De som förnekar existensen av organiserade sadistiska (”rituella”) övergrepp mot barn hävdar ofta att det helt saknas ”hårda bevis” för att sådana övergrepp någonsin ägt rum.
De menar att de ”mjuka bevis” som finns i form av minnen hos överlevarna inte är bevis nog eftersom dessa minnen inte är tillförlitliga.
Avsaknaden av ”hårda” det vill säga materiella bevis är enligt dem ett starkt argument för att ”rituella övergrepp” tillhör kategorin moderna folksägner.
Nu är detta inte sant. För det första finns det mycket ofta materiella bevis i form av medicinskt konstaterbara skador som överensstämmer med överlevarnas minnen. Till och med en del mer ärliga skeptiker erkänner detta.
Så till exempel konstaterar J.S LaFontaine i sin undersökning av 84 fall av anklagelser om ”rituella övergrepp” mot barn i Storbritannien att i nära hälften av dessa fall fanns medicinskt konstaterbara skador som visade att barnen utsatts för sexuella övergrepp.
Vad som får henne att hävda att just den typen av övergrepp i stort sett inte existerar är bland annat att i endast tre av dessa fall fanns det materiel bevisning på att just ritualer ägt rum i anknytning till övergreppen.
Det är sant att medan rättsmedicinskt konstaterbara skador tillhör det vanliga vid rituella övergrepp saknas oftast andra typer av materiell bevisning.
Det torde dock framförallt bero dels på att det vanligtvis går en mycket lång tid, ibland åratal, mellan brottet och polisanmälan, dels på systematiska brister i de flesta polisutredningarna i dessa fall.
Det finns dock flera fall där materiell bevisning av högt anmärkningsvärt slag förekommit. Ett av de mest kända fallen gäller den privata förskolan McMartin i Kalifornien.
När Judy Johnson 1983 upptäckte att hennes son blödde från ändtarmen en dag när han kommit hem från förskolan McMartin skulle ingen kunnat ana att detta skulle bli inledningen till en sju års lång rättsprocess. Men sonen läkarundersöktes och det visade sig att det fanns medicinska tecken på sexuella övergrepp.
När sedan en rutinmässig rundfrågning till föräldrarna gjordes visade det sig snart att det handlade om något med oerhörda proportioner. Sammanlagt 389 barn berättade om övergrepp och 80 procent av dessa visade medicinskt konstaterbara tecken på att ha utsatts för övergrepp. (Raschke, s. 109).
Barnen berättade om sexuella övergrepp men även om förnedrande sadistiska ”lekar” och till och med i några fall om barnamord. Även om övergreppen innehöll ”rituella” inslag fanns det inget i berättelserna som entydigt talade för att det skulle handla om ”satanism”. Bland förövarna ingick medlemmarna i ägarfamiljen.
Många förnekare driver idag linjen att dessa barns minnen var falska, och var resultatet av ”ledande frågor”, tvivelaktiga förhörsmetoder och förväntningar från de vuxna. Problemet med den ”teorin” är att barnen vidhöll dessa minnen, långt efter att den officiella inställningen var att det hela var en bluff. Såväl barnen som föräldrarna verkar än idag, med något enstaka undantag, anse att övergreppen ägde rum.
De som idag aktivt förnekar övergreppen, är personer som befann sig långt bort från dessa barns verklighet. De försöker få oss att tro att ”ledande frågor” lyckades förhäxa hundratals barn och föräldrar och få dem att tro att vänlig och sympatisk daghemspersonal under åratal utsatte barnen för systematiska sadistiska övergrepp. ”Skeptikerna” får ursäkta, men det är ett scenario jag inte sväljer.
Trots samstämmigheten i barnens berättelser, trots de medicinska bevisen på övergrepp, och trots sådana fakta som att en av de misstänkta visade sig inneha en svart kåpa och andra ockulta tillbehör som överensstämde med de som enligt barnen användes i ritualerna (Raschke, s. 327) frikändes alla anklagade 1990.
Flera jurymedlemmar förklarade dock efteråt att de var övertygade om att barnen utsatts för övergrepp men att det inte gick att bevisa exakt vilka som gjorde det (Raschke, s. 107).
Strax efter att domstolen friat de anklagade genomfördes en utgrävning av McMartins förskola. Marken hade bytt ägare och den nya ägaren hade gett föräldrarna tillstånd att genomföra en utgrävning av skolan. Bakgrunden till detta var att många av barnen hade berättat om tunnlar under skolan, som de tvingades att krypa i.
Det hade använts av försvaret för att diskreditera barnens berättelser. Det fanns inga kända tunnlar under skolan och hela idén visade, menade man, det orimliga i berättelserna.
Föräldrarna hyrde en känd arkeolog, Gary Stickel från UCLA (University of California in Los Angeles). Eftersom Stickels professionalitet sedan dess blivit ifrågasatt av förnekarna bör det påpekas att han var en internationellt känd arkeolog, som bland annat redigerade volymen ”New uses of systems theory in archaeology” från 1982, som bland annat finns på Stockholms universitetsbibliotek.
Utgrävningen startade i april 1990. Resultatet blev, enligt den arkeologiska rapport som författades av Stickel, att inte bara ett utan två tunnelkomplex upptäcktes. Tunnlarna var grävda för hand och hade senare igenfyllts. Dateringar av föremål funna i tunnlarna visade att de blivit igenfyllda 1983 eller senare.
Tunnlarnas ingångar motsvarade också nästan exakt barnens beskrivningar. Bland föremålen som återfanns i tunneln fanns även ett pentagram (en femuddig stjärna), vilket är en av de mer kända ockulta symbolerna. Tunnlarna var så höga att de flesta vuxna män kunde stå upprätt i dem.
Stickels rapport blev aldrig publicerad, inget förlag ansåg det värt att ge ut den. Dess slutord finns dock på flera sajter på internet (ett exempel finns i litteraturförteckningen).
Vad blev reaktionen på denna rapport? I stort sett ignorerade pressen resultaten. En av de få tidningar som bemödade sig om att intervju Gary Stickel förvrängde totalt vad han sade. När han sade att de hade funnit tunnlar som bekräftade barnens berättelser blev resultatet en artikel där han påstås sagt att de inte hittade några tunnlar. (Summit, s. 410).
Detta förnekande blev bara det första i en rad förnekanden. Exempelvis hävdar Lilian Öhrström i sin bok ”Sex, lögner och terapi” att inga tunnlar någonsin återfanns.
Somliga författare har istället för att ignorera rapportens existens valt att betvivla den.
Exempelvis har Debbie Nathan och Michael Snedeker i sin bok Satans´ Silence 1995, utvecklat vad som i praktiken är en konspirationsteori, där föräldrarna och Gary Stickel i maskopi förfalskar det arkeologiska materialet. Denna teori har blivit populär och har senare förts fram av många backlashförfattare.
Ett av exemplen är frilansjournalisten John Earl, i Ralph Underwagers tidskrift ”Issues in child abuse accusations” 7/1995. Underwager, som i den pro-pedofila tidskriften Paidika uppmanat ”pedofilerna” att djärvt förklara att de ”utför Guds vilja”, gav ut Issues… som systematiskt drev linjen om att anklagelser om övergrepp av olika slag var falska. Tidskiften blev allmänt diskrediterad efter att intervjun avslöjades 1993, men en liten skara skribenter fortsatte att medverka i den.
Earls artikel är skickligt skriven, men innehåller en stor mängd uppgifter som strider mot tidigare allmänt kända fakta om McMartin. Han utgår från att alla barnen mindes falskt, och att utgrävningen inte ledde till upptäckten av några tunnlar, trots att Gary Stickels rapport slog fast just detta. Vad Stickel skulle ha för motiv för att ljuga om det arkeologiska materialet och riskera hela sin karriär för nöjet att få ljuga om saken, förklarar inte John Earl.
Men denna artikel, tillsammans med ett antal artiklar om fallet på hemsidan ”Religious tolerance”, vars huvudskakliga syfte är att försvara diverse destruktiva sekter, citeras på hundratals ställen på nätet som ”bevis” för att Stickel och föräldrarna i maskopi förfalskade det arkeologiska materialet.
McMartin förs ofta fram som ett klassiskt exempel på motbevisade falska anklagelser. Jag ser det snarare som ett exempel på hur en välorganiserad förnekelsekampanj framgångsrikt kan förklara bort även de mest uppenbara övergrepp.
Rekommenderad litteratur:
Linda Blood, The New Satanists, Warner Books 1994
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del ett
Jackie McGauley (McMartinförälder), intervju del två
James Quan, A consolidation of SRA and false memory data
Carl Raschke, Painted Black, San Francisco 1992
Gary Stickel, Sammanfattning av utgrävningsrapport
Roland Summit, The Dark Tunnels of McMartin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar