillräckligt islamkritiska".

Att detta skulle leda till att bloggare med sympatier med grupper som SD eller ND kommer att rannsaka sina primitiva reflexer är väl för mycket att hoppas på. Men för oss andra borde det kanske vara en tankeställare.

Askljuset på Venus

Venus är en märklig planet. Av vad vi vet om den är det nog den som ligger närmast många föreställningar om hur det ska vara i helvetet.

Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?

Jo, det kanske det har, i alla fall.

Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.

1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.

Och, ja, sedan dess har det fortsatt.

Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.

En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!

Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.

Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.

Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!

Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.

Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.

Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.

Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!

På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!

Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.

Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:

"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."

Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.

Om hon nu existerar. Förstås.


Rekommenderad läsning

Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light



Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.

Linnémysteriet

Så här på 42-årsdagen av den första bemannade månlandningen vill jag uppmärksamma något uppseendeväckande jag hittade i Patrick Moores bok "Strövtåg på månen" (Almqvist & Wiksell) från 1956 (!!).

Patrick Moore är en ansedd amatörastronom (ja, han lever än idag) , har skrivit mängder av populärvetenskapliga böcker, och har ett gott anseende som populärvetenskaplig författare. (I motsats till som politiker, där han verkar ha åsikter som liknar Sverigedemokraternas...)

Döm om min häpnad då jag i hans i och för sig helt inaktuella bok om månen, skriven före Apollo och även före Luna, beskriver något helt häpnadsväckande.

Det handlar om kratern Linné. Jag väljer att citera från Moore själv. En av de mest kända astronomerna på mitten av 1800-talet var en viss Julian Schmidt. Han hade, tillsammans med en lång rad andra astronomer alltså beskrivit just en krater som hade döpts till Linné.

Jag citerar: "Vid olika tillfällen hade Löhrmann, Beer och Mädler, liksom Schmidt själv, iakttagit och beskrivit en djup krater i Mare Serenitatis /Stillhetens hav/. Mädler hade döpt den till Linné för att hedra den svenske botanisten. Så 1866 förkunnade plötsligt Schmidt att kratern inte längre fanns där. Den hade i själva verket försvunnit från månen, eller i alla fall ändrat utseende till oigenkännlighet…. Inte ens nu har mysteriet Linné klarats upp"... (s. 41).

Den hade både iakttagits och ritats av många astronomer. Den var lätt att se, noga beskriven och allmänt känd. Men som sagt: "den 16 oktober 1866 då Schmidt undersökte Mare Serenitatis, insåg han plötsligt att Linné hade försvunnit. Där den gamla djupa kratern hade stått var allt som återstod en liten vit fläck. Det var en förbluffande upptäckt och motsvarade det totala försvinnandet av en stad av Uppsala storlek från Sveriges karta. Schmidts meddelande väckte världssensation.. hundratals teleskop riktades mot Linné... det var i alla fall klart att den djupa kratern som hade beskrivits av de gamla observatörerna var totalt försvunnen... Senare observationer har inte kastat ljus över problemet". (s. 106).

Moores slutsats är denna: "Någon gång mellan 1843 och 1866 försvann från månen en milsvid krater med mer än 300 meters djup för att ersättas av en obetydlig småkrater med en vit nimbus. Huvudproblemet är att ta reda på vad som i själva verket hände". (s. 107).

Han föreslår effekter av temperaturväxlingar eller meteornedslag,

I dagens mer fantasifulla klimat kan man kanske vänta sig mer djärva förklaringar på nätet, förstås. Men hur jag än söker på sökord hittar jag just nu inget om detta mysterium. Det finns en massa sidor som skriver om ämnen som inte bara "Mars anomalies", utan också "Moon anomalies" och "Venus anomalies". De verkar förstås gärna vilja se aktivitet av utomjordingar överallt. Här har de ju chansen, men jag har ännu inte hittat något. Men det finns säker något om man letar lite.

Eller är kanske problemet löst?

Eller hade kanske alla de tidigare observatörerna sett i syne? Helt omöjligt är det ju inte med tanke på "kanalerna" på Mars. Men det här verkade ju mer substantiellt...

I alla fall tycker jag den här typen av (verkliga eller inbillade...) mysterier tillhör det mer spännande i astronomin. Det finns många andra mysterier, till exempel de så kallade "Askljusen" (Ashen lights) på Venus. som jag återkommer till.

Observera. Att jag nämnde utomjordingar var mest för att skapa en dramatisk effekt. Jag tror definitivt inte att vare sig det eventuella Linnémysteriet eller det för den delen högst reella mysteriet med Venus Askljus beror på något så drastiskt som "utomjordingar" (även om jag i likhet med Fox Mulder, men i motsats till den genomsnittliga VoF:aren, nog skulle vilja det…). På samma sätt imponeras jag tyvärr inte av alla dessa långsökta ET-förklaringar till de "anomalies" som till och från presenteras på nätet.

Men just det att det finns en rad fascinerande fenomen som vi inte vet svaren på, är som sagt det som gör hela fältet så spännande.
.............................................................
TILLÄGG
Har kollat runt lite på nätet. Det bör påpekas att den allmänna åsikten nu tycks vara att det inte är något mysterium alls.

Även om jag ännu inte har hittat någon mer utförlig förklaring någonstans.

Patrick Moores åsikt om frågan 1958 kan man kortfattat ta del av här under rubriken "The lunar crater Linné".

Som synes är han aningen mer försiktig 1958 än han är i boken.

Mare Serenitatis

"Sexualupplysning" på mäns villlkor

/En kommentar till en märklig RFSU-broschyr, riktad till unga kvinnor, med det uppenbara syftet att få dem att underkasta sig sina pojkvänners sexuella krav. Först publicerad för tio år sedan i Spegeln 1/2001./

Statistik visar att majoriteten av unga kvinnor finner anala samlag obehagliga. Det skulle alltså finnas behov av en broschyr som uppmuntrar unga kvinnor att säga nej till sådana om de inte själv spontant vill. Men den som tror att RFSUs "praktika för analsex" innehåller något sådant blir besviken. Istället får vi läsa en broschyr som mest av allt verkar vara ett sätt att övertala kvinnor om att det går att genomföra på ett någorlunda skonsamt sätt.

Varför det på något sätt det skulle vara nödvändigt att lära sig genomföra anala samlag och varför RFSU ska ge tips om saken framgår inte alls i broschyren. Man kan onekligen fråga sig när broschyren som ska lära kvinnor att "suga av" på bästa tänkbara sätt ska komma. Om termen "suga av" ter sig vulgär (vilket den naturligtvis är) kan det nämnas att RFSU i sin broschyr noga förklarar att termerna "sätta på" och "bli påsatt" är termer för anala samlag.

Det är knappast den enda märkligheten i denna broschyr. I sin nit att vara "pedagogisk" presenterar broschyren för den närmast idiotförklarade läsaren sådana fakta som att "endast män kan förlägga vällustkänslorna till prostata" och att "kondom skyddar mot sexuellt överförda sjukdomar".

För de kvinnor som kan finna det hela olustigt eller ohygieniskt ges följande råd: "Men en del kan tycka att det känns "smutsigt" eller genant. Ofta är det den som blir penetrerad, mer än den som penetrerar, som tycker att det är genant eller känner sig ofräsch, när det inträffar. Ett toalettbesök, om möjligt, före ett eventuellt analsamlag brukar hjälpa mot detta." Att det är "den som blir penetrerad" som tycker att det är olustigt är naturligtvis en omskrivning för att det vanligtvis är kvinnor som tycker att det är olustigt. Istället för att säga nej rekommenderas då toalettbesök som den naturliga lösningen.

Broschyren går vidare och beskriver med pedantisk noggrannhet olika ställningar. Mitt i allt detta får vi reda på att "efter ett analsamlag kan man upptäcka att det har blivit smärre bristningar i ändtarmen som har gett upphov till små blödningar." Men det är inget att oroa sig för de "läker vanligtvis omgående".

RFSU går så långt att man som läsare får känslan av att de till och med uppmuntrar till sado-masoschistskt inspirerad sex. Att "det kan göra lite ont precis i början av penetrationen" är kanske inte så farligt med tanke på att "en del upplever gränslandet mellan välbehag och smärta som lustfyllt, och kan alltså tycka om att det gör lite ont."

Vidare erkänner broschyren att "man kan få HIV, gonorré, klamydia, syfilis, kondylom och herpes genom analsamlag." Vad broschyren inte nämner, däremot, är att risken att få HIV är betydligt större (för den "penetrerade") vid anala än vid vaginala samlag. Det är huvudorsaken till att HIV i Västeuropa framförallt sprids vid manligt homosexuella kontakter. Anus slemhinna är betydligt känsligare än vagina. Om broschyren inte nämner detta betydelsefulla faktum talar den däremot om att "det är liten risk att bli smittad av HIV om man slickar eller blir slickad i anus."

Som ett ganska så cyniskt understatement kan nog ses formuleringen "som vid annan sexuell aktivitet ökar risken för skador om den sker mot någons vilja eller om omdömet sviktar för att man är starkt påverkad av alkohol eller droger." Vi får vidare reda på att något så brutalt som fistfucking "kräver omsorgsfull teknik, erfarenhet av analsex och kunnighet".

Eftersom det är kvinnorna som vanligen måste övertalas till anala samlag kan jag inte se annat än att broschyrens främsta funktion är som manual för unga män som vill övertala sina flickvänner att göra det de inte vill.

Betydligt viktigare än att ge ut en broschyr a´la Malena Ivarsson eller Inge och Sten Hegeler om olika tekniker för kvinnor som vill anpassa sig till sina pojkvänners fixa idéer vore kanske att ge ut en broschyr som uppmuntrar unga kvinnor att "veta hur man ska säga nej, när pojkar tar allt för givet" för att nu citera en svensktoppslåt från 1967. Men rätten att säga nej var ofta ganska så begränsad även 1967 och RFSU verkar vilja bidra till att den ska bli än mindre idag.

Erik Rodenborg

"Hur många fler barn tänker ni skada, Dagens Nyheter?"

Detta är rubriken till ett nytt läsvärt inlägg på Suspicios blogg.

Läs det!

Och jag som just hade funderat på att avbryta den prenumerationsbojkott av DN som jag inledde 1994, i protest mot att Lilian Öhrström började dominera bevakningen av ämnet sexualbrott mot barn och helt oemotsagt fick bre ut sig om "falska" anklagelser om sexualbrott mot barn. Men nu visar det sig att DN för X:te gången tar upp denna olustiga tråd.

Före 1994 prenumererade jag nästan alltid på DN, sedan dess har det fått bli SvD, som ett slags mindre ont. Och så får det väl fortsätta att bli de närmaste tio åren också.... om inte DN på något sätt ser ljuset.

För det är faktiskt så att DN mer än någon annan dagstidning jag känner till år efter år drivit veritabla kampanjer på nyhetsplats för att diskreditera anklagelser om sexuella övergrepp mot barn.

Jag vare sig vill eller vågar spekulera över orsakerna till detta. Men sorgligt är det.

I natt jag drömde.....

... något som jag faktiskt aldrig drömt förut.

Jag drömde att jag var anställd i någon form av projekt som skulle undersöka gamla (övergivna?) studentrum för att leta efter klotter.

Grundidén var att många studenter klottrade ner en del av sina tankar på skrivbord, väggar och så och att det kunna ge intressant information att analysera detta.

Nu när jag är vaken och tänker efter lite inser jag att även om en del studenter händelsevis skulle klottra på sina rum skulle de med stor sannolikhet ta bort det inför besiktningen och om de inte gjorde det skulle säkert bostadsföretaget ta bort det tills nästa hyresgäst kommer.

Men i drömmen kändes det ganska så spännande.

Pachamama (Moder Jord) och miljökampen i Bolivia

Pachamama betyder "Moder Jord" eller kanske "Moder Värld". Det är också namnet på jordgudinnan hos urbefolkningen i Anderna.

Nu har också Pachamama blivit ett centralt begrepp i Bolivia. Det används mycket ofta av vänsterpresidenten Evo Morales. Morales regering har gjort kampen mot miljöförstöring till en absolut central fråga, och den beskrivs ofta i termer av att försvara Pachamama. "Pachamama o muerte" ("Moder Jord eller döden") är idag ett vanligt uttryck i Bolivia. Jfr Kuba, där det mer "patriotiska" "Patria o muerte" ("Fosterlandet eller döden") länge har varit en central slogan.

Evo Morales beskriver kampen mot miljöförstöringen och försvaret av Pachamama som en del i kampen mot kapitalismens exploatering av naturen.

Om detta kan man också läsa i det senaste numret av Flamman.

Detta verkar ju lovande, på många sätt. Så lovande att många i den kristna högern i USA skriker i högan sky. Den som står ut med att ta del av deras hetskampanj kan ta del av denna länk. Där beskrivs Morales inriktning i hatfulla formuleringar som en kombination av marxism och "hednisk" gudinnetro. Det vore ju nästan underbart om det vore sant!

Hur Evo Morales egentligen konkret ser på begreppet Pachamama är svårt att säga. Den kristna högerns påståenden att han vill återupprätta den förkristna religionen är naturligtvis milt sagt korkat. Men enligt artikeln i Flamman tackade faktiskt Morales Pachamama för sin valseger, vilket antyder att han möjligen ändå ser henne som mer än ett helt och hållet abstrakt begrepp...

Så man kan ju alltid hoppas att de kristna högerkrafterna i USA ändå på något sätt har någon form av "poäng". Men som sagt - det de ser som ett otäckt marxist-hedniskt hot, ser jag snarare som något genuint positivt!

Men det är väl inga ljusår till Venus?

Det var en nyårsfest, tror jag, i mitten eller slutet av 80-talet. Vi dansade och så plötsligt satte någon på "The Final Countdown" med Europe. Jag hade nog inte hört den förut, men den gick starkt in i mig och dansen blev nästan extatisk.

Den handlade ju om en rymdfärd till Venus. Även bortsett från musiken var det ju ett spännande tema, speciellt som en resa till det extremt heta Venus verkligen är något för dödsföraktande. Det var bara en sak som störde. Och det var när jag råkade uppfatta raderna "so many light years to go". Då blev jag lite besviken.

Låt vara att en popgrupp som sjunger om rymdresor inte behöver bli experter på astronomi men lite elementa kunde de väl i alla fall ha pluggat in? :-)

Men låten gick ju mycket bra att dansa till i alla fall.

Häktad för att hon försökte skydda sitt barn

Att Sveriges rättssystem till stora delar är barnfientligt, mammafientligt, och förövarvänligt är något jag ofta har påpekat. Utan att direkt uttala mig om detaljerna i det specifika fall som Suspicio nu tagit upp vill jag generellt påpeka att mammor som försöker skydda sin barn från sexuella övergrepp bör ses som hjältar, inte som brottslingar. Och att deras bedömning av vad som verkligen hänt i familjen för det mesta är mer värd att ta på allvar än empatilösa juristers.

Ett barn har nu alltså återförts till sin far och mamman är häktad. Det handlar om ett av de fall där angivarprogrammet Insider lade ut bilder av barn på flykt 2008.

Det finns en del att säga om denna fråga, men det mesta har jag sagt tidigare. De personer som hjälper att sätta fast barn och mammor som flyr för att skydda barnen från övergrepp bör ses som angivare. De bör faktiskt i princip ses på samma sätt som man en gång såg på de som angav judar och motståndsmän i Europa under den nazityska ockupationen.

Detta gäller i synnerhet de ansvariga bakom Insiderprogrammet..

I ett rättvist och barnvänligt samhälle hade det ha varit dessa som hade satts i fängelse, inte mammorna. Eller så skulle de ha satts i omskolningsläger där de fick stanna kvar till dess att de hade visat att de hade utvecklat en elementär förmåga till empati med barn.

De som verkligen vill kämpa för barnens rätt i vårt land kommer förr eller senare hamna i öppen konflikt med de som har makten. Vad säger oss detta om det samhälle vi lever i?

Nej, jag kommer aldrig, aldrig tillbaks....

Titeln ovan är från refrängen till Raymond & Marias uppföljare till "ingen vill veta vart du köpt din tröja". Uppföljaren blev inte lika känd, men den är väl värd att lyssna på.

Möjligen kan den kanske också ge någon form av ledtråd till vad "ingen vill veta..." egentligen handlade om och till de frågot som "Tidlösa" och jag diskuterade i denna tråd. Eller kanske inte...

Av någon anledning har jag i alla fall fått den i huvudet. Har nynnat på den två dar i rad.

Ett svindlande ögonblick

Det var någon gång i 11-årsåldern sommaren 1966. Jag tror det var i juli.

Jag stod på gräsmattan framför sommarstugan. Och plötsligt fick jag en hisnande känsla inför framtiden.

Det var inte vad det låter som. Jag tänkte bara på hur det skulle vara om ett halvår, eller var det kanske ett år.

Det var omöjligt att föreställa sig. Ett halvår, eller ett år, föreföll som så oerhört långt in i framtiden. Det var nästan som att jag skulle vara vuxen då. Jag undrade vad som skulle hända, och hur det skulle vara då.

Men tiden går. Ett halvår, eller ett år är inte längre en lång tid.

Om jag hade kunnat se in i framtiden, inte ett år, men längre hade jag nog blivit mer än förskräckt.

Det är lite oklart vad jag verkligen innerst inne föreställde mig skulle bli i framtiden. Men det är helt säkert att det inte på något sätt liknade vad som kom att hända.

DSK och hans lögner

Dominique Strauss-Kahn (DSK) är nu släppt i väntan på rättegång. Och i media över världen pågår på många håll en intensiv kampanj om att städerskan ska ha ljugit tidigare, att hon ska ha haft mindre respektabla vänner etc.

Men den som bevisligen grovt ljugit om vad som hänt vad gäller själva fallet är ju faktiskt DSK själv. Han förnekade ju bland annat att något sex överhuvudtaget hade förekommit - innan resultatet av DNA-analysen kom!

Men DSK har makt, pengar och nästan obegränsat med resurser. Man kunde faktiskt redan från början se som nästan säkert att han i slutändan kommer att frias. Alldeles oavsett vad som har hänt. Det är ju tyvärr nästan alltid så i den värld vi lever i.

Att städerskan inte är en fläckfri familjeflicka från medelklasen må så vara - men är det någon som tror att inga andra kvinnor än dessa blir våldtagna? Eller att de andra ljuger när de berättar om våldtäkter?

Många av reaktionerna på "avslöjandena" om städerskan påminner om logiken i Per Lindebergs smutskastning av vittnen i "Döden är en man".

Nu slipper jag skriva mer utförligt om saken, då Shed Light redan har gjort det så bra.

Och vad gör man med dem som äter skaldjur?

Vill gärna länka till en fantastisk insändare som ställer några intressanta frågor till de präster som använder sig av en fundamentalistisk tolkning av Bibeln för att gå emot att samkönade par ska kunna välsignas.

Skulle vara intressant att se om några bokstavstroende svarar. Ja, jag vet nog ungefär vad de kommer att svara, det finns ju standardsvar för sådant, men frågan är om de inte den här gången inser att det nog är mest taktiskt att hålla tyst...

Ingen vill veta vart du köpt din tröja....

Jag har alltid varit fascinerad av Raymond & Marias "Ingen vill veta vart du köpt din tröja".

Jag tycker om den och lyssnar till och från ofta på den. Den berör mig på något sätt. Ganska så mycket.