torsdag 3 februari 2011

"Gagarin - den första människan i rymden"

Ovanstående är titeln på en liten bok som Bonniers förlag gav ut 1961. Författarna var Wilfred Burchett och Anthony Purdy.

Vem Purdy var har jag ingen aning om, men Wilfred Burchett var en australisk journalist med kommunistiska sympatier. Han blev senare känd genom sina artiklar och böcker om Vietnamkriget.

Gagarinboken är verkligen en nostalgitripp. Den har två teman - dels är det en form av hjältebiografi över Jurij Gagarin, dels är det en hyllning till den sovjetiska rymdforskningen. Jag blir nästan förvånad över att den gavs ut på Bonniers, och inte på SKP:s förlag Arbetarkultur.

Men den hyllar faktiskt inte bara den sovjetiska rymdforskningen utan framhåller även, i rysk nationalistisk anda, att ryska forskare var långt framme på området redan innan revolutionen 1917. Och den avvisar bestämt åsikten att tyska vetenskapsmän skulle ha spelat någon väsentlig roll i det hela.

En medryckande teknikoptimism genomsyrar boken. Rymden ligger öppen för oss och det är det socialistiska Sovjetunionen som visar vägen... Jag rycks med ända tills jag plötsligt kommer på att både USA:s och Ryssland rymdprogram numera ligger i malpåse - och att ja, Sovjetunionen finns ju inte mer. Plötsligt känns det både mörkt och kallt.

Men om det bara handlade om de tekniska möjligheterna skulle vi nog varit på Mars idag. Men eftersom rymdforskningen i grunden mest var en biprodukt av det kalla kriget, och inte ett mål i sig för de berörda staterna, i synnerhet inte för USA, så ersattes yttre rymden som mål med mera militära sådana. Att uppnå förstaslagskapacitet var ju viktigare än att nå Mars...

Det roligaste med boken är nog dess sista del. Där inser man att åsikter som man förknippar med von Däniken och andra udda författare var vida spridda i den sovjetiska akademiska världen i början av 60-talet. Det var inte alls så att "Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK" höll sin döda hand över all forskning.

Nej på sina håll var det väldigt fantasifullt, man skulle kunna säga flummigt. Vi vår reda på att en professor Sjklovsky ansåg att marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, skapade av marsmänniskor (s. 152). En annan professor, en F. Zigel, gick ett steg längre och menade att eftersom de inte iakttogs av de bästa teleskopen vid studier av Mars 1862, men senare upptäcktes 1877, måste man anta att de byggdes av marsmänniskor mellan 1862 och 1877 (s. 162). Zigel lär för övrigt senare ha skapat ett av Sovjets första inofficiella UFO-sällskap, vilket ju inte är så förvånande.

En professor Gavril Tichel blev enligt boken känd för sin teori att det på Mars fans livsformer som levde utan syre (s.155).

Men mest fantasifullt av allt - vi för höra om en professor MM. Agrest som långt före Erich von Däniken hävdade att jorden flera gånger haft besök av rymdmänniskor och att förhistoriska monument, liksom bibliska berättelser, kan ses som belägg för detta (s. 180). Ja, vad ska man säga. Jag trodde jag visste en hel del om von Dänikens teorier man jag hade ingen aning om att de egentligen var "made in the USSR"...

Det är som sagt en nostalgitripp att läsa boken. Det tidiga 60-talet var präglat av en utvecklingsoptimism som är svår att greppa idag. Och i synnerhet Sovjetunionen var nästan besatt av en rymdfeber, som också är svår att förstå idag. Det avspeglade sig till och med i det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag, där klasskampen under tidigt 60-tal fick svår konkurrens av denna sovjetinspirerade rymdfeber.

Jag måste nog säga att jag saknar en hel del av den optimismen. Idag upplever nog många rymden som en massa grus och tomrum, som vi inte kommer att nå och som det inte heller är någon större mening med att nå.

Det är lite sorgligt.

9 kommentarer:

Tidlösa sa...

Kire, du är avslöjad som Moskvas man i Sverige. Du och den där Jan Guillou, KGB-agenter hela bunten. Ha ha ha.

OK, seriöst, MM. Agrest måste vara Matest Agrest. Jag har hört talas om honom tidigare. Även i det kommunistiska Tjeckoslovakien var dumheter av detta slag nämligen tillåtna.

Åtminstone Erich von Dänikens första bok finns även på slovakiska. Dessutom fanns det en tjeckisk motsvarighet till Däniken. Han hette Ludvik Soucek, var egentligen tandläkare (tror jag) men skrev science fiction och även två böcker med ett innehåll liknande Dänikens.

Till slut blev den tjeckoslovakiska vetenskapsakademin så upprörd, att den skrev en populärt hållen och vida spridd polemik mot både Däniken och Soucek. Den är faktiskt väldigt bra, men finns tyvärr endast på tjeckiska och slovakiska. Intressant nog hade akademin tagit kontakt med Däniken, och bett honom skriva en presentation av sina grundläggande åsikter, som alltså också finns publicerade i boken!

Måste vara den enda legala polemiken i kommunist-Tjeckoslovakien…. ???!!!

Jag tror förresten att både Gagarin, Sputnik och Laika fortfarande är avbildade på centralstationen i Bratislava, men jag har inte varit där på åratal, så jag vet inte riktigt…

Själv uppfattar jag numera framstegsoptimismen under 60-talet som direkt bisarr. Rena kvasi-religionen. Allelujah. Idag torde EAP vara den enda resten av denna kult av Vetenskapen och Framsteget. Vad skall vi förresten där ute och göra? Det finns inget att se där ändå…

Tidlösa sa...

Jag glömde lägga till att FRP hade sådana tendenser också. Hade vi fortsatt, hade vi väl publicerat bilder av Sputnik och fusionskraftsverk i Röd Gryning. Ha ha. Vilket inte riktigt hade gått ihop med våra hyllningar till Naxalbari-revolten... Fast om om litar till egna krafter, kanske man kan bygga en jäkligt effektiv satellit och skicka upp en helig ko i omloppsbana?

Jag minns ett informellt samtal mellan A och en LRP-rep, i vilket A nämnde fusion. LRP-aren blev lite förskräckt eller förbryllad, och nämnde Lyndon La Rouche...

Fast jag visste inte att du var en krypto-sputnik också, jag trodde snarast du skulle vara lite mer synmpatisk till de grönare delarna av det politiska spektrat?

;-)

Tidlösa sa...

Jag kom förresten på en sak... Juan Posadas hade ju en pro-sovjetisk politisk linje. Han lät nästan som Moskva-partierna, åtminstone på 1970-talet. (Ja, faktiskt! Jag har läst en del material från denna strömning.) Det väcker frågan om det där med UFO-n. Tänk om Posadas fick idén från *sovjetiska* källor? Det hade onekligen varit rätt så dråpligt...

Erik Rodenborg sa...

Tja, "den enda polemiken"? Efter Stalins död fanns en hel del vetenskaplig polemik, om än inte politisk, i öststaterna.

Vad vi ska göra i rymden? Våra chanser att klara diverse kosmiska katastrofer ökar på lång sikt om inte annat. Dvs. om vi inte lyckas förinta oss själva innan dess...

Dessutom har nyfikenhet ett egenvärde, tror jag.

Att inga människor kommer att landa på Mars innan jag dör ser jag personligen som mycket sorgligt. Månen är verkligen mest grus, men Mars är intressant på ett helt annat sätt!

Erik Rodenborg sa...

PS.
Och vari ligger egentligen motsättningen mellan vad du kallar "krypto-sputnik" och "grön"...

Erik Rodenborg sa...

Blavatskys babian skrev:
"Idag torde EAP vara den enda resten av denna kult av Vetenskapen och Framsteget. Vad skall vi förresten där ute och göra? Det finns inget att se där ändå…"

Jag tror kanske inte att Christer Fuglesang är medlem i EAP. I förordet till Ella Carlssons bok "Framåt Mars!" från 2006 skriver han:

"Jag föreställer mig att människosläktet sakta men säkert kommer att breda ut sig. Först till månen och Mars, sedan till andra planeter i vårt solsystem, och så småningom även till främmande stjärnor och dess planeter. Jag ser framför mig hur vi stiger ner på Mars om tjugofem år, hur självförsörjande kolonier finns där om hundra år, hur vi åker runt i hela solsystemet om ytterligare ett par hundra år och slutligen bygger stora rymdstäder som kan färdas till andra stjärnor".

Jag vill gärna hålla med. Man kan bara hoppas att inte klimatförändringar eller något annat hinner utrota oss först....

Tidlösa sa...

Oh no, another cornucopian.

Erik Rodenborg sa...

Och vad är "cornucopian"?

Erik Rodenborg sa...

OK, nu har jag hittat det på Wikipedia, men är inte helt säkert på att det är så relevant i sammanhanget.

Observera att åsikten i mitt citat ovan nog var den vanligaste under 60-talet, bland de som diskuterade frågan. Från vänster till höger.

Jag kan inte se att några avgörande nya fakta har tillkommit, som gör den helt inaktuell.

En fundamentalist som omvärderat Josua

Josuas bok är förmodligen den otäckaste boken i Bibeln. I den beskrivs hur Gud leder israeliterna i ett fälttåg med syftet att utrota den ka...