"The devil's right hand" och vapenlobbyn

Borde inte Sarah Palin, och den till stor del högerkristna vapenlobby som kombinerar en hejdlös entusiasm för dödliga handeldvapen med retorik om "kristna värden", ta och lyssna på countrylåten "The devil's right hand" ? För att kanske rentav ställa frågan vem de egentligen tjänar?

Fast lyssnat har de säkert redan gjort, förstås. Låten ligger även på "patriotiska" sidor och till och med på öppet högerextrema. Det är något jag inte förstår. Finns det undermeningar i texten som jag inte fattar?

Läst rakt upp och ner säger den att pistolen är djävulens högra hand, och att den leder folk i fördärvet. Och att huvudpersonen borde ha lyssnat på sin mammas varning för att någonsin skaffa en sådan.

Eller? Finns det ändå någon undertext jag missat? Vad går den i så fall ut på?
-------------------------------------------
TILLÄGG
"Tidlösa" har gjort lite research om ""The devil's right hand"".
Jag lyfter upp hans kommentar här: "Vad märkligt. Originalet verkar vara gjort av en viss Steve Earle, som står politiskt till vänster. Han tillhör fredsrörelsen! Det kan ju vara så pass enkelt, som att högerextremister faktiskt är dumma i huvudet...".

Det bekräftar min spontana känsla av att det var en sympatisk låt, som inte hade någon obehaglig undertext...

Nej till "fria" skolor och förskolor!

DN har uppmärksammat hur föräldrar tvingas sätta sitt barn i ett scientologiskt dagis. Det är naturligtvis helt vedervärdigt. Och jag hoppas artikeln sätter press på berörda myndigheter så att alternativ snabbt kan ordnas.

Naturligtvis bör inte heller andra sekter, som till exempel agaförespråkarna inom Livets Ord eller Maranata, få driva vare sig skolor eller förskolor.

Men själv anser jag inte att det räcker. Alla skolor och förskolor bör drivas av det allmänna. Samhället bör ta ett ansvar för att barnen ska få likvärdig omsorg och likvärdig utbildning.

På senare tid har det avslöjats hur kriminella intressen fått driva skolor. Och i ett känt fall till och med pedofiler och hallickar. Man kan förstås vara glada för att det där inte handlade om förskolor...

Från USA finns det nämligen från 80-talet en rad exempel på hur barn i många förskolor berättade om att de utsattes för olika typer av grova sexuellt sadistiska övergrepp. Även om backlashen snart lyckades få det till att dessa barns berättelser nästan alltid var "falska" (en ståndpunkt som inte delades av de utsatta barnen eller deras föräldrar!) kvarstår det faktum att alla de förskolor det handlade om i dessa fall (med ett enda undantag - ett arméägt daghem!) var privata. Mer eller mindre slutna förskolor där samhällets inflytande i praktiken var obefintligt.

Visst behövs det en mångfald idéer inom både barnomsorg och utbildning. Men den kan mycket väl uppnås med en offentlig sektor som är öppen för olika idéer, olika pedagogiker...

Barnomsorg och utbildning är för viktig för att lämnas över till religiösa sekter och privata företag!

"Juilan Assange - världens kärleksaffär"

Den som inte såg SVT:s dokumentär om Assangeaffären kan gärna göra det! Den är ovanligt nyanserad för att vara en SVT-dokumentär! Den kan ses till 9 maj.

"Pedofiler och PAS-anhängare firar den 25 april"

Som så ofta ett informativt och väsentligt inlägg hos Suspicio. Frågan är förstås om det är en slump att öppna pedofilförsvarare och ack så "respektabla" PAS-anhängare (bland annat en känd "expert" på "falska" och "påstått återfunna" minnen...) firar samma dag...
Eller är det alltför "konspirationsteoretiskt" att ställa sådana frågor?

När jag valde flickcykel i elvaårsåldern

När jag var 11 år skulle jag och min bror få varsin cykel. Meningen var att de skulle användas på sommaren. På landet, inte i stan.

Det var spännande. Men det var en sak som fyllde mig med obehagskänslor. Jag visste att pojk- och herrcyklar hade en obehaglig stång som man lätt kunde klämma sig på. Dessutom var det en av kroppens mer känsliga delar som riskerade att komma i kläm.

Ångesten växte, tills jag slutligen ställde ett ultimatum. Jag skulle ha en flickcykel, annars fick det vara.

Det fungerade.. Jag fick en flickcykel. Det var en stor lättnad.

Det innebar inte att det var helt oproblematiskt ändå. I början var jag rädd för att stanna, av någon märklig anledning. Så istället för att stanna på det vanliga sättet greps jag av panik och lät cykeln falla till marken. Det var knappast mindre farligt i så fall.

Men jag lärde mig efter någon vecka.

Men än idag förstår jag inte vad stången på herrcyklar ska vara bra till. Mer än till att klämma sig på.

För den som inte redan hört det...

Sektledaren Sathya Sai Baba är död. En gång omåttligt populär i ganska så breda nyandliga kretsar förlorade han mycket av sitt stöd när ett stort antal barn och ungdomar 1999 började berätta om systematiska sexuella övergrepp. Men i Indien var hans anhängare fortfarande många.

Sai Baba hävdade att han faktiskt var Gud, allsmäktig och allvetande. Men han fick ju helt fel när han hävdade att han skulle leva tills han blev 96 år.

Själv har jag nog alltid tyckt att hans "lära" var banal och platt. Och, fördomsfullt nog, att hans ansiktsuttryck hade en sak gemensamt med Richard Nixons. Alltså att det såg så lurigt och rävaktigt ut att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja köpa en begagnad bil av honom...

"Julian Assange – ett litet äckel utan principer"

Kan inte låta bli att länka till Jan Guillous krönika med ovanstående (aningen provokativa...) titel idag,

Han har absolut en hel del poänger. Läs och begrunda! Men dessutom är kolumnen sensationell av ett annat skäl. På sätt och vis sågar han av en av de grenar han oftast brukar sitta på.

Lägg noga märke till vad Guillou faktiskt skriver:

"Att vi inte vet beror på Julian Assange själv, som vägrar att inställa sig för förhör i Sverige. Vilket, om han vore så oskyldig som han och hans anhängare hävdar, vore ett snabbt och enkelt sätt att få misstankarna avskrivna. De flesta som misstänks för sexualbrott i Sverige går faktiskt fria, beroende på rätt höga beviskrav.

I stället har Assange inlett en kampanj mot det svenska rättssystemet. Han jämför Sverige med Saudiarabien och menar att här döms oskyldiga män på löpande band eftersom vårt land järnhårt behärskas av feministerna.

...Också för den som likt jag själv under decennier ägnat sig åt att kritisera brister i det svenska rättssystemet framstår de juridiska resonemangen från Assange och hans krets som så befängda att de inte ens är värda att ta på allvar. Än mer pinsamt är att välkända radikala samhällskritiker som John Pilger, Michael Moore och Tariq Ali tycks backa upp den här kampanjen... Julian Assange riskerar på sin höjd ett bötesstraff, av anklagelserna att döma."

Det Guillou skriver i citatet ovan är mer än intressant. Det är oerhört fascinerande.

Han har med all säkerhet rätt i sakfrågan, det är bara en sak... Och det är att ett av hans favoritteman de senaste 20 åren är påståendet att det sitter ett betydande antal oskyldigt sexualbrottsdömda män i svenska fängelser.

Hur hänger det ihop? Det enda jag kan komma på just nu är att Jan Guillou utan att riktigt fatta vad han gör här avslöjar att han egentligen inte tar sin egen retorik om oskyldigt dömda på allvar...

Jag tycker inte alls om....

... påskhelgen. Då "firar" vi minnet av världshistoriens mest kända avrättning. Och en eventuell uppståndelse som jag inte riktigt tror på.

Suggestivt av Enya

En av de mest suggestiva sångerna av Enya tycker jag är Pax Deorum. Den fascinerar mig en hel del. I motsats till Enyas musik i övrigt tycker jag det dessutom finns en aningen kuslig underton i just den sången...

Jag tycker annars att Enyas musik inte endast är vacker, utan också mycket rofylld. När jag inte kan sova brukar jag spela en CD av Enya så sjunker jag in i en behaglig lugn känsla - och kan ibland somna.

Första sången jag hörde av Enya var Anywhere Is, som en musikvideo på TV4 1995 (Inte samma video som till denna länk!!) . Sedan dess har jag tyckt mycket om att lyssna på henne.

Creep, Lambretta och en störande granne

En av mina favoritlåtar är Creep med Lambretta. Jag hörde den på någon av musikkanalerna på TV i början av 00-talet, och det fick mig att köpa Lambrettas CD från 2001.

Åtminstone hälften av låtarna där hade samma tema som "Creep", dvs texter om hur roligt det är att bryta med pojkvännen, att hon inte gråter, inte saknar honom, vilken lättnad det är.

Tyckte det var ganska uppfriskande, som kontrast till alla låtar som handlar om att han är den enda för mig, mitt livs öde eller hur det nu kan låta.....

Den aggressiva stämningen i låten fick mig att ibland spela Creep på superhög volym i studentkorridoren när jag var ovanligt sur på min granne. Han brukade nämligen själv terrorisera mig med att spela SKA-musik på en outhärdlig volym. Jag tyckte textraden "I do believe that boy just have to go" på något sätt passade in i situationen....

Han flyttade också, efter mer än fem år. Strax innan jag gjorde det.

Manschauvinismen i Sacher-Masochs "Venus i päls"

Leopold von Sacher-Masoch (1836-1895) skulle förmodligen endast vara känd av några specialiserade litteraturvetare om han inte hade gett namn till ordet "masochism". Han brukar beskrivas som motsatsen till markis de Sade, en (anser jag definitivt) mycket obehaglig författare som gett namn till ordet "sadism".

Jag hörde talas om både Sacher-Masoch och de Sade, och de två sexuella inriktningar deras namn förknippades med, någon gång 1967, i slutet av tolvårsåldern. Både "sadism" och "masochism" beskrevs vanligtvis utifrån en manlig utgångspunkt. Tanken på manlig sadism fyllde mig med starkt obehag, men masochismen som fenomen fascinerade mig en del.

Inte för att jag kände någon outgrundlig lust att bli piskad, men tanken på en sexualitet som vände upp och ned på maktförhållanden och traditionella mönster, fick någon form av gensvar hos mig. Det var något i det som tilltalade mig.

Våren 1968 /eller kanske mer troligt våren 1969, anm. 2015/ råkade jag gå förbi en kiosk på Odengatan där de hade en pocketupplaga av Sacher-Masochs "Venus i päls" i skyltfönstret. Jag stannade och såg på prislappen att jag hade råd att köpa den. Jag stod och vacklade, men kom fram till att jag inte vågade gå fram. Jag antog att expediten skulle säga att det inte var något för barn.

För några dagar sedan upptäckte jag att den fanns på huvudbiblioteket vid Odenplan (i en upplaga från 2007 från Vertigo förlag). Jag tänkte att jag nu kanske skulle göra det jag inte vågade som trettonåring.

Så idag har jag läst den. Det är en märklig känsla, eller rättare sagt en rad olika märkliga känslor. Men framförallt känner jag mig ledsen.

Varför jag gör det kommer jag att ta upp senare. Men först något om handlingen.

Boken har två berättarjag. Det första är en man som så vitt jag kan se aldrig nämns vid namn, det andra är en man vid namn Severin. Den första mannen träffar Severin, som låter honom läsa en berättelse om sin relation med en kvinna vid namn Wanda.

Severin vill uppenbarligen bli dominerad av en kvinna, och han närmast tvingar Wanda att spela den rollen. Det vill Wanda egentligen inte alls. Så egentligen är det Severin som dominerar Wanda. De reser ut i världen och spelar ett egendomligt spel. Egentligen är det Severin som bestämmer, i alla fall till en början.

Men sedan träffar Wanda sitt verkliga (!) mansideal, i form av en muskulös, stark och dominerande grekisk man. Då inträffar slutligen något som helt vänder upp och ned på och krossar låtsasmasochismen. Wanda lurar Severin i en fälla där han slutligen piskas och misshandlas av hennes nya älskare. Det var inte riktigt vad Severin hade hoppats på. Han reser hem.

Men nu kommer så sensmoralen. Severin säger själv att hans relation med Wanda varit en "kur", som visserligen var "grym", men som gjort honom "frisk" (s. 150). Vad innebär nu att bli "frisk" i detta sammanhang?

Svaret får man faktiskt redan innan Severins berättelse börjar. För där framgår att han numera lever med en tjänstekvinna som han tyranniserar, hotar fysiskt, och förnedrar (s. 12-13). Relationen med Wanda, som ju ändå var på låtsas, är här vänd upp och ner - på riktigt. Severin utvecklar här ett brutalt hemmafilosofiskt resonemang om att mannen bara har "att välja mellan att vara kvinnans tyrann eller att vara hennes slav" (s.13).

Och det är för honom uppenbart att det "friska" alternativet är att mannen ska vara tyrannen. För "när han ger efter, har han snart nacken under oket" (samma sida).

Hemmafilosofin fortsätter på bokens sista sida där han önskar att det var han som hade piskat Wanda, och inte tvärtom. Och det framgår att det är just det han regelbundet gör med sin tjänstekvinna.

Cirkeln är sluten. De två motsatserna de Sade och Sacher-Masoch visar sig till syvende och sist inte vara några motsatser. I Sacher-Masochs sensmoral i "Venus i päls" hyllas den manliga sadismen, som det enda alternativet till manlig förnedring.

Missförstå mig rätt. Jag anser förstås inte alls att kvinnor generellt bör behandla män på det sätt som Severin tvingar Wanda att behandla honom (och som han själv behandlar kvinnor i bokens slut!) . Det skulle vara en milt sagt obehaglig värld. Men jag reagerar ändå på att den författare vars grundteman brukar beskrivas som "motsatsen" till manlig sadism ändå visar vara sig ännu en variant av den.

Men varför reagerar jag så starkt känslomässigt? Varför blir jag så ledsen?

När jag var tretton-fjorton år hade jag väl någon sorts naiv bild av att de Sade tyckte att män skulle dominera över kvinnor och Sacher-Masoch tyckte att kvinnor skulle dominera över män... ungefär. Och eftersom jag känslomässigt, om än inte rent intellektuellt, sympatiserade med den sistnämnda åsikten, blev han lite av en "good guy" i min fantasivärld.

Det var den bilden, som jag i och för sig inte medvetet haft de senaste årtiondena eller så, som slutligen krossades när jag läste boken. Därav sorgen. En 43 år gammal illusion som krossades....

Jag tänker på när jag stod vid kiosken den där dagen. Jag tycker nog att det var bra att jag inte köpte boken då. Jag inser att jag skulle ha blivit väldigt ledsen om jag hade läst den.

Men istället blir jag ledsen nu.

På något sätt är det som om mitt trettonårsjag vaknade upp när jag läste boken. På något märkligt sätt är det som om den ledsenhet som med oundviklighet skulle ha kommit då istället kommer nu - som om det bara gått några timmar sedan jag stod där.

Sitter och skriver med tårar i ögonen. Det är nog bäst att sluta nu.
----------------------------
TILLÄGG
Upptäcker plötsligt att Sacher-Masoch på sista sidan har en mening, lite av en brasklapp, som jag konstigt nog missade.

Efter att Severin upprepat sitt mantra om att kvinnan är mannens "fiende, och endast kan vara hans slavinna eller härskarinna , men aldrig hans kamrat" kommer så oväntat denna mening: "Det kan hon först bli när hon är jämställd med honom i sina rättigheter och är hans like ifråga om bildning och arbete".

Det mildrar ju lite grann sensmoralens råhet, och sticker ut från boken i övrigt.

Å andra sidan kan man faktiskt hitta liknande uttalanden för jämställdhet även hos markis de Sade (!) så det säger i sig inte SÅ mycket.

50 år sedan Gagarins rymdfärd

Idag är det 50 år sedan Jurij Gagarin blev den första människan i rymden.

Jag minns dagen. Det är den första världshändelse jag medvetet minns.

Jag gick i något som kallades lekskola. Vad den motsvarande termen är idag vet jag faktiskt inte. Vi hade en fröken som var lite egen. Jag gillade inte henne så väldigt mycket, men den här dagen gjorde hon något som jag gillade.

Hon köpte flera morgontidningar och sedan fick vi klippa och klistra bilder från artiklarna om rymdfärden. Jag var helt entusiastisk. Rymdfarare kunde man läsa om i serierna "Willy på äventyr" och "Tom Trick" i Allers respektive Hemmets Veckotidning. Men nu var det alltså verkligt,

Jag trodde att det fanns människor på andra planeter och nu skulle vi kanske snart få träffa dem!

Sedan gick jag hem. Där träffade jag min mor. Jag frågade om hon hade hört den stora nyheten. "Vilken nyhet?" svarade hon. Jag undrade om hon verkligen inte visste. Jag tog ett papper och en penna och bokstaverade
R-A-K-E-T.

"Vad skriver du, skriver du racket?" svarade hon. Nej, jag skriver ju "raket" svarade jag lite upprörd.

Nu visste hon naturligtvis egentligen vad som hänt. Men jag tror inte att hon var lika entusiastisk som jag över att Sovjet skickat upp en människa i rymden. Dels gillade hon inte Sovjet, dels var hon möjligen inte speciellt intresserad av rymdfart.

På lekskolan började jag sedan rita raketer vareviga dag. Ända till dess vår fröken började tycka att det inte var lämpligt att jag alltid ritade raketer. Så hon förbjöd mig att göra det och tyckte jag borde ägna mig åt mer normala barnteckningar...

Universum en kvantfluktuation?

Eric J Lerner klagar i "The Big Bang never happened" på att de kosmologiska teorierna idag inte bygger på de materlella fakta vi kan iaktta. De bygger på matematiska modeller, och vilda spekulationer baserade på dem. Fenomen som aldrig någonsin har iakttagits - som "mörk materia" och "inflation" (och jag skulle vilja tillägga "mörk energi"!) - postuleras för att de matematiska modellerna ska hänga ihop.

De som läser en av de centrala kosmologerna idag - Alex Vilenkin - blir nog benägna att hålla med.

Hans "Many worlds in one" (Hill and Wang 2006) är en fascinerande bok. Lägg märke till att Vilenkin tillhör den etablerade kosmologin - medan Lerner ses som en ganska irrelevant kättare. Inte tvärtom, som jag skulle ha trott om jag bara hade läst böckerna rakt av.

Vilenkin säger i princip följande (om jag nu inte missuppfattat något helt fundamentalt…):

Det finns ett oerhört stort antal universum som var och ett är oändligt stora. Men de är bara oändliga inifrån - om man såg dem utifrån skulle de var och en se ut som svarta hål, med en begränsad radie. Alla dessa universum expanderar. Alla kommer att dö i sinom tid. Men det kommer hela tiden att uppkomma nya.

Detta stora "multiversum" kommer alltså aldrig att ta slut. Men det har en början, vilket han anser är matematiskt bevisat. Det skapades en gång från ingenting. Från detta ingenting uppkom det första universum.

Men hur uppkom nu detta - i tidens börja? Det uppkom alltså från ett tillstånd där det vara sig fanns tid eller rum. Enligt Vilenkin skapades det genom en "kvantfluktuation". En "kvantfluktuation" är en term som annars används för att beskriva fenomen i den subatomära världen, där elementarpartiklar ser ut att plötsligt uppkomma, för att sedan försvinna en miljondels sekund senare.

Det är samma mekanism han anser verkade när universum skapades. Att använda fenomen från den subatomära världen för att förklara universums uppkomst är numera vanligt bland kosmologer, Men analogin är kanske inte helt självklar. Den påminner mig förresten lite om ockultisternas försäkran om att mikrokosmos och makrokosmos avspeglar varandra.

Men det finns något som är än konstigare. De kvantfluktuationer som idag kan iakttas (eller som vi tror kan iakttas) sker i en tillvaro där det både finns materia, tid och rum. Men den här kvantfluktuationen skulle ha skett i ett tillstånd utan vare sig materia, tid eller rum.

Vilenkin är medveten om paradoxen att detta ursprungliga kvantsprång skulle ha styrts av de lagar som vi kan se i detta universum. Hur förklarar han det? Han skriver följande:

"It follows that the laws should be 'there' even prior to the universe itself. Does this mean that the laws are not mere descriptions of reality and can have an indepedent existence of their own? In the absence of space, time and matter, what tablets could they be written on? The laws are expressed in the forms of mathematical equations. If the medium of mathematic is the mind, does that mean that mind should predate the universe? " (s. 205).

Vad svarar han på detta? Ingenting. För de tre meningar som följer är de sista meningarna i boken.

"This takes us far into the unknown, all the way in the abyss of great mystery. It is hard to imagine how we can ever get post this point. But as before, this may just reflect the limits of our imagination" (samma sida).

Ett medvetande bortom tid och rum (men han skriver ologiskt nog inte bortom utan "prior" - före!) som skapat allt som finns är religionshistoriskt sett inget annat än en skapargud. Man kan förstå varför Vatikanen redan 1951 var så entusastisk inför Big Bang-teorin. De kunde nog räkna ut var detta teoretiska äventyr skulle sluta - bättre än kosmologerna!

VoF - en del av papparättsrörelsen?

Vetenskap och folkbildning (VoF) har haft årsmöte den 2 april men trots hård kritik på deras eget forum är anmärkningsvärt nog den milt sagt tvivelaktiga vittnespsykologen Lena Hellblom Sjögren kvar på deras kontaktlista som påstådd "expert" på "påstått återvunna minnen".

Hon är inte bara en ovanligt extrem falska minnes-teoretiker utan också kanske Sveriges ledande förespråkare för teorin om PAS ("Parental alienation syndrome"), en pseudodiagnos vars kanske främsta funktion är att bortförklara barns berättelser om övergrepp och tvinga dem att umgås med de som de är mest rädda för.

Kommentarer överflödiga.

"The Big Bang Never Happened"

Ovanstående är inte ett påstående från min sida utan en boktitel. Jag har just (ganska slarvigt, det medges) läst igenom Eric J. Lerners Big Bang-kritiska bok med denna titel från 1991.

Den är intressant. Lerner är förankrad i Hannes Alfvéns s.k. plasmakosmologi, som än idag försvaras av en liten minoritet av fysiker. Trots detta är han inte en dogmatisk försvarare av Alfvéns teori om Big Bang - en lokal explosion orsakad av en kollision mellan materia och antimateria. Lerner tar upp den som en alternativ teori, men tar också upp andra alternativ, exempelvis att rödförskjutningen kanske inte avspeglar en expansion alls, utan möjligen avspeglar någon form av "utmattning" av ljus som färdas långa sträckor.

Tyvärr (!) verkar det som om senare rön har vederlagt många av Lerners argument. Jag skriver "tyvärr" för ingen skulle bli gladare än jag om Big Bang-teorin effektivt skulle kunna vederläggas. Jag ogillar den nämligen på ganska så känslomässiga grunder...

Jag noterar dock att hans avståndstagande från Einsteins klaustrofobiska modell av ett universum som är "krökt i sig själv" numera verkar ha stöd i forskningsrön. Här har, uppenbarligen, det "sunda förnuft", som aldrig kunnat förlika sig med en modell av ett universum krökt in i ett fyrdimensionellt rum segrat...

Lerner står nog starkare på det filosofiska planet än på det rent konkreta. Hans världsbild är nog, fast han aldrig öppet erkänner det, grundad i Engels och den dialektiska materialismen. Materien är rörelse i oändlighet... och därför är det meningslöst att tala om ett "början" eller ett "slut" vare sig i tid eller rum.

Om man ser lite på dagens kosmologiska debatt verkar sådana åsikter vinna gehör, även om det sker på ett indirekt sätt. Eftersom det i sig krökta universum allmänt har övergivits öppnas på nytt dörrarna till oändligheten - på olika sätt. Och numera får man ofta se spekulationer om "multiversum" - alltså att vårt universum inte är det enda - att det funnits universum före oss och att det också finns andra universum "bredvid" (hur det nu kan tolkas!) vårt.

Men vad är egentligen den teoretiska (eller terminologiska!) skillnaden mellan att tala om flera olika universum eller att se dessa som olika lokala enheter i ett enda, allomfattande och oändligt universum?

Lerner och Alfvén kan ju mycket väl godta att det finns en expansion i den del av universum vi kan iaktta - men, som de påpekar, hur vet vi vad som finns utanför detta? Eller före detta?

Idag förs det till och med ofta fram teorier om såväl kollisioner mellan olika universum som att man i den kosmiska bakgrundsstrålningen kan finna tecken på existensen av ett tidigare universum - före "Big Bang"!

(Men förresten. Om universum endast vore ett resultat av en "kvantfluktuation" (en populär teori hos mera extrema Big Bang-förespråkare idag!) - hur förklarar man då de komplexa naturlagar som verkar ha funnits inbyggda som ett program i strukturen redan från början. Hur kan en enda kvantfluktuation i ett tidlöst tomrum (!) leda till så, jag höll på att säga, genomtänkta (!) resultat?)

Lerner har också en hel del intressanta diskussioner om de ideologiska, sociala, och ekonomiska bakgrunderna till olika kosmologiska teorier.

På VoF:s forum (som jag aldrig helt kan slita mig ifrån) fördes nyligen en diskussion där många verkade tro att Big Bang-teorin stod i motsättning till kristendomen och att när påven uttlalade sitt stöd för den var det någon form av omvändelse under galgen. Men, som Lerner visar, passar i själva verket Big Bang-teorin den kristna idén om skapelse från intet som hand i handske.

Och jag skulle nog vilja tillägga att ett dialektiskt materialistiskt synsätt a la Lerner i så fall har större likheter med indiska (hinduiska, buddhistiska, jainistiska) kosmologier.

Som jag själv förstås finner mer sympatiska.

En dispyt om pyramider i småskolan

Jag skrev tidigare om Klastorpsskolan, där jag gick i första och andra klass, efter en termin i Gubbängsskolan. . Nu håller jag på att läsa om det gamla Egypten och drar mig till minnes en irriterande dispyt jag hade med vår klassföreståndare om de egyptiska pyramiderna.

Vår klassföreståndare hette alltså Kally Holmström. Hon hade en tendens att bli irriterad på mig. Mycket ofta. Det var ganska ömsesidigt.

En dag berättade hon om hur Israels barn var med och byggde pyramiderna när de var slavar i Egypten. Jag kunde inte låta bli att säga emot.

Jag hade nämligen läst en hel del om Egypten. Det hade börjat med att jag läste Bibeln och sedan hade jag gått över till att läsa historieböcker om samma tidsperiod. Jag hade beställt en massa tjocka böcker från vuxenbibliotek.

Och där framgick det klart att pyramiderna byggdes mer än tusen år innan det ansågs att "Israels barn" var i Egypten. Dessutom stod det förresten inte ett ord i Bibeln om några pyramidbyggen.

Så det var vad jag sade. Hon blev väldigt irriterad. Hon förklarade att jag hade fel, de byggde VISST pyramiderna. Jag insisterade och ville inte alls ge med mig.

En flicka i klassen försökte medla och sa nånting i stil med "men de byggde kanske de FLESTA pyramiderna". Jag bara suckade.

Vad jag däremot aldrig gjorde var att bevisa att jag hade rätt. Jag skulle lätt ha kunnat göra det. Jag skulle ju ha kunnat ta med mig någon av de tjocka böcker jag hade hemma och visa på årtalen, så skulle Kally Holmström blivit ganska så ställd.

Men det vågade jag inte. Jag kände nog på mig att hennes irritation på mig i så fall skulle stiga till oanade höjder.

"Taken" på TV4: underlig spelfilm om trafficking

På TV4 visades nyss filmen "Taken" från 2008. Det var en historia om en f.d.toppagent i CIA som får sin dotter kidnappad av en albansk trafficking-liga. Han tar upp kampen mot ligan och efter en massa action lyckas han till sist (ensam) inte endast att befria sin dotter utan också krossa hela ligan.

Det går i princip till så att han dödar ligamedlemmarna en efter en - han har en förmåga att slåss som skulle göra Fantomen och Batman gröna av avund!

Det är på sätt och vis bra även med dåliga och orealistiska spelfilmer som uppmärksammar trafficking. Om de på något sätt visar upp det som den grymma och vidriga verksamhet det är.

Men det som stör mig mest är nog ändå inte det orealistiska och machobetonade i handlingen. Det som framförallt stör mig är att det förstås aldrig på något sätt framkommer att omfattningen av den östeuropeiska sexhandeln till stor del är resultatet av att just CIA och dess uppdragsgivare lyckades med sin målsättning - att återupprätta kapitalism och marknadsekonomi i Östeuropa.

Kapitalismens återupprättade i öst ledde till uppkomsten av ett rått gangstervälde - och trafficking. Att så skulle ske behövde man inte vara något geni för att kunna räkna ut.

CIA:s globala verksamhet missgynnar inte på något sätt trafficking och sexhandel. Tvärtom.

Filmen var ju spännande och välgjord, men ju mer jag såg den ju mer illa berörd blev jag. Det enda positiva med att jag såg den var nog att jag fick en anledning att blogga om saken...

Gudinnetro: på förekommen anledning

Om jag kan kalla mig "gudinnetroende" när jag känner mig optimistisk (när jag inte känner mig det tror jag väl snarare på Murphys lag) beror det inte på att jag har läst gamla myter om "gudinnor" och kommit fram till att jag tror på dem i en bokstavlig mening ...

Det beror i korthet på att jag finner det kvinnliga vara en bättre metafor för det gudomliga än det manliga.

En uppfattning som verkar ha varit ganska vanlig i förhistorisk tid.

Claude Lévi-Strauss och "utbytet av kvinnor"

Socialantropologen Claude Lévi-Strauss hyllades över hela världen när han fyllde 100, men nästan ingen tog upp hans extremt kvinnofientliga teorier.

Den 20 november 2008 fyllde socialantropologen Claude Lévi-Strauss 100 år och hyllades över hela världen. Han framställdes som en banbrytare, som en stor teoretiker och fältarbetare. I själva verket representerade han en viktig del av den borgerliga motreaktionen mot de landvinningar och insikter etnologer och etnografer fick under 1800-talet.

När etnografi och etnologi utvecklades under 1800-talet och sammanställde material från "primitiva" kulturer från hela världen blev det en utmaning mot både den borgerliga och patriarkala världsbilden. Etnologer, missionärer och andra fältforskare hade stött på kulturer som var för oss ganska så annorlunda, och gav nya perspektiv.

Dels skiljde sig ofta många av dessa samhällen från kapitalismen och tidigare klassamhällen på ett avgörande sätt. De var materiellt jämlika, och ingen härskande grupp levde gott på andra. Det gällde praktiskt taget alla jägar- och samlarsamhällen och många jordbrukssamhällen.

En annan upptäckt var att kvinnorna ofta hade en starkare ställning i dessa "primitiva" samhällen än de hade i vår kultur. Ja, i många av dem räknades släktskapet på moderns och inte faderns sida (matrilineärt släktskap) och i en del av dessa flyttade mannen regelbundet hem till kvinnan vid äktenskapet (matrilokal bosättning).

De tidiga etnograferna som exempelvis Edward Burnett Tylor, Lewis Henry Morgan, Edwin Sidney Hartland, och James George Frazer gjorde försök att sätta in dessa rapporter i ett större sammanhang. Man försökte bygga upp teorier om social, politisk och religiös "utveckling". Friedrich Engels tog upp temat i sitt klassiska arbete "Familjens, privategendomens och statens ursprung".

Den vanligaste synen låg i linje med den som Engels förde fram. Jämlika samhällen var äldre än ojämlika, och matrilineära äldre än patrilineära. Klassamhället och kvinnoförtrycket var inte det ursprungliga tillståndet.

Denna syn understöddes av en rad fakta. Så till exempel visade det sig att medan många övergångar från matrilineärt till patrilineärt släktskap hade iakttagits under historien hade motsatsen aldrig bevittnats.

Under början av 1900-talet utvecklades en motreaktion mot detta evolutionära perspektiv. Antropologskolan runt Franz Boas i USA förnekade att det var möjligt att rekonstruera evolutionära utvecklingslinjer. Istället tog man sin utgångspunkt i konkreta "partikulära" historiska sekvenser och menade att längre än så kunde etnologerna inte gå. De brukade kallas "historiska partikularister". De fick ett enormt genomslag.

Mindre inflytande fick extremt diffusionistiska skolor som menade att nästan alla kulturdrag vi känner till hade spridits från exempelvis Egypten eller Mesopotamien.

Nästa steg var att förneka historien överhuvudtaget, Den funktionalistiska skolan (med Malinowski och Radcliffe-Brown som förgrundsfigurer) menade att det var meningslöst att rekonstruera ens lokala historiska sekvenser. Istället skulle man koncentrera sig på den sociala funktionen i de olika kulturerna. Vad som verkade vara rester av tidigare samhällsförhållanden eller religioner kunde i själva verket förklaras av den funktion det hade i det nuvarande samhället. Det ledde till en mycket statisk syn på samhället, där förändringar helt ignorerades.

Det gemensamma för alla dessa skolor var att de såg mansdominansen som universell, och att de ofta också förkastade tanken på att det skulle ha funnits materiellt jämlika samhällen

Så ungefär såg läget ut när Claude Lévi-Strauss och hans strukturalistiska skola gjorde entré. Lévi-Strauss ignorerade inte endast historien, han ignorerade i princip samhället som helhet. Det motiverade han (med en fashionabel hänvisning till marxismen) med att han försökte skapa en antropologi för överbyggnaden, och alltså medvetet ignorerade den ekonomiska och sociala basen. Han koncentrerade sig på vad han trodde var universella drag i det mänskliga tänkandet, som kunde förklara myter, religioner, sociala samspel, och släktskapssystem.

Det ledde bland annat till oerhört spekulativa idéer om orsaken till myter och sagor. Grunden var en teori om att tänkandet alltid bygger på binära oppositioner. Det hade vissa likheter med Hegels dialektik med den skillnaden att det var en dialektik utan förändringar. En statisk pseudodialektik, där allting kan ses som eviga teser och antiteser – i tänkandet. Resultatet blev för det mesta obegripligt, och Lévi-Strauss tog praktiskt taget alltid avstånd från alla sina anhängare som han menade hade missförstått honom. Den troliga förklaringen till detta var att det helt enkelt inte var möjligt att förstå hans system, eftersom hela grunden var obegriplig.

Men i ett avseende var han helt begriplig. Han menade att all mänsklig kultur byggde på "utbytet av kvinnor". Han utvecklade denna grundtes i sin mest kända bok, "Släktskapets elementära strukturer" från 1949.

Basen för teorin var denna. För att kulturen skulle kunna uppstå måste grupper av män börja utbyta kvinnor mellan sig. Detta skedde genom upprättandet av incesttabut. Det innebar enligt Lévi-Strauss att männen, istället för att behålla gruppens kvinnor för sig själva, gav bort dem till andra män. Anledningen till detta var de "djupa polygama tendenser, som existerar hos alla män" (Lévi-Strauss 1969:37) Detta gjorde att de tillgängliga kvinnorna alltid var för få. Dessutom var "de mest åtråvärda kvinnorna alltid i minoritet" (1969:38). Genom att kvinnorna byttes ut med andra grupper blev de tillgängliga kvinnorna flera.

Det mänskliga samhället är alltid enligt Lévi-Strauss "i första hand ett maskulint samhälle". (Lévi-Strauss, citerad i Leacock 1981:232). Nu var det inte endast kvinnor som utbyttes mellan männen, men eftersom kvinnorna var "de mest värdefulla ägodelarna" (1969:62) blev utbytet av kvinnor det fundamentala i alla mänskliga samhällen.

Det ska nu inte förnekas att det finns patriarkala, patrilineära och patrilokala samhällen där äktenskap och släktskapssystem delvis kan beskrivas på det sätt som Lévi-Strauss gör. Men han är ändå antropolog, och hade kännedom om många samhällen där hans schema helt enkelt inte passade in på något sätt. Hur förhöll han sig till dem? Samhälles som var matrilineära och matrilokala, där de facto det i så fall var männen som "byttes ut" mellan olika modersklaner verkar han helt enkelt ignorerat . Han skriver: "utbytet som konstituerar äktenskapet etableras inte mellan en man och en kvinna... utan mellan två grupper av män, och kvinnan är endast ett av objekten i detta utbyte". (1969: 115.) Och han hävdar alltså att detta är generellt för alla kulturer!

Man kan jämföra Lévi-Strauss med jesuitpatern Lafitau som på sjuttonhundratalet skrev om kvinnornas ställning bland de matrilineära och matrilokala irokeserna.

"All verklig auktoritet finns hos dem. Landet, fälten och dess skörd tillhör dem. De är själen bakom /de styrande/ råden, de medlar i fred och krig. De bestämmer över den gemensamma egendomen" (citerat från Leacock 1981: 239)

Det är svårt att tänka sig att dessa kvinnor skulle låta sig passivt utväxlas mellan "grupper av män". Så var heller inte fallet. Som i alla matrilineära-matrilokala system var det mannen som tvingades flytta till kvinnans klan vid äktenskapet. Han fick aldrig bli medlem i kvinnans släktskapsgrupp, men mannens och kvinnans gemensamma barn blev för alltid en del av moderns klan. Vid skilsmässa fick mannen flytta ifrån kvinnan, och hon behöll barnen.

Och skilsmässa var mycket enkelt att få. Om en kvinna ville skilja sig från sin man behövde hon i princip bara sätta ut mannens mockasiner utanför huset. Sedan var han tvungen att ta sitt pick och pack och gå.

Nu kan någon invända att irokeserna var ett extremt undantag. Kanske i några avseenden, men inte i detta. I alla matrilineära-matrilokala system rådde samma regler. I Nordamerika kan exempelvis nämnas Hopi- och Zuniindianerna, där systemet såg ut i princip på samma sätt.

Men även i de matrilineära system som hade patrilokal bosättning är det absurt att applicera Lévi-Strauss schema. Visserligen skulle kvinnan där flytta till mannen, och inte tvärtom, men skilsmässa var praktiskt alltid lätt att få utan krångel, och när kvinnan skilde sig flyttade hon tillbaka till sin klan – med barnen, som för alltid tillhörde denna.

I många jägar-samlarsamhällen saknas matrilineärt släktskap, men där är ofta släktskapssystemen ganska diffusa, och skilsmässa en självklar rättighet, och de flesta giftermål varar endast kortare perioder. Det ter sig orimligt att vare sig män eller kvinnor där uppfattar det som att kvinnor "byts ut" mellan grupper av män.

Claude Lévi-Strauss´ teorier säger nog mer om hans obehagliga privata önskefantasier än om "primitiva" folks släktskapssystem. Men att de har blivit så populära, trots att deras empiriska grunder är i det närmaste icke-existerande, och gång på gång har demolerats av elaka kritiker, säger något inte bara om Lévi-Strauss. Det säger en del om samhällets patriarkat, där Lévi-Strauss´ fantasier upphöjts till en manschauvinistisk akademisk önskedröm.

Rekommenderad litteratur och referens: Eleanor Burke Leacock, Myths of Male Dominance, 1981

Referens: Claude Lévi-Strauss: The Elementary Structures of Kinship, Boston 1969 (1949)

Erik Rodenborg december 2008

/Inlagd från min hemsida. Också publicerad i Socialistens pamflett "Marxism, feminism, eller mittemellan?" från 2011./

Vapenembargot mot Libyen

Å ena sidan försöker västmakterna ge intrycket av att man "stöder" upproret mot Khadaffi, å andra sidan har man infört ett vapenembargo som riktar sig lika mycket mot båda sidor. Eftersom Khadaffi är beväpnad till tänderna och rebellerna nästan endast har handeldvapen är ju detta ett de facto STÖD till Khadaffi. Det börjar alltmer likna Bosnien.

Man vill alltså kontrollera situationen genom sitt luftherravälde men vill inte att oppositionen segrar av egen kraft.