"En solens son"

Detta är en text jag, till melodin av Björn Afzelius "En kungens man"", skrev när jag 1990 höll på att läsa om Marija Gimbutas teori om "Gamla Europa" och dess undergång. Gimbutas beskrev hur ett fredligt, jämlikt matrifokalt samhälle slogs sönder av beväpnade patriarkala band, och hur detta ledde till det patriarkala Europa som fortfarande finns kvar. Jag försökte beskriva skeendet i denna sångtext.

Jag kom på texten på en tunnelbaneresa, den bara kom, och ögonen var faktiskt fulla av tårar när jag väl var klar med den.
----------------------------------------------------------------------------------------------

Marija går på vägen som leder in till byn,
hon skrattar och hon ler mot fåglarna i skyn.
Hon är på väg till grannbyn för att byta till sig lite bröd,
och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd.

Då möter hon en herre på en häst med yvig man,
han säger jag är solens son som tar vad jag vill ha,
och du är allt för vacker för att inte ha nån man:
Följ med mig ut på stäppen ska jag visa vad jag kan!

Hon svarar honom, nej, jag stannar hellre här.
Jag vill inte med till stäppen för jag vet vilka ni är.
På stäppen där bor folket som gudinnan måste glömt,
att följa nån till stäppen om det har jag aldrig drömt.

Han drar henne till marken, han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudinnans skull hålla opp.
Men ryttarn bara väser att ”gudinnan, hon är död”.
Så hon tar hans dolk och stöter till och ryttaren är död...

Men det var bara början – och ryttarna blev fler.
Och skräcken runt vår hemby förtätas mer och mer.
Så kom den hemska dagen, när hela våran grupp
fick fly från det inferno där vår hembygd brändes upp.

Marija hon blev dödad av en stridsyxa en dag,
men ryttarna från stäppen – regerar än idag!
Ja, herrarna blev hjältar och Gamla Europa det blev glömt,
och vi som förstått hur allt gått till får veta att vi drömt.

Mardrömmen har varat nu i sex tusen år.
Så länge att ingen längre vågar vänta sig en vår.
Så många år av rädsla, så många år av sorg.
så många lik begravda under patriarkens borg.

Men djupt ner i själen hos en plågad mänsklighet
lever ännu minnet av en svunnen verklighet.
Och en dag ska dagen komma då mardrömmen har flytt,
då skräckens moln de skingrats och – gudinnan föds på nytt!