Södertäljeflickan och verkligheten

/Recension 2008 av Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?" från samma år, av Kerstin Alfredsson. Inlagd med författarens tilltånd. Kopierad från socialisten.se./

Sexuella övergrepp på barn förekommer. Pedofiler åker ibland fast. Det rapporteras då och då i media om härvor med oerhörda mängder beslagtagna bilder på utnyttjade, våldtagna barn.

Att det är så medger de flesta. I princip.

Men när verkliga barn här i Sverige pekar ut verkliga vuxna som förgripit sig på dem blir de ofta misstrodda. I rättsväsendet har de små chanser att få upprättelse – om inte förövaren erkänner. Och regeln tycks vara att ju brutalare övergreppet varit, desto hårdare ifrågasätts barnet.

”Södertäljeflickan” är en av dem som fått känna av det. ”Södertäljeflickan” blev ett begrepp i massmedia 1993. Detta sen man i stort uppslagna reportage rapporterat att en flicka från Södertälje i polisförhör berättat hur hon och andra barn, som hon inte kände, utsatts för fruktansvärda sexuella övergrepp. Barn hade till och med dött. Många män hade varit inblandade, bland dem hennes far. Polisen grävde i ett skogsområde hon pekat ut, men hittade inga kroppar och den delen av utredningen lades ner. Det sades att bevis saknades.

Att hon själv utsatts för upprepade våldtäkter fann dock domstolarna ställt utom allt rimligt tvivel, och flickans pappa dömdes slutligen till fem års fängelse. Trots det och trots dokumenterade underlivsskador har hon efteråt hängts ut som ”uppenbart galen” och ”lögnerska” av Jan Guillou. Hon har ömsom demoniserats, ömsom förlöjligats av den grupp opinionsbildare som rent reflexmässigt skriker om ”häxprocess” och ”oskyldigt dömda män” så fort ett utnyttjat barn tas på allvar.

Därför är det viktigt att den bok, "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" (Tusculum förlag), som nu skrivits av ”Södertäljflickans” fostermor, Birgitta Allmo, blir ordentligt uppmärksammad. I den kan läsaren få en bild av Sagas (som flickan kallas i boken) liv från skolstarten och framåt, och själv bedöma hennes trovärdighet. Man får också en inblick i turerna runt rättegångarna.

Det är plågsam läsning, det medges, trots att tonen är återhållsam och saklig. Bara den detaljerade redovisningen av alla besök hos skolsystrar, kuratorer och vårdcentraler för huvudvärk, illamående, kräkningar, underlivsbesvär, tarminfektioner, sömnbesvär, ryggont, anorexia, utebliven mens och blödningar får en att vilja gråta. Man ser framför sig en ensam flicka i ett känslokallt hem, som gång på gång söker hjälp utan att kunna säga vad som egentligen gör henne illa.

Varför ska man då tro på Birgitta Allmo? Frågan kommer sannolikt att ställas av dem som vill misstänkliggöra Södertäljeflickan. Mitt svar är helt enkelt att det inte finns några skäl att misstro henne. Hon valde aldrig att hamna i detta inferno. Hon kom i kontakt med Saga via sin dotter, i boken kallad Jenny. Flickorna var då 13 år och gick i samma skola. Ingen i familjen Allmo hade vid det laget en aning om Sagas hemförhållanden.

Vändningen kom en höstkväll 1991 när Jenny på telefon fått höra av en mycket ledsen Saga att hennes pappa var så arg att han försökt döda hunden. Jenny blir rådvill och lämnar över luren till sin mamma. Birgitta Allmo lyckas övertala Sagas mamma att köra Saga, hennes lillasyster och hunden ut till dem på landet. Det var tänkt som en akutinsats, men kom att ändra både Sagas och Birgitta Allmos liv.

Det visar sig snart att Saga och hennes syster inte bara är rädda för sin far. De vill inte heller bo hos sin mor. Socialtjänsten är inte mycket att räkna med så Saga flyttar hem till familjen Allmo. Där, när hon är utom räckhåll för båda sina föräldrar, börjar hon antyda att hon blivit utsatt för övergrepp. Hon är rädd, känner sig värdelös och skuldbelägger sig själv. Birgitta Allmo kontaktar en psykolog och Saga börjar öppna sig allt mer. Birgitta Allmo får ta emot det ena fasansfulla minnet efter det andra. Saga berättar om sexklubbar och mörka rum där hennes far bjudit ut henne till andra män. Hon talar om filminspelningar och våldtäkter av andra barn. Och om barn som dödats.

I april 1992 anmäler Saga officiellt sin far till socialtjänsten för sexuella övergrepp. Socialtjänsten anmäler till polisen, och den rättsliga processen drar igång. Den ska hålla på i hela två år visar det sig. Totalt sju uppslitande rättegångar blir det med alla överklaganden, och det slutar som sagt med att hennes far döms. Men bara han.

Avsnittet om utredningen och alla rättegångarna i boken känns tungt att ta sig igenom. Händelse läggs till händelse utan att författaren hjälper läsaren att tolka det som berättas. Insprängda i boken finns också Sagas pappas brev och anteckningar helt okommenterade. Klart är dock att en centralt placerad polis från första början offentligt förklarade att han inte trodde på flickans berättelse. Det satte sin prägel på hela utredningen. PM innehöll felaktigheter och förvanskningar.

Tydligt utpekade män (bl a en TV-producent) åtalades aldrig. Det fanns spår efter att någon nyligen grävt på en av de platser flickan pekat ut. Men personer som ringde och ville berätta blev aldrig förhörda. Nya grävningar genomfördes inte. Tips om att det pågick en sexhandel med utländska barn följdes inte heller upp. Det ena uppslaget efter det andra bara släpps av utredarna. Samtidigt finns polis-PM som slår fast att man aldrig lyckats beslå Saga med någon lögn.

Sagas stora bragd är att hon överlevt och att hon orkat stå fast vid det hon berättat. Hon är idag en akademiskt utbildad kvinna som lever med skyddad identitet. Birgitta Allmos bok visar med all önskvärd tydlighet att det inte är ”Södertäljeflickan” som har problem med förståndet. Hur det är med Jan Guillou kan man bara undra.

Kerstin Alfredsson