2000-talet – förövarnas århundrade?
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.
Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.
Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.
Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.
Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.
Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.
Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.
Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.
Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.
Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.
På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.
Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.
Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.
Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.
Erik Rodenborg
TILLÄGG
På förekommen anledning: det är som sagt sista BLOGGinlägget (under överskådlig tid), inte sista inlägget. Min webbsida finns kvar, och jag kommer att skriva där. Bloggen kommer inte heller att raderas, jag bara upphör att skriva på den.
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
Bloggstopp
Jag kommer att upphöra med bloggandet för obestämd tid. Det här är mitt näst sista inlägg, jag kommer att skriva några rader på nyårsafton också.
Missförstå mig inte, det betyder inte att jag slutat driva frågor, inte heller att jag kommer att upphöra med all aktivitet på nätet.
Men just bloggandet kommer jag att upphöra med för en lång tid.
När jag skriver artiklar kommer jag att lägga ut dem på min webbsida, som är mycket mer överskådlig än bloggen, och där man lättare kan hitta det man söker.
Bloggandet kan vara effektivt, om man ständigt är beredd att försvara sig, gå till angrepp, och delta i det internetkrig där slag under bältet är minst lika vanligt som sakliga argument.
De flesta bloggar är för övrigt ganska sorgliga.
Det har funnits ett och annat helt lysande exempel på lyckade bloggsatsningar, som Motherwitch. Jag har inte den förmåga hon hade att ständigt hålla koll, och ständigt avslöja vad som pågår.
På sista tiden har jag märkt att jag lyft upp den ena gamla inlägget efter det andra, för att fylla ut bloggen. Då är det dags att sluta.
Just nu är jag som mest intresserad av vad som verkligen hände när Freud svek sina patienter och började avfärda deras berättelser om övergrepp. Jeffrey Masson gjorde storverk i ”Sveket mot sanningen” när han började lyfta fram denna fråga.
Men Masson lämnade ämnet efter några år, och gick över till djurrättsfrågor. Inget fel med det, men därmed lämnade han fältet fritt för den revisionistiska (ja, jag tvekar inte att använda ordet!) historieskrivning som med hjälp av en karikatyrartad formallogisk läsning av Freud försökte göra det troligt att hans patienter inte alls berättade om övergrepp, att ytterst få av dem överhuvudtaget existerade, och att Freud medvetet ljög om dem.
Men om Freud nu var en samvetslös lögnare som ville göra karriär på att bluffa, borde han ju ha hittat på lögner som inte på ett radikalt sätt utmanade de patriarkala inställningarna i samhället och sin yrkeskår. Och som inte direkt och omedelbart hotade hans egen karriär. Teorin är ohållbar, men den är tyvärr internationellt spridd, långt utanför de snävare kretsarna runt Scharnberg och kompani.
I vårt förnekande samhälle är den politiskt korrekt.
Ja, detta har jag tänkt ägna mig åt under en relativt lång tid.
Liksom (bland annat) megalitkulturen på Malta, och motsvarigheterna i övriga Europa. De säger en hel del intressanta saker om ett samhälle som var helt annorlunda än vårt, och jag vill gärna både studera det och skriva om det.
Nåväl, slutbloggat för mig, alltså. För överskådlig tid.
Erik Rodenborg
Missförstå mig inte, det betyder inte att jag slutat driva frågor, inte heller att jag kommer att upphöra med all aktivitet på nätet.
Men just bloggandet kommer jag att upphöra med för en lång tid.
När jag skriver artiklar kommer jag att lägga ut dem på min webbsida, som är mycket mer överskådlig än bloggen, och där man lättare kan hitta det man söker.
Bloggandet kan vara effektivt, om man ständigt är beredd att försvara sig, gå till angrepp, och delta i det internetkrig där slag under bältet är minst lika vanligt som sakliga argument.
De flesta bloggar är för övrigt ganska sorgliga.
Det har funnits ett och annat helt lysande exempel på lyckade bloggsatsningar, som Motherwitch. Jag har inte den förmåga hon hade att ständigt hålla koll, och ständigt avslöja vad som pågår.
På sista tiden har jag märkt att jag lyft upp den ena gamla inlägget efter det andra, för att fylla ut bloggen. Då är det dags att sluta.
Just nu är jag som mest intresserad av vad som verkligen hände när Freud svek sina patienter och började avfärda deras berättelser om övergrepp. Jeffrey Masson gjorde storverk i ”Sveket mot sanningen” när han började lyfta fram denna fråga.
Men Masson lämnade ämnet efter några år, och gick över till djurrättsfrågor. Inget fel med det, men därmed lämnade han fältet fritt för den revisionistiska (ja, jag tvekar inte att använda ordet!) historieskrivning som med hjälp av en karikatyrartad formallogisk läsning av Freud försökte göra det troligt att hans patienter inte alls berättade om övergrepp, att ytterst få av dem överhuvudtaget existerade, och att Freud medvetet ljög om dem.
Men om Freud nu var en samvetslös lögnare som ville göra karriär på att bluffa, borde han ju ha hittat på lögner som inte på ett radikalt sätt utmanade de patriarkala inställningarna i samhället och sin yrkeskår. Och som inte direkt och omedelbart hotade hans egen karriär. Teorin är ohållbar, men den är tyvärr internationellt spridd, långt utanför de snävare kretsarna runt Scharnberg och kompani.
I vårt förnekande samhälle är den politiskt korrekt.
Ja, detta har jag tänkt ägna mig åt under en relativt lång tid.
Liksom (bland annat) megalitkulturen på Malta, och motsvarigheterna i övriga Europa. De säger en hel del intressanta saker om ett samhälle som var helt annorlunda än vårt, och jag vill gärna både studera det och skriva om det.
Nåväl, slutbloggat för mig, alltså. För överskådlig tid.
Erik Rodenborg
tisdag 29 december 2009
Colonia Dignidad: begick övergrepp mot barn, skyddades av Pinochet
I mars 2005 greps Paul Schäfer, den över 80-årige ledaren för den tysk-chilenska sekten ”Colonia Dignidad”, i Argentina. Några månader senare, i augusti, tog slutligen de chilenska myndigheterna kontrollen över den koloni som styrdes av den sekt som Schäfer hade bildat 1961. Det innebär förhoppningsvis slutet på en över 40 år lång historia om övergrepp, mord och tankekontroll.
1961 flydde Schäfer Västtyskand för att undgå anklagelser om sexualbrott mot barn. Han hade ägnat åren efter andra världskrigets slut åt att ta arbeta med föräldralösa barn; han hade bland annat grundat ett barnhem. Men barnen verkar fara illa och grannar anmäler det till polisen. Polisen efterlyser honom, misstänkt för barnsexbrott, och Schäfer flyr till Chile.
Väl där lyckas han starta en tysk koloni, ”Colonia Dignidad”. Den grundar sig på ett medvetet försök att återupprätta den tyska landsbygdskulturen från 30-talet. Inga moderniteter är tillåtna och en säregen ”religiös” lära lärs ut. Medlemmarna får lära sig att endast den strängaste disciplin leder till kontakt med den högste guden.
Exakt vad Colonia Dignidads religion gick ut på verkar lite oklart. Och jag har stött på alla typer av påståenden, från att det skulle handla om en form av moralistisk ”kristendom” till att den skulle ha varit influerad av nazianstucken nyhedendom. Att det är så svårt att få fram detaljer om religionen, även från avhoppare, tyder kanske på att den egentliga kärnan i läran inte var några dogmer utan låg i disciplin, en kulturell regression tillbaka till 30-talet, och en slavisk underkastelse under ledaren.
I kolonin regleras sexlivet hårt, arbete värdesätts högt, olydiga bestraffas hårt, även kroppsligt, alla talar tyska, och man föds, växer upp och dör med en endast minimal kontakt med yttervärlden.
1966 rymde två män från kolonin. De berättade bland annat om sexuella övergrepp mot barn och diktaturmetoder. Anklagelserna leder till en statlig undersökningskommission 1968, som säger att allt verkar lagligt - och inte rekommenderar några åtgärder.
1973 kom Pinochets militärkupp. Då får kolonin uppenbarligen en ny roll. En rad undersökningar har kunnat visa att ett relativt stort antal av de som försvunnit under Pinochets kamp mot vänsteraktivister, försvann i Colonia Dignidad. Sekten fungerade som både förhörscentral, tortyrcentral - och troligen dödsläger. Idag är den nära relationen mellan Pinochets säkerhetspolis DINA och Colonia Dignidad bevisad. Vid polisrazzior har ett underjordiskt tunnelsystem, stora vapengömmor, och ett system av avancerad elektronisk övervakning upptäckts.
Förutom sexuella övergrepp och ”försvinnanden” av politiska fångar utmärktes Colonia Dignidad av sadism och allmän brutalitet. Flera av de män som lyckades fly berättade bland annat om hur Schäfer roade sig med att injicera kemiska substanser i unga pojkars testiklar, och även om hur de tvingades ta ”tankeförändrande” droger. Militärer som hade haft kontakt med kolonin, har för övrigt berättat om egendomliga ”religiösa” processioner med fackeltåg i kolonin.
Colonia Dignidad beskyddades under hela Pinochet-tiden, och även under flera år efter Pinochets fall stöddes den av flera höga politiker. Men tiden rann gradvis ut för Schäfer - och 2005 var spelet slut.
Efter att en domstol i hans frånvaro dömt honom (och 22 medhjälpare) bland annat för övergrepp på 26 barn greps han slutligen i Argentina. Några journalister hade upptäckt att han fanns där, och den chilenska och argentinska polisen lyckades tillsammans gripa honom.
Undersökningarna har senare visat att tusentals barn kan ha utsatts. Övergreppen verkade ha skett nästan öppet i kolonin, och många har förvånats över att det inte gått till åtal för länge sedan.
Efter att Schäfer efterlystes och flydde från Colonia Dignidad har den nya ledningen för sekten, som bytt namn till Villa Bavaria, distanserat sig från dess grundare. Det nya ledarskapet består för övrigt till stor del av män, som själv utnyttjats sexuellt som barn av Schäfer.
Annars kommer hela tiden nya avslöjanden.
Nyligen erkände en kvinna, som varit chefsläkare på sjukhuset på Colonia Dignidad, att hon torterat barn för att de varit olydiga, och för att de motsatte sig att bli sexuellt utnyttjade av Paul Schäfer.
Nu är Schäfer och många av hans medhjälpare gripna. Men ingen vet förstås hur många slutna sällskap av förövare som inte avslöjats - och vilka som skyddar dem idag.
Erik Rodenborg 2006-03-01
1961 flydde Schäfer Västtyskand för att undgå anklagelser om sexualbrott mot barn. Han hade ägnat åren efter andra världskrigets slut åt att ta arbeta med föräldralösa barn; han hade bland annat grundat ett barnhem. Men barnen verkar fara illa och grannar anmäler det till polisen. Polisen efterlyser honom, misstänkt för barnsexbrott, och Schäfer flyr till Chile.
Väl där lyckas han starta en tysk koloni, ”Colonia Dignidad”. Den grundar sig på ett medvetet försök att återupprätta den tyska landsbygdskulturen från 30-talet. Inga moderniteter är tillåtna och en säregen ”religiös” lära lärs ut. Medlemmarna får lära sig att endast den strängaste disciplin leder till kontakt med den högste guden.
Exakt vad Colonia Dignidads religion gick ut på verkar lite oklart. Och jag har stött på alla typer av påståenden, från att det skulle handla om en form av moralistisk ”kristendom” till att den skulle ha varit influerad av nazianstucken nyhedendom. Att det är så svårt att få fram detaljer om religionen, även från avhoppare, tyder kanske på att den egentliga kärnan i läran inte var några dogmer utan låg i disciplin, en kulturell regression tillbaka till 30-talet, och en slavisk underkastelse under ledaren.
I kolonin regleras sexlivet hårt, arbete värdesätts högt, olydiga bestraffas hårt, även kroppsligt, alla talar tyska, och man föds, växer upp och dör med en endast minimal kontakt med yttervärlden.
1966 rymde två män från kolonin. De berättade bland annat om sexuella övergrepp mot barn och diktaturmetoder. Anklagelserna leder till en statlig undersökningskommission 1968, som säger att allt verkar lagligt - och inte rekommenderar några åtgärder.
1973 kom Pinochets militärkupp. Då får kolonin uppenbarligen en ny roll. En rad undersökningar har kunnat visa att ett relativt stort antal av de som försvunnit under Pinochets kamp mot vänsteraktivister, försvann i Colonia Dignidad. Sekten fungerade som både förhörscentral, tortyrcentral - och troligen dödsläger. Idag är den nära relationen mellan Pinochets säkerhetspolis DINA och Colonia Dignidad bevisad. Vid polisrazzior har ett underjordiskt tunnelsystem, stora vapengömmor, och ett system av avancerad elektronisk övervakning upptäckts.
Förutom sexuella övergrepp och ”försvinnanden” av politiska fångar utmärktes Colonia Dignidad av sadism och allmän brutalitet. Flera av de män som lyckades fly berättade bland annat om hur Schäfer roade sig med att injicera kemiska substanser i unga pojkars testiklar, och även om hur de tvingades ta ”tankeförändrande” droger. Militärer som hade haft kontakt med kolonin, har för övrigt berättat om egendomliga ”religiösa” processioner med fackeltåg i kolonin.
Colonia Dignidad beskyddades under hela Pinochet-tiden, och även under flera år efter Pinochets fall stöddes den av flera höga politiker. Men tiden rann gradvis ut för Schäfer - och 2005 var spelet slut.
Efter att en domstol i hans frånvaro dömt honom (och 22 medhjälpare) bland annat för övergrepp på 26 barn greps han slutligen i Argentina. Några journalister hade upptäckt att han fanns där, och den chilenska och argentinska polisen lyckades tillsammans gripa honom.
Undersökningarna har senare visat att tusentals barn kan ha utsatts. Övergreppen verkade ha skett nästan öppet i kolonin, och många har förvånats över att det inte gått till åtal för länge sedan.
Efter att Schäfer efterlystes och flydde från Colonia Dignidad har den nya ledningen för sekten, som bytt namn till Villa Bavaria, distanserat sig från dess grundare. Det nya ledarskapet består för övrigt till stor del av män, som själv utnyttjats sexuellt som barn av Schäfer.
Annars kommer hela tiden nya avslöjanden.
Nyligen erkände en kvinna, som varit chefsläkare på sjukhuset på Colonia Dignidad, att hon torterat barn för att de varit olydiga, och för att de motsatte sig att bli sexuellt utnyttjade av Paul Schäfer.
Nu är Schäfer och många av hans medhjälpare gripna. Men ingen vet förstås hur många slutna sällskap av förövare som inte avslöjats - och vilka som skyddar dem idag.
Erik Rodenborg 2006-03-01
måndag 28 december 2009
Jeffrey Masson
Idag är det faktiskt 25 år sedan jag först hörde talas om Jeffrey Masson. Jag var i Umeå, och hade fått låna ett studentrum några veckor, och just denna kväll, den 28 december 1984, läste jag en tidningsartikel om den avskedade forskaren som publicerat en bok om hur och varför Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp i barndomsminnen var en viktig orsak till psykiskt lidande i vuxen ålder.
Massons åsikt var att Freud lämnade denna teori för att han inte kunde stå emot trycket från kollegor och andra. Freud var en karriärist, och om han hade fortsatt med ”förförelseteorin” skulle hans isolering troligen ha blivit livslång. Nu blev han tvärtom en av 1900-talets mest kända personer.
Så fort jag läst artikeln insåg jag att jag också måste läsa boken. När jag kom tillbaka i Stockholm i januari köpte jag den, och blev mycket imponerad. Mer om det senare.
Massons åsikt var att Freud lämnade denna teori för att han inte kunde stå emot trycket från kollegor och andra. Freud var en karriärist, och om han hade fortsatt med ”förförelseteorin” skulle hans isolering troligen ha blivit livslång. Nu blev han tvärtom en av 1900-talets mest kända personer.
Så fort jag läst artikeln insåg jag att jag också måste läsa boken. När jag kom tillbaka i Stockholm i januari köpte jag den, och blev mycket imponerad. Mer om det senare.
söndag 27 december 2009
”Inplanterade minnen” och oidipuskomplex
/Publicerad i Spegeln 1/2005./
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen,. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alls minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen,. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alls minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
torsdag 24 december 2009
Huset som Freud byggde
/Jag skrev denna attikel i början av 2000 för tidningen Spegeln, och den publicerades i denna tidning nr 1/2000./
År 1896 höll en dittills ganska så okänd psykiater vid namn Sigmund Freud ett föredrag inför Wiens medicinska sällskap. Det hette ”Till hysterins etiologi” och handlade om ett psykiskt tillstånd som på den tiden var mycket omskrivet och som framförallt, men inte alltid, drabbade unga kvinnor.
Detta tillstånd, som kallades ”hysteri” efter det grekiska ordet för livmoder, utmärktes bland annat av psykosomatiska förlamningar och domningar. Det sensationella med föredraget var att det hävdade att hysteri regelbundet uppkommer som ett resultat av sexuella övergrepp i barndomen (hela föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 225 ff.).
Föredraget mottogs med en isande tystnad. Ingen debatt uppstod på mötet och i motsats till praxis publicerades det inte i sällskapets tidskrift. En ansedd psykiater förklarade: ”Jag kan inte tänka mig att en ansedd sinnessjukläkare skulle kunna läsa denna artikel utan att bli förfärad. Denna förfäran skulle ha sin orsak i att författaren behandlar paranoida dumheter med sexuellt innehåll, rent tillfälliga episoder, som, även om de inte är helt uppdiktade dock är fulständigt likgiltiga, som något viktigt. Allt detta kan inte leda till något anat än den gräsligaste ’kärring-psykiatri’”(citat i Masson s. 150).
Sexuella övergrepp vanligt
Freud hade kommit fram till sin slutsats genom psykoterapi med ”hysteriska” kvinnor, som under behandlingen gradvis började minnas sexuella övergrepp i bandomen.
I dessa fall var förövaren nästan alltid fadern – ett faktum som Freud dock inte nämnde i föredraget. Att sexuella övergrepp mot barn var vanliga var en åsikt Freud inte var ensam om – under samma tidsperiod hade rättsmedicinare som Ambroise Tardieu och Paul Broardel dokumenterat den stora utbredningen av sexuella övergrepp mot barn.
Det som var nytt hos Freud var att visa att övergrepp kunde vara orsaken till psykiska problem i vuxen ålder.
Freud valde att publicera föredraget trots det motstånd det väckte. Men hans isolering växte. I brevväxlingen med sin nära vän Wilhelm Fliess, som finns publicerad, kan vi se hur isolerad han var.
Inte heller Fliess, som var en märklig charlatan som trodde att kvinnors sexuella problem var kopplade till, och även orsakade, sjukliga förändringar i deras näsor och följaktligen utsatte en del av sina kvinnliga patienter för onödiga, plågsamma och farliga näsoperationer (jfr Masson 74 ff) trodde honom.
Slutligen gav Freud upp. I ett brev till Fliess den 21 september 1897 tog Freud avstånd från sin teori. Han var bland annat störd över att eftersom hysteri var så vanligt skulle sexuella övergrepp mot barn vara ännu vanligare. Han var än mer besvärad över att ”fadern i samtliga fall måste anklagas som pervers, min egen ej undantagen” (cit. i Masson s. 124)!!! Alltså valde han att inte längre tro sina patienter.
Oidipala önskningar
Efter några års tvekan fram och tillbaka tog Freud slutligen offentligt avstånd från sin teori. I dess ställe kom en annan som utrustade barnet med en stark sexualdrift riktad mot föräldrarna, det s.k. oidipuskomplexet. På så sätt fanns ju en elegant förklaring till de kvinnliga patienternas minnen – de var ”oidipala önskningar” riktade mot fadern. Att män inte i samma grad minns liknande scener med sina mödrar hade Freud ingen förklaring på.
Efter denna förändring förlorar Freud snabbt allt intresse för föräldrars reella övergrepp. Allt är barnens fantasier, sexuella och aggressiva. I nästan alla hans kända fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, ”Vargmannen”, ”Råttmannen” etc. – är det lätt att se hur han skyler över olika typer av övergrepp för att istället inrikta sig på barnets fantasier som förklaring till deras problem. På så sätt byggde Freud upp en imponerande, men ganska så bisarr, idékonstruktion med alla idag så välbekanta inslag: oidipuskomplex, kastrationsångest, penisavund, barnsexualitet, dödsdrift. Men det är intressant att denna byggnad från början uppstod med ett syfte: att bortförklara minnena hos en grupp kvinnliga patienter i slutet av 1890-talet.
Och så förblev det i årtionden. När en av Freuds psykoanalytiska kollegor, Sandor Ferenczi, i början av 30-talet försökte återuppväcka Freuds teori i ett föredrag han höll på en psykoanalytisk kongress 1932, behandlades han av Freud och de andra analytikerna på samma sätt som Freud hade behandlats av sina kollegor 1996. Föredraget publicerades inte i den internationella psykoanalytiska tidskriften, och Ferenczi avfärdads till och med som ”paranoid” av ledande analytiker. (Föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 257 ff).
Grova trauman – medfödda fantasier
Under de närmaste årtiondena skulle denna kvinno- och barnfientliga teori utvecklas på olika sätt. De olika skolorna i den psykoanalytiska rörelsen konkurrerade med varandra om att avfärda barns vittnesmål.
En av de mest elakartade teorierna kom från Melanie Klein, som förklarade att alla barn fantiserar om att ha sin faders penis i sin kropp, och till och med att delta i kannibalistiska ritualer där de inre kroppsdelarna förtärdes. Det är lätt att se att hur grova övergrepp Melanie Klein och hennes skola än skulle stöta på skulle de kunna avfärda dem med att de är medfödda fantasier som finns hos alla barn.
Det fanns undantag – neofreudianerna kring framförallt Erich Fromm var mer öppna för att godta att föräldrars övergrepp kunde vara av en verklig betydelse. Fromm vågade även öppet kritisera Freuds övergivande av sin teori om sexuella övergrepp som orsak till psykiska problem. Kritiken var visserligen mycket mild, men han var nästan den ende analytikern som förde fram den före 80-talet.
Chockade etablissemanget
Det som slutligen skulle ändra läget var nog framförallt feminismen och kvinnorörelsens andra våg under 60- och 70-talen. Författare som Susan Brownmiller och Florence Rush tog upp frågor som våldtäkter och övergrepp mot barn. Det hela kom även att påverka en del analytiker. Och i början av 80-talet kom så slutligen två böcker som chockade det psykoanalytiska etablissemanget och hotade den pedantiskt konstruerade byggnad som Freud en gång skapade. Det var Alice Millers ”Du skall icke märka” och Jeffrey Massons ”Sveket mot sanningen”.
Alice Miller hade i sin terapeutiska verksamhet kommit fram till att det är reella övergrepp, och inte fantasier som var den verkliga frågan. I ”Du skall icke märka” går hon kritiskt igenom Freuds övergivande av sina tidigare insikter och argumenterar för en återgång till hans tidigare teori.
Jeffrey Masson var chef för Freudarkivet där Freuds brev, anteckningar och andra dokument förvarades. Han började snart ställa obekväma frågor om Freuds övergivande av ”förförelseteorin” (den allmänt accepterade men missvisande beteckningen på Freuds teori – termen betraktar övergrepp mot barn som ”förförelse” och inte som våldtäkter!) och avskedades från sin post. Resultatet av hans arbete blev dock boken ”Sveket mot sanningen”, förmodligen en av det förra århundradets viktigaste böcker, och en ambitiös utgåva av Freud brev till Fliess.
De ortodoxa freudianerna lyckades aldrig på allvar bemöta utmaningen från Miller och Masson. Däremot skrev en korrumperad freudianskt inspirerad journalist, Janet Malcolm, en liten perfid bok, ”Striden om Freuds arkiv”, där hon med hjälp av förfalskade citat framställde Masson som en psykopatiskt egotrippad playboy. Masson stämde henne för förtal, men efter tio års juridiska strider friades hon till sist 1994, i princip med motiveringen att det inte nödvändigtvis är åtalbart att förvränga citat.
Psykoanalytiska kolossen kvar
Den psykoanalytiska kolossen finns förvisso kvar, men idag tar sig motståndet mot att erkänna sexuella övergrepp mot barn framförallt andra uttryck. Vittnespsykologin har ersatt psykoanalysen som den teori som backlashen främst bygger på, och i de vittnespsykologiska kretsarna står inte Freud högt i kurs. Där frodas teorier om att Freud medvetet ”inplanterade” falska minnen av övergrepp hos sina kvinnliga patienter. Varför en nyexaminerad karriärlysten psykiater skulle vilja inplantera falska minnen som skulle utpeka just de personer som mycket ofta betalade hans patienters terapier – dvs. deras fäder – som förövare har inte fått någon tillfredställande förklaring… Det skulle vara det säkraste sättet att totalt demolera sin karriär och det går att säga mycket om Freud, men riktigt så dum var han inte.
Den psykoanalytiska kolossen finns som sagt kvar men inget är sig riktigt likt efter Masson och Miller. Sanningen har en tendens att dyka upp igen och igen, oavsett hur mycket den sviks och trängs bort. Vad Freud, med sin intellektuellt imponerande lärobyggnad, inte lyckades med lär inte dagens vittnespsykologer med sina lätt pinsamma bortförklaringar klara av…
Rekommenderad litteratur
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller Du skall icke märka, Stockholm 1983
Erik Rodenborg
TILLÄGG 2009
När jag skrev detta var jag inte riktigt medveten om hur stort inflytande den revisionistiska historieskrivning som bortförklarar Freuds rapport från 1896 som ett rent falsarium, tvärsäkert hävdar att hans patienter inte mindes något, och att de flesta av dem inte ens existerade, höll på att få. Men stort inflytande har den (ofattbart nog) fått i många kretsar, trots att den företräds av så pass märkliga karaktärer som Max Scharnberg.
Jag får nog senare återkomma till detta idéhistoriskt sett märkliga fenomen...
E.R.
År 1896 höll en dittills ganska så okänd psykiater vid namn Sigmund Freud ett föredrag inför Wiens medicinska sällskap. Det hette ”Till hysterins etiologi” och handlade om ett psykiskt tillstånd som på den tiden var mycket omskrivet och som framförallt, men inte alltid, drabbade unga kvinnor.
Detta tillstånd, som kallades ”hysteri” efter det grekiska ordet för livmoder, utmärktes bland annat av psykosomatiska förlamningar och domningar. Det sensationella med föredraget var att det hävdade att hysteri regelbundet uppkommer som ett resultat av sexuella övergrepp i barndomen (hela föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 225 ff.).
Föredraget mottogs med en isande tystnad. Ingen debatt uppstod på mötet och i motsats till praxis publicerades det inte i sällskapets tidskrift. En ansedd psykiater förklarade: ”Jag kan inte tänka mig att en ansedd sinnessjukläkare skulle kunna läsa denna artikel utan att bli förfärad. Denna förfäran skulle ha sin orsak i att författaren behandlar paranoida dumheter med sexuellt innehåll, rent tillfälliga episoder, som, även om de inte är helt uppdiktade dock är fulständigt likgiltiga, som något viktigt. Allt detta kan inte leda till något anat än den gräsligaste ’kärring-psykiatri’”(citat i Masson s. 150).
Sexuella övergrepp vanligt
Freud hade kommit fram till sin slutsats genom psykoterapi med ”hysteriska” kvinnor, som under behandlingen gradvis började minnas sexuella övergrepp i bandomen.
I dessa fall var förövaren nästan alltid fadern – ett faktum som Freud dock inte nämnde i föredraget. Att sexuella övergrepp mot barn var vanliga var en åsikt Freud inte var ensam om – under samma tidsperiod hade rättsmedicinare som Ambroise Tardieu och Paul Broardel dokumenterat den stora utbredningen av sexuella övergrepp mot barn.
Det som var nytt hos Freud var att visa att övergrepp kunde vara orsaken till psykiska problem i vuxen ålder.
Freud valde att publicera föredraget trots det motstånd det väckte. Men hans isolering växte. I brevväxlingen med sin nära vän Wilhelm Fliess, som finns publicerad, kan vi se hur isolerad han var.
Inte heller Fliess, som var en märklig charlatan som trodde att kvinnors sexuella problem var kopplade till, och även orsakade, sjukliga förändringar i deras näsor och följaktligen utsatte en del av sina kvinnliga patienter för onödiga, plågsamma och farliga näsoperationer (jfr Masson 74 ff) trodde honom.
Slutligen gav Freud upp. I ett brev till Fliess den 21 september 1897 tog Freud avstånd från sin teori. Han var bland annat störd över att eftersom hysteri var så vanligt skulle sexuella övergrepp mot barn vara ännu vanligare. Han var än mer besvärad över att ”fadern i samtliga fall måste anklagas som pervers, min egen ej undantagen” (cit. i Masson s. 124)!!! Alltså valde han att inte längre tro sina patienter.
Oidipala önskningar
Efter några års tvekan fram och tillbaka tog Freud slutligen offentligt avstånd från sin teori. I dess ställe kom en annan som utrustade barnet med en stark sexualdrift riktad mot föräldrarna, det s.k. oidipuskomplexet. På så sätt fanns ju en elegant förklaring till de kvinnliga patienternas minnen – de var ”oidipala önskningar” riktade mot fadern. Att män inte i samma grad minns liknande scener med sina mödrar hade Freud ingen förklaring på.
Efter denna förändring förlorar Freud snabbt allt intresse för föräldrars reella övergrepp. Allt är barnens fantasier, sexuella och aggressiva. I nästan alla hans kända fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, ”Vargmannen”, ”Råttmannen” etc. – är det lätt att se hur han skyler över olika typer av övergrepp för att istället inrikta sig på barnets fantasier som förklaring till deras problem. På så sätt byggde Freud upp en imponerande, men ganska så bisarr, idékonstruktion med alla idag så välbekanta inslag: oidipuskomplex, kastrationsångest, penisavund, barnsexualitet, dödsdrift. Men det är intressant att denna byggnad från början uppstod med ett syfte: att bortförklara minnena hos en grupp kvinnliga patienter i slutet av 1890-talet.
Och så förblev det i årtionden. När en av Freuds psykoanalytiska kollegor, Sandor Ferenczi, i början av 30-talet försökte återuppväcka Freuds teori i ett föredrag han höll på en psykoanalytisk kongress 1932, behandlades han av Freud och de andra analytikerna på samma sätt som Freud hade behandlats av sina kollegor 1996. Föredraget publicerades inte i den internationella psykoanalytiska tidskriften, och Ferenczi avfärdads till och med som ”paranoid” av ledande analytiker. (Föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 257 ff).
Grova trauman – medfödda fantasier
Under de närmaste årtiondena skulle denna kvinno- och barnfientliga teori utvecklas på olika sätt. De olika skolorna i den psykoanalytiska rörelsen konkurrerade med varandra om att avfärda barns vittnesmål.
En av de mest elakartade teorierna kom från Melanie Klein, som förklarade att alla barn fantiserar om att ha sin faders penis i sin kropp, och till och med att delta i kannibalistiska ritualer där de inre kroppsdelarna förtärdes. Det är lätt att se att hur grova övergrepp Melanie Klein och hennes skola än skulle stöta på skulle de kunna avfärda dem med att de är medfödda fantasier som finns hos alla barn.
Det fanns undantag – neofreudianerna kring framförallt Erich Fromm var mer öppna för att godta att föräldrars övergrepp kunde vara av en verklig betydelse. Fromm vågade även öppet kritisera Freuds övergivande av sin teori om sexuella övergrepp som orsak till psykiska problem. Kritiken var visserligen mycket mild, men han var nästan den ende analytikern som förde fram den före 80-talet.
Chockade etablissemanget
Det som slutligen skulle ändra läget var nog framförallt feminismen och kvinnorörelsens andra våg under 60- och 70-talen. Författare som Susan Brownmiller och Florence Rush tog upp frågor som våldtäkter och övergrepp mot barn. Det hela kom även att påverka en del analytiker. Och i början av 80-talet kom så slutligen två böcker som chockade det psykoanalytiska etablissemanget och hotade den pedantiskt konstruerade byggnad som Freud en gång skapade. Det var Alice Millers ”Du skall icke märka” och Jeffrey Massons ”Sveket mot sanningen”.
Alice Miller hade i sin terapeutiska verksamhet kommit fram till att det är reella övergrepp, och inte fantasier som var den verkliga frågan. I ”Du skall icke märka” går hon kritiskt igenom Freuds övergivande av sina tidigare insikter och argumenterar för en återgång till hans tidigare teori.
Jeffrey Masson var chef för Freudarkivet där Freuds brev, anteckningar och andra dokument förvarades. Han började snart ställa obekväma frågor om Freuds övergivande av ”förförelseteorin” (den allmänt accepterade men missvisande beteckningen på Freuds teori – termen betraktar övergrepp mot barn som ”förförelse” och inte som våldtäkter!) och avskedades från sin post. Resultatet av hans arbete blev dock boken ”Sveket mot sanningen”, förmodligen en av det förra århundradets viktigaste böcker, och en ambitiös utgåva av Freud brev till Fliess.
De ortodoxa freudianerna lyckades aldrig på allvar bemöta utmaningen från Miller och Masson. Däremot skrev en korrumperad freudianskt inspirerad journalist, Janet Malcolm, en liten perfid bok, ”Striden om Freuds arkiv”, där hon med hjälp av förfalskade citat framställde Masson som en psykopatiskt egotrippad playboy. Masson stämde henne för förtal, men efter tio års juridiska strider friades hon till sist 1994, i princip med motiveringen att det inte nödvändigtvis är åtalbart att förvränga citat.
Psykoanalytiska kolossen kvar
Den psykoanalytiska kolossen finns förvisso kvar, men idag tar sig motståndet mot att erkänna sexuella övergrepp mot barn framförallt andra uttryck. Vittnespsykologin har ersatt psykoanalysen som den teori som backlashen främst bygger på, och i de vittnespsykologiska kretsarna står inte Freud högt i kurs. Där frodas teorier om att Freud medvetet ”inplanterade” falska minnen av övergrepp hos sina kvinnliga patienter. Varför en nyexaminerad karriärlysten psykiater skulle vilja inplantera falska minnen som skulle utpeka just de personer som mycket ofta betalade hans patienters terapier – dvs. deras fäder – som förövare har inte fått någon tillfredställande förklaring… Det skulle vara det säkraste sättet att totalt demolera sin karriär och det går att säga mycket om Freud, men riktigt så dum var han inte.
Den psykoanalytiska kolossen finns som sagt kvar men inget är sig riktigt likt efter Masson och Miller. Sanningen har en tendens att dyka upp igen och igen, oavsett hur mycket den sviks och trängs bort. Vad Freud, med sin intellektuellt imponerande lärobyggnad, inte lyckades med lär inte dagens vittnespsykologer med sina lätt pinsamma bortförklaringar klara av…
Rekommenderad litteratur
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller Du skall icke märka, Stockholm 1983
Erik Rodenborg
TILLÄGG 2009
När jag skrev detta var jag inte riktigt medveten om hur stort inflytande den revisionistiska historieskrivning som bortförklarar Freuds rapport från 1896 som ett rent falsarium, tvärsäkert hävdar att hans patienter inte mindes något, och att de flesta av dem inte ens existerade, höll på att få. Men stort inflytande har den (ofattbart nog) fått i många kretsar, trots att den företräds av så pass märkliga karaktärer som Max Scharnberg.
Jag får nog senare återkomma till detta idéhistoriskt sett märkliga fenomen...
E.R.
tisdag 22 december 2009
Motherwitch...
Lite personligt. För mig var Motherwitch något av det bästa som hänt på nätet. Hon kom som en stormvind, och för mig var hon en ljuspunkt under flera år.
Hon hade både hjärta och hjärna på rätt ställe, så att säga, och det tillhör inte det allra vanligaste på nätet.
Jag saknar ord för vad jag tycker om de som tystade henne. Och om jag ändå fann dem skulle jag nog inte våga skriva ner dem, för de skulle förmodligen vara åtalbara.
Hon hade både hjärta och hjärna på rätt ställe, så att säga, och det tillhör inte det allra vanligaste på nätet.
Jag saknar ord för vad jag tycker om de som tystade henne. Och om jag ändå fann dem skulle jag nog inte våga skriva ner dem, för de skulle förmodligen vara åtalbara.
måndag 21 december 2009
Gudinnetro, jämlikhet - och David H. Trump
Ibland blir man rejält förvånad. Och glatt överraskad. Som idag när jag läste ”Malta: prehistory and temples” (Midsea Books, 2002), skriven av David H. Trump, förmodligen världens främste auktoritet på den neolitiska kulturen i Malta.
Jag köpte den på museet i Valletta, och trodde att den skulle ha samma grundsyn som akademiska auktoriteter ofta har haft om Maltas neolitikum. Men det hade den inte.
Vid debatten vid ett arkeologiskt seminarium på Malta 1985, som finns dokumenterat i Anthony Bonannos bok ”Archaeology and fertility cult in the ancient Mediterranean” (1986), var polariseringen hård mellan ”matriarkalister” och ”gudinnetroteoretiker” (som Marija Gimbutas, Christina Biaggi, Mimi Lobell) och förespråkare för en mer manscentrerad syn (som den ganska modeste Colin Renfrew, och den helt rabiate Brian Hayden). Medan de förstnämnda argumenterade för att den megalitiska kulturen i Malta (och på andra håll i Europa) var jämlik, fredlig, ”matrifokal” och gudinnetroende, har det andra lägret mer och mer kommit att se det neolitiska Malta som ett socialt skiktat ”hövdingadöme” av samma typ som det krigiska och ojämlika samhället på Påskön (en teori som först lades fram av Colin Renfrew i ”Before Civilization”, 1972).
Vad gäller religion och kultstatyetter har det under många år varit vanligt att hävda att många av de till synes kvinnliga avbildningarna i templen egentligen inte är kvinnliga alls, eftersom de ofta saknar tydligt markerade bröst och könsorgan, trots att armar, ben, relationen mellan höft och midja etc. är ganska uppenbart kvinnliga. (Ett exempel på detta är Caroline Malones kapitel i Lucy Goodisons attack mot gudinneteoretiker i “Ancient Godesses” 1998).
Och där trodde jag den mer respektabla akademiska världen stod idag.
Men Trumps bok ger en helt annan bild. Märkligt nog står han i sak närmare ”matriarkalisterna” i sin syn på religion och samhälle i Malta än vad han står Renfrew och Hayden. Det är förstås tveksamt om han skulle vilja medge det, men så är det.
I sin bok tar han direkt ställning för att kulten i Malta faktiskt var en gudinnekult (s. 43, 112). Han ger inget utrymme för sofistiska avfärdanden av den kvinnliga karaktären på figurerna a la Peter J. Ucko och Caroline Malone. Och det kan man ju vara tacksam för.
Men inte nog med det. Han tar dessutom direkt avstånd från teorin om ”hövdingadömen” och parallellerna med Påskön. Han betonar att det inte finns några tecken på sociala skillnader och militarisering. Han beskriver kulturen som egalitär och fredlig, och lägger fram hypotesen att eventuella motsättningar mellan de olika regionerna på Malta löstes genom fredlig tävlan. Han anser att den centrala planeringen snarare låg i prästers och prästinnors händer, än i maktfullkomliga ”hövdingars” (s. 234 ff).
Även om han inte diskuterar om samhället var ”matrifokalt” eller inte, hamnar han förvånansvärt nära de ståndpunkter som under många år avfärdats som mer eller mindre extremistiska i akademiska sammanhang.
Det tackar man för.
Nu är han inte helt konsekvent. Trots att han anser att den centrala statyn i Tarxiens tempelområde föreställer en gudinna (s. 112) publicerar han märkligt nog på sidan 96 en rekonstruktion av hur den kan ha sett ut innan dess överdel förstördes som åtminstone för mig ter sig betydligt mer manlig än kvinnlig.
Men man kan i alla fall glädja sig åt att den centrala boken om det neolitiska Malta på museet i Valletta inte förstör bilden av denna fantastiska kultur med deprimerande teorier om auktoritära hövdingadömen och uppslitande våldsamma konflikter. Och att den är beredd att erkänna att det verkligen handlade om kvinnliga avbildningar, och om en gudinnetro.
Ibland kan även de mest akademiskt korrekta arkeologer komma med roliga överraskningar…
Och, dessutom, är boken fylld av Daniel Cillas helt och hållet underbara fötografier!
Jag köpte den på museet i Valletta, och trodde att den skulle ha samma grundsyn som akademiska auktoriteter ofta har haft om Maltas neolitikum. Men det hade den inte.
Vid debatten vid ett arkeologiskt seminarium på Malta 1985, som finns dokumenterat i Anthony Bonannos bok ”Archaeology and fertility cult in the ancient Mediterranean” (1986), var polariseringen hård mellan ”matriarkalister” och ”gudinnetroteoretiker” (som Marija Gimbutas, Christina Biaggi, Mimi Lobell) och förespråkare för en mer manscentrerad syn (som den ganska modeste Colin Renfrew, och den helt rabiate Brian Hayden). Medan de förstnämnda argumenterade för att den megalitiska kulturen i Malta (och på andra håll i Europa) var jämlik, fredlig, ”matrifokal” och gudinnetroende, har det andra lägret mer och mer kommit att se det neolitiska Malta som ett socialt skiktat ”hövdingadöme” av samma typ som det krigiska och ojämlika samhället på Påskön (en teori som först lades fram av Colin Renfrew i ”Before Civilization”, 1972).
Vad gäller religion och kultstatyetter har det under många år varit vanligt att hävda att många av de till synes kvinnliga avbildningarna i templen egentligen inte är kvinnliga alls, eftersom de ofta saknar tydligt markerade bröst och könsorgan, trots att armar, ben, relationen mellan höft och midja etc. är ganska uppenbart kvinnliga. (Ett exempel på detta är Caroline Malones kapitel i Lucy Goodisons attack mot gudinneteoretiker i “Ancient Godesses” 1998).
Och där trodde jag den mer respektabla akademiska världen stod idag.
Men Trumps bok ger en helt annan bild. Märkligt nog står han i sak närmare ”matriarkalisterna” i sin syn på religion och samhälle i Malta än vad han står Renfrew och Hayden. Det är förstås tveksamt om han skulle vilja medge det, men så är det.
I sin bok tar han direkt ställning för att kulten i Malta faktiskt var en gudinnekult (s. 43, 112). Han ger inget utrymme för sofistiska avfärdanden av den kvinnliga karaktären på figurerna a la Peter J. Ucko och Caroline Malone. Och det kan man ju vara tacksam för.
Men inte nog med det. Han tar dessutom direkt avstånd från teorin om ”hövdingadömen” och parallellerna med Påskön. Han betonar att det inte finns några tecken på sociala skillnader och militarisering. Han beskriver kulturen som egalitär och fredlig, och lägger fram hypotesen att eventuella motsättningar mellan de olika regionerna på Malta löstes genom fredlig tävlan. Han anser att den centrala planeringen snarare låg i prästers och prästinnors händer, än i maktfullkomliga ”hövdingars” (s. 234 ff).
Även om han inte diskuterar om samhället var ”matrifokalt” eller inte, hamnar han förvånansvärt nära de ståndpunkter som under många år avfärdats som mer eller mindre extremistiska i akademiska sammanhang.
Det tackar man för.
Nu är han inte helt konsekvent. Trots att han anser att den centrala statyn i Tarxiens tempelområde föreställer en gudinna (s. 112) publicerar han märkligt nog på sidan 96 en rekonstruktion av hur den kan ha sett ut innan dess överdel förstördes som åtminstone för mig ter sig betydligt mer manlig än kvinnlig.
Men man kan i alla fall glädja sig åt att den centrala boken om det neolitiska Malta på museet i Valletta inte förstör bilden av denna fantastiska kultur med deprimerande teorier om auktoritära hövdingadömen och uppslitande våldsamma konflikter. Och att den är beredd att erkänna att det verkligen handlade om kvinnliga avbildningar, och om en gudinnetro.
Ibland kan även de mest akademiskt korrekta arkeologer komma med roliga överraskningar…
Och, dessutom, är boken fylld av Daniel Cillas helt och hållet underbara fötografier!
söndag 20 december 2009
Malta
Har under ett par dagar fått förmånen att på plats studera en del av de arkeologiska lämningarna från den neolitiska gudinnekulten på Malta (ca 3.600 - 2.500 f.kr.). Och, ja, jag är mer än någonsin övertygad om att det faktiskt var en sådan, trots att de böcker man kan köpa om ämnet på museet i Valletta försöker tona ner alla sådana aspekter.*
Det var en upplevelse att i verkligheten få uppleva de byggnader jag hittills endast sett på bilder.
Jag återkommer till ämnet.
Vill dessutom säga att vädret på Malta också var fantastiskt...
*Not 21/12. Detta visade sig vara inte helt sant, vilket jag snart återkommer till.
Det var en upplevelse att i verkligheten få uppleva de byggnader jag hittills endast sett på bilder.
Jag återkommer till ämnet.
Vill dessutom säga att vädret på Malta också var fantastiskt...
*Not 21/12. Detta visade sig vara inte helt sant, vilket jag snart återkommer till.
söndag 13 december 2009
Liza Marklund gånger sju
/Upplyft från 19 maj i år/
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet!
Tillägg 14/12
I somras gav fadern till sist upp kampen om vårdnaden.
Förövarförsvararbloggarna – ingen nämnd och ingen glömd – frossar i dessa dagar i att alliera sig med den incestanklagade fadern i det fall som Liza Marklund har gjort känt i en serie artiklar.
Efter Monica Antonssons Gömda-bok har det blivit fashionabelt att angripa allt Liza Marklund skriver, oavsett hur väl underbyggt det är.
Mitt enda svar till dessa olustiga bloggar är att länka till alla Liza Marklunds artiklar om ämnet. Läs dem gärna…
Här kommer alltså Liza Marklunds första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde artikel om ämnet!
Tillägg 14/12
I somras gav fadern till sist upp kampen om vårdnaden.
fredag 11 december 2009
Media och styckmordet
I samband den resningsprocess som "obducenten" och "allmänläkaren" nu driver kan man notera att media genomgående slagit över till att se dessa personers oskuld som nästan helt självklar. Glömd är den bestickande bevisföringen i Lars Borgnäs fyra program i "Uppdrag Granskning" och i hans läsvärda bok "Sanningen är en sällsynt gäst" (2003).
Den första omsvängningen i mediaattityden kom redan 1999, med Lindebergs bok, men det är efter de s.k. DNA-bevisen som den blev nästan total. Det är märkligt att ingen verkar tycka att det är aningen problematiskt med just denna DNA, från hårstrån som sägs komma från en handduk, som "slarvades bort" och aldrig återfanns. Dessa hårstrån förvarades nu separat, de försvann också - och "återfanns" något årtionde senare.
Bevisvärdet av DNA från dessa mystiskt försvunna och återfunna hårstrån torde vara begränsat, och i USA, med en mer öppen debatt om planterade bevis, skulle det vara närmast omöjligt att använda en sådan bevisning. Men här går tydligen vad som helst.
En av de bästa artiklarna som någonsin skrivits om styckmordet är för örvigt Kerstin Alfredssons artikel i Arena 2000, som finns på nätet i en uppdaterad version. Läs den gärna.
Den första omsvängningen i mediaattityden kom redan 1999, med Lindebergs bok, men det är efter de s.k. DNA-bevisen som den blev nästan total. Det är märkligt att ingen verkar tycka att det är aningen problematiskt med just denna DNA, från hårstrån som sägs komma från en handduk, som "slarvades bort" och aldrig återfanns. Dessa hårstrån förvarades nu separat, de försvann också - och "återfanns" något årtionde senare.
Bevisvärdet av DNA från dessa mystiskt försvunna och återfunna hårstrån torde vara begränsat, och i USA, med en mer öppen debatt om planterade bevis, skulle det vara närmast omöjligt att använda en sådan bevisning. Men här går tydligen vad som helst.
En av de bästa artiklarna som någonsin skrivits om styckmordet är för örvigt Kerstin Alfredssons artikel i Arena 2000, som finns på nätet i en uppdaterad version. Läs den gärna.
torsdag 10 december 2009
Södertäljeflickan och verkligheten
/Recension 2008 av Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?" från samma år, av Kerstin Alfredsson. Inlagd med författarens tilltånd. Kopierad från socialisten.se./
Sexuella övergrepp på barn förekommer. Pedofiler åker ibland fast. Det rapporteras då och då i media om härvor med oerhörda mängder beslagtagna bilder på utnyttjade, våldtagna barn.
Att det är så medger de flesta. I princip.
Men när verkliga barn här i Sverige pekar ut verkliga vuxna som förgripit sig på dem blir de ofta misstrodda. I rättsväsendet har de små chanser att få upprättelse – om inte förövaren erkänner. Och regeln tycks vara att ju brutalare övergreppet varit, desto hårdare ifrågasätts barnet.
”Södertäljeflickan” är en av dem som fått känna av det. ”Södertäljeflickan” blev ett begrepp i massmedia 1993. Detta sen man i stort uppslagna reportage rapporterat att en flicka från Södertälje i polisförhör berättat hur hon och andra barn, som hon inte kände, utsatts för fruktansvärda sexuella övergrepp. Barn hade till och med dött. Många män hade varit inblandade, bland dem hennes far. Polisen grävde i ett skogsområde hon pekat ut, men hittade inga kroppar och den delen av utredningen lades ner. Det sades att bevis saknades.
Att hon själv utsatts för upprepade våldtäkter fann dock domstolarna ställt utom allt rimligt tvivel, och flickans pappa dömdes slutligen till fem års fängelse. Trots det och trots dokumenterade underlivsskador har hon efteråt hängts ut som ”uppenbart galen” och ”lögnerska” av Jan Guillou. Hon har ömsom demoniserats, ömsom förlöjligats av den grupp opinionsbildare som rent reflexmässigt skriker om ”häxprocess” och ”oskyldigt dömda män” så fort ett utnyttjat barn tas på allvar.
Därför är det viktigt att den bok, "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" (Tusculum förlag), som nu skrivits av ”Södertäljflickans” fostermor, Birgitta Allmo, blir ordentligt uppmärksammad. I den kan läsaren få en bild av Sagas (som flickan kallas i boken) liv från skolstarten och framåt, och själv bedöma hennes trovärdighet. Man får också en inblick i turerna runt rättegångarna.
Det är plågsam läsning, det medges, trots att tonen är återhållsam och saklig. Bara den detaljerade redovisningen av alla besök hos skolsystrar, kuratorer och vårdcentraler för huvudvärk, illamående, kräkningar, underlivsbesvär, tarminfektioner, sömnbesvär, ryggont, anorexia, utebliven mens och blödningar får en att vilja gråta. Man ser framför sig en ensam flicka i ett känslokallt hem, som gång på gång söker hjälp utan att kunna säga vad som egentligen gör henne illa.
Varför ska man då tro på Birgitta Allmo? Frågan kommer sannolikt att ställas av dem som vill misstänkliggöra Södertäljeflickan. Mitt svar är helt enkelt att det inte finns några skäl att misstro henne. Hon valde aldrig att hamna i detta inferno. Hon kom i kontakt med Saga via sin dotter, i boken kallad Jenny. Flickorna var då 13 år och gick i samma skola. Ingen i familjen Allmo hade vid det laget en aning om Sagas hemförhållanden.
Vändningen kom en höstkväll 1991 när Jenny på telefon fått höra av en mycket ledsen Saga att hennes pappa var så arg att han försökt döda hunden. Jenny blir rådvill och lämnar över luren till sin mamma. Birgitta Allmo lyckas övertala Sagas mamma att köra Saga, hennes lillasyster och hunden ut till dem på landet. Det var tänkt som en akutinsats, men kom att ändra både Sagas och Birgitta Allmos liv.
Det visar sig snart att Saga och hennes syster inte bara är rädda för sin far. De vill inte heller bo hos sin mor. Socialtjänsten är inte mycket att räkna med så Saga flyttar hem till familjen Allmo. Där, när hon är utom räckhåll för båda sina föräldrar, börjar hon antyda att hon blivit utsatt för övergrepp. Hon är rädd, känner sig värdelös och skuldbelägger sig själv. Birgitta Allmo kontaktar en psykolog och Saga börjar öppna sig allt mer. Birgitta Allmo får ta emot det ena fasansfulla minnet efter det andra. Saga berättar om sexklubbar och mörka rum där hennes far bjudit ut henne till andra män. Hon talar om filminspelningar och våldtäkter av andra barn. Och om barn som dödats.
I april 1992 anmäler Saga officiellt sin far till socialtjänsten för sexuella övergrepp. Socialtjänsten anmäler till polisen, och den rättsliga processen drar igång. Den ska hålla på i hela två år visar det sig. Totalt sju uppslitande rättegångar blir det med alla överklaganden, och det slutar som sagt med att hennes far döms. Men bara han.
Avsnittet om utredningen och alla rättegångarna i boken känns tungt att ta sig igenom. Händelse läggs till händelse utan att författaren hjälper läsaren att tolka det som berättas. Insprängda i boken finns också Sagas pappas brev och anteckningar helt okommenterade. Klart är dock att en centralt placerad polis från första början offentligt förklarade att han inte trodde på flickans berättelse. Det satte sin prägel på hela utredningen. PM innehöll felaktigheter och förvanskningar.
Tydligt utpekade män (bl a en TV-producent) åtalades aldrig. Det fanns spår efter att någon nyligen grävt på en av de platser flickan pekat ut. Men personer som ringde och ville berätta blev aldrig förhörda. Nya grävningar genomfördes inte. Tips om att det pågick en sexhandel med utländska barn följdes inte heller upp. Det ena uppslaget efter det andra bara släpps av utredarna. Samtidigt finns polis-PM som slår fast att man aldrig lyckats beslå Saga med någon lögn.
Sagas stora bragd är att hon överlevt och att hon orkat stå fast vid det hon berättat. Hon är idag en akademiskt utbildad kvinna som lever med skyddad identitet. Birgitta Allmos bok visar med all önskvärd tydlighet att det inte är ”Södertäljeflickan” som har problem med förståndet. Hur det är med Jan Guillou kan man bara undra.
Kerstin Alfredsson
Sexuella övergrepp på barn förekommer. Pedofiler åker ibland fast. Det rapporteras då och då i media om härvor med oerhörda mängder beslagtagna bilder på utnyttjade, våldtagna barn.
Att det är så medger de flesta. I princip.
Men när verkliga barn här i Sverige pekar ut verkliga vuxna som förgripit sig på dem blir de ofta misstrodda. I rättsväsendet har de små chanser att få upprättelse – om inte förövaren erkänner. Och regeln tycks vara att ju brutalare övergreppet varit, desto hårdare ifrågasätts barnet.
”Södertäljeflickan” är en av dem som fått känna av det. ”Södertäljeflickan” blev ett begrepp i massmedia 1993. Detta sen man i stort uppslagna reportage rapporterat att en flicka från Södertälje i polisförhör berättat hur hon och andra barn, som hon inte kände, utsatts för fruktansvärda sexuella övergrepp. Barn hade till och med dött. Många män hade varit inblandade, bland dem hennes far. Polisen grävde i ett skogsområde hon pekat ut, men hittade inga kroppar och den delen av utredningen lades ner. Det sades att bevis saknades.
Att hon själv utsatts för upprepade våldtäkter fann dock domstolarna ställt utom allt rimligt tvivel, och flickans pappa dömdes slutligen till fem års fängelse. Trots det och trots dokumenterade underlivsskador har hon efteråt hängts ut som ”uppenbart galen” och ”lögnerska” av Jan Guillou. Hon har ömsom demoniserats, ömsom förlöjligats av den grupp opinionsbildare som rent reflexmässigt skriker om ”häxprocess” och ”oskyldigt dömda män” så fort ett utnyttjat barn tas på allvar.
Därför är det viktigt att den bok, "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" (Tusculum förlag), som nu skrivits av ”Södertäljflickans” fostermor, Birgitta Allmo, blir ordentligt uppmärksammad. I den kan läsaren få en bild av Sagas (som flickan kallas i boken) liv från skolstarten och framåt, och själv bedöma hennes trovärdighet. Man får också en inblick i turerna runt rättegångarna.
Det är plågsam läsning, det medges, trots att tonen är återhållsam och saklig. Bara den detaljerade redovisningen av alla besök hos skolsystrar, kuratorer och vårdcentraler för huvudvärk, illamående, kräkningar, underlivsbesvär, tarminfektioner, sömnbesvär, ryggont, anorexia, utebliven mens och blödningar får en att vilja gråta. Man ser framför sig en ensam flicka i ett känslokallt hem, som gång på gång söker hjälp utan att kunna säga vad som egentligen gör henne illa.
Varför ska man då tro på Birgitta Allmo? Frågan kommer sannolikt att ställas av dem som vill misstänkliggöra Södertäljeflickan. Mitt svar är helt enkelt att det inte finns några skäl att misstro henne. Hon valde aldrig att hamna i detta inferno. Hon kom i kontakt med Saga via sin dotter, i boken kallad Jenny. Flickorna var då 13 år och gick i samma skola. Ingen i familjen Allmo hade vid det laget en aning om Sagas hemförhållanden.
Vändningen kom en höstkväll 1991 när Jenny på telefon fått höra av en mycket ledsen Saga att hennes pappa var så arg att han försökt döda hunden. Jenny blir rådvill och lämnar över luren till sin mamma. Birgitta Allmo lyckas övertala Sagas mamma att köra Saga, hennes lillasyster och hunden ut till dem på landet. Det var tänkt som en akutinsats, men kom att ändra både Sagas och Birgitta Allmos liv.
Det visar sig snart att Saga och hennes syster inte bara är rädda för sin far. De vill inte heller bo hos sin mor. Socialtjänsten är inte mycket att räkna med så Saga flyttar hem till familjen Allmo. Där, när hon är utom räckhåll för båda sina föräldrar, börjar hon antyda att hon blivit utsatt för övergrepp. Hon är rädd, känner sig värdelös och skuldbelägger sig själv. Birgitta Allmo kontaktar en psykolog och Saga börjar öppna sig allt mer. Birgitta Allmo får ta emot det ena fasansfulla minnet efter det andra. Saga berättar om sexklubbar och mörka rum där hennes far bjudit ut henne till andra män. Hon talar om filminspelningar och våldtäkter av andra barn. Och om barn som dödats.
I april 1992 anmäler Saga officiellt sin far till socialtjänsten för sexuella övergrepp. Socialtjänsten anmäler till polisen, och den rättsliga processen drar igång. Den ska hålla på i hela två år visar det sig. Totalt sju uppslitande rättegångar blir det med alla överklaganden, och det slutar som sagt med att hennes far döms. Men bara han.
Avsnittet om utredningen och alla rättegångarna i boken känns tungt att ta sig igenom. Händelse läggs till händelse utan att författaren hjälper läsaren att tolka det som berättas. Insprängda i boken finns också Sagas pappas brev och anteckningar helt okommenterade. Klart är dock att en centralt placerad polis från första början offentligt förklarade att han inte trodde på flickans berättelse. Det satte sin prägel på hela utredningen. PM innehöll felaktigheter och förvanskningar.
Tydligt utpekade män (bl a en TV-producent) åtalades aldrig. Det fanns spår efter att någon nyligen grävt på en av de platser flickan pekat ut. Men personer som ringde och ville berätta blev aldrig förhörda. Nya grävningar genomfördes inte. Tips om att det pågick en sexhandel med utländska barn följdes inte heller upp. Det ena uppslaget efter det andra bara släpps av utredarna. Samtidigt finns polis-PM som slår fast att man aldrig lyckats beslå Saga med någon lögn.
Sagas stora bragd är att hon överlevt och att hon orkat stå fast vid det hon berättat. Hon är idag en akademiskt utbildad kvinna som lever med skyddad identitet. Birgitta Allmos bok visar med all önskvärd tydlighet att det inte är ”Södertäljeflickan” som har problem med förståndet. Hur det är med Jan Guillou kan man bara undra.
Kerstin Alfredsson
onsdag 9 december 2009
De mörka tunnlarna under McMartin
De som förnekar existensen av organiserade sadistiska (”rituella”) övergrepp mot barn hävdar ofta att det helt saknas ”hårda bevis” för att sådana övergrepp någonsin ägt rum.
De menar att de ”mjuka bevis” som finns i form av minnen hos överlevarna inte är bevis nog eftersom dessa minnen inte är tillförlitliga.
Avsaknaden av ”hårda” det vill säga materiella bevis är enligt dem ett starkt argument för att ”rituella övergrepp” tillhör kategorin moderna folksägner.
Nu är detta inte sant. För det första finns det mycket ofta materiella bevis i form av medicinskt konstaterbara skador som överensstämmer med överlevarnas minnen. Till och med en del mer ärliga skeptiker erkänner detta.
Så till exempel konstaterar J.S LaFontaine i sin undersökning av 84 fall av anklagelser om ”rituella övergrepp” mot barn i Storbritannien att i nära hälften av dessa fall fanns medicinskt konstaterbara skador som visade att barnen utsatts för sexuella övergrepp.
Vad som får henne att hävda att just den typen av övergrepp i stort sett inte existerar är bland annat att i endast tre av dessa fall fanns det materiel bevisning på att just ritualer ägt rum i anknytning till övergreppen.
Det är sant att medan rättsmedicinskt konstaterbara skador tillhör det vanliga vid rituella övergrepp saknas oftast andra typer av materiell bevisning.
Det torde dock framförallt bero dels på att det vanligtvis går en mycket lång tid, ibland åratal, mellan brottet och polisanmälan, dels på systematiska brister i de flesta polisutredningarna i dessa fall.
Det finns dock flera fall där materiell bevisning av högt anmärkningsvärt slag förekommit. Ett av de mest kända fallen gäller den privata förskolan McMartin i Kalifornien.
När Judy Johnson 1983 upptäckte att hennes son blödde från ändtarmen en dag när han kommit hem från förskolan McMartin skulle ingen kunnat ana att detta skulle bli inledningen till en sju års lång rättsprocess. Men sonen läkarundersöktes och det visade sig att det fanns medicinska tecken på sexuella övergrepp.
När sedan en rutinmässig rundfrågning till föräldrarna gjordes visade det sig snart att det handlade om något med oerhörda proportioner. Sammanlagt 389 barn berättade om övergrepp och 80 procent av dessa visade medicinskt konstaterbara tecken på att ha utsatts för övergrepp. (Raschke, s. 109).
Barnen berättade om sexuella övergrepp men även om förnedrande sadistiska ”lekar” och till och med i några fall om barnamord. Även om övergreppen innehöll ”rituella” inslag fanns det inget i berättelserna som entydigt talade för att det skulle handla om ”satanism”. Bland förövarna ingick medlemmarna i ägarfamiljen.
Många förnekare driver idag linjen att dessa barns minnen var falska, och var resultatet av ”ledande frågor”, tvivelaktiga förhörsmetoder och förväntningar från de vuxna. Problemet med den ”teorin” är att barnen vidhöll dessa minnen, långt efter att den officiella inställningen var att det hela var en bluff. Såväl barnen som föräldrarna verkar än idag, med något enstaka undantag, anse att övergreppen ägde rum.
De som idag aktivt förnekar övergreppen, är personer som befann sig långt bort från dessa barns verklighet. De försöker få oss att tro att ”ledande frågor” lyckades förhäxa hundratals barn och föräldrar och få dem att tro att vänlig och sympatisk daghemspersonal under åratal utsatte barnen för systematiska sadistiska övergrepp. ”Skeptikerna” får ursäkta, men det är ett scenario jag inte sväljer.
Trots samstämmigheten i barnens berättelser, trots de medicinska bevisen på övergrepp, och trots sådana fakta som att en av de misstänkta visade sig inneha en svart kåpa och andra ockulta tillbehör som överensstämde med de som enligt barnen användes i ritualerna (Raschke, s. 327) frikändes alla anklagade 1990.
Flera jurymedlemmar förklarade dock efteråt att de var övertygade om att barnen utsatts för övergrepp men att det inte gick att bevisa exakt vilka som gjorde det (Raschke, s. 107).
Strax efter att domstolen friat de anklagade genomfördes en utgrävning av McMartins förskola. Marken hade bytt ägare och den nya ägaren hade gett föräldrarna tillstånd att genomföra en utgrävning av skolan. Bakgrunden till detta var att många av barnen hade berättat om tunnlar under skolan, som de tvingades att krypa i.
Det hade använts av försvaret för att diskreditera barnens berättelser. Det fanns inga kända tunnlar under skolan och hela idén visade, menade man, det orimliga i berättelserna.
Föräldrarna hyrde en känd arkeolog, Gary Stickel från UCLA (University of California in Los Angeles). Eftersom Stickels professionalitet sedan dess blivit ifrågasatt av förnekarna bör det påpekas att han var en internationellt känd arkeolog, som bland annat redigerade volymen ”New uses of systems theory in archaeology” från 1982, som bland annat finns på Stockholms universitetsbibliotek.
Utgrävningen startade i april 1990. Resultatet blev, enligt den arkeologiska rapport som författades av Stickel, att inte bara ett utan två tunnelkomplex upptäcktes. Tunnlarna var grävda för hand och hade senare igenfyllts. Dateringar av föremål funna i tunnlarna visade att de blivit igenfyllda 1983 eller senare.
Tunnlarnas ingångar motsvarade också nästan exakt barnens beskrivningar. Bland föremålen som återfanns i tunneln fanns även ett pentagram (en femuddig stjärna), vilket är en av de mer kända ockulta symbolerna. Tunnlarna var så höga att de flesta vuxna män kunde stå upprätt i dem.
Stickels rapport blev aldrig publicerad, inget förlag ansåg det värt att ge ut den. Dess slutord finns dock på flera sajter på internet (ett exempel finns i litteraturförteckningen).
Vad blev reaktionen på denna rapport? I stort sett ignorerade pressen resultaten. En av de få tidningar som bemödade sig om att intervju Gary Stickel förvrängde totalt vad han sade. När han sade att de hade funnit tunnlar som bekräftade barnens berättelser blev resultatet en artikel där han påstås sagt att de inte hittade några tunnlar. (Summit, s. 410).
Detta förnekande blev bara det första i en rad förnekanden. Exempelvis hävdar Lilian Öhrström i sin bok ”Sex, lögner och terapi” att inga tunnlar någonsin återfanns.
Somliga författare har istället för att ignorera rapportens existens valt att betvivla den.
Exempelvis har Debbie Nathan och Michael Snedeker i sin bok Satans´ Silence 1995, utvecklat vad som i praktiken är en konspirationsteori, där föräldrarna och Gary Stickel i maskopi förfalskar det arkeologiska materialet. Denna teori har blivit populär och har senare förts fram av många backlashförfattare.
Ett av exemplen är frilansjournalisten John Earl, i Ralph Underwagers tidskrift ”Issues in child abuse accusations” 7/1995. Underwager, som i den pro-pedofila tidskriften Paidika uppmanat ”pedofilerna” att djärvt förklara att de ”utför Guds vilja”, gav ut Issues… som systematiskt drev linjen om att anklagelser om övergrepp av olika slag var falska. Tidskiften blev allmänt diskrediterad efter att intervjun avslöjades 1993, men en liten skara skribenter fortsatte att medverka i den.
Earls artikel är skickligt skriven, men innehåller en stor mängd uppgifter som strider mot tidigare allmänt kända fakta om McMartin. Han utgår från att alla barnen mindes falskt, och att utgrävningen inte ledde till upptäckten av några tunnlar, trots att Gary Stickels rapport slog fast just detta. Vad Stickel skulle ha för motiv för att ljuga om det arkeologiska materialet och riskera hela sin karriär för nöjet att få ljuga om saken, förklarar inte John Earl.
Men denna artikel, tillsammans med ett antal artiklar om fallet på hemsidan ”Religious tolerance”, vars huvudskakliga syfte är att försvara diverse destruktiva sekter, citeras på hundratals ställen på nätet som ”bevis” för att Stickel och föräldrarna i maskopi förfalskade det arkeologiska materialet.
McMartin förs ofta fram som ett klassiskt exempel på motbevisade falska anklagelser. Jag ser det snarare som ett exempel på hur en välorganiserad förnekelsekampanj framgångsrikt kan förklara bort även de mest uppenbara övergrepp.
Rekommenderad litteratur:
Linda Blood, The New Satanists, Warner Books 1994
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del ett
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del två
James Quan, A consolidation of SRA and false memory data
Carl Raschke, Painted Black, San Francisco 1992
Gary Stickel, Sammanfattning av utgrävningsrapport
Roland Summit, The Dark Tunnels of McMartin
De menar att de ”mjuka bevis” som finns i form av minnen hos överlevarna inte är bevis nog eftersom dessa minnen inte är tillförlitliga.
Avsaknaden av ”hårda” det vill säga materiella bevis är enligt dem ett starkt argument för att ”rituella övergrepp” tillhör kategorin moderna folksägner.
Nu är detta inte sant. För det första finns det mycket ofta materiella bevis i form av medicinskt konstaterbara skador som överensstämmer med överlevarnas minnen. Till och med en del mer ärliga skeptiker erkänner detta.
Så till exempel konstaterar J.S LaFontaine i sin undersökning av 84 fall av anklagelser om ”rituella övergrepp” mot barn i Storbritannien att i nära hälften av dessa fall fanns medicinskt konstaterbara skador som visade att barnen utsatts för sexuella övergrepp.
Vad som får henne att hävda att just den typen av övergrepp i stort sett inte existerar är bland annat att i endast tre av dessa fall fanns det materiel bevisning på att just ritualer ägt rum i anknytning till övergreppen.
Det är sant att medan rättsmedicinskt konstaterbara skador tillhör det vanliga vid rituella övergrepp saknas oftast andra typer av materiell bevisning.
Det torde dock framförallt bero dels på att det vanligtvis går en mycket lång tid, ibland åratal, mellan brottet och polisanmälan, dels på systematiska brister i de flesta polisutredningarna i dessa fall.
Det finns dock flera fall där materiell bevisning av högt anmärkningsvärt slag förekommit. Ett av de mest kända fallen gäller den privata förskolan McMartin i Kalifornien.
När Judy Johnson 1983 upptäckte att hennes son blödde från ändtarmen en dag när han kommit hem från förskolan McMartin skulle ingen kunnat ana att detta skulle bli inledningen till en sju års lång rättsprocess. Men sonen läkarundersöktes och det visade sig att det fanns medicinska tecken på sexuella övergrepp.
När sedan en rutinmässig rundfrågning till föräldrarna gjordes visade det sig snart att det handlade om något med oerhörda proportioner. Sammanlagt 389 barn berättade om övergrepp och 80 procent av dessa visade medicinskt konstaterbara tecken på att ha utsatts för övergrepp. (Raschke, s. 109).
Barnen berättade om sexuella övergrepp men även om förnedrande sadistiska ”lekar” och till och med i några fall om barnamord. Även om övergreppen innehöll ”rituella” inslag fanns det inget i berättelserna som entydigt talade för att det skulle handla om ”satanism”. Bland förövarna ingick medlemmarna i ägarfamiljen.
Många förnekare driver idag linjen att dessa barns minnen var falska, och var resultatet av ”ledande frågor”, tvivelaktiga förhörsmetoder och förväntningar från de vuxna. Problemet med den ”teorin” är att barnen vidhöll dessa minnen, långt efter att den officiella inställningen var att det hela var en bluff. Såväl barnen som föräldrarna verkar än idag, med något enstaka undantag, anse att övergreppen ägde rum.
De som idag aktivt förnekar övergreppen, är personer som befann sig långt bort från dessa barns verklighet. De försöker få oss att tro att ”ledande frågor” lyckades förhäxa hundratals barn och föräldrar och få dem att tro att vänlig och sympatisk daghemspersonal under åratal utsatte barnen för systematiska sadistiska övergrepp. ”Skeptikerna” får ursäkta, men det är ett scenario jag inte sväljer.
Trots samstämmigheten i barnens berättelser, trots de medicinska bevisen på övergrepp, och trots sådana fakta som att en av de misstänkta visade sig inneha en svart kåpa och andra ockulta tillbehör som överensstämde med de som enligt barnen användes i ritualerna (Raschke, s. 327) frikändes alla anklagade 1990.
Flera jurymedlemmar förklarade dock efteråt att de var övertygade om att barnen utsatts för övergrepp men att det inte gick att bevisa exakt vilka som gjorde det (Raschke, s. 107).
Strax efter att domstolen friat de anklagade genomfördes en utgrävning av McMartins förskola. Marken hade bytt ägare och den nya ägaren hade gett föräldrarna tillstånd att genomföra en utgrävning av skolan. Bakgrunden till detta var att många av barnen hade berättat om tunnlar under skolan, som de tvingades att krypa i.
Det hade använts av försvaret för att diskreditera barnens berättelser. Det fanns inga kända tunnlar under skolan och hela idén visade, menade man, det orimliga i berättelserna.
Föräldrarna hyrde en känd arkeolog, Gary Stickel från UCLA (University of California in Los Angeles). Eftersom Stickels professionalitet sedan dess blivit ifrågasatt av förnekarna bör det påpekas att han var en internationellt känd arkeolog, som bland annat redigerade volymen ”New uses of systems theory in archaeology” från 1982, som bland annat finns på Stockholms universitetsbibliotek.
Utgrävningen startade i april 1990. Resultatet blev, enligt den arkeologiska rapport som författades av Stickel, att inte bara ett utan två tunnelkomplex upptäcktes. Tunnlarna var grävda för hand och hade senare igenfyllts. Dateringar av föremål funna i tunnlarna visade att de blivit igenfyllda 1983 eller senare.
Tunnlarnas ingångar motsvarade också nästan exakt barnens beskrivningar. Bland föremålen som återfanns i tunneln fanns även ett pentagram (en femuddig stjärna), vilket är en av de mer kända ockulta symbolerna. Tunnlarna var så höga att de flesta vuxna män kunde stå upprätt i dem.
Stickels rapport blev aldrig publicerad, inget förlag ansåg det värt att ge ut den. Dess slutord finns dock på flera sajter på internet (ett exempel finns i litteraturförteckningen).
Vad blev reaktionen på denna rapport? I stort sett ignorerade pressen resultaten. En av de få tidningar som bemödade sig om att intervju Gary Stickel förvrängde totalt vad han sade. När han sade att de hade funnit tunnlar som bekräftade barnens berättelser blev resultatet en artikel där han påstås sagt att de inte hittade några tunnlar. (Summit, s. 410).
Detta förnekande blev bara det första i en rad förnekanden. Exempelvis hävdar Lilian Öhrström i sin bok ”Sex, lögner och terapi” att inga tunnlar någonsin återfanns.
Somliga författare har istället för att ignorera rapportens existens valt att betvivla den.
Exempelvis har Debbie Nathan och Michael Snedeker i sin bok Satans´ Silence 1995, utvecklat vad som i praktiken är en konspirationsteori, där föräldrarna och Gary Stickel i maskopi förfalskar det arkeologiska materialet. Denna teori har blivit populär och har senare förts fram av många backlashförfattare.
Ett av exemplen är frilansjournalisten John Earl, i Ralph Underwagers tidskrift ”Issues in child abuse accusations” 7/1995. Underwager, som i den pro-pedofila tidskriften Paidika uppmanat ”pedofilerna” att djärvt förklara att de ”utför Guds vilja”, gav ut Issues… som systematiskt drev linjen om att anklagelser om övergrepp av olika slag var falska. Tidskiften blev allmänt diskrediterad efter att intervjun avslöjades 1993, men en liten skara skribenter fortsatte att medverka i den.
Earls artikel är skickligt skriven, men innehåller en stor mängd uppgifter som strider mot tidigare allmänt kända fakta om McMartin. Han utgår från att alla barnen mindes falskt, och att utgrävningen inte ledde till upptäckten av några tunnlar, trots att Gary Stickels rapport slog fast just detta. Vad Stickel skulle ha för motiv för att ljuga om det arkeologiska materialet och riskera hela sin karriär för nöjet att få ljuga om saken, förklarar inte John Earl.
Men denna artikel, tillsammans med ett antal artiklar om fallet på hemsidan ”Religious tolerance”, vars huvudskakliga syfte är att försvara diverse destruktiva sekter, citeras på hundratals ställen på nätet som ”bevis” för att Stickel och föräldrarna i maskopi förfalskade det arkeologiska materialet.
McMartin förs ofta fram som ett klassiskt exempel på motbevisade falska anklagelser. Jag ser det snarare som ett exempel på hur en välorganiserad förnekelsekampanj framgångsrikt kan förklara bort även de mest uppenbara övergrepp.
Rekommenderad litteratur:
Linda Blood, The New Satanists, Warner Books 1994
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del ett
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del två
James Quan, A consolidation of SRA and false memory data
Carl Raschke, Painted Black, San Francisco 1992
Gary Stickel, Sammanfattning av utgrävningsrapport
Roland Summit, The Dark Tunnels of McMartin
lördag 5 december 2009
Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift
/Publicerad i Internationalen 7/2000 och Spegeln 1/2000./
I anknytning till konferensen om Förintelsen har de små grupper av "revisionister" som förnekar att judeutrotningen någonsin ägde rum uppmärksammats av media. I artiklar och TV-program har relationen mellan de aktiva nazisterna och deras mer eller mindre akademiska försvarare uppmärksammats.
Det är utmärkt. Historierevisionisterna visar mycket tydligt att debatter om våld och övergrepp inte enbart är akademiska. Det finns politiska och andra intressen som formar en forskares eller debattörs åsikter om historiska skeenden.
Robert Faurisson drivs inte av något rent akademiskt intresse när han förnekar gaskamrarnas existens, lika lite som många av hans motståndare gör det. Det handlar framförallt om ställningstaganden: för eller emot rasism, för eller emot nazism.
Detta gäller inte enbart diskussionen om Förintelsen. Det finns ju även andra frågor där andra intressen än de rent vetenskapliga slår igenom i debatterna. Detta är dock sällan massmedia speciellt intresserade av att granska på samma sätt som debatten om Förintelsen har granskats.
Ett av de tydligaste exemplen är debatten om existensen av sexuella övergrepp mot barn. Här är det många som kanske har en bild att det handlar om diskussioner mellan experter som har olika åsikter om exempelvis minnets funktioner. Delvis är de naturligtvis också så, men det är också en fråga där stora grupper har mycket starka intressen att bevaka...
I USA har det sedan några är varit känt att flera ledande företrädare för organisationer som förnekar minnen av sexuella övergrepp mot barn haft andra intressen än de rent vetenskapliga. Ett av de mest kända exemplen är Ralph Underwager, som var en av de främsta ledarna för False Memory Syndrome Foundation, en organisation som hävdar att minnen av övergrepp var falska. Denna organisation har blivit mycket hyllad på sina håll i Sverige - exempelvis har organisationen Vetenskap och Folkbildning lyft fram den i sin tidning.
1993 avslöjades det att Underwager gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika. Där hävdade han bland annat att pedofilerna inte borde vara så defensiva utan med djärvhet borde slå fast att de utförde "Guds vilja".
Det här ledde naturligtvis till en skandal. Till en början försvarades han av False Memory Syndrome Foundation men efter ett tag insåg till och med den organisationen att han riskerade att helt diskreditera dem. Han tvingades att lämna organisationens styrelse. Hans hustru, Hollida Wakefield, som också lät sig intervjuas i Paidika, även om hon inte sade lika grova saker, fick dock sitta kvar i styrelsen.
Underwager gav dock inte upp. Han drev frågan vidare i sin tidskrift Issues in Child Abuse Accusations. Där kunde falska minnes-förespråkare samlas, och föra fram sina ståndpunkter.
I Sverige har vi de senaste åren haft flera debattörer som driver samma teser som False Memory Syndrome Foundation. Dit hör exempelvis Lilian Öhrström, Max Scharnberg, Astrid Holgerson och Siv Westerberg.
Det intressanta är nu att just dessa personer har ytterligare en sak gemensamt förutom att de hävdar att minnen av sexuella övergrepp i barndomen ofta är falska. Det är att de alla har medverkat i Underwagers tidning sedan Underwager avslöjades som pedofilförsvarare! Det gäller främst Scharnberg, som tillhör tidskiftens mer frekventa medarbetare.
Men även de andra har förekommit i tidskriften. Exempelvis har Lilian Öhrström låtit trycka upp ett avsnitt ur sin bok "Sex, lögner och terapi" i nummer 1/2 1997 i tidskriften.
Intervjun med Underwager har varit känd i Sverige åtminstone sedan början av 1995, då den togs upp i artiklar i Psykologtidningen och Spegeln.
Både i Sverige och (i mycket hög grad!) internationellt finns andra exempel på den här typen av samverkan. Det är anmärkningsvärt att medan nätverket mellan historierevisionister och nazister uppmärksammas mycket, framställs förnekarna av sexuella övergrepp mot barn, som seriösa debattörer, höjda över alla misstankar. Orsaken till detta är nog att medan nazister dessbättre idag är en liten avgränsad grupp i Sverige återfinns personer som begår sexuella övergrepp på alla nivåer inom samhället.
TILLÄGG 6/12
Ta också gärna del av demaskeringen av Underwager i Witness for Mr Bubbles från TV-programmet "Australian 60 Minutes"!
I anknytning till konferensen om Förintelsen har de små grupper av "revisionister" som förnekar att judeutrotningen någonsin ägde rum uppmärksammats av media. I artiklar och TV-program har relationen mellan de aktiva nazisterna och deras mer eller mindre akademiska försvarare uppmärksammats.
Det är utmärkt. Historierevisionisterna visar mycket tydligt att debatter om våld och övergrepp inte enbart är akademiska. Det finns politiska och andra intressen som formar en forskares eller debattörs åsikter om historiska skeenden.
Robert Faurisson drivs inte av något rent akademiskt intresse när han förnekar gaskamrarnas existens, lika lite som många av hans motståndare gör det. Det handlar framförallt om ställningstaganden: för eller emot rasism, för eller emot nazism.
Detta gäller inte enbart diskussionen om Förintelsen. Det finns ju även andra frågor där andra intressen än de rent vetenskapliga slår igenom i debatterna. Detta är dock sällan massmedia speciellt intresserade av att granska på samma sätt som debatten om Förintelsen har granskats.
Ett av de tydligaste exemplen är debatten om existensen av sexuella övergrepp mot barn. Här är det många som kanske har en bild att det handlar om diskussioner mellan experter som har olika åsikter om exempelvis minnets funktioner. Delvis är de naturligtvis också så, men det är också en fråga där stora grupper har mycket starka intressen att bevaka...
I USA har det sedan några är varit känt att flera ledande företrädare för organisationer som förnekar minnen av sexuella övergrepp mot barn haft andra intressen än de rent vetenskapliga. Ett av de mest kända exemplen är Ralph Underwager, som var en av de främsta ledarna för False Memory Syndrome Foundation, en organisation som hävdar att minnen av övergrepp var falska. Denna organisation har blivit mycket hyllad på sina håll i Sverige - exempelvis har organisationen Vetenskap och Folkbildning lyft fram den i sin tidning.
1993 avslöjades det att Underwager gett en intervju för den holländska pedofiltidningen Paidika. Där hävdade han bland annat att pedofilerna inte borde vara så defensiva utan med djärvhet borde slå fast att de utförde "Guds vilja".
Det här ledde naturligtvis till en skandal. Till en början försvarades han av False Memory Syndrome Foundation men efter ett tag insåg till och med den organisationen att han riskerade att helt diskreditera dem. Han tvingades att lämna organisationens styrelse. Hans hustru, Hollida Wakefield, som också lät sig intervjuas i Paidika, även om hon inte sade lika grova saker, fick dock sitta kvar i styrelsen.
Underwager gav dock inte upp. Han drev frågan vidare i sin tidskrift Issues in Child Abuse Accusations. Där kunde falska minnes-förespråkare samlas, och föra fram sina ståndpunkter.
I Sverige har vi de senaste åren haft flera debattörer som driver samma teser som False Memory Syndrome Foundation. Dit hör exempelvis Lilian Öhrström, Max Scharnberg, Astrid Holgerson och Siv Westerberg.
Det intressanta är nu att just dessa personer har ytterligare en sak gemensamt förutom att de hävdar att minnen av sexuella övergrepp i barndomen ofta är falska. Det är att de alla har medverkat i Underwagers tidning sedan Underwager avslöjades som pedofilförsvarare! Det gäller främst Scharnberg, som tillhör tidskiftens mer frekventa medarbetare.
Men även de andra har förekommit i tidskriften. Exempelvis har Lilian Öhrström låtit trycka upp ett avsnitt ur sin bok "Sex, lögner och terapi" i nummer 1/2 1997 i tidskriften.
Intervjun med Underwager har varit känd i Sverige åtminstone sedan början av 1995, då den togs upp i artiklar i Psykologtidningen och Spegeln.
Både i Sverige och (i mycket hög grad!) internationellt finns andra exempel på den här typen av samverkan. Det är anmärkningsvärt att medan nätverket mellan historierevisionister och nazister uppmärksammas mycket, framställs förnekarna av sexuella övergrepp mot barn, som seriösa debattörer, höjda över alla misstankar. Orsaken till detta är nog att medan nazister dessbättre idag är en liten avgränsad grupp i Sverige återfinns personer som begår sexuella övergrepp på alla nivåer inom samhället.
TILLÄGG 6/12
Ta också gärna del av demaskeringen av Underwager i Witness for Mr Bubbles från TV-programmet "Australian 60 Minutes"!
fredag 4 december 2009
Inlägg om internet i repris
/Det här skrev jag den 20 december 2007. Tycker det är mer aktuellt än någonsin så jag lyfter upp det./
”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”
Jag skäms lite över det, men citatet i rubriken kommer faktiskt från Jan Guillou. Det kommer dessutom från en av hans många osympatiska krönikor. Men för tillfället låter jag bli att nämna vilken, för just detta citat gav mig någon aha-upplevelse.
Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.
Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.
Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.
Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.
På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?
Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.
Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.
Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.
Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.
I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.
Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.
Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.
Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…
”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”
Jag skäms lite över det, men citatet i rubriken kommer faktiskt från Jan Guillou. Det kommer dessutom från en av hans många osympatiska krönikor. Men för tillfället låter jag bli att nämna vilken, för just detta citat gav mig någon aha-upplevelse.
Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.
Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.
Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.
Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.
På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?
Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.
Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.
Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.
Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.
I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.
Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.
Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.
Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…
onsdag 2 december 2009
Tidrande och diserna
En av de isländska sagor som fascinerade mig från första gången jag läste den var ”Tidrande och diserna”. Den grep tag i mig och får mig mig förtfarande att reagera på ett sätt som jag ibland kan tycka rent av är lite kusligt.. eller i alla fall märkligt.
Den behandlar perioden för kristendomens införande på Island. Huvudpersonen, Tidrande, är son till Sidu-Hall, som är känd som en av de som aktivt bidrog till kristnandet av Island.
Handlingen är i korthet denna. En spåman, Torahall, är orolig för Tidrandes framtid. Han ser att något mycket obehagligt ska hända honom. Dessa onda aningar ökar inför den traditionella höstfesten. När den kommer uppmanar han alla deltagare att vara vaksamma. Onda saker skulle lätt kunna hända.
Tidrande var dock en vänlig och omtänksam man. När festen hade tagit slut och de flesta hade somnat knackade någon på dörren. Ingen verkade bry sig om det. Tidrande var upprörd: ”Det är stor skam att folk låtsas som om de sover, för här kommer nog fler gäster.”
Han öppnade dörren, men ingen var där. Han gick ut och tittade sig omkring, och hörde hovslag norrifrån: ”Där såg han nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. ” Söderifrån kom också nio kvinnor ridande - alla i ljusa kläder på vita hästar.
Berättelsen fortsätter: ”Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl.”
En stund senare hittades han, allvarligt skadad på marken. Han bars in och berättade om vad som hänt. Han dog på morgonen.
Vad var det egentligen som hände? Spåmannen förklarade vad han trodde: ”Inte vet jag, men jag gissar att dessa kvinnor inte har varit några andra än era fränders fylgjor (en sorts skyddsväsen). Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skilja sig från er utan någon skatt och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det begav sig”.
Det finns mycket att säga om denna märkliga text, och mycket har också sagts om den. Men kan bland annat notera att fast författaren uppenbarligen är kristen, utgår han från att de förkristna väsendena existerar, och kan agera.
Men för min del finns det en annan märklig sak. Den är mina egna reaktioner när jag läser texten. Jag märkte redan första gången att mina känslomässiga sympatier helt låg hos de svartklädda diserna, inte hos Tidrande, inte hos de vitklädda, inte hos spåmannen. Min mycket spontana känsla var att det var rätt åt Tidrande, som övergav den gamla tron! Det var ju att svika andeväsen som tidigare dyrkats, självfallet måste de få någonting i gengäld…
Min reaktion är lite märklig. Jag har på annat håll påpekat att jag trots ganska starka nyhedniska sympatier faktiskt lutar åt att i just Skandinavien (i motsats till t.ex. i Nordamerika) var kristendomens införande i stort sett ett framsteg. Det hindrar mig inte att vid läsningen av berättelsen känslomässigt helt ställa mig på de svartklädda disernas sida.
Jag har kanske några förklaringar till varför, men ingen är helt övertygande.
Jag tycker för övrigt att det finns något på samma gång vackert, kusligt och ödesmättat i berättelsen, och jag läser gärna om den då och då.
/Citaten kommer från ”Isländska mytsagor”, översättning och kommentarer av Lars Lönnroth, Atlantis 1995. /
TILÄGG 3/12
Min känslomässiga reaktion är nog åtminstone delvis relaterad till könet på de inblandade. Om det hade varit en ung kristen kvinna som angripits av nio manliga övernaturliga hedniska ryttare hade jag med all säkerhet reagerat ganska så annorlunda.
Den behandlar perioden för kristendomens införande på Island. Huvudpersonen, Tidrande, är son till Sidu-Hall, som är känd som en av de som aktivt bidrog till kristnandet av Island.
Handlingen är i korthet denna. En spåman, Torahall, är orolig för Tidrandes framtid. Han ser att något mycket obehagligt ska hända honom. Dessa onda aningar ökar inför den traditionella höstfesten. När den kommer uppmanar han alla deltagare att vara vaksamma. Onda saker skulle lätt kunna hända.
Tidrande var dock en vänlig och omtänksam man. När festen hade tagit slut och de flesta hade somnat knackade någon på dörren. Ingen verkade bry sig om det. Tidrande var upprörd: ”Det är stor skam att folk låtsas som om de sover, för här kommer nog fler gäster.”
Han öppnade dörren, men ingen var där. Han gick ut och tittade sig omkring, och hörde hovslag norrifrån: ”Där såg han nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. ” Söderifrån kom också nio kvinnor ridande - alla i ljusa kläder på vita hästar.
Berättelsen fortsätter: ”Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl.”
En stund senare hittades han, allvarligt skadad på marken. Han bars in och berättade om vad som hänt. Han dog på morgonen.
Vad var det egentligen som hände? Spåmannen förklarade vad han trodde: ”Inte vet jag, men jag gissar att dessa kvinnor inte har varit några andra än era fränders fylgjor (en sorts skyddsväsen). Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skilja sig från er utan någon skatt och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det begav sig”.
Det finns mycket att säga om denna märkliga text, och mycket har också sagts om den. Men kan bland annat notera att fast författaren uppenbarligen är kristen, utgår han från att de förkristna väsendena existerar, och kan agera.
Men för min del finns det en annan märklig sak. Den är mina egna reaktioner när jag läser texten. Jag märkte redan första gången att mina känslomässiga sympatier helt låg hos de svartklädda diserna, inte hos Tidrande, inte hos de vitklädda, inte hos spåmannen. Min mycket spontana känsla var att det var rätt åt Tidrande, som övergav den gamla tron! Det var ju att svika andeväsen som tidigare dyrkats, självfallet måste de få någonting i gengäld…
Min reaktion är lite märklig. Jag har på annat håll påpekat att jag trots ganska starka nyhedniska sympatier faktiskt lutar åt att i just Skandinavien (i motsats till t.ex. i Nordamerika) var kristendomens införande i stort sett ett framsteg. Det hindrar mig inte att vid läsningen av berättelsen känslomässigt helt ställa mig på de svartklädda disernas sida.
Jag har kanske några förklaringar till varför, men ingen är helt övertygande.
Jag tycker för övrigt att det finns något på samma gång vackert, kusligt och ödesmättat i berättelsen, och jag läser gärna om den då och då.
/Citaten kommer från ”Isländska mytsagor”, översättning och kommentarer av Lars Lönnroth, Atlantis 1995. /
TILÄGG 3/12
Min känslomässiga reaktion är nog åtminstone delvis relaterad till könet på de inblandade. Om det hade varit en ung kristen kvinna som angripits av nio manliga övernaturliga hedniska ryttare hade jag med all säkerhet reagerat ganska så annorlunda.
tisdag 1 december 2009
Freud och Dora - historien om en psykisk våldtäkt
/Jag skrev först texten för tidningen Spegeln, 3/2002./
Freuds första publicerade fallbeskrivning, efter att han hade utvecklat den psykoanalytiska teorin, var berättelsen om Dora. Den har blivit mycket omskriven och har hyllats av freudianer som den första ”riktiga” psykoanalysen. Nu kan svenska läsare ta del av den, då den ingår i samlingen av Sigmund Freuds ”Fallstudier”, som utgivits i Månpocket 2002.
Dora hette egentligen Ida Bauer och var dotter till en känd industriägare. Än mer känd kom hennes bror Otto Bauer, en aktiv socialist och en av ledarna för den ”austromarxistiska” rörelsen i Österrike, att bli. Jag väljer ändå att kalla henne Dora, eftersom det är praxis i den omfattande litteraturen om fallet.
Dora kom år 1900 till Freud, vid 18 års ålder, för att fadern ville att Freud skulle få Dora att förstå att hon led av vanföreställningar. Dessutom hade hon en del psykosomatiska symptom, somexempelvis en nervös hosta.
Vilka var då Doras vanföreställningar? I princip handlade det om att hon var övertygad om att en nära vän till fadern, som brukar kallas herr K, försökte förföra henne. Fadern hävdade att detta var ren inbillning och ville att Dora skulle ”inse” detta.
Blev trodd
Det talar förvisso till Freuds fördel att han inte gick med på detta. Han träffade Dora och hon berättade att herr K systematiskt uppvaktade henne och att han försökt kyssa henne.
Hon berättade också att fadern hade ett förhållande med fru K. Dora ansåg att fadern medvetet blundade för herr K:s närmanden till Dora, som hade börjat redan i 14-årsåldern, för att han skulle få ha sitt förhållande till fru K ifred.
Även här var Freud benägen att tro på Dora. På så sätt måste han ha väckt förhoppningar - han var troligen den förste vuxne hon träffat som inte försökte avfärda hennes berättelse.
Men vad Freud istället gjorde var minst lika illa. Han valde att tro henne - men han menade att de känslor av äckel Dora kände över att en man i hennes fars ålder försökte förföra henne var neurotiska, ”hysteriska” och ett uttryck för sexuella hämningar.
Sjukförklarades
Dora hade berättat hur herr K, när hon var 14, oväntat hade dragit till sig henne och kysst henne.
Freud kommenterade: ”Det var en situation som var väl ägnad att hos en fjortonårig orörd flicka framkalla en tydlig förnimmelse av sexuell upphetsning. Men Dora fick i det ögonblicket en häftig känsla av äckel, hon slet sig lös och rusade förbi mannen till trappan och därefter till husets ytterdörr... I denna scen... är det fjortonåriga barnets beteende redan helt och hållet hysteriskt. Varje person hos vilken en anledning till sexuell upphetsning framkallar övervägande eller uteslutande olustkänslor skulle jag tveklöst betrakta som en hysterika, antingen hon nu förmår bilda somatiska symptom eller ej” (Freud 2002: 81).
Detta trots att Freud själv, trots Doras förnekande, dessutom antog att Dora vid tillfället dessutom känt herr K: s penis på sin mage (aa, s. 82).
Projicerade
För Freud kom sedan ”terapin” till stor del att handla om att han försökte övertyga Dora om att hon i själva verket var djupt förälskad i herr K (aa, s. 89). Dessutom försökte han övertyga henne om att hon dessutom var incestuöst förälskad i fadern (aa, s. 104 ff). Freud ansåg till råga på allt att Dora var homosexuellt förälskad i fru K (aa, s. 108), något som han dock inte verkar ha berättat för Dora.
Freud verkar i själva verket ha försökt övertala Dora om att ett äktenskap mellan henne och herr K i själva verket var den bästa lösningen på situationen (aa, s.148).
Dora avbröt ”behandlingen” efter några månader. Senare kom hon tillbaka och träffade Freud med anledning av fysiska symptom i ansiktet. Freud var inte intresserad. Han kommenterar i sin fallbeskrivning: ”Vilken typ av hjälp som hon tänkte begära av mig vet jag inte, men jag lovade förlåta henne för att hon hade berövat mig tillfredställelsen att långt grundligare befria henne från hennes lidande” (aa, s. 160).
Helt okritisk
I en tidigare svensk utgåva av Dora (Freud 1990) har psykoanalytikern Gunilla Hallerstedt skrivit entusiastiska tör - och efterord, helt okritiska mot Freuds kränkningar av den tonåriga flickan.
I samlingsvolymen har Andrzej Werbart bidragit med ett förord, där han i Dora-avsnittet åtminstone talar om ”den aggressiva, penetrerande karaktären av Freuds tolkningar”. (Freud 2002: 18 f). Men som beskrivning är detta klart otillräckligt.
Freud sexualiserar vänskap
Det som framförallt framgår i Freuds behandling är att han inte kan skilja mellan vänskap och sexualitet. Att Dora tyckte om herr K innan han började försöka förföra henne finns ingen anledning att betvivla. Men för Freud förvandlas detta faktum till ett triumferande bevis på att hon var sexuellt intresserad av honom. Likaså finns det ingen anledning att betvivla att hon tyckte om fru K. Men därifrån till en stark homosexuell dragning är steget ganska långt, om man inte lever i Freuds översexualiserade värld.
Utnyttjades av omgivningen
Den bästa kommentaren till historien om Dora hittar vi kanske i Jeffrey Massons bok ”Against therapy” (Masson 1992). Han påpekar att Dora framförallt strävade efter sanning och ärlighet.
Nästan hela hennes omgivning försökte utnyttja henne för sina egna syften. Freud använde henne också - som ett redskap för att få bevis för sin psykoanalytiska teori.
Några år tidigare hade Freud övergivit sin teori att hysteri orsakades av sexuella övergrepp. Nu försökte han utnyttja Dora för att bevisa sin nya teori, att hysteri och andra neuroser orsakas av bortträngda sexuella önskningar. Masson påpekar att Dora hade en oerhörd tur, som lyckades lämna Freud innan han slutligen hade ”botat” henne.
Om Freud skulle ha lyckats med sin ”analys” skulle det i realiteten betyda att han skulle övertygat Dora om att hennes känslor var sjukliga och att de vuxnas planer för henne överenstämde med hennes vilja. Detta är till syvende och sist den yttersta konsekvensen av den freudianska metoden och teorin: att de utsatta ska kapitulera inför förövarnas världsbild.
Referenser
*Freud, Sigmund, Dora : brottstycke av en hysterianalys / i översättning och med inledning och efterskrift av Gunilla Hallerstedt. Göteborg : Alster,1990
*Freud,Sigmund,Fallstudier/inledning:Andrzej Werbart ;översättning:Ingrid Wikén Bonde, [Lars W.Freij]/ förord:Clarence Crafoord. Stockholm : MånPocket, 2002
*Masson,Jeffrey Moussaieff, Against therapy, Rev.ed.London :Fontana,, 1992
Freuds första publicerade fallbeskrivning, efter att han hade utvecklat den psykoanalytiska teorin, var berättelsen om Dora. Den har blivit mycket omskriven och har hyllats av freudianer som den första ”riktiga” psykoanalysen. Nu kan svenska läsare ta del av den, då den ingår i samlingen av Sigmund Freuds ”Fallstudier”, som utgivits i Månpocket 2002.
Dora hette egentligen Ida Bauer och var dotter till en känd industriägare. Än mer känd kom hennes bror Otto Bauer, en aktiv socialist och en av ledarna för den ”austromarxistiska” rörelsen i Österrike, att bli. Jag väljer ändå att kalla henne Dora, eftersom det är praxis i den omfattande litteraturen om fallet.
Dora kom år 1900 till Freud, vid 18 års ålder, för att fadern ville att Freud skulle få Dora att förstå att hon led av vanföreställningar. Dessutom hade hon en del psykosomatiska symptom, somexempelvis en nervös hosta.
Vilka var då Doras vanföreställningar? I princip handlade det om att hon var övertygad om att en nära vän till fadern, som brukar kallas herr K, försökte förföra henne. Fadern hävdade att detta var ren inbillning och ville att Dora skulle ”inse” detta.
Blev trodd
Det talar förvisso till Freuds fördel att han inte gick med på detta. Han träffade Dora och hon berättade att herr K systematiskt uppvaktade henne och att han försökt kyssa henne.
Hon berättade också att fadern hade ett förhållande med fru K. Dora ansåg att fadern medvetet blundade för herr K:s närmanden till Dora, som hade börjat redan i 14-årsåldern, för att han skulle få ha sitt förhållande till fru K ifred.
Även här var Freud benägen att tro på Dora. På så sätt måste han ha väckt förhoppningar - han var troligen den förste vuxne hon träffat som inte försökte avfärda hennes berättelse.
Men vad Freud istället gjorde var minst lika illa. Han valde att tro henne - men han menade att de känslor av äckel Dora kände över att en man i hennes fars ålder försökte förföra henne var neurotiska, ”hysteriska” och ett uttryck för sexuella hämningar.
Sjukförklarades
Dora hade berättat hur herr K, när hon var 14, oväntat hade dragit till sig henne och kysst henne.
Freud kommenterade: ”Det var en situation som var väl ägnad att hos en fjortonårig orörd flicka framkalla en tydlig förnimmelse av sexuell upphetsning. Men Dora fick i det ögonblicket en häftig känsla av äckel, hon slet sig lös och rusade förbi mannen till trappan och därefter till husets ytterdörr... I denna scen... är det fjortonåriga barnets beteende redan helt och hållet hysteriskt. Varje person hos vilken en anledning till sexuell upphetsning framkallar övervägande eller uteslutande olustkänslor skulle jag tveklöst betrakta som en hysterika, antingen hon nu förmår bilda somatiska symptom eller ej” (Freud 2002: 81).
Detta trots att Freud själv, trots Doras förnekande, dessutom antog att Dora vid tillfället dessutom känt herr K: s penis på sin mage (aa, s. 82).
Projicerade
För Freud kom sedan ”terapin” till stor del att handla om att han försökte övertyga Dora om att hon i själva verket var djupt förälskad i herr K (aa, s. 89). Dessutom försökte han övertyga henne om att hon dessutom var incestuöst förälskad i fadern (aa, s. 104 ff). Freud ansåg till råga på allt att Dora var homosexuellt förälskad i fru K (aa, s. 108), något som han dock inte verkar ha berättat för Dora.
Freud verkar i själva verket ha försökt övertala Dora om att ett äktenskap mellan henne och herr K i själva verket var den bästa lösningen på situationen (aa, s.148).
Dora avbröt ”behandlingen” efter några månader. Senare kom hon tillbaka och träffade Freud med anledning av fysiska symptom i ansiktet. Freud var inte intresserad. Han kommenterar i sin fallbeskrivning: ”Vilken typ av hjälp som hon tänkte begära av mig vet jag inte, men jag lovade förlåta henne för att hon hade berövat mig tillfredställelsen att långt grundligare befria henne från hennes lidande” (aa, s. 160).
Helt okritisk
I en tidigare svensk utgåva av Dora (Freud 1990) har psykoanalytikern Gunilla Hallerstedt skrivit entusiastiska tör - och efterord, helt okritiska mot Freuds kränkningar av den tonåriga flickan.
I samlingsvolymen har Andrzej Werbart bidragit med ett förord, där han i Dora-avsnittet åtminstone talar om ”den aggressiva, penetrerande karaktären av Freuds tolkningar”. (Freud 2002: 18 f). Men som beskrivning är detta klart otillräckligt.
Freud sexualiserar vänskap
Det som framförallt framgår i Freuds behandling är att han inte kan skilja mellan vänskap och sexualitet. Att Dora tyckte om herr K innan han började försöka förföra henne finns ingen anledning att betvivla. Men för Freud förvandlas detta faktum till ett triumferande bevis på att hon var sexuellt intresserad av honom. Likaså finns det ingen anledning att betvivla att hon tyckte om fru K. Men därifrån till en stark homosexuell dragning är steget ganska långt, om man inte lever i Freuds översexualiserade värld.
Utnyttjades av omgivningen
Den bästa kommentaren till historien om Dora hittar vi kanske i Jeffrey Massons bok ”Against therapy” (Masson 1992). Han påpekar att Dora framförallt strävade efter sanning och ärlighet.
Nästan hela hennes omgivning försökte utnyttja henne för sina egna syften. Freud använde henne också - som ett redskap för att få bevis för sin psykoanalytiska teori.
Några år tidigare hade Freud övergivit sin teori att hysteri orsakades av sexuella övergrepp. Nu försökte han utnyttja Dora för att bevisa sin nya teori, att hysteri och andra neuroser orsakas av bortträngda sexuella önskningar. Masson påpekar att Dora hade en oerhörd tur, som lyckades lämna Freud innan han slutligen hade ”botat” henne.
Om Freud skulle ha lyckats med sin ”analys” skulle det i realiteten betyda att han skulle övertygat Dora om att hennes känslor var sjukliga och att de vuxnas planer för henne överenstämde med hennes vilja. Detta är till syvende och sist den yttersta konsekvensen av den freudianska metoden och teorin: att de utsatta ska kapitulera inför förövarnas världsbild.
Referenser
*Freud, Sigmund, Dora : brottstycke av en hysterianalys / i översättning och med inledning och efterskrift av Gunilla Hallerstedt. Göteborg : Alster,1990
*Freud,Sigmund,Fallstudier/inledning:Andrzej Werbart ;översättning:Ingrid Wikén Bonde, [Lars W.Freij]/ förord:Clarence Crafoord. Stockholm : MånPocket, 2002
*Masson,Jeffrey Moussaieff, Against therapy, Rev.ed.London :Fontana,, 1992
Apoteken och murens fall
För 20 år sedan föll östblocket samman. I nästan varje land i Östeuropa föll de byråkratiska regimerna, och ersattes med regimer med det uttalade syftet att återupprätta kapitalismen. Undantaget var Albanien, men de följde efter några år senare... Ytterst få saknar de stalinistiska byråkraterna, men kapitalismens återupprättande har fått negativa effekter över hela Europa, ja, över hela världen.
Borgarklassen hade triumferat. Nu kunde "marknadens" välsignelser drabba befolkningarna i Östeuropa. Men inte endast där. "Murens fall" (den allmänna eufemismen för kapitalismens återupprättande) satte fart på privatiseringsivrarna
Inte minst i Sverige. Sedan 1989 har vi sett en omfattande överföring av olika verksamheter från offentlig till privat sektor. Med Reinfeldts seger 2006 påskyndades processen, och om inte bankkrisen kommit kanske det skulle ha gått ännu snabbare.
Nu senast är det apoteken som ska förvandlas till profitabla privata företag. Varför då?
Apoteksbolaget är ett av de mest effektiva, och mest populära, av svenska företag. Det visas även i en artikel i SvD igår. Där får vi veta att Apoteksbolaget är en "starkt lysande stjärna", vars popularitetssiffror vida övertiger de som privata företag i dagligvaruhandeln får.
Det finns inga rationella samhällsekonomiska skäl att privatisera apoteken. Det finns förresten inga rationella skäl att privatisera offentlig verksamhet alls. Men det görs med en skrämmande takt.
Det bör man tänka på inför firandet av östblockets kollaps. Om östblocket hade funnits kvar som alternativ, även ett byråkratiskt malätet och deprimerande sådant, hade privatiseringsvågen varit mycket svårare att genomföra
De stalinistiska byråkratierna förtjänade att falla. Men att de inte störtades av arbetarklassen, utan av kontrarevolutionen, är en historisk tragedi.
Borgarklassen hade triumferat. Nu kunde "marknadens" välsignelser drabba befolkningarna i Östeuropa. Men inte endast där. "Murens fall" (den allmänna eufemismen för kapitalismens återupprättande) satte fart på privatiseringsivrarna
Inte minst i Sverige. Sedan 1989 har vi sett en omfattande överföring av olika verksamheter från offentlig till privat sektor. Med Reinfeldts seger 2006 påskyndades processen, och om inte bankkrisen kommit kanske det skulle ha gått ännu snabbare.
Nu senast är det apoteken som ska förvandlas till profitabla privata företag. Varför då?
Apoteksbolaget är ett av de mest effektiva, och mest populära, av svenska företag. Det visas även i en artikel i SvD igår. Där får vi veta att Apoteksbolaget är en "starkt lysande stjärna", vars popularitetssiffror vida övertiger de som privata företag i dagligvaruhandeln får.
Det finns inga rationella samhällsekonomiska skäl att privatisera apoteken. Det finns förresten inga rationella skäl att privatisera offentlig verksamhet alls. Men det görs med en skrämmande takt.
Det bör man tänka på inför firandet av östblockets kollaps. Om östblocket hade funnits kvar som alternativ, även ett byråkratiskt malätet och deprimerande sådant, hade privatiseringsvågen varit mycket svårare att genomföra
De stalinistiska byråkratierna förtjänade att falla. Men att de inte störtades av arbetarklassen, utan av kontrarevolutionen, är en historisk tragedi.
måndag 30 november 2009
Kybele och Çatalhöyük: Politisk korrekthet och förnekande i den akademiska världen.
Det är intressant att se hur olika tidsströmningar kan påverka tolkningar av historien och förhistorien. En vetenskap som arkeologi är långt ifrån opolitisk; den avspeglar naturligtvis aktuella strömningar i samhället. Låt oss se lite på fallet Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Statyett från Çatalhöyük.
Vid Çatalhöyük (som tidigare brukade stavas Catal Hüyük) på Konyaslätten i Anatolien i nuvarande Turkiet existerade mellan cirka 7250 f. Kr. och 6150 f.kr. en stad med uppskattningsvis 1000 hus och 5000 invånare. Den är världens största kända neolitiska stad, och världens näst äldsta kända neolitiska stad (endast Jeriko är äldre). Vid utgrävningar i början av 1960-talet under ledning av James Mellaart grävdes cirka 1/30 av staden ut.
I dag pågår nya utgrävningar som leds av Ian Hodder.
Mellaart ansåg att staden var ett veritabelt kultcenter. Ungefär en tredjedel av husen definierade Mellaart som kultplatser. Dessa skiljde sig inte i sin arkitektur från bostadshusen, men de innehöll väggmålningar, reliefer, rituellt uppställda horn av nötkreatur, människoskallar på plattformar och antropomorfa figuriner. (Mellaart 1967: 77ff). Av de mer välgjorda figurinerna är 33 kvinnliga och 8 manliga. (Mellaart 1967: 202 f).
De kvinnliga figurinerna avbildas i olika åldrar, ibland havande, födande, och/eller avbildade med vilda djur. (Mellaart 1967: 180). Det finns som nämnts några manliga figuriner, medan det däremot saknas manliga avbildningar bland relieferna. Där symboliseras istället de manliga krafterna av djur, framförallt tjurar (Mellaart 1967: 181) De manliga figurinerna är i allmänhet ganska menlösa, medan de kvinnliga ofta ger intryck av kraft och makt.
Mellaart såg kvinnoavbildningarna som föreställande ”Den stora gudinnan” han antog dyrkades i Çatalhöyük. (Mellaart 1967: 201). När han lade fram sitt material var det nästan helt okontroversillt. Få forskare ifrågasatte dessa tolkningar.
Under senare år har det dock blivit omodernt och politiskt inkorrekt i den akademiska världen att tro att kvinnoavbíldningar från stenåldern föreställer gudinnor. Efter att Gimbutas kom ut med sina stora arbeten om neolitisk gudinnetro 1974, 1989 och 1991 blev det nästan omöjligt för akademiker att behandla ämnet på något annat sätt än att beslutsamt avvisa alla idéer i den riktningen. En uppsjö av böcker som avvisar ”myten om gudinnan” har sett dagens ljus.
Föreställningen om en förhistorisk gudinnetro har plötsligt blivit farlig, och subversiv, för det mansdominerande akademiska etablissemanget.Men redan i slutet av 60-talet kom det faktiskt ut några arbeten som föreslog att stenålderns kvinnoavbildningar istället skulle vara, exempelvis leksaker eller pornografi.
Denna omsvängning har påverkat synen på Çatalhöyük. Det team som just nu gräver ut Çatalhöyük verkar avvisa alla idéer att kvinnoavbildningarna skulle avbilda gudinnor. De verkar mena att vi visserligen inget kan veta om dessa figuriner, men att de själv ser gudinneteorin som en av de minst troliga (se ex.vis Hodder 2006.)
Utgrävaren Ian Hodder har tidigare, i sitt arbete "The Domestication of Europe" (Hodder 1990), gått igenom figurinerna i det neolitiska Europa utan att en enda gång ens ställa frågan om de skulle kunna ha haft en religiös innebörd. För Hodder verkar religion vara i det närmaste icke-existerande, han verkar i detta arbete vilja se kvinnofiguriner som allmänna symboler för hem, härd, och omvårdnad utan att närmare förklara varför avbildningar av dessa abstrakta symbolsystem skulle tillverkas över stora delar av Europa och Mellanöstern under just neolitikum.
Som James Mellaart påpekat ger Catalhöyök ett intryck av ett rikt religiöst liv, med sina altare, rituellt uppställda tjurhorn och annan parafernalia.
Att konsekvent tolka alla artefakter som icke-religiösa, är märkligt, och ger faktiskt ett etnocentriskt intryck.
Nu finns det emellertid också en figurin som har slående likheter med ett antal mycket senare skulpturer som definitivt har en religiös innebörd.
Den mest kända av de kvinnliga figurinerna från Catalhöyök föreställer nämligen en kvinna på en stol eller tron, med två leoparder som armstöd. Hon förefaller samtidigt föda ett barn. (Mellaart 1967: 184; se även Mellaart 1967: plansch IX). Ungefär tusen år senare återinner vi liknande bilder med kvinnor flankerade av leoparder från Hacilar, i samma region (Mellaart 1970).
Det är högst anmärkningsvärda avbildningar. Inte endast för det intryck av kraft och makt de ger, utan även för att de, i så hög grad i detalj påminner om ikonografin i Attiskulten, ca 7000 år senare
Som jag visat i en annan artikel spred sig kulten av gudinnan Kybele och guden Attis över romarriket från ca 200 f. Kr. Den hade kommit via Grekland, men kulten kom från början från den frygiska kulturen i Anatolien, dvs. just den region där Catalhöyök och Hacilar låg.
Gudinnan kallades, förutom Kybele, bland annat Gudarnas moder, och Den stora modern, och betjänades av ett kastrerat prästerskap som väckte ett stort uppseende, och en viss motvilja, i det patriarkala Rom.
Nu råkar det vara så att de centrala avbildningarna av Kybele just föreställer en kvinna flankerad av stora kattdjur (visserligen snarare lejon än leoparder!). Många av bilderna är nästan exakta motsvarigheter till statyetten från Çatalhöyük, exempelvis den som avbildas hos Vermaseren (1977: 73).
I dessa fall sitter Kybele, liksom en gång kvinnan i Çatalhöyük, just på någon form av tron, flankerad av kattdjuren.
Andra bilder påminner mer om de i Hacilar, dvs. kvinnor som avbildas tillsammans med kattdjur, men som inte sitter på någon form av tron.
Är det här en tillfällighet? Ja, anser somliga moderna forskare, som till exempel Lynn E Roller (1999: 27 ff) i sitt i övrigt utmärkta arbete om Kybelekulten, och anför som argument det långa tidsintervallet mellan avbildningarna. I övrigt ger hon en bild av ett neolitiskt samhälle i Çatalhöyük där gudar troligen inte dyrkas alls, men som präglas av totemism, och en önskan att kontrollera naturen. Det låter lite som de 1800-tals-evolutionister som trodde att tron på gudar kom sent, och att de mest "primitiva" folken "endast" var "totemister" eller "animister". Denna åsikt är idag allmänt diskrediterad i religionshistoriska sammanhang.
Men frågan kvarstår: hur kan de ikonografiska avbildningarna av en anatolisk gudinna vid vår tideräknings början vara så lika de avbildningar som återfunnits i Çatalhöyük från 7000 f. Kr? Det vore inte så konstigt om den typen av avbildningar vore vanliga i andra kulturer, men det är de sannerligen inte! Själv har jag aldrig någonsin sett en avbildning som liknar de anatoliska, från någon annan kultur. Det anatoliska kultmotivet är unikt – det liknar sig självt över tiden men inte något som återfunnits någon annanstans, i någon annan kontext än just den kult som spriddes från Anatolien.
Hur kan man då förklara varför sådana representationer var försvunna under en så lång tid? Vi vet att dessa regioner under årtusenden var utsatta för indoeuropeiska och andra invasioner, där patriarkala krigarkulturer kom att dominera regionen. Skulle det kunna vara så att en folklig dyrkan av den stora gudinnan levde kvar under ytan och att den slutligen, kanske 1000 f.kr. på nytt dök upp öppet i Anatolien, för att sedan sprida sig över Europa de närmaste tusen åren?
Omöjligt är det knappast, med tanke på den liknande process som verkar ägt rum i Indien, där de ”ariska” invasionerna slog sönder gudinnetron i ursprungskulturerna, som senare kom tillbaka i form av exempelvis dyrkan av Durga och Kali.
Den gudinnetro som av allt att döma var representerad i Catalhöyök, hade en lång livslängd. Den överlevde inte endast årtusenden av patriarkala invasioner, den kunde sedan sprida sig över hela medelhavsområdet. Och om man tittar lite på nätet, ser man att det även idag finns grupper som på ett eller annat sätt dyrkar ”Kybele”.
Den sociala kontexten förändras, och själva den inre föreställningen om vad det är man egentligen dyrkar förändras säkerligen drastiskt också. Men troligen inte allt. Troligen finns det något väsentligt kvar – något mer som förenar än en gemensam ikonografisk form. Bortom de sociala kontexterna ligger ett mysterium fördolt bakom termen ”gudinnetro”, eller bakom namn som "Kybele", och inför det är vi kanske inte så olika, oavsett vilken tid och plats vi har fötts i.
Referenser
Ian Hodder, The domestication of Europe : structure and contingency in Neolithic societies, Oxford, Basil Blackwell, 1990
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart, Catal Hüyük: A Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
James Mellaart, Excavations at Hacilar 1-2, University Press, Edinburgh, 1970
Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999
Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977
Statyett från Çatalhöyük.
söndag 29 november 2009
Çatalhöyük - 1400 år av fred och jämlikhet
Vid Çatalhöyük i nuvarande Turkiet låg mellan 7400 och 6000 f.kr. en stad med tusentals invånare. Arkeologiska utgrävningar har visat att den var jämlik, jämställd och fredlig.
För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.
I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.
Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.
Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)
Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.
I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.
Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.
Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.
Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.
Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor
James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.
Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.
Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).
Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.
Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….
Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.
8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.
Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.
I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.
Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.
Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)
Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.
I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.
Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.
Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.
Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.
Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor
James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.
Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.
Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).
Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.
Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….
Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.
8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.
Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006
James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967
fredag 27 november 2009
Mailfobi
Om man vill nå mig är det nog enklare att ringa, eller rentav att skriva pappersbrev...
Fått en extrem motvilja mot mail som kommunikationsmedel, och klarar sällan av att öppna mailboxar...
Fått en extrem motvilja mot mail som kommunikationsmedel, och klarar sällan av att öppna mailboxar...
torsdag 26 november 2009
Mysko omkastningar
Tog bort alla inlägg för att i lugn och ro uppdatera och se vad jag vill ha kvar och inte vill ha kvar. Men nu när jag börjat lägga tillbaka dem märker jag att kommentarer till inläggen ofta har kastats om och alltså ofta inte längre ligger i kronologisk ordning.
Vad det beror på vet jag inte, inte heller om det går att göra något åt saken.
Vad det beror på vet jag inte, inte heller om det går att göra något åt saken.
söndag 22 november 2009
Jag har....
... dessutom tröttnat på mail och andra elektroniska textbaserade kommunikationssätt.
Jag vill helt enkelt passa på och säga att det inte finns några garantier för att jag ens läser mail.
Mail och chatt har blivit en ersättning för att prata. Jag upplever det som alienerat och opersonligt.
Jag vill helt enkelt passa på och säga att det inte finns några garantier för att jag ens läser mail.
Mail och chatt har blivit en ersättning för att prata. Jag upplever det som alienerat och opersonligt.
fredag 20 november 2009
Idag för 20 år sedan...
... antog FN en konvention som alla medlemsländer utom 2 har ratificerat, men som inte något av dem följer.
Jag syftar naturligtvis på barnkonventionen. Och de två länder som inte ens på papperet vill stå för barns rättigheter är Somalia - och USA.
Jag syftar naturligtvis på barnkonventionen. Och de två länder som inte ens på papperet vill stå för barns rättigheter är Somalia - och USA.
torsdag 19 november 2009
Klassträff 19 november 1970
/Från min huvudblogg 19 november 2009/
I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.
Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.
Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.
I kväll denna dag, 1970, hade vi klassträff i nian till minne av vår resa till Savalen våren samma år. När jag tänker efter var nog denna dag en av de mest lyckliga i mitt liv. Så lägger ut min dagbok för denna dag i sin helhet på bloggen.
Det finns några namn här, varav två är smeknamn på lärare. Jag vacklade lite om jag inte skulle ersätta namnen, men eftersom det inte finns några efternamn borde ingen kunna identifieras av någon annan än de som var med.
Jag känner mig alldeles tagen när jag skriver detta…
--------------------
Torsdag 19/11
Om ekonomi på samhällskunskapen. På kvällen hade vi Savalen-träff och visade bilder. Sedan hade vi diskotek, men så småningom tröttnade några av oss (jag t: ex) på det och gick ut i korridoren och sjöng (Moni spelade gitarr) istället. Prüsse blev förvånad över att jag rökte ”för jag (han) hade alltid trott att du (jag) var en principfast man”. Ottis lånade ”It crawled into my hand, honest” /av mig, anm. 2009/ för hon ville lyssna på låten ”Marijuana”. Efter det gick vi hem och sjöng på gatorna och pratade. Ewa J är underbar som människa, medkännande, mänsklig liksom.
tisdag 17 november 2009
Angivarbladet - igen
Jag bloggade tidigare om hur Aftonbladet publicerade en bild på ett barn vars mor hade gömt för att hon misstänkte fadern för sexuella övergrepp. Det uttalade syftet var att hjälpa fadern att få tag på sitt barn...
Nu tycks det ha framkommit nya fakta om fallet, av döma av ett inlägg på Suspicios blogg. Och Aftonbladet har i vilket fall som helst tagit bort sin artikel. Lite sent påtänkt, kan man tycka.
Jag mailade journalisten när det begav sig och frågade vad hon sysslade med. Hon svarade aldrig. Jag undrar vad hon tycker nu.
Nu tycks det ha framkommit nya fakta om fallet, av döma av ett inlägg på Suspicios blogg. Och Aftonbladet har i vilket fall som helst tagit bort sin artikel. Lite sent påtänkt, kan man tycka.
Jag mailade journalisten när det begav sig och frågade vad hon sysslade med. Hon svarade aldrig. Jag undrar vad hon tycker nu.
Vanatro
Jag märker att jag nynnar/sjunger på en välbekant melodi. Jag har dock bytt ut orden. Melodin är Lapp-Lisas ”Barnatro” men jag har ändrat den till ”Vanatro”.
De flesta i vårt land känner nog till att de fornnordiska gudarna var uppdelade i asar och vaner. Vanerna stod för fruktsamhet både hos människan och hos naturen. Asarna var till stor del krigar- och härskargudar.
Asarnas historia lär inte ha varit lika långvarig som vanernas. Innan de radikala förändringarna under slutet av mellanneolitikum är det svårt att tänka sig gudar som Tor och Oden. Vanerna däremot torde även ha dyrkats många årtusenden innan dess, låt vara under olika namn.
Marija Gimbutas var en arkeolog som utvecklade en teori om indoeuropeiska folkvandringar. Enligt henne var stenålderns Europa förindoeuropeiskt, fredligt, jämlikt och ”matrifokalt”. Denna kultur slogs sönder genom upprepade invasioner/ folkvandringar från indoeuropeiska folk österifrån.
Denna teori har delvis blivit allmänt accepterad bland många lingvister; utan att de nödvändigtvis håller med om hennes positiva bild av de förindoeuropeiska samhällena anser de att en rad lingvistiska rön tyder på att hennes teorier om de indoeuropeiska invasionerna stämmer.
Rent allmänt kan också sägas att nya kulturdrag med en betoning på militarism, patriarkat, och ojämlikhet började sprida sig österifrån från ungefär 4. 300 f.kr. Även en arkeolog som Ian Hodder, som inte tror på Gimbutas teorier, noterar det i sin läsvärda ”The Domestication of Europe”.
Hur passar asar och vaner in i detta? Gimbutas (1991: 191) menar att asarna var indoeuropeiska gudar, medan vanerna var ursprungsbefolkningens. Eddans myter om ett krig mellan asar och vaner kan ses som ett historiskt minne av folkvandringar och erövringar.
Men hon betonar samtidigt att slutet på berättelsen, om fredslutet, mellan asar och vaner, kan tyda på att erövringarna inte blev lika brutala i vår del av världen än exempelvis i Grekland. Hon noterar att de nordiska gudarna i myterna inte våldtog gudinnor och hjältinnor (som Zeus) utan gifte sig med dem!
Patriarkatet blev inte riktigt lika brutalt här som i exempelvis Grekland.
Idag är den akademiskt korrekta forskningen helt avvisande till sådana teorier. Ett exempel är Britt-Mari Näsström (Näsström 2001: 40 f, 48 ff). Hon påstår självsäkert att ”ingenting har framkommit som skulle stödja en sådan historieskrivning” (s.44) och att ”en myt är ingen spegling av vad som förevarit”(s. 48). Hur kan hon vara så säker på det?
Jag minns en skriftlig debatt jag hade med henne 1990 om det skulle kunna ha existerat förhistoriska ”matrifokala” samhällen. Det var meningen att den skulle tas in i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men ekonomiska eller andra problem fördröjde utgivningen i fem år, och när årsskriften äntligen kom ansågs vår debatt mindre viktig att ha med.
Nåväl, mitt intryck i denna debatt var att hon var oerhört okunnig om det arkeologiska material som presenterats av exempelvis Gimbutas och James Mellaart. Hon utgick enbart från dagens etnografiska material och historiskt material. Om förhistoria verkade hon veta väldigt lite, åtminstone av döma av hennes debattinlägg.
Att myter inte ens på ett bearbetat och förvrängt sätt, skulle kunna bygga på verkliga (historiska eller förhistoriska) händelser är en akademisk dogm, som egentligen saknar grund. Varför skulle de indoeuropeiska folkvandringarna och de samhällsförändringar som skedde inte ha kunnat avspeglas i myterna?
För att återgå till vanerna. I Eddan finns bara namn på tre vanagudar, Freja, Frej och Njord. Men vi vet att Njord etymologiskt är nära besläktat med Nerthus, som enlig Tacitus dyrkades av germanerna vid vår tideräknings början.
Det är också troligt att nornorna Urd, Verdandi och Skuld var rester från den för-indoeuropeiska religionen. Och i Eddan används uttrycket ”asar och alfer” till och från istället för "asar och vaner" på ett sätt som antyder att även folktroväsen skulle kunna räknas in i vanernas skara.
Själv tror jag nog att det som kallades vaner var gudar från tiden före de förändringar som påbörjades med stridsyxekulturen. Vi finner spår av deras kult i de kollektiva megalitgravarna, men också senare. När patriarkatet försvagades under yngre bronsåldern dyker gudinnebilder upp, med halsband. Freja är ju känd för sitt halsband, så man undrar ju över ett möjligt samband.
Den mera konfliktfria situationen före patriarkat och klassamhälle kanske är den verkliga förebilden för exempelvis myten om Edens lustgård, eller den grekiska ”guldåldern”. Glimtar över hur den KAN ha varit kan man kanske få när man tittar på matrilineära indiankulturer som exempelvis Hopi och Zuni. Men bara glimtar, för när de började studeras av vita var de redan utsatta, angripna, på väg att marginaliseras.
Referenser
Marija Gimbutas, The living goddesses, 1991
Britt-Mari Näsström, Fornskandinavisk religion, 2001
Erik Rodenborg
De flesta i vårt land känner nog till att de fornnordiska gudarna var uppdelade i asar och vaner. Vanerna stod för fruktsamhet både hos människan och hos naturen. Asarna var till stor del krigar- och härskargudar.
Asarnas historia lär inte ha varit lika långvarig som vanernas. Innan de radikala förändringarna under slutet av mellanneolitikum är det svårt att tänka sig gudar som Tor och Oden. Vanerna däremot torde även ha dyrkats många årtusenden innan dess, låt vara under olika namn.
Marija Gimbutas var en arkeolog som utvecklade en teori om indoeuropeiska folkvandringar. Enligt henne var stenålderns Europa förindoeuropeiskt, fredligt, jämlikt och ”matrifokalt”. Denna kultur slogs sönder genom upprepade invasioner/ folkvandringar från indoeuropeiska folk österifrån.
Denna teori har delvis blivit allmänt accepterad bland många lingvister; utan att de nödvändigtvis håller med om hennes positiva bild av de förindoeuropeiska samhällena anser de att en rad lingvistiska rön tyder på att hennes teorier om de indoeuropeiska invasionerna stämmer.
Rent allmänt kan också sägas att nya kulturdrag med en betoning på militarism, patriarkat, och ojämlikhet började sprida sig österifrån från ungefär 4. 300 f.kr. Även en arkeolog som Ian Hodder, som inte tror på Gimbutas teorier, noterar det i sin läsvärda ”The Domestication of Europe”.
Hur passar asar och vaner in i detta? Gimbutas (1991: 191) menar att asarna var indoeuropeiska gudar, medan vanerna var ursprungsbefolkningens. Eddans myter om ett krig mellan asar och vaner kan ses som ett historiskt minne av folkvandringar och erövringar.
Men hon betonar samtidigt att slutet på berättelsen, om fredslutet, mellan asar och vaner, kan tyda på att erövringarna inte blev lika brutala i vår del av världen än exempelvis i Grekland. Hon noterar att de nordiska gudarna i myterna inte våldtog gudinnor och hjältinnor (som Zeus) utan gifte sig med dem!
Patriarkatet blev inte riktigt lika brutalt här som i exempelvis Grekland.
Idag är den akademiskt korrekta forskningen helt avvisande till sådana teorier. Ett exempel är Britt-Mari Näsström (Näsström 2001: 40 f, 48 ff). Hon påstår självsäkert att ”ingenting har framkommit som skulle stödja en sådan historieskrivning” (s.44) och att ”en myt är ingen spegling av vad som förevarit”(s. 48). Hur kan hon vara så säker på det?
Jag minns en skriftlig debatt jag hade med henne 1990 om det skulle kunna ha existerat förhistoriska ”matrifokala” samhällen. Det var meningen att den skulle tas in i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men ekonomiska eller andra problem fördröjde utgivningen i fem år, och när årsskriften äntligen kom ansågs vår debatt mindre viktig att ha med.
Nåväl, mitt intryck i denna debatt var att hon var oerhört okunnig om det arkeologiska material som presenterats av exempelvis Gimbutas och James Mellaart. Hon utgick enbart från dagens etnografiska material och historiskt material. Om förhistoria verkade hon veta väldigt lite, åtminstone av döma av hennes debattinlägg.
Att myter inte ens på ett bearbetat och förvrängt sätt, skulle kunna bygga på verkliga (historiska eller förhistoriska) händelser är en akademisk dogm, som egentligen saknar grund. Varför skulle de indoeuropeiska folkvandringarna och de samhällsförändringar som skedde inte ha kunnat avspeglas i myterna?
För att återgå till vanerna. I Eddan finns bara namn på tre vanagudar, Freja, Frej och Njord. Men vi vet att Njord etymologiskt är nära besläktat med Nerthus, som enlig Tacitus dyrkades av germanerna vid vår tideräknings början.
Det är också troligt att nornorna Urd, Verdandi och Skuld var rester från den för-indoeuropeiska religionen. Och i Eddan används uttrycket ”asar och alfer” till och från istället för "asar och vaner" på ett sätt som antyder att även folktroväsen skulle kunna räknas in i vanernas skara.
Själv tror jag nog att det som kallades vaner var gudar från tiden före de förändringar som påbörjades med stridsyxekulturen. Vi finner spår av deras kult i de kollektiva megalitgravarna, men också senare. När patriarkatet försvagades under yngre bronsåldern dyker gudinnebilder upp, med halsband. Freja är ju känd för sitt halsband, så man undrar ju över ett möjligt samband.
Den mera konfliktfria situationen före patriarkat och klassamhälle kanske är den verkliga förebilden för exempelvis myten om Edens lustgård, eller den grekiska ”guldåldern”. Glimtar över hur den KAN ha varit kan man kanske få när man tittar på matrilineära indiankulturer som exempelvis Hopi och Zuni. Men bara glimtar, för när de började studeras av vita var de redan utsatta, angripna, på väg att marginaliseras.
Referenser
Marija Gimbutas, The living goddesses, 1991
Britt-Mari Näsström, Fornskandinavisk religion, 2001
Erik Rodenborg
måndag 16 november 2009
Tvivelaktigt försvar
"Fortfarande hänvisar psykiatrikritiker till lobotomier när de vill drämma till ordentligt. Lobotomier fungerade ganska bra på sin tid, kanske till och med bättre än dagens läkemedel vid schizofreni."
Sten Levander i sin debattartikel "Hatet mot psykiatrin" i DN/Kultur 16/11 2009.
Sten Levander i sin debattartikel "Hatet mot psykiatrin" i DN/Kultur 16/11 2009.
torsdag 12 november 2009
För övrigt anser jag...
... att den barn- och flyktingfientliga lynchmobben i Vellinge bör deporteras till Nordpolen.
onsdag 11 november 2009
Max Scharnberg på djupt vatten
Jag har tidigare nämnt att Max Scharnbergs bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, (Uppsala 2009) makulerades av Uppsala universitet. Scharnberg hade gett ut den som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat.
Nu har dock några exemplar av boken funnit sin väg till några forskningsbibliotek. Det är bra. För redan en snabb genomläsning av den visar att Max Scharnberg, här liksom i flera av sina tidigare böcker, kombinerar grova faktafel med en säregen och bisarrt formallogisk ”analysmetod”.
Hans huvudsakliga tes i boken är att Södertäljeflickan konsekvent indoktrinerades av sin fostermamma, Birgitta Allmo, och att allt hon mindes hade formulerats av Birgitta Allmo innan Södertäljeflickan själv kunde berätta något om det. ”Bevisen” för detta är främst presenterade i en utförlig tabell, som sträcker sig från sidan 14 till sidan 29. Den påstås bevisa att Birgitta Allmo var först med att berätta om övergreppen i polisförhör, och i andra kontakter med myndigheter, och att Södertäljeflickan först efteråt berättade om samma saker.
Jag har idag ingen möjlighet att avgöra om Scharnbergs konkreta påståenden här stämmer. Det är långtifrån självklart. Som vi snart ska se handskas han milt sagt mycket ovarsamt med sanningen - när han refererar annat som lättare går att kontrollera.
Men det är inte det väsentliga här. Det väsentliga är att man inte kan komma till några som helst meningsfulla resultat med den metod han använder sig av. Vad han möjligen skulle kunnat ha visa är just att fostermodern kanske var först att ta upp saker med polisen. Men vi får tänka på att vi har en traumatiserad tonårstjej, som just försiktigt börjar berätta om plågsamma minnen, och en icke traumatiserad fostermamma, driven av upprördhet och rättspatos.
Det är i det läget ganska naturligt att de första kontakterna med myndigheter inte tas av flickan. Det är också naturligt att fostermamman har lättare att först berätta om övergrepp. Även om Scharnbergs påståenden skulle vara sanna utgör de inte något ”bevis” som stöder Scharnbergs veritabla monsterbild av fostermamman.
Om vi får tro Scharnberg skulle nämligen Birgitta Allmo nästan omedelbart efter att Södertäljeflickan flyttat hem till henne, ha försökt indoktrinera (Scharnbergs egna ord!) henne med ”falska minnen” om att ha blivit vådtagen av fadern och modern, såld som prostituerad, varit med om att andra barn torterats, om att andra barn mördats, och att rester av dessa ätits.
Ja, hon skulle ha engagerat sig i veritabla ”training sessions” där hon skulle ha lärt upp Södertäljeflickan om vad hon skulle minnas (s.175).
Södertäljeflickan skulle sedan, istället för att hals över huvud fly från denna uppenbara galning, glatt låtit sig indoktrineras med denna berättelse, trots att hennes familj enligt Scharnberg var en fullt normal familj…
Denna bisarra teori, som för övrigt ter sig än mer orimlig för var och en som har haft kontakt med personerna ifråga, bygger i stort sett enbart på Scharnbergs noteringar om vem som ska ha sagt vad först till myndigheterna.
Man kan också dessutom notera att Scharnberg, exempelvis, som en självklarhet, utgår från att små detaljskillnader i olika polisförhör om ett och samma övergrepp bevisar att händelserna måste vara påhittade, och att om berättelser under förhören utvecklas ”gradvis" beror det på att de är fabricerade och inte på att vittnet gradvis vågar berätta, eller kan minnas, fler detaljer. Dessutom anser han att en internationellt erkänd diagnos som PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är en ”pseudodiagnos”.
Men oavsett Scharnbergs tvivelaktiga metod – kan man lita på att han presenterar fakta som de är? Nej, absolut inte.
Scharnberg påstår helt lögnaktigt att familjen Allmo är medlemmar i en religiös sekt som mycket starkt tror på djävulens närvaro i denna värld (s.39). Försiktigtvis undviker han att nämna vilken ”sekt” det i så fall skulle vara fråga om.
I anknytning till detta påstår han att en av anledningarna till att Birgitta Allmo började "indoktrinera" Södertäljeflickan var att hon var "bekant" (acquainted) med professor Eva Lundgren (s.39 f). Vad som än menas med "bekant" blir det fel. I själva verket hade Allmo knappast hört talas om Eva Lundgren före februari 1993, och de träffades första gången i maj 1993, mer än ett och ett halvt år efter att den påstådda indoktrineringen skulle ha börjat.
Han påstår (s. 168) att Birgitta Allmo i sin bok ”Vem vågar tro på ett barn?” påstår att Södertäljeflickan fortfarande måste skyddas p.g.a. hot från förövarna. Försiktigtvis har han ingen sidhänvisning till detta helt felaktiga påstående. Inget som ens avlägset liknar detta påstående finns i boken.
Vidare påstår han (samma sida) att Birgitta Allmo sade sig ha hört barnskrik i telefonen vid en anonym telefonpåringning. Hans så kallade poäng är att det ”bevisar” att det är hon som ”indoktrinerade” Södertäljeflickan när hon berättade om vid ett tillfälle när hon hade hört detsamma.
Han anger två sidor från Allmos bok, s. 184 och 195, som referens. Men på den första av dessa sidor nämns endast två anonyma påringningar, där den som ringer är helt tyst, och på den andra nämns helt enkelt det samtal som Södertäljeflickan hade beskrivit för polisen. Det finns där inte ett ord om att Allmo själv skulle ha tagit emot samtalet.
Scharnberg påstår felaktigt (s. 169) att Södertäljeflickan skulle ha pekat ut en address på Odengatan 104 som en plats där barn skulle ha dödats. Det gjorde hon inte, däremot pekade hon ut att en av hennes förövare hade ett rum där. Och det visade sig för övrigt att en tidigare sexualbrottsdömd man hade en lägenhet i uppgången.
Scharnberg hävdar att Allmo har förfalskat brev och andra dokument från den dömde Södertäljepappan. Hans huvudargument, förutom att de sägs vara skrivna på vad han kallar ”Allmos stil” är att Scharnberg själv (!) raderade dokumenten i den döde faderns dator eftersom han visste att de skulle användas emot denne! (sidan 169).
Följaktligen måste dessa av Allmo citerade dokument vara falska. Ja, Scharnberg raderade dessa dokument, och det är i sig anmärkningsvärt, men vad han inte verkar ha insett är att i dessa dagar kan raderade dokument i datorer oftast återställas.
I samband med detta är Scharnberg så illa tvungen att medge att han under många års tid själv var nära vän med den dömde fadern, men försäkrar att det inte på något vis gör hans bok mindre objektiv…..
Scharnberg påstår (sidan 175) utan att ange någon källa, att försvaret i den sista rättegången 1994 ville ha en öppen rättegång, medan ”motsidan” ville ha en sluten. I själva verket var det tvärtom.
Ett av de verkliga lågvattenmärkena i boken är nog på sidan 180, när Scharnberg helt riktigt noterar att Birgitta Allmo föreläst om utsatta barn och sedan insinuant skriver att ”ingen vet” hur många gånger hon på dessa föredrag visat videoinspelningar av sekretessbelagda polisförhör med Södertäljeflickan.
Svaret på den skamliga insinuationen är naturligtvis att det inte har skett en enda gång. Var skulle hon för övrigt ha fått tag i dessa?
Ingen ska nu tro att Scharnbergs fallenhet för pre-logiskt tänkande utvecklades nyligen...
Redan i Kristianstadsbladet 6/2 1995 lade han ut texten om att 80 procent av alla incestdömda var oskyldigt dömda och att orsaken till detta var komplotter från de psykoterapeuter som ville bedriva terapi med sexualbrottsdömda: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."
Exakt på vilket sätt ”samtalsterapeuterna” bakom kulisserna skulle kunna styra det svenska domstolsväsendet utvecklade han dock inte.
En sak till. Uppsala universitet har som sagt förklarat att Scharnbergs alster inte är utgivet i deras skriftserie och att Scharnberg helt enkelt på egen hand har gett ut sin pamflett i ACTA-seriens namn. På det bibliotek där jag lånade hans alster framgår detta vare sig i deras katalog eller genom något bifogat blad till boken. Detta borde åtgärdas, för att inte läsarna ska behöva tro att Uppsala universitet gärna upplåter plats åt ovetenskapliga charlataner och virrpannor i sina publikationer…
Nu har dock några exemplar av boken funnit sin väg till några forskningsbibliotek. Det är bra. För redan en snabb genomläsning av den visar att Max Scharnberg, här liksom i flera av sina tidigare böcker, kombinerar grova faktafel med en säregen och bisarrt formallogisk ”analysmetod”.
Hans huvudsakliga tes i boken är att Södertäljeflickan konsekvent indoktrinerades av sin fostermamma, Birgitta Allmo, och att allt hon mindes hade formulerats av Birgitta Allmo innan Södertäljeflickan själv kunde berätta något om det. ”Bevisen” för detta är främst presenterade i en utförlig tabell, som sträcker sig från sidan 14 till sidan 29. Den påstås bevisa att Birgitta Allmo var först med att berätta om övergreppen i polisförhör, och i andra kontakter med myndigheter, och att Södertäljeflickan först efteråt berättade om samma saker.
Jag har idag ingen möjlighet att avgöra om Scharnbergs konkreta påståenden här stämmer. Det är långtifrån självklart. Som vi snart ska se handskas han milt sagt mycket ovarsamt med sanningen - när han refererar annat som lättare går att kontrollera.
Men det är inte det väsentliga här. Det väsentliga är att man inte kan komma till några som helst meningsfulla resultat med den metod han använder sig av. Vad han möjligen skulle kunnat ha visa är just att fostermodern kanske var först att ta upp saker med polisen. Men vi får tänka på att vi har en traumatiserad tonårstjej, som just försiktigt börjar berätta om plågsamma minnen, och en icke traumatiserad fostermamma, driven av upprördhet och rättspatos.
Det är i det läget ganska naturligt att de första kontakterna med myndigheter inte tas av flickan. Det är också naturligt att fostermamman har lättare att först berätta om övergrepp. Även om Scharnbergs påståenden skulle vara sanna utgör de inte något ”bevis” som stöder Scharnbergs veritabla monsterbild av fostermamman.
Om vi får tro Scharnberg skulle nämligen Birgitta Allmo nästan omedelbart efter att Södertäljeflickan flyttat hem till henne, ha försökt indoktrinera (Scharnbergs egna ord!) henne med ”falska minnen” om att ha blivit vådtagen av fadern och modern, såld som prostituerad, varit med om att andra barn torterats, om att andra barn mördats, och att rester av dessa ätits.
Ja, hon skulle ha engagerat sig i veritabla ”training sessions” där hon skulle ha lärt upp Södertäljeflickan om vad hon skulle minnas (s.175).
Södertäljeflickan skulle sedan, istället för att hals över huvud fly från denna uppenbara galning, glatt låtit sig indoktrineras med denna berättelse, trots att hennes familj enligt Scharnberg var en fullt normal familj…
Denna bisarra teori, som för övrigt ter sig än mer orimlig för var och en som har haft kontakt med personerna ifråga, bygger i stort sett enbart på Scharnbergs noteringar om vem som ska ha sagt vad först till myndigheterna.
Man kan också dessutom notera att Scharnberg, exempelvis, som en självklarhet, utgår från att små detaljskillnader i olika polisförhör om ett och samma övergrepp bevisar att händelserna måste vara påhittade, och att om berättelser under förhören utvecklas ”gradvis" beror det på att de är fabricerade och inte på att vittnet gradvis vågar berätta, eller kan minnas, fler detaljer. Dessutom anser han att en internationellt erkänd diagnos som PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är en ”pseudodiagnos”.
Men oavsett Scharnbergs tvivelaktiga metod – kan man lita på att han presenterar fakta som de är? Nej, absolut inte.
Scharnberg påstår helt lögnaktigt att familjen Allmo är medlemmar i en religiös sekt som mycket starkt tror på djävulens närvaro i denna värld (s.39). Försiktigtvis undviker han att nämna vilken ”sekt” det i så fall skulle vara fråga om.
I anknytning till detta påstår han att en av anledningarna till att Birgitta Allmo började "indoktrinera" Södertäljeflickan var att hon var "bekant" (acquainted) med professor Eva Lundgren (s.39 f). Vad som än menas med "bekant" blir det fel. I själva verket hade Allmo knappast hört talas om Eva Lundgren före februari 1993, och de träffades första gången i maj 1993, mer än ett och ett halvt år efter att den påstådda indoktrineringen skulle ha börjat.
Han påstår (s. 168) att Birgitta Allmo i sin bok ”Vem vågar tro på ett barn?” påstår att Södertäljeflickan fortfarande måste skyddas p.g.a. hot från förövarna. Försiktigtvis har han ingen sidhänvisning till detta helt felaktiga påstående. Inget som ens avlägset liknar detta påstående finns i boken.
Vidare påstår han (samma sida) att Birgitta Allmo sade sig ha hört barnskrik i telefonen vid en anonym telefonpåringning. Hans så kallade poäng är att det ”bevisar” att det är hon som ”indoktrinerade” Södertäljeflickan när hon berättade om vid ett tillfälle när hon hade hört detsamma.
Han anger två sidor från Allmos bok, s. 184 och 195, som referens. Men på den första av dessa sidor nämns endast två anonyma påringningar, där den som ringer är helt tyst, och på den andra nämns helt enkelt det samtal som Södertäljeflickan hade beskrivit för polisen. Det finns där inte ett ord om att Allmo själv skulle ha tagit emot samtalet.
Scharnberg påstår felaktigt (s. 169) att Södertäljeflickan skulle ha pekat ut en address på Odengatan 104 som en plats där barn skulle ha dödats. Det gjorde hon inte, däremot pekade hon ut att en av hennes förövare hade ett rum där. Och det visade sig för övrigt att en tidigare sexualbrottsdömd man hade en lägenhet i uppgången.
Scharnberg hävdar att Allmo har förfalskat brev och andra dokument från den dömde Södertäljepappan. Hans huvudargument, förutom att de sägs vara skrivna på vad han kallar ”Allmos stil” är att Scharnberg själv (!) raderade dokumenten i den döde faderns dator eftersom han visste att de skulle användas emot denne! (sidan 169).
Följaktligen måste dessa av Allmo citerade dokument vara falska. Ja, Scharnberg raderade dessa dokument, och det är i sig anmärkningsvärt, men vad han inte verkar ha insett är att i dessa dagar kan raderade dokument i datorer oftast återställas.
I samband med detta är Scharnberg så illa tvungen att medge att han under många års tid själv var nära vän med den dömde fadern, men försäkrar att det inte på något vis gör hans bok mindre objektiv…..
Scharnberg påstår (sidan 175) utan att ange någon källa, att försvaret i den sista rättegången 1994 ville ha en öppen rättegång, medan ”motsidan” ville ha en sluten. I själva verket var det tvärtom.
Ett av de verkliga lågvattenmärkena i boken är nog på sidan 180, när Scharnberg helt riktigt noterar att Birgitta Allmo föreläst om utsatta barn och sedan insinuant skriver att ”ingen vet” hur många gånger hon på dessa föredrag visat videoinspelningar av sekretessbelagda polisförhör med Södertäljeflickan.
Svaret på den skamliga insinuationen är naturligtvis att det inte har skett en enda gång. Var skulle hon för övrigt ha fått tag i dessa?
Ingen ska nu tro att Scharnbergs fallenhet för pre-logiskt tänkande utvecklades nyligen...
Redan i Kristianstadsbladet 6/2 1995 lade han ut texten om att 80 procent av alla incestdömda var oskyldigt dömda och att orsaken till detta var komplotter från de psykoterapeuter som ville bedriva terapi med sexualbrottsdömda: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."
Exakt på vilket sätt ”samtalsterapeuterna” bakom kulisserna skulle kunna styra det svenska domstolsväsendet utvecklade han dock inte.
En sak till. Uppsala universitet har som sagt förklarat att Scharnbergs alster inte är utgivet i deras skriftserie och att Scharnberg helt enkelt på egen hand har gett ut sin pamflett i ACTA-seriens namn. På det bibliotek där jag lånade hans alster framgår detta vare sig i deras katalog eller genom något bifogat blad till boken. Detta borde åtgärdas, för att inte läsarna ska behöva tro att Uppsala universitet gärna upplåter plats åt ovetenskapliga charlataner och virrpannor i sina publikationer…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
