Äventyr på 54:ans buss

Det var i slutet av maj eller början av juni 1969. Jag var 14 år.

Jag hade väldigt lite fickpengar men en kväll hade jag tänkt att använda dem till ett litet äventyr. Jag tänkte sätta mig på 54:ans buss och åka fram och tillbaka till ändhållplatsen vid Skanstull. Det kanske inte verkar vara mycket till äventyr men för mig var det det. Att åka ut på en buss genom halva Stockholm sent på kvällen, utan att någon hemma visste det.

Så jag smet försiktigt ut utan att någon såg det. Jag gick ner till busshållplatsen på Västerbroplan och väntade på 54:an.

Chauffören var en ung kvinna, kanske tio år äldre än mig. Hon verkade trevlig. Jag visste inte riktigt om biljetten gällde även för tillbakaresan så jag gick upp på övre plan och hoppades att chauffören inte skulle märka mig när tiden kom. På den tiden var 54:ans bussar dubbeldäckare.

Så kom vi fram. Jag kröp ner framför sätet och hoppades på det bästa. Men något gick fel.

Plötsligt kom chauffören upp och frågade vad jag gjorde där. Hon hade hört ljud från övre plan och hade gått upp och kollat vad det var.

Jag fick hjärtat i halsgropen. Nu var jag avslöjad. Skulle hon säga att biljetten inte räckte till en tillbakareas och slänga ut mig?

Jag hade en på samma gång skräckslagen och fascinerad känsla, med lätt masochistiska över- och undertoner. Jag upplevde som att jag var beroende av hennes välvilja. Jag tänkte mig att hon kanske kunde slänga av mig. Och givet mitt dåliga lokalsinne skulle jag väl inte hitta hem om jag slängdes av....

Nu blev jag förstås inte avslängd. Chauffören såg både vänlig och lite road ut, och jag fick följa med till nedre däck. Sedan höll hon koll på att jag gick av där jag skulle.

När jag kom hem blev det ett dj-a liv. Var hade jag varit? När jag sa att jag hade åkt fram och tillbaka till 54:ans ändhållplats fick jag en utskällning.

Men jag somnade ganska så nöjd. För mig hade det varit ett verkligt äventyr!