Ensamhet och kollektivboende

Av ganska komplexa anledningar, som jag inte ska gå in på här, har jag nästan aldrig haft något förhållande. Det finns faktiskt bara två undantag; det ena lite mindre än ett år 1974-75, det andra lite mindre än ett år 1979.

Samtidigt har jag ofta behov av sällskap.

Därför har jag under mitt vuxna liv alltid strävat efter kollektiva boendeformer.

Den första sådana var ju lite udda – ungdomskliniken på Långbro 1971–73. Den följdes av ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby, ”Kulturens Vagga”, 1973-74.

Sedan dess har jag hela tiden försökt undvika att bo i vanliga lägenheter. Jag har bott på folkhögskolekorridorer, studentkorridorer, hotellhem, och fram till 1985 ibland på psykkliniker. ..

Vanliga lägenheter har jag haft 1977-79 (Hässelby gård) och 1983-84 (Hjulsta). Det slutade inte bra någon av dessa gånger.

Och så nu då. När jag insåg att jag inte kunde plugga mer 2006 och måste göra mig av med studentrummet ville jag egentligen till ett hotellhem av något slag. Jag sökte till Huvudsta bostadshotell men insåg att kön var för lång, och att jag hade stått i kö i Telgebostäder så länge att jag såg att jag kunde få något snabbt. Det fick jag också.

Och nu bor jag i en lägenhet och har bott här mer än tre år. Jag har absolut inget mot lägenheten, eller grannarna, eller området, det är bara det att jag inte passar att bo ensam i lägenhet.

I synnerhet inte så långt borta från den miljö jag var van vid.

Det känns som jag håller på att bli vansinnig. Eller nåt.