”Inplanterade minnen” och oidipuskomplex

/Publicerad i Spegeln 1/2005./

De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.

Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen,. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.

Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.

Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.

Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.

Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.

Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.

Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alls minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.

Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.

Erik Rodenborg