söndag 31 januari 2010
Vill bara passa på...
... att länka till Suspicios utmärkta inlägg om polisens påpassligt snabba dementier av "ryktena" om ett sexnätverk runt den (nu döde) hallicken och den före detta polischefen.
Polisen utreder inte
Polisen har hållit en presskonferens där de försäkrar att de inte utreder något sexnätverk med högt uppsatta män. De säger också att de bara har en misstänkt. Surprise, surprise.
Nej, polisen är ju inte precis känd för att utreda sexnätverk med högt uppsatta män. Det mest kända fallet när de inte gjorde just detta har Kerstin Alfredsson skrivit om i en utmärkt artikel i Socialisten.
Annars berättar förstås den utsatta "Linda" i Expressen om just många och "välklädda" män som deltog i dessa "sammankomster". Men det tycks ju inte polisen utreda.
Om 30 år kommer det kanske ut böcker om hur det gick till när polisen inte utredde. Men det är så dags då.
Nej, polisen är ju inte precis känd för att utreda sexnätverk med högt uppsatta män. Det mest kända fallet när de inte gjorde just detta har Kerstin Alfredsson skrivit om i en utmärkt artikel i Socialisten.
Annars berättar förstås den utsatta "Linda" i Expressen om just många och "välklädda" män som deltog i dessa "sammankomster". Men det tycks ju inte polisen utreda.
Om 30 år kommer det kanske ut böcker om hur det gick till när polisen inte utredde. Men det är så dags då.
lördag 30 januari 2010
Om jungfru Maria
/Från min webbsida 2003. Hämtad från den förträffliga sidan "Internet Archive". Och, nej, startsidan pryds inte längre av en bild av "Jungfrun av Guadalupe"./
Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.
De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.
Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.
”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.
Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”
Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…
Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….
Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.
När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...
Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.
Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.
Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):
"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.
Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.
Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.
Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,
och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,
men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.
Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.
De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.
Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.
Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.
Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.
Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.
Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."
Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.
Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut.
Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.
De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.
Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.
”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.
Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”
Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”
Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…
Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….
Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.
När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...
Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.
Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.
Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):
"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.
Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.
Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.
Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,
och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,
men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.
Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.
De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.
Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.
Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.
Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.
Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.
Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."
Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.
Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut.
måndag 25 januari 2010
Kanske inte helt allvarligt menat...
Många verkar i dessa dagar vara rädda för den katastrof som en del tror ska inträffa när mayakalendern tar slut. Enligt somliga inträffar det december 2011, men de flesta talar om december 2012. Själv har jag ingen aning.
Vad jag inte riktigt förstår är dock varför nästan ingen (jag har en gång stött på ett undantag på nätet, men jag har glömt vilken adress det låg på) tar hänsyn till vad våra egna förkristna skrifter säger om saken. Jag syftar förstås på de fornnodiska skrifterna, som exempelvis Eddan.
Vi var visserligen inte så bra på astronomi/astrologi, men att Odens kunskaper var mycket stora framgår ju om inte annat i Sången om Vavtrudner, i den poetiska Eddan. (Men sejdkonsten hade han, förstås, lärt av Freja...)
Så vad säger dessa skrifter om världsundergången? Ja, i Ragnarök kommer jorden, och en stor del av gudarna, att förintas. Men när sker det? Det finns ingen fornnordisk kalender, men i Snorres Edda kan vi hitta en del ledtrådar.
Där får vi veta vad som händer omedelbart före Ragnarök: ”… den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då driver snö från alla håll. Det blir en väldig köld och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.”
Nu börjar det bli direkt otäckt. Som alla vet är den vinter vi har nu den kallaste på många, många år. Det bådar ju inte gott… eller hur?
Men låt oss räkna lite. Om vi utgår från texten i Eddan kan vi se att det är helt uteslutet att världen skulle gå under december 2011. Det finns inte tillräckligt många år, och vintrar, kvar. December 2012 är en annan sak. Om den vinter vi har nu aldrig ersätts med sommar, och detta upprepas ytterligare två år i rad har vi all anledning att vara rädda.
Om å andra sidan det blir en sommar även i år kan vi känna oss ganska så lugna.
Nu är jag inte tillräckligt insatt för att veta om Eddan menar att det kommer att finnas en vår och höst, och kanske det bara är sommaren som ska försvinna. Därför kan man måhända inte andas ut när de första vårtecknen kommer, utan vi får vänta ända till juni.
Men oavsett detta kommer jag nog ändå att vänta nervöst på det första vårtecknet…
Vad jag inte riktigt förstår är dock varför nästan ingen (jag har en gång stött på ett undantag på nätet, men jag har glömt vilken adress det låg på) tar hänsyn till vad våra egna förkristna skrifter säger om saken. Jag syftar förstås på de fornnodiska skrifterna, som exempelvis Eddan.
Vi var visserligen inte så bra på astronomi/astrologi, men att Odens kunskaper var mycket stora framgår ju om inte annat i Sången om Vavtrudner, i den poetiska Eddan. (Men sejdkonsten hade han, förstås, lärt av Freja...)
Så vad säger dessa skrifter om världsundergången? Ja, i Ragnarök kommer jorden, och en stor del av gudarna, att förintas. Men när sker det? Det finns ingen fornnordisk kalender, men i Snorres Edda kan vi hitta en del ledtrådar.
Där får vi veta vad som händer omedelbart före Ragnarök: ”… den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då driver snö från alla håll. Det blir en väldig köld och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.”
Nu börjar det bli direkt otäckt. Som alla vet är den vinter vi har nu den kallaste på många, många år. Det bådar ju inte gott… eller hur?
Men låt oss räkna lite. Om vi utgår från texten i Eddan kan vi se att det är helt uteslutet att världen skulle gå under december 2011. Det finns inte tillräckligt många år, och vintrar, kvar. December 2012 är en annan sak. Om den vinter vi har nu aldrig ersätts med sommar, och detta upprepas ytterligare två år i rad har vi all anledning att vara rädda.
Om å andra sidan det blir en sommar även i år kan vi känna oss ganska så lugna.
Nu är jag inte tillräckligt insatt för att veta om Eddan menar att det kommer att finnas en vår och höst, och kanske det bara är sommaren som ska försvinna. Därför kan man måhända inte andas ut när de första vårtecknen kommer, utan vi får vänta ända till juni.
Men oavsett detta kommer jag nog ändå att vänta nervöst på det första vårtecknet…
fredag 22 januari 2010
Malta - en estetisk och andlig upplevelse
Jag var alltså på Malta i mitten av december, tillsammans med min bror. Jag tog en del bilder där, men har inte riktigt fattat, teknisk idiot som jag är, hur man kan föra över dem till datorn. Förr eller senare kommer det att lyckas, förstås.
Det var gripande att vara där. Platser som Tarxien, Hal Saflieni, Hagar Qim och Mnajdra, som jag bara sett på bild, kunde jag plötsligt gå igenom, se på, till och med snudda vid.
Tempelkulturen på Malta är något märkligt. Mellan 3. 500 f.kr. (eller 3. 600, enligt somliga) och 2.500 f.kr. fanns en kultur där man har funnit rester av många stentempel, och en gigantisk underjordisk gravkammare, uthuggen i berget. Däremot praktiskt taget inga boplatser.
De figuriner av sten, som har återfunnits i templen och i gravkammaren är antingen entydigt kvinnliga, eller så har de kvinnliga former utan att vara helt uppenbart kvinnliga. Inte en enda klart manlig figurin har återfunnits.
Gravskicket var egalitärt – alla begravdes i massgravar, utan gravgods, eller individuella markeringar. Nu låter ”massgravar” otäckt i våra dagar - men den som har vart i Hal Saflieni vet att de verkar vara gjorda med stor kärlek, och definitivt med både stor konstnärlig känsla och imponerande teknisk skicklighet.
Detsamma gäller templen. Av de tre jag såg tyckte jag att det senaste, Tarxien, gav en mindre stark upplevelse än Hagar Qim och Mnajdra, (som låg inom ett mycket kort gångavstånd från varandra)- Dessa var fullständigt underbara. Jag är ledsen att både min kamera och mobiltelefon hade gjort slut på bilder när jag slutligen kom till Mnajdra – de sista togs i Hagar Qim.
Var megalitiska Malta egalitärt? Jag tror det, det finns inga som helst tecken på social ojämlikhet. De som tror att det var ojämlikt och styrt av ”hövdingar” har egentligen bara två argument. Dels att bara ojämlika samhällen kan bygga stora stenmonument, dels att de etnografiskt beskrivna samhällen idag som byggt sådana, som de på Påskön, har varit ojämlika.
Det första argumentet är enbart dumt. Det andra kan lätt bemötas bland annat med att nästan alla de auktoritära ”hövdingadömen” som vi känner till idag var militariserade, och att inga som helst tecken på militarisering återfinns på Malta.
Det fåtal som inte var uppenbart militariserade visade ändå upp sin ojämlikhet i gravar, och/eller hus, och något sådant har heller inte återfunntis på Malta.
Dessutom hade dessa hövdingadömen en konst som framhäver det manliga, individuell prestige och hierarkier. Det gör inte den religiösa konsten i Malta.
Malta var en upplevelse, av både estetisk och andlig art.
Jag funderade om jag skulle låta mitt föredrag i år på Gudinneveckan i Näsåker handla om Malta. Men jag bestämde mig till sist att jag inte skulle det. Det kommer att handla om Kybele, den märkliga gudinnegestalt som dyrkades i Rom, och som har en historia som sträcker sig tillbaka till 7000 f.kr.
Det var gripande att vara där. Platser som Tarxien, Hal Saflieni, Hagar Qim och Mnajdra, som jag bara sett på bild, kunde jag plötsligt gå igenom, se på, till och med snudda vid.
Tempelkulturen på Malta är något märkligt. Mellan 3. 500 f.kr. (eller 3. 600, enligt somliga) och 2.500 f.kr. fanns en kultur där man har funnit rester av många stentempel, och en gigantisk underjordisk gravkammare, uthuggen i berget. Däremot praktiskt taget inga boplatser.
De figuriner av sten, som har återfunnits i templen och i gravkammaren är antingen entydigt kvinnliga, eller så har de kvinnliga former utan att vara helt uppenbart kvinnliga. Inte en enda klart manlig figurin har återfunnits.
Gravskicket var egalitärt – alla begravdes i massgravar, utan gravgods, eller individuella markeringar. Nu låter ”massgravar” otäckt i våra dagar - men den som har vart i Hal Saflieni vet att de verkar vara gjorda med stor kärlek, och definitivt med både stor konstnärlig känsla och imponerande teknisk skicklighet.
Detsamma gäller templen. Av de tre jag såg tyckte jag att det senaste, Tarxien, gav en mindre stark upplevelse än Hagar Qim och Mnajdra, (som låg inom ett mycket kort gångavstånd från varandra)- Dessa var fullständigt underbara. Jag är ledsen att både min kamera och mobiltelefon hade gjort slut på bilder när jag slutligen kom till Mnajdra – de sista togs i Hagar Qim.
Var megalitiska Malta egalitärt? Jag tror det, det finns inga som helst tecken på social ojämlikhet. De som tror att det var ojämlikt och styrt av ”hövdingar” har egentligen bara två argument. Dels att bara ojämlika samhällen kan bygga stora stenmonument, dels att de etnografiskt beskrivna samhällen idag som byggt sådana, som de på Påskön, har varit ojämlika.
Det första argumentet är enbart dumt. Det andra kan lätt bemötas bland annat med att nästan alla de auktoritära ”hövdingadömen” som vi känner till idag var militariserade, och att inga som helst tecken på militarisering återfinns på Malta.
Det fåtal som inte var uppenbart militariserade visade ändå upp sin ojämlikhet i gravar, och/eller hus, och något sådant har heller inte återfunntis på Malta.
Dessutom hade dessa hövdingadömen en konst som framhäver det manliga, individuell prestige och hierarkier. Det gör inte den religiösa konsten i Malta.
Malta var en upplevelse, av både estetisk och andlig art.
Jag funderade om jag skulle låta mitt föredrag i år på Gudinneveckan i Näsåker handla om Malta. Men jag bestämde mig till sist att jag inte skulle det. Det kommer att handla om Kybele, den märkliga gudinnegestalt som dyrkades i Rom, och som har en historia som sträcker sig tillbaka till 7000 f.kr.
söndag 17 januari 2010
Ser att signaturen Garvarn....
... slutligen skalat av resten av sin "vetenskapliga" fernissa och anslutit sig till lynchmobben på kommentarsfältet på MA:s forum. Det är klargörande.
Han lägger också ut en länk till sin debatt-tråd med mig på Vetenskap och folkbildnings forum från 2006. Läs den gärna, och notera att längst ner på sidan ett i denna tråd länkar jag till en annan tråd på VoFs forum. Om ni följer den ser ni hur jag i en lång och närmast outhärdlig debatt gradvis demolerar den ena efter den andra av Garvarns källor.
Hans huvudkällor 2006 visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.
Jag må säga att Garvarn sprider ett obehagligt skimmer över Vetenskap och folkbildning, där han är en aktiv medarbetare. Men han tillhör dessutom den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera hans egen formulering om mig, avslöjas och bemötas så fort han dyker upp.
Han avslutar med orden "Rodenborg är en mycket obehaglig figur". Ja, kanske det, i alla fall obehaglig för Garvarn och hans gelikar. Det gläder mig.
Han lägger också ut en länk till sin debatt-tråd med mig på Vetenskap och folkbildnings forum från 2006. Läs den gärna, och notera att längst ner på sidan ett i denna tråd länkar jag till en annan tråd på VoFs forum. Om ni följer den ser ni hur jag i en lång och närmast outhärdlig debatt gradvis demolerar den ena efter den andra av Garvarns källor.
Hans huvudkällor 2006 visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.
Jag må säga att Garvarn sprider ett obehagligt skimmer över Vetenskap och folkbildning, där han är en aktiv medarbetare. Men han tillhör dessutom den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera hans egen formulering om mig, avslöjas och bemötas så fort han dyker upp.
Han avslutar med orden "Rodenborg är en mycket obehaglig figur". Ja, kanske det, i alla fall obehaglig för Garvarn och hans gelikar. Det gläder mig.
fredag 15 januari 2010
Den "trivsamma" lynchmobben
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg.
Inlägget är ganska så snaskigt i sig själv, och på kommentarsfältet under verkar en ganska så märklig stämning byggas upp.
Jag ser just nu ingen som helst anledning att utförligt kommentera uppgifterna om mig, bara komma med två reflektioner.
1. Syftet med en sådan publicering (liksom tidigare liknande dito om andra för detta kotteri obekväma personer) torde vara att vara avskräckande. Om ni inte håller tyst kommer vi att gräva upp mer och mer personliga saker om er.
De får väl publicera vad de vill om mig, ju mer personliga påhopp desto mindre lust får jag att vara tyst.
2. Akademiskt kallas detta får ad hominen-argument. Det innebär att man flyttar tonvikten från vad en person säger till vilken (usel) person han/hon är. Om man kan påstå att någon är exempelvis utsparkad från en institution, sjukpensionär, har legat på psyket, har svårt att sova på nätterna, går klädd i fula kläder, eller något annat som inte har med sakfrågan att göra hoppas man att folk ska sluta att lyssna på vad vederbörande har att säga.
Ibland funkar metoden, men bara på personer som ändå saknar omdöme.
Nej, jag tycker inte att det är roligt att bli behandlad på detta sätt. Men, som sagt, det ökar inte min lust att hålla käften.
PS. Men nej, jag sparkades inte ut från institutionen efter lic-uppsatsen, jag var kvar som doktorand till 2007, då jag lämnande för att jag tyckte att mitt avhandlingsämne, skogsrån, inte gick att gå vidare på.
TILLÄGG LÅNGT SENARE
Jag borde för övrigt ha nämnt att "religionsforskare", lika lite som "forskare" i allmänhet, men i motsats till till exempel "psykoterapeut", inte är en skyddad titel. Den som på ett eller annat sätt forskar om religion kan naturligtvis kallas "religionsforskare", alldeles oavsett akademisk poäng.
Inlägget är ganska så snaskigt i sig själv, och på kommentarsfältet under verkar en ganska så märklig stämning byggas upp.
Jag ser just nu ingen som helst anledning att utförligt kommentera uppgifterna om mig, bara komma med två reflektioner.
1. Syftet med en sådan publicering (liksom tidigare liknande dito om andra för detta kotteri obekväma personer) torde vara att vara avskräckande. Om ni inte håller tyst kommer vi att gräva upp mer och mer personliga saker om er.
De får väl publicera vad de vill om mig, ju mer personliga påhopp desto mindre lust får jag att vara tyst.
2. Akademiskt kallas detta får ad hominen-argument. Det innebär att man flyttar tonvikten från vad en person säger till vilken (usel) person han/hon är. Om man kan påstå att någon är exempelvis utsparkad från en institution, sjukpensionär, har legat på psyket, har svårt att sova på nätterna, går klädd i fula kläder, eller något annat som inte har med sakfrågan att göra hoppas man att folk ska sluta att lyssna på vad vederbörande har att säga.
Ibland funkar metoden, men bara på personer som ändå saknar omdöme.
Nej, jag tycker inte att det är roligt att bli behandlad på detta sätt. Men, som sagt, det ökar inte min lust att hålla käften.
PS. Men nej, jag sparkades inte ut från institutionen efter lic-uppsatsen, jag var kvar som doktorand till 2007, då jag lämnande för att jag tyckte att mitt avhandlingsämne, skogsrån, inte gick att gå vidare på.
TILLÄGG LÅNGT SENARE
Jag borde för övrigt ha nämnt att "religionsforskare", lika lite som "forskare" i allmänhet, men i motsats till till exempel "psykoterapeut", inte är en skyddad titel. Den som på ett eller annat sätt forskar om religion kan naturligtvis kallas "religionsforskare", alldeles oavsett akademisk poäng.
Max Scharnberg....
... fortsätter att föra ut sina fria fantasier om Södertäljefallet på kommentarfältet på Ingrid Carlqvists blogg.
Man kan notera att så fort han närmar sig något som (i motsats till förhörsprotokollen) för mig är kontrollerbart, blir det uppenbart hur fritt han fantiserar.
Det senaste är att han upprepar sitt felaktiga påstående att Birgitta Allmo i sin bok säger att Södertäljeflickan fortfarande är hotad till livet av "mördarsekten". Jag har tidigare påpekat att detta är ett rent påhitt, och bett Scharnberg komma med en sidhänvisning, men det har han naturligtvis inte gjort.
Hans, en av de få meddebattörerna på IC:s blogg, som inte tillhör Max Scharnbergs fan club, har utlovat att han håller på att gå igenom rättegångsmaterialet för att systematiskt kontrollera Scharnbergs påståenden. Det vore fantastiskt, och skulle kunna bli en definitiv vederläggning av Scharnbergs mer eller mindre hallucinatoriska fantasier.
Man kan för övrigt notera hur de aktiva i anti-överlevarsekten runt IC devot bugar sig för Scharnberg och verkar tro att det han presenterar är ”fakta”. Deras uppvaknande kommer att bli obehagligt, förvisso (förutsatt, förstås, att dessa människor överhuvudtaget har förmågan att vakna upp).
---------------------
Se också Max Scharnberg på djupt vatten och Den dolda agendan.
Man kan notera att så fort han närmar sig något som (i motsats till förhörsprotokollen) för mig är kontrollerbart, blir det uppenbart hur fritt han fantiserar.
Det senaste är att han upprepar sitt felaktiga påstående att Birgitta Allmo i sin bok säger att Södertäljeflickan fortfarande är hotad till livet av "mördarsekten". Jag har tidigare påpekat att detta är ett rent påhitt, och bett Scharnberg komma med en sidhänvisning, men det har han naturligtvis inte gjort.
Hans, en av de få meddebattörerna på IC:s blogg, som inte tillhör Max Scharnbergs fan club, har utlovat att han håller på att gå igenom rättegångsmaterialet för att systematiskt kontrollera Scharnbergs påståenden. Det vore fantastiskt, och skulle kunna bli en definitiv vederläggning av Scharnbergs mer eller mindre hallucinatoriska fantasier.
Man kan för övrigt notera hur de aktiva i anti-överlevarsekten runt IC devot bugar sig för Scharnberg och verkar tro att det han presenterar är ”fakta”. Deras uppvaknande kommer att bli obehagligt, förvisso (förutsatt, förstås, att dessa människor överhuvudtaget har förmågan att vakna upp).
---------------------
Se också Max Scharnberg på djupt vatten och Den dolda agendan.
torsdag 14 januari 2010
Murens fall
Den vedertagna bilden av "Berlinmurens fall" är väl något i stil med detta: Först rådde en hemsk kommunistisk diktatur, sedan revolterade folket, som ville ha demokrati och makrnadsekonomi. Sedan föll muren, och vi fick demokrati och makrnadsekonomi, och så blev alltså det lyckliga slutet.
I denna artikel i Socialisten, som dels är en ögonvittnesskildring, dels sätter in murens fall i ett bredare perspektiv, får vi en bild, som bättre stämmer in med vad som verkligen hände.
I denna artikel i Socialisten, som dels är en ögonvittnesskildring, dels sätter in murens fall i ett bredare perspektiv, får vi en bild, som bättre stämmer in med vad som verkligen hände.
måndag 11 januari 2010
Ensamhet och kollektivboende
Av ganska komplexa anledningar, som jag inte ska gå in på här, har jag nästan aldrig haft något förhållande. Det finns faktiskt bara två undantag; det ena lite mindre än ett år 1974-75, det andra lite mindre än ett år 1979.
Samtidigt har jag ofta behov av sällskap.
Därför har jag under mitt vuxna liv alltid strävat efter kollektiva boendeformer.
Den första sådana var ju lite udda – ungdomskliniken på Långbro 1971–73. Den följdes av ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby, ”Kulturens Vagga”, 1973-74.
Sedan dess har jag hela tiden försökt undvika att bo i vanliga lägenheter. Jag har bott på folkhögskolekorridorer, studentkorridorer, hotellhem, och fram till 1985 ibland på psykkliniker. ..
Vanliga lägenheter har jag haft 1977-79 (Hässelby gård) och 1983-84 (Hjulsta). Det slutade inte bra någon av dessa gånger.
Och så nu då. När jag insåg att jag inte kunde plugga mer 2006 och måste göra mig av med studentrummet ville jag egentligen till ett hotellhem av något slag. Jag sökte till Huvudsta bostadshotell men insåg att kön var för lång, och att jag hade stått i kö i Telgebostäder så länge att jag såg att jag kunde få något snabbt. Det fick jag också.
Och nu bor jag i en lägenhet och har bott här mer än tre år. Jag har absolut inget mot lägenheten, eller grannarna, eller området, det är bara det att jag inte passar att bo ensam i lägenhet.
I synnerhet inte så långt borta från den miljö jag var van vid.
Det känns som jag håller på att bli vansinnig. Eller nåt.
Samtidigt har jag ofta behov av sällskap.
Därför har jag under mitt vuxna liv alltid strävat efter kollektiva boendeformer.
Den första sådana var ju lite udda – ungdomskliniken på Långbro 1971–73. Den följdes av ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby, ”Kulturens Vagga”, 1973-74.
Sedan dess har jag hela tiden försökt undvika att bo i vanliga lägenheter. Jag har bott på folkhögskolekorridorer, studentkorridorer, hotellhem, och fram till 1985 ibland på psykkliniker. ..
Vanliga lägenheter har jag haft 1977-79 (Hässelby gård) och 1983-84 (Hjulsta). Det slutade inte bra någon av dessa gånger.
Och så nu då. När jag insåg att jag inte kunde plugga mer 2006 och måste göra mig av med studentrummet ville jag egentligen till ett hotellhem av något slag. Jag sökte till Huvudsta bostadshotell men insåg att kön var för lång, och att jag hade stått i kö i Telgebostäder så länge att jag såg att jag kunde få något snabbt. Det fick jag också.
Och nu bor jag i en lägenhet och har bott här mer än tre år. Jag har absolut inget mot lägenheten, eller grannarna, eller området, det är bara det att jag inte passar att bo ensam i lägenhet.
I synnerhet inte så långt borta från den miljö jag var van vid.
Det känns som jag håller på att bli vansinnig. Eller nåt.
fredag 8 januari 2010
Jag tror inte mina ögon....
Nu har en kolumnist på en av Sveriges största tidningar positivt uppmärksammat Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Undrens tid är inte förbi, tydligen. Det är Anna Laestadius Larsson i sin krönika i dagens SvD.
Tack Anna!
PS. Sorry att jag bröt mitt nyårslöfte att inte blogga, men alla vet ju att nyårslöften är till för att brytas, eller hur? Det här var för viktigt för inte nämnas här!
Tack Anna!
PS. Sorry att jag bröt mitt nyårslöfte att inte blogga, men alla vet ju att nyårslöften är till för att brytas, eller hur? Det här var för viktigt för inte nämnas här!
torsdag 31 december 2009
Det sista blogginlägget
2000-talet – förövarnas århundrade?
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.
Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.
Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.
Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.
Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.
Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.
Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.
Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.
Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.
Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.
På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.
Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.
Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.
Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.
Erik Rodenborg
TILLÄGG
På förekommen anledning: det är som sagt sista BLOGGinlägget (under överskådlig tid), inte sista inlägget. Min webbsida finns kvar, och jag kommer att skriva där. Bloggen kommer inte heller att raderas, jag bara upphör att skriva på den.
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.
Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.
Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.
Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.
Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.
Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.
Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.
Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.
Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.
Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.
Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.
På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.
Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.
Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.
Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.
Erik Rodenborg
TILLÄGG
På förekommen anledning: det är som sagt sista BLOGGinlägget (under överskådlig tid), inte sista inlägget. Min webbsida finns kvar, och jag kommer att skriva där. Bloggen kommer inte heller att raderas, jag bara upphör att skriva på den.
onsdag 30 december 2009
Bloggstopp
Jag kommer att upphöra med bloggandet för obestämd tid. Det här är mitt näst sista inlägg, jag kommer att skriva några rader på nyårsafton också.
Missförstå mig inte, det betyder inte att jag slutat driva frågor, inte heller att jag kommer att upphöra med all aktivitet på nätet.
Men just bloggandet kommer jag att upphöra med för en lång tid.
När jag skriver artiklar kommer jag att lägga ut dem på min webbsida, som är mycket mer överskådlig än bloggen, och där man lättare kan hitta det man söker.
Bloggandet kan vara effektivt, om man ständigt är beredd att försvara sig, gå till angrepp, och delta i det internetkrig där slag under bältet är minst lika vanligt som sakliga argument.
De flesta bloggar är för övrigt ganska sorgliga.
Det har funnits ett och annat helt lysande exempel på lyckade bloggsatsningar, som Motherwitch. Jag har inte den förmåga hon hade att ständigt hålla koll, och ständigt avslöja vad som pågår.
På sista tiden har jag märkt att jag lyft upp den ena gamla inlägget efter det andra, för att fylla ut bloggen. Då är det dags att sluta.
Just nu är jag som mest intresserad av vad som verkligen hände när Freud svek sina patienter och började avfärda deras berättelser om övergrepp. Jeffrey Masson gjorde storverk i ”Sveket mot sanningen” när han började lyfta fram denna fråga.
Men Masson lämnade ämnet efter några år, och gick över till djurrättsfrågor. Inget fel med det, men därmed lämnade han fältet fritt för den revisionistiska (ja, jag tvekar inte att använda ordet!) historieskrivning som med hjälp av en karikatyrartad formallogisk läsning av Freud försökte göra det troligt att hans patienter inte alls berättade om övergrepp, att ytterst få av dem överhuvudtaget existerade, och att Freud medvetet ljög om dem.
Men om Freud nu var en samvetslös lögnare som ville göra karriär på att bluffa, borde han ju ha hittat på lögner som inte på ett radikalt sätt utmanade de patriarkala inställningarna i samhället och sin yrkeskår. Och som inte direkt och omedelbart hotade hans egen karriär. Teorin är ohållbar, men den är tyvärr internationellt spridd, långt utanför de snävare kretsarna runt Scharnberg och kompani.
I vårt förnekande samhälle är den politiskt korrekt.
Ja, detta har jag tänkt ägna mig åt under en relativt lång tid.
Liksom (bland annat) megalitkulturen på Malta, och motsvarigheterna i övriga Europa. De säger en hel del intressanta saker om ett samhälle som var helt annorlunda än vårt, och jag vill gärna både studera det och skriva om det.
Nåväl, slutbloggat för mig, alltså. För överskådlig tid.
Erik Rodenborg
Missförstå mig inte, det betyder inte att jag slutat driva frågor, inte heller att jag kommer att upphöra med all aktivitet på nätet.
Men just bloggandet kommer jag att upphöra med för en lång tid.
När jag skriver artiklar kommer jag att lägga ut dem på min webbsida, som är mycket mer överskådlig än bloggen, och där man lättare kan hitta det man söker.
Bloggandet kan vara effektivt, om man ständigt är beredd att försvara sig, gå till angrepp, och delta i det internetkrig där slag under bältet är minst lika vanligt som sakliga argument.
De flesta bloggar är för övrigt ganska sorgliga.
Det har funnits ett och annat helt lysande exempel på lyckade bloggsatsningar, som Motherwitch. Jag har inte den förmåga hon hade att ständigt hålla koll, och ständigt avslöja vad som pågår.
På sista tiden har jag märkt att jag lyft upp den ena gamla inlägget efter det andra, för att fylla ut bloggen. Då är det dags att sluta.
Just nu är jag som mest intresserad av vad som verkligen hände när Freud svek sina patienter och började avfärda deras berättelser om övergrepp. Jeffrey Masson gjorde storverk i ”Sveket mot sanningen” när han började lyfta fram denna fråga.
Men Masson lämnade ämnet efter några år, och gick över till djurrättsfrågor. Inget fel med det, men därmed lämnade han fältet fritt för den revisionistiska (ja, jag tvekar inte att använda ordet!) historieskrivning som med hjälp av en karikatyrartad formallogisk läsning av Freud försökte göra det troligt att hans patienter inte alls berättade om övergrepp, att ytterst få av dem överhuvudtaget existerade, och att Freud medvetet ljög om dem.
Men om Freud nu var en samvetslös lögnare som ville göra karriär på att bluffa, borde han ju ha hittat på lögner som inte på ett radikalt sätt utmanade de patriarkala inställningarna i samhället och sin yrkeskår. Och som inte direkt och omedelbart hotade hans egen karriär. Teorin är ohållbar, men den är tyvärr internationellt spridd, långt utanför de snävare kretsarna runt Scharnberg och kompani.
I vårt förnekande samhälle är den politiskt korrekt.
Ja, detta har jag tänkt ägna mig åt under en relativt lång tid.
Liksom (bland annat) megalitkulturen på Malta, och motsvarigheterna i övriga Europa. De säger en hel del intressanta saker om ett samhälle som var helt annorlunda än vårt, och jag vill gärna både studera det och skriva om det.
Nåväl, slutbloggat för mig, alltså. För överskådlig tid.
Erik Rodenborg
tisdag 29 december 2009
Colonia Dignidad: begick övergrepp mot barn, skyddades av Pinochet
I mars 2005 greps Paul Schäfer, den över 80-årige ledaren för den tysk-chilenska sekten ”Colonia Dignidad”, i Argentina. Några månader senare, i augusti, tog slutligen de chilenska myndigheterna kontrollen över den koloni som styrdes av den sekt som Schäfer hade bildat 1961. Det innebär förhoppningsvis slutet på en över 40 år lång historia om övergrepp, mord och tankekontroll.
1961 flydde Schäfer Västtyskand för att undgå anklagelser om sexualbrott mot barn. Han hade ägnat åren efter andra världskrigets slut åt att ta arbeta med föräldralösa barn; han hade bland annat grundat ett barnhem. Men barnen verkar fara illa och grannar anmäler det till polisen. Polisen efterlyser honom, misstänkt för barnsexbrott, och Schäfer flyr till Chile.
Väl där lyckas han starta en tysk koloni, ”Colonia Dignidad”. Den grundar sig på ett medvetet försök att återupprätta den tyska landsbygdskulturen från 30-talet. Inga moderniteter är tillåtna och en säregen ”religiös” lära lärs ut. Medlemmarna får lära sig att endast den strängaste disciplin leder till kontakt med den högste guden.
Exakt vad Colonia Dignidads religion gick ut på verkar lite oklart. Och jag har stött på alla typer av påståenden, från att det skulle handla om en form av moralistisk ”kristendom” till att den skulle ha varit influerad av nazianstucken nyhedendom. Att det är så svårt att få fram detaljer om religionen, även från avhoppare, tyder kanske på att den egentliga kärnan i läran inte var några dogmer utan låg i disciplin, en kulturell regression tillbaka till 30-talet, och en slavisk underkastelse under ledaren.
I kolonin regleras sexlivet hårt, arbete värdesätts högt, olydiga bestraffas hårt, även kroppsligt, alla talar tyska, och man föds, växer upp och dör med en endast minimal kontakt med yttervärlden.
1966 rymde två män från kolonin. De berättade bland annat om sexuella övergrepp mot barn och diktaturmetoder. Anklagelserna leder till en statlig undersökningskommission 1968, som säger att allt verkar lagligt - och inte rekommenderar några åtgärder.
1973 kom Pinochets militärkupp. Då får kolonin uppenbarligen en ny roll. En rad undersökningar har kunnat visa att ett relativt stort antal av de som försvunnit under Pinochets kamp mot vänsteraktivister, försvann i Colonia Dignidad. Sekten fungerade som både förhörscentral, tortyrcentral - och troligen dödsläger. Idag är den nära relationen mellan Pinochets säkerhetspolis DINA och Colonia Dignidad bevisad. Vid polisrazzior har ett underjordiskt tunnelsystem, stora vapengömmor, och ett system av avancerad elektronisk övervakning upptäckts.
Förutom sexuella övergrepp och ”försvinnanden” av politiska fångar utmärktes Colonia Dignidad av sadism och allmän brutalitet. Flera av de män som lyckades fly berättade bland annat om hur Schäfer roade sig med att injicera kemiska substanser i unga pojkars testiklar, och även om hur de tvingades ta ”tankeförändrande” droger. Militärer som hade haft kontakt med kolonin, har för övrigt berättat om egendomliga ”religiösa” processioner med fackeltåg i kolonin.
Colonia Dignidad beskyddades under hela Pinochet-tiden, och även under flera år efter Pinochets fall stöddes den av flera höga politiker. Men tiden rann gradvis ut för Schäfer - och 2005 var spelet slut.
Efter att en domstol i hans frånvaro dömt honom (och 22 medhjälpare) bland annat för övergrepp på 26 barn greps han slutligen i Argentina. Några journalister hade upptäckt att han fanns där, och den chilenska och argentinska polisen lyckades tillsammans gripa honom.
Undersökningarna har senare visat att tusentals barn kan ha utsatts. Övergreppen verkade ha skett nästan öppet i kolonin, och många har förvånats över att det inte gått till åtal för länge sedan.
Efter att Schäfer efterlystes och flydde från Colonia Dignidad har den nya ledningen för sekten, som bytt namn till Villa Bavaria, distanserat sig från dess grundare. Det nya ledarskapet består för övrigt till stor del av män, som själv utnyttjats sexuellt som barn av Schäfer.
Annars kommer hela tiden nya avslöjanden.
Nyligen erkände en kvinna, som varit chefsläkare på sjukhuset på Colonia Dignidad, att hon torterat barn för att de varit olydiga, och för att de motsatte sig att bli sexuellt utnyttjade av Paul Schäfer.
Nu är Schäfer och många av hans medhjälpare gripna. Men ingen vet förstås hur många slutna sällskap av förövare som inte avslöjats - och vilka som skyddar dem idag.
Erik Rodenborg 2006-03-01
1961 flydde Schäfer Västtyskand för att undgå anklagelser om sexualbrott mot barn. Han hade ägnat åren efter andra världskrigets slut åt att ta arbeta med föräldralösa barn; han hade bland annat grundat ett barnhem. Men barnen verkar fara illa och grannar anmäler det till polisen. Polisen efterlyser honom, misstänkt för barnsexbrott, och Schäfer flyr till Chile.
Väl där lyckas han starta en tysk koloni, ”Colonia Dignidad”. Den grundar sig på ett medvetet försök att återupprätta den tyska landsbygdskulturen från 30-talet. Inga moderniteter är tillåtna och en säregen ”religiös” lära lärs ut. Medlemmarna får lära sig att endast den strängaste disciplin leder till kontakt med den högste guden.
Exakt vad Colonia Dignidads religion gick ut på verkar lite oklart. Och jag har stött på alla typer av påståenden, från att det skulle handla om en form av moralistisk ”kristendom” till att den skulle ha varit influerad av nazianstucken nyhedendom. Att det är så svårt att få fram detaljer om religionen, även från avhoppare, tyder kanske på att den egentliga kärnan i läran inte var några dogmer utan låg i disciplin, en kulturell regression tillbaka till 30-talet, och en slavisk underkastelse under ledaren.
I kolonin regleras sexlivet hårt, arbete värdesätts högt, olydiga bestraffas hårt, även kroppsligt, alla talar tyska, och man föds, växer upp och dör med en endast minimal kontakt med yttervärlden.
1966 rymde två män från kolonin. De berättade bland annat om sexuella övergrepp mot barn och diktaturmetoder. Anklagelserna leder till en statlig undersökningskommission 1968, som säger att allt verkar lagligt - och inte rekommenderar några åtgärder.
1973 kom Pinochets militärkupp. Då får kolonin uppenbarligen en ny roll. En rad undersökningar har kunnat visa att ett relativt stort antal av de som försvunnit under Pinochets kamp mot vänsteraktivister, försvann i Colonia Dignidad. Sekten fungerade som både förhörscentral, tortyrcentral - och troligen dödsläger. Idag är den nära relationen mellan Pinochets säkerhetspolis DINA och Colonia Dignidad bevisad. Vid polisrazzior har ett underjordiskt tunnelsystem, stora vapengömmor, och ett system av avancerad elektronisk övervakning upptäckts.
Förutom sexuella övergrepp och ”försvinnanden” av politiska fångar utmärktes Colonia Dignidad av sadism och allmän brutalitet. Flera av de män som lyckades fly berättade bland annat om hur Schäfer roade sig med att injicera kemiska substanser i unga pojkars testiklar, och även om hur de tvingades ta ”tankeförändrande” droger. Militärer som hade haft kontakt med kolonin, har för övrigt berättat om egendomliga ”religiösa” processioner med fackeltåg i kolonin.
Colonia Dignidad beskyddades under hela Pinochet-tiden, och även under flera år efter Pinochets fall stöddes den av flera höga politiker. Men tiden rann gradvis ut för Schäfer - och 2005 var spelet slut.
Efter att en domstol i hans frånvaro dömt honom (och 22 medhjälpare) bland annat för övergrepp på 26 barn greps han slutligen i Argentina. Några journalister hade upptäckt att han fanns där, och den chilenska och argentinska polisen lyckades tillsammans gripa honom.
Undersökningarna har senare visat att tusentals barn kan ha utsatts. Övergreppen verkade ha skett nästan öppet i kolonin, och många har förvånats över att det inte gått till åtal för länge sedan.
Efter att Schäfer efterlystes och flydde från Colonia Dignidad har den nya ledningen för sekten, som bytt namn till Villa Bavaria, distanserat sig från dess grundare. Det nya ledarskapet består för övrigt till stor del av män, som själv utnyttjats sexuellt som barn av Schäfer.
Annars kommer hela tiden nya avslöjanden.
Nyligen erkände en kvinna, som varit chefsläkare på sjukhuset på Colonia Dignidad, att hon torterat barn för att de varit olydiga, och för att de motsatte sig att bli sexuellt utnyttjade av Paul Schäfer.
Nu är Schäfer och många av hans medhjälpare gripna. Men ingen vet förstås hur många slutna sällskap av förövare som inte avslöjats - och vilka som skyddar dem idag.
Erik Rodenborg 2006-03-01
måndag 28 december 2009
Jeffrey Masson
Idag är det faktiskt 25 år sedan jag först hörde talas om Jeffrey Masson. Jag var i Umeå, och hade fått låna ett studentrum några veckor, och just denna kväll, den 28 december 1984, läste jag en tidningsartikel om den avskedade forskaren som publicerat en bok om hur och varför Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp i barndomsminnen var en viktig orsak till psykiskt lidande i vuxen ålder.
Massons åsikt var att Freud lämnade denna teori för att han inte kunde stå emot trycket från kollegor och andra. Freud var en karriärist, och om han hade fortsatt med ”förförelseteorin” skulle hans isolering troligen ha blivit livslång. Nu blev han tvärtom en av 1900-talets mest kända personer.
Så fort jag läst artikeln insåg jag att jag också måste läsa boken. När jag kom tillbaka i Stockholm i januari köpte jag den, och blev mycket imponerad. Mer om det senare.
Massons åsikt var att Freud lämnade denna teori för att han inte kunde stå emot trycket från kollegor och andra. Freud var en karriärist, och om han hade fortsatt med ”förförelseteorin” skulle hans isolering troligen ha blivit livslång. Nu blev han tvärtom en av 1900-talets mest kända personer.
Så fort jag läst artikeln insåg jag att jag också måste läsa boken. När jag kom tillbaka i Stockholm i januari köpte jag den, och blev mycket imponerad. Mer om det senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)