Outhärdlig hetta, ohyggliga stormar, ett sterilt landskap. Och - borde man kanske anta - också relativt mörkt. Molnen är så täta att de inte borde släppa in så oerhört mycket ljus. Och Venus har väl inga egna ljuskällor, om man bortser från vulkanutbrott. Eller?
Jo, det kanske det har, i alla fall.
Den 9 januari 1643 blev Giovanni Riccioli, jesuit och astronom, den förste som såg ett mystiskt ljussken på Venus mörka sida. Han blev inte den siste att göra det.
1714 iakttogs det på nytt av Wiliam Derham. Och sedan följde observationer 1723, 1759, 1793, 1795, 1806, 1822, 1842, 1862, 1863, 1865, 1866, 1871, 1876, 1878, 1883, 1886, och 1895.
Och, ja, sedan dess har det fortsatt.
Det kom efter ett tag av någon anledning att kallas "Askljus" (Ashen light). Och efter ett tag dök det upp teorier som skulle försöka förklara det.
En av de första - och definitivt den mest fantasifulla - fördes fram av Franz von Paula Gruithuisen i början av 1800-talet. Han hade noterat vad han trodde var intervallerna mellan iakttagelserna av Askljuset och måste nog ha missat en hel del observationer. Han kom fram till att om man utgår från den beräknade regentlängden för en eventuell kejsare på Venus torde Askljuset avspegla de enorma ljusspel som förekom vid kröningscermonier på Venus! Efter att tag gav han dock upp idén och föreslog istället att Askljuset uppkom när Venus skogar brändes ner för att lämna plats för jordbruk!
Av någon anledning kom alla efterföljande teorier att bli lite mer alldagliga, man frestas att säga mer tråkiga.
Till de som lagts fram hör bland annat den nära tıll hands liggande - att Askljuset avspeglar en ljuskälla utanför Venus, till exempel reflekterat solljus från jorden. Enkla matematiska beräkningar har dock visat att den teorin inte håller.
Annars har vi haft förslag om att Venus har en självlysande atmosfär, eller att Venus är täckt av hav som på något sätt lyser. En annan idé har fantastiskt nog varit att Venus är täckt av is!
Den tråkigaste av alla mer moderna teorier är förstås att det skulle vara någon form av synvilla, kanske orsakad av någon form av kontrasteffekt. Den verkar dessbättre vara övergiven. Observationerna är alltför många, och har också bekräftats av observationer från rymdsonder.
Det vanligaste hypotesen under det senaste århundradet har nog varit att det kan vara någon form av elektriskt fenomen. Man har föreslagit effekter av Venus magnetfält, men detta verkar vara alltför svagt för att kunna åstadkomma något sådant.
Norrskensliknande fenomen har också föreslagts.
Idag verkar dock den allra vanligaste teorin vara åskväder och blixtnedslag. Den har också fått stöd av studier av radiovågor från Venus. Det är ganska så fantasieggande. De åskväder som i så fall syns så pass bra till jorden måste vara av en mycket imponerade art!
På något sätt förstärks bilden av det "helvetiska" Venus av tanken på gigantiska åskväder. Det är kanske synd att det är så pass varmt på Venus att inga människor kommer att få tillfälle att se dessa fantasiska scenarior från Venus markyta!
Men plötsligt kom jag att tänka på de inlägg jag skrev om Lilit den 23 maj och den 19 juni detta år.
Den Lilit som verkar trivas i oländiga ökenlandskap där inga människor vågar sätta sin fot. Eller som Jesaja skrev:
"Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur,
och gastar ropa där till varandra;
ja, där kan Lilit få ro,
där kan hon finna en vilostad."
Några schakaler eller andra ökendjur finns nu knappast på Venus, men vem vet om det inte finns gastar? Jag får i alla fall känslan av att Lilit kanske skulle trivas på det heta, vindpinade Venus, med dess fantastiska åskväder.
Om hon nu existerar. Förstås.
Rekommenderad läsning
Garry E Hunt och Patrick Moore, The Planet Venus, London 1982
Engelska Wikipedia: Ashen Light
Molnstrukturen på Venus. Bild från Pioneer tagen i ultraviolett 1979.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar