Om jungfru Maria

/Från min webbsida 2003. Hämtad från den förträffliga sidan "Internet Archive". Och, nej, startsidan pryds inte längre av en bild av "Jungfrun av Guadalupe"./

Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.

De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.

Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.

”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.

Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”

Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…

Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….

Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.

När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...

Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.

Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.

Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):

"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.

Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.

Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.

Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,

och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,

men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.

De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.

Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.

Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.

Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.

Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."

Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.

Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut.