Ja, jag har förstås hört mycket om Greta Thunberg, och jag har hört korta snuttar av intervjuer med henne. Och, ja, jag tycker att hon har rätt, helt rätt.
Men konstigt nog har jag inte hört ett enda tal av henne. Nu har jag det. Ni kan lyssna på det här.
Det hon säger är förstås samma sak som andra sagt. Många gånger. Men hon säger det med en klarhet och en kraft som är helt unik.
Hon är tveklöst den person som just nu gör mest nytta i världen,
Så klicka på länken ovan och hör henne.
Som hon säger - i det här fallet är situationen precis så svartvit som vi har lärt oss att världen inte är.
Något att inte bara tänka på.
lördag 27 april 2019
fredag 26 april 2019
Katoliker och protestanter - några reflektioner
De kätterska rörelser som utmanade den katolska kyrkan före reformationen gjorde det vanligtvis från "vänster". De inte endast utmanade den katolska kyrkans makt utan betonade jämlikheten. De angrep katolska kyrkan för dess privilegier - och deras alternativ var nästan alltid egalitärt.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
Det gällde exempelvis katarer och valdenser, och den "taboritiska" rörelse som uppstod efter avrättningen av Jan Hus.
De anknöt till jämlikhetsidealen i den urkristna kyrkan, och dess fördömande av rikedomen.
Trots att de ofta fick ett stort stöd, besegrades de. Och med ett undantag förintades de.
Undantaget var valdenserna, som faktiskt finns ån idag. De flydde till Schweiz och där upprättade de befästningar i otillgängliga alpdalar, och lyckades hålla ut tills det religiösa klimatet blev mindre intolerant.
Taboriterna upprättade ett socialistiskt samhälle i staden Tabor (därav namnet) där de höll ut ganska länge, tills de slutligen krossades. Den enda kvarvarande landvinningen från den hussitiska rörelsen var att de fick igenom att även de som inte var präster fick dricka vin vid nattvarden...
"Reformationen" var något helt annat. Deras alternativ till den katolska kyrkan var inte jämlikhet, snarare motsatsen.
Dess lära var mer individualistisk än den katolska kyrkans - och den passade den framväxande borgarklassen som hand i handske.
Martin Luthers alternativ till katolicismen byggde bland annat på formeln "rättfärdiggörelse genom tron allena". Det ledde till en individualistisk kristendomstolkning - där religionen blev en individuell trosrelation mellan jaget och Gud. Därför ville Luther också ta bort Jakobsbrevet från Bibeln - framförallt därför att det uttryckligen slog fast att det INTE finns någon rättfärdiggörelse genom tron allena.
Det som i alla fall i början förenade de reformatoriska kyrkorna, från Martin Luther till Jean Calvin - var en pessimistisk människosyn. Mänskligheten hade helt och hållit korrumperats genom syndafallet och det fanns ingen möjlighet för människor att själva höja sig över sitt fallna tillstånd.. För det krävdes Guds nåd.
Men människan hade ingen möjlighet att själva acceptera eller förkasta denna. Både Luther och Calvin hade en predestinationslära - Gud hade själv valt ut vilka människor som kunde få Guds nåd. Vilka som skulle hamna i helvetet var redan på förhand bestämt av Gud.
Determinism är i sig en helt respektabel filosofisk åsikt - men om den kombineras med åsikten att alla de som redan på förhand inte kan höja sig från det fall som orakades av Adam och Evas ätande av äpplet, och som Gud inte vill ge nåd, av Gud sedan döms till evig lidande, får den en ganska så kuslig karaktär.
Skillnaden mellan Luther och Calvin låg i att Calvin ansåg att man öppet skulle predika predestinationsläran. Luther hade denna lära som filosofisk grund, men ansåg uppenbarligen att den inte uttryckligen bör predikas från predikstolen...
Calvin kompletterade denna lära med att slå fast att de som redan på förhand var utvalda av Gud skulle få materiella framgångar redan detta liv. Rikedom var för Calvin, inte något som fördömdes, som i Nya Testamentet, utan något som var ett tecken från Gud att man tillhörde de som hade fått nåd.
Riktgt så grova var inte lutheranerna, men att Luther inte hade speciellt mycket till övers för de fattiga visa väl av att han i mycket grova formuleringar uppmanade feodaladeln att med blodiga medel slå ner alla bondeuppror.
Och att man kunde bli rättfärdig genom tron, innebar alltså inte att man fritt kunde välja att tro. Ytterst var det alltså endast Guds nåd som kunde ge de utvalda trons gåva.
Max Weber har hävdat att den protestantiska etiken möjliggjorde kapitalismen. Det kan ses som en idealistisk historieskrivning men det är ändå ganska uppenbart att det finns något samband mellan den framgångsrika reformationen och den segrande kapitalismen.
Den katolska kyrkan framstod faktiskt som mindre extrem än reformatorerna. Den betonade goda gärningar, inte endast tron, och den förkastade predestinationsläran. Om man bortse från dess försvar av den auktoritära påvemakten (och det obligatoriska celibatet för präster) framstår faktiskt den katolska kyrkans lära under 15- och 1600-talen som mer sympatisk än deras reformatoriska utmanare.
Den stora tragedin för den katolska kyrkan var dess auktoritära syn på "Kristi ställföreträdare", påven. Samtidigt var denna inte så absolut som det ofta framställs. Det fanns förvisso på många håll redan tidigt uppfattningar om att påven var ofelbar, men det blev inte en dogm före 1870. Under vissa perioder ansågs det exemplevis inom katolicismen att kyrkokoncilier stod över påven.
Att den katolska kyrkan 1870 till sist slog fast dogmen om påvens ofelbarhet berodde på att man ville försvara sig mot det hotande trycket från sekularism och modernitet. Som en motreaktion kom då en hård betoning på påvemakten.
Om dogmen om påvens ofelbarhet inte hade tagits, skulle den katolska kyrkan kanske vari mer flexibel idag.
Nu innebär den ju inte att allt påven säger är ofelbart. Det är endast när han uttalar sig ”ex cathedra” som officiell uttolkare av kyrkans lära som anses göra det.
Nu hävdar dessutom en del katoliker att det egentligen endast finns två ”ofelbara” påveuttalanden - det om Marias obefläckade avlelse 1854 (dvs att Maria är född utan synd!) och det om Marias himmelsfärd 1950. Om så vore fallet skulle problemen inte vara så stora - och riskerna minimala. Det första av dessa uttalanden kan ju aldrig motbevisas - och det andra skulle ju endast kunna motbevisas om man fann en grav som entydigt kunde bevisas vara Marias.
Men inom katolska kyrkan finns det starka strömningar som går längre än till denna minimalism. Så till exempel anser många att Johannes Paulus II:s uttalande mot kvinnliga präster var ett "ofelbart" uttalande....trots att han själv aldrig hävdade det. Det verkar också den nuvarande påven anse - eftersom han vid ett tillfälle har sagt att vägen till kvinnliga präster för alltid har stängts, just pga Johannes Paulus ställningstagande.
När dogmen om påvens ofelbarhet togs 1870, uppstod små utbrytargrupper som inte ville godta denna, och som kallade sig gammalkatoliker. De blev dock inte mer än små sekter – varav en del efter ett tag infiltrerades och togs över av teosofer!
Men om detta för tillfället. Jag återkommer.
Jean Calvin - ansåg att de rika hade fått Guds nåd, men att de fattiga var fördömda.
onsdag 24 april 2019
Graven
Skulle i slutet av påskhelgen försöka se den andra och tredje säsongen av "Bron" som först hade visats i SVT men nu har tydligen TV4 köpt den och nu kostar det för att få se den. Dessutom måste man betala med ett betalningssystem som inte jag behärskar.
Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.
Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.
Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.
Genom att SVT är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...
Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.
Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.
Den som till äventyrs vill se den kan börja här.
Men jag ville se något och då hittade jag en TV-serie/thriiler på SVT Arkiv som gick 2004, som jag inte sett. Eller jag tror att jag såg en del av första avsnittet när det begav sig. Men inte mer.
Den heter "Graven" och är i åtta delar. Den är oerhört spännande, och har dessutom sympatiska värderingar.
Jag är faktiskt glad för att SVT finns, och är helt för beslutet att TV-licensen ersättes med att betala via skatten.
Genom att SVT är skattefinansierat är man skyddad från att de plötsligt ska börja ta extra betalt för att titta på något speciellt ...
Jag är i grunden för ett offentligt finansierat kulturliv; det finns ju inte så mycket av det idag., men det offentligt finansierade SVT är värt att försvara.
Och för att gå tillbaks där jag började - jag började titta på "Graven" sent på kvällen och kunde inte sluta, så när jag klar var klockan fem på morgonen.
Den som till äventyrs vill se den kan börja här.
 |
tisdag 23 april 2019
Subliminal moderatsatanism
Hade en mycket konstig dröm. Jag drömde att redaktionen för en tidning eller tidskrift plötsligt kom på att de själva hade blivit dels moderater, dels satanister.
Nu visste de att deras läsare inte skulle kunna svälja detta så lätt, så istället för att öppet berätta om sitt åsiktsbyte kom de fram till att de skulle påverka läsarna med subliminal perception.
Alltså. De satte in bilder av svarta M med fetstil i tidningen, under artiklar med positivt laddat innehåll. M stod för Moderaterna - det svarta skulle påminna om satanism.
De sprängdes in i kärleksnoveller, i anknytning till vackra naturbilder, och sådant.
Meningen var att läsarna - via de kryptiska svarta M:en - omedvetet skull börja associera Moderaterna och satanism med dessa vackra bilder och berättelser, och på så sätt påverkas på läng sikt. .
Reflektion i vaket tillstånd. Subliminal perception existerar ju, men just DENNA metod skulle nog inte vara ... speciellt verkningsfull. Försiktigt uttryckt. ;-)
----------------------------------------
TILLÄGG
Men vid närmare eftertanke skulle det drömmen beskriver inte kunna kallas "subliminal perception". M-bilderna i drömmen var tydliga och kunde ses medvetet. För att kallas "subliminal perception" krävs att de inte skulle kunna ses medvetet, utan endast kunna tas in omedvetet..
Subliminal perception är det ex.vis om man klipper in reklambilder i en film som bara visas under en så superkort tid så att man inte medvetet uppfattar dem. Eller om man i reklam för sprit lägger in ex. vis en erotisk bild i iskuberna som ska vara av den karaktären att den inte upptäcks om man tittar slarvigt men går in omedvetet och ger associationer som får en att få lustfyllda associationer vid tanken på varumärket.
Det har gjorts undersökningar om effekten av att klippa in subliminala bilder av Coca-Ciola och popcorn i filmer på biografer. De syntes inte medvetet, men ledde till att försäljningen av dessa varor ökade.
Alltså orden subliminal perception förekom inte i drömmen, det dök upp när jag skulle skriva ner den. Men det var lite slarvigt..
Nu visste de att deras läsare inte skulle kunna svälja detta så lätt, så istället för att öppet berätta om sitt åsiktsbyte kom de fram till att de skulle påverka läsarna med subliminal perception.
Alltså. De satte in bilder av svarta M med fetstil i tidningen, under artiklar med positivt laddat innehåll. M stod för Moderaterna - det svarta skulle påminna om satanism.
De sprängdes in i kärleksnoveller, i anknytning till vackra naturbilder, och sådant.
Meningen var att läsarna - via de kryptiska svarta M:en - omedvetet skull börja associera Moderaterna och satanism med dessa vackra bilder och berättelser, och på så sätt påverkas på läng sikt. .
Reflektion i vaket tillstånd. Subliminal perception existerar ju, men just DENNA metod skulle nog inte vara ... speciellt verkningsfull. Försiktigt uttryckt. ;-)
----------------------------------------
TILLÄGG
Men vid närmare eftertanke skulle det drömmen beskriver inte kunna kallas "subliminal perception". M-bilderna i drömmen var tydliga och kunde ses medvetet. För att kallas "subliminal perception" krävs att de inte skulle kunna ses medvetet, utan endast kunna tas in omedvetet..
Subliminal perception är det ex.vis om man klipper in reklambilder i en film som bara visas under en så superkort tid så att man inte medvetet uppfattar dem. Eller om man i reklam för sprit lägger in ex. vis en erotisk bild i iskuberna som ska vara av den karaktären att den inte upptäcks om man tittar slarvigt men går in omedvetet och ger associationer som får en att få lustfyllda associationer vid tanken på varumärket.
Det har gjorts undersökningar om effekten av att klippa in subliminala bilder av Coca-Ciola och popcorn i filmer på biografer. De syntes inte medvetet, men ledde till att försäljningen av dessa varor ökade.
Alltså orden subliminal perception förekom inte i drömmen, det dök upp när jag skulle skriva ner den. Men det var lite slarvigt..
måndag 22 april 2019
Att acceptera sin autismspektrumdiagnos...
Det var i januari 2017. Jag hade genomgått en neuropsykiatrisk utredning under ett antal månader. Jag hade lite motvilligt, men en smula roat. gått med på den. Jag tyckte det var bortkastad tid, men å andra sidan tycker jag det är lite roligt med psykologiska tester. Jag trodde inte en sekund att det skulle visa sig att jag hade något neuropsykiatriskt syndrom.
Men så denna januari 2017 fick jag då en diagnos. Utredaren var lite försiktig när hon presenterade den. Hon visste om min skepsis mot neuropsykiatrin, och var nog lite rädd för hur jag skulle reagera.
Hon sa ungefär så här. Utifrån det diagnossystem som kommer att råda i en nära framtid så skulle du få diagnosen autismspektrumtillstånd. Men med dagens terminologi blir diagnosen - Aspergers syndrom.
Det var något jag aldrig kunnat tänka mig. Några av de personer som jag absolut inte tålde verkade ha Asperger... Men, mer till saken, hade min bild av Aspergers syndrom varit ungefär - ett tillstånd som kännetecknas av framförallt tre saker. Brist på empati, extremt pedanteri. och ett tonlöst tonfall. Jag tyckte inte något av dessa stämde ett skvatt på mig.
Och dessutom - en fjärde sak, Ett annat av symtomen brukade anses vara en oförmåga att ljuga, Jag är inte oförmögen att ljuga. Jag kan ljuga ganska effektivt, när det behövs. Och brukar när jag gör det sällan genomskådas....
Hon försäkrade att inga av dessa saker var nödvändiga för denna diagnos. Jag frågade vad som var nödvändigt för en sådan diagnos. Hon svarade något som jag uppfattade som mer eller mindre obegripligt. Då frågade jag vad som egentligen krävdes för att INTE få en Asperger- eller autismspektrumdiagnos. Då såg hon närmast generad ut,
Men jag vägrade alltså att acceptera diagnosen. Om jag själv skulle sätta en diagnos vore det väl snarare dissociativ personlighetsstörning och/eller komplex PTSD.
Men det fanns det ju inga avdelningar för det inom Södertälje-psykiatrin, så jag svarade med att klamra mig fast vid psykosenheten, trots att vare sig den eller jag ansåg att jag var psykotisk. De gick motvilligt med på det - förmodligen mest för att jag militant deklarerade att om jag tvingas över till den neuropsykiatriska enheten bryter jag med psykiatrin. De ville nog inte att detta skulle ske...
Jag tror fortfarande inte att en autismspektrumdiagnos täcker in det mest väsentliga hos mig, och att den förklarar varför jag har de problem. jag har. Men jag har sakta kommit fram till att jag nog ändå har någon form av autismrelaterade drag,
Ock om man tar det som jag tidigare uppfattade som väsentliga drag i en sådan diagnos...
Jag är inte pedant i materiellt avseende, viket var och en som tittat in i min lägenhet torde inse. Men å andra sidan är jag i hög grad intellektuell pedant. Jag är oerhört angelägen om att vara oklanderligt logisk, pedagogisk och till och med grammatiskt korrekt (trots att jag egentligen inte kan en enda grammatisk term - min grammatiska förmåga är intuitiv, och inte formellt inlärd).
Jag har lätt att ljuga, men det gäller endast mycket konkreta taktiska lögner. Strategiskt kan jag inte ljuga, Jag har alltid ett behov att föra fram vad jag tycker, även om det inte skulle gynna mig, och till och med om det skulle kunna skada mig.
När det gäller empati har jag ofta en klar empatisk förmåga, men ibland har jag det inte alls. Det har funnits många tillfällen när jag kunnat agera extremt sårande, utan att alls fatta att jag gör det. Det finns aspekter av det allmänmänskliga känslolivet jag mycket väl fattar, men en hel del andra aspekter av detta fattar jag inte alls. Och om jag till sist fattar det intellektuellt fattar jag det inte känslomässigt...
Fast det där med tonlöst tonfall.... nej, det tycker jag inte stämmer.
Såg nyss om första säsongen av TV-serien Bron, som jag har på DVD. Den kvinnliga huvudpersonen - Saga Norén - har ju närmast en karikatyr av Asperger. Men jag märkte att jag fick mycket starka sympatier för just de drag som gjorde henne mer eller mindre socialt omöjlig. "Men det är ju hon och inte de andra som är logisk" tänkte jag ofta...
Sedan har ju Aspergers syndrom fått en nytt och sympatiskt ansikte på sista tiden. Jag syftar förstås på Greta Thunberg... Och vad det gäller henne - det där om att inte kunna ljuga. Jag har ingen aning om hur hon är privat, men i sin utåtriktade praktik har hon ju visat att hon inte kan ljuga om det allra viktigaste. Hon visade att hon hade ett behov av att ständigt säga sanningen om världens viktigaste fråga, och detta oavsett vad det skulle leda till för henne själv.
Ja, man kan nog säga att jag har drag av autismspektrum. Om detta är medfött eller inte har jag ingen välgrundad åsikt om, Liksom mer allmänt - om de neuropsykiatriska diagnoserna verkligen står för medfödda, nedärvda tillstånd - eller något annat.
Men på sätt och vis har jag i alla fall - med alla tillbörliga reservationer - på något sätt accepterat min diagnos.
Om någon tycker att detta är ett egocentriskt inlägg, av föga intresse för andra - kan jag ju alltid skylla på mina Asperger- eller autistiska drag, Ibland är det bekvämt med diagnoser.
Men så denna januari 2017 fick jag då en diagnos. Utredaren var lite försiktig när hon presenterade den. Hon visste om min skepsis mot neuropsykiatrin, och var nog lite rädd för hur jag skulle reagera.
Hon sa ungefär så här. Utifrån det diagnossystem som kommer att råda i en nära framtid så skulle du få diagnosen autismspektrumtillstånd. Men med dagens terminologi blir diagnosen - Aspergers syndrom.
Det var något jag aldrig kunnat tänka mig. Några av de personer som jag absolut inte tålde verkade ha Asperger... Men, mer till saken, hade min bild av Aspergers syndrom varit ungefär - ett tillstånd som kännetecknas av framförallt tre saker. Brist på empati, extremt pedanteri. och ett tonlöst tonfall. Jag tyckte inte något av dessa stämde ett skvatt på mig.
Och dessutom - en fjärde sak, Ett annat av symtomen brukade anses vara en oförmåga att ljuga, Jag är inte oförmögen att ljuga. Jag kan ljuga ganska effektivt, när det behövs. Och brukar när jag gör det sällan genomskådas....
Hon försäkrade att inga av dessa saker var nödvändiga för denna diagnos. Jag frågade vad som var nödvändigt för en sådan diagnos. Hon svarade något som jag uppfattade som mer eller mindre obegripligt. Då frågade jag vad som egentligen krävdes för att INTE få en Asperger- eller autismspektrumdiagnos. Då såg hon närmast generad ut,
Men jag vägrade alltså att acceptera diagnosen. Om jag själv skulle sätta en diagnos vore det väl snarare dissociativ personlighetsstörning och/eller komplex PTSD.
Men det fanns det ju inga avdelningar för det inom Södertälje-psykiatrin, så jag svarade med att klamra mig fast vid psykosenheten, trots att vare sig den eller jag ansåg att jag var psykotisk. De gick motvilligt med på det - förmodligen mest för att jag militant deklarerade att om jag tvingas över till den neuropsykiatriska enheten bryter jag med psykiatrin. De ville nog inte att detta skulle ske...
Jag tror fortfarande inte att en autismspektrumdiagnos täcker in det mest väsentliga hos mig, och att den förklarar varför jag har de problem. jag har. Men jag har sakta kommit fram till att jag nog ändå har någon form av autismrelaterade drag,
Ock om man tar det som jag tidigare uppfattade som väsentliga drag i en sådan diagnos...
Jag är inte pedant i materiellt avseende, viket var och en som tittat in i min lägenhet torde inse. Men å andra sidan är jag i hög grad intellektuell pedant. Jag är oerhört angelägen om att vara oklanderligt logisk, pedagogisk och till och med grammatiskt korrekt (trots att jag egentligen inte kan en enda grammatisk term - min grammatiska förmåga är intuitiv, och inte formellt inlärd).
Jag har lätt att ljuga, men det gäller endast mycket konkreta taktiska lögner. Strategiskt kan jag inte ljuga, Jag har alltid ett behov att föra fram vad jag tycker, även om det inte skulle gynna mig, och till och med om det skulle kunna skada mig.
När det gäller empati har jag ofta en klar empatisk förmåga, men ibland har jag det inte alls. Det har funnits många tillfällen när jag kunnat agera extremt sårande, utan att alls fatta att jag gör det. Det finns aspekter av det allmänmänskliga känslolivet jag mycket väl fattar, men en hel del andra aspekter av detta fattar jag inte alls. Och om jag till sist fattar det intellektuellt fattar jag det inte känslomässigt...
Fast det där med tonlöst tonfall.... nej, det tycker jag inte stämmer.
Såg nyss om första säsongen av TV-serien Bron, som jag har på DVD. Den kvinnliga huvudpersonen - Saga Norén - har ju närmast en karikatyr av Asperger. Men jag märkte att jag fick mycket starka sympatier för just de drag som gjorde henne mer eller mindre socialt omöjlig. "Men det är ju hon och inte de andra som är logisk" tänkte jag ofta...
Sedan har ju Aspergers syndrom fått en nytt och sympatiskt ansikte på sista tiden. Jag syftar förstås på Greta Thunberg... Och vad det gäller henne - det där om att inte kunna ljuga. Jag har ingen aning om hur hon är privat, men i sin utåtriktade praktik har hon ju visat att hon inte kan ljuga om det allra viktigaste. Hon visade att hon hade ett behov av att ständigt säga sanningen om världens viktigaste fråga, och detta oavsett vad det skulle leda till för henne själv.
Ja, man kan nog säga att jag har drag av autismspektrum. Om detta är medfött eller inte har jag ingen välgrundad åsikt om, Liksom mer allmänt - om de neuropsykiatriska diagnoserna verkligen står för medfödda, nedärvda tillstånd - eller något annat.
Men på sätt och vis har jag i alla fall - med alla tillbörliga reservationer - på något sätt accepterat min diagnos.
Om någon tycker att detta är ett egocentriskt inlägg, av föga intresse för andra - kan jag ju alltid skylla på mina Asperger- eller autistiska drag, Ibland är det bekvämt med diagnoser.
fredag 19 april 2019
Men sägner kan vara verkliga...
Apropå en aktuell debatt.
De som säger att någonting inte torde ha hänt, eftersom det påminner om en vandringssägen, begår ett klart tankefel.
Det finns för det första inga anledningar att utgå från att ingen skulle kunna göra saker som har likheter med vandringssägner. Varför skulle ingen kunna göra det?
För det andra definieras inte den folkloristiska termen "sägen" som att det nödvändigtvis handlar om något icke-existerande. Den syftar på hur en berättelse sprids, i korta och stereotypa former.
Bengt af Klintberg säger i en av sina böcker att sägner mycket väl kan bygga på verkliga händelser, och har också ett exempel på en sådan.
Att använda "men detta är ju en vandringssägen" som argument mot något är i sig är lika irrelevant som att säga "men detta är ju en konspirationsteori" som ett argument mot något.
Det finns förvisso ett otal absurda sägner, liksom en hel del absurda konspirationsteorier. Men båda kan i sig bygga på något helt verkligt,
De som säger att någonting inte torde ha hänt, eftersom det påminner om en vandringssägen, begår ett klart tankefel.
Det finns för det första inga anledningar att utgå från att ingen skulle kunna göra saker som har likheter med vandringssägner. Varför skulle ingen kunna göra det?
För det andra definieras inte den folkloristiska termen "sägen" som att det nödvändigtvis handlar om något icke-existerande. Den syftar på hur en berättelse sprids, i korta och stereotypa former.
Bengt af Klintberg säger i en av sina böcker att sägner mycket väl kan bygga på verkliga händelser, och har också ett exempel på en sådan.
Att använda "men detta är ju en vandringssägen" som argument mot något är i sig är lika irrelevant som att säga "men detta är ju en konspirationsteori" som ett argument mot något.
Det finns förvisso ett otal absurda sägner, liksom en hel del absurda konspirationsteorier. Men båda kan i sig bygga på något helt verkligt,
torsdag 18 april 2019
Kan NBT återuppstå?
Den 15 april 2017 önskade NoBoyToy (NBT) sina läsare Glad Påsk - med nedanstående bild.
Att hon kunde välja en sådan bild kan kanske förklara att hon i vissa humorlösa kretsar med manliga försvarsreflexer - inte var särskilt populär....
Men en än viktigare anledning till detta var att hon drev en ofta (men inte alltid, det medges) effektivt argumenterande feministisk blogg. Och det var inte precis "feminism light".
Ja, påsken handlar ju om Jesu död - och uppståndelse. Om Jesus verkligen uppstod är en fråga som jag inte direkt har någon välgrundad åsikt om. Men man kan ju alltid hoppas.
NBT:s blogg ser ju ut att ha somnat in i februari 2018.
Om NBT någonsin kommer att återuppstå har jag inte heller någon välgrundad åsikt om. Men jag måste medge att jag hoppas. Hoppas innerligt.
Att hon kunde välja en sådan bild kan kanske förklara att hon i vissa humorlösa kretsar med manliga försvarsreflexer - inte var särskilt populär....
Men en än viktigare anledning till detta var att hon drev en ofta (men inte alltid, det medges) effektivt argumenterande feministisk blogg. Och det var inte precis "feminism light".
Ja, påsken handlar ju om Jesu död - och uppståndelse. Om Jesus verkligen uppstod är en fråga som jag inte direkt har någon välgrundad åsikt om. Men man kan ju alltid hoppas.
NBT:s blogg ser ju ut att ha somnat in i februari 2018.
Om NBT någonsin kommer att återuppstå har jag inte heller någon välgrundad åsikt om. Men jag måste medge att jag hoppas. Hoppas innerligt.
onsdag 17 april 2019
I Tyskland för hundra år sedan
Rubriker i SvD idag för hundra år sedan (17 april 1919), om läget i Tyskland.
"Bajerns regeringstrupper våga ej rycka mot München. De äro för svaga att möta den röda armén. Läget i staden allt tröstlösare."
Revolutionen i Tyskland hade inte alls definitivt slagits ner i januari, när Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades.
Det hade rått dubbelmakt i landet ända sedan i november. Rådsregeringar hade på många håll tagit makten lokalt..
Striderna böljade fram och tillbaka.
Tyvärr slutade det inte så bra. Och sedan kom Hitler.
Rosa Luxemburg
"Bajerns regeringstrupper våga ej rycka mot München. De äro för svaga att möta den röda armén. Läget i staden allt tröstlösare."
Revolutionen i Tyskland hade inte alls definitivt slagits ner i januari, när Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades.
Det hade rått dubbelmakt i landet ända sedan i november. Rådsregeringar hade på många håll tagit makten lokalt..
Striderna böljade fram och tillbaka.
Tyvärr slutade det inte så bra. Och sedan kom Hitler.
Rosa Luxemburg
tisdag 16 april 2019
Där mörk materia inte finns
Ingen vet vad mörk materia är för något. Men den anses vara nödvändig för att förklara att de galaxer vi ser beter sig som de gör. Den anses också nödvändig för Big Bang-kosmologin.
Den anses också utgöra 85 procent av materian i universum. Och om man tar med den i beräkningen går det att göra eleganta datasimuleringar av universums historia från och med Big Bang, Om man inte har med den blir det endast kaos när man försöker.
Men nu anser man sig ha upptäckt två galaxer som konstigt nog saknar det som ingen vet vad det är för något.
Den första som upptäcktes kallas NGC1052-DF2, (brukar förkortas till endast DF2) och befinner sig ca 50 miljoner ljusår bort. Att den saknar mörk materia ses nu som bekräftat.
Det baserar sig tydligen på att dess rörelsemönster och densitet är oförenligt med existensen av denna mystiska spökmateria, som aldrig kan iakttas utan endast härledas genom dess gravitationseffekter.
Nu verkar man dessutom ha hittat en till, som brukar förkortas tull DF4...
Om detta kan man läsa här.
Mysteriet tätnar, eller vad man nu ska säga.
----------------------------------------------------
Nedan: en bild från Andromedagalaxen - som definitivt anses ha mörk materia. Bilden är tagen av Isaac Roberts 1899, och är inte på något sätt upphovsrättsskyddad. Därför väljer jag att ha en bild på denna. Om man lägger ut bilder av de nyfunna exotiska objekten, anmodas man att länka till X, och ge Y credit, etc. Det verkar så krångligt, så jag avstår. :-) Men några kan ju ses om man följer länken ovan.
Den anses också utgöra 85 procent av materian i universum. Och om man tar med den i beräkningen går det att göra eleganta datasimuleringar av universums historia från och med Big Bang, Om man inte har med den blir det endast kaos när man försöker.
Men nu anser man sig ha upptäckt två galaxer som konstigt nog saknar det som ingen vet vad det är för något.
Den första som upptäcktes kallas NGC1052-DF2, (brukar förkortas till endast DF2) och befinner sig ca 50 miljoner ljusår bort. Att den saknar mörk materia ses nu som bekräftat.
Det baserar sig tydligen på att dess rörelsemönster och densitet är oförenligt med existensen av denna mystiska spökmateria, som aldrig kan iakttas utan endast härledas genom dess gravitationseffekter.
Nu verkar man dessutom ha hittat en till, som brukar förkortas tull DF4...
Om detta kan man läsa här.
Mysteriet tätnar, eller vad man nu ska säga.
----------------------------------------------------
Nedan: en bild från Andromedagalaxen - som definitivt anses ha mörk materia. Bilden är tagen av Isaac Roberts 1899, och är inte på något sätt upphovsrättsskyddad. Därför väljer jag att ha en bild på denna. Om man lägger ut bilder av de nyfunna exotiska objekten, anmodas man att länka till X, och ge Y credit, etc. Det verkar så krångligt, så jag avstår. :-) Men några kan ju ses om man följer länken ovan.
lördag 13 april 2019
Julian Assange
Om Julian Assange/Wikileaks. Jag är helt emot att Assange utlämnas till USA; jag är helt emot USA:s kampanj för att krossa Wikileaks; jag är helt för att Chelsea Maning släpps (hon är häktad för att hon vägrat vittna mot Assange); jag är helt för att anklagelserna mot Snowden släpps.
Men anklagelserna mot Assange om sexuella övergrepp är en annan fråga. Man måste kunna hålla isär saker och ting. Det finns inga som. helst belägg för att de kvinnor som anmälde Assange var eller är agenter för USA-imperialismen. Det förekommer en hetskampanj mot dessa kvinnor som är totalt motbjudande
Men anklagelserna mot Assange om sexuella övergrepp är en annan fråga. Man måste kunna hålla isär saker och ting. Det finns inga som. helst belägg för att de kvinnor som anmälde Assange var eller är agenter för USA-imperialismen. Det förekommer en hetskampanj mot dessa kvinnor som är totalt motbjudande
torsdag 11 april 2019
En dröm inatt
Jag ligger i min säng, klockan är kanske två på natten. Då plötsligt
knackar det på dörren. Tänker att vem fan knackar på dörren mitt i
natten. Men jag sätter på mig en morgonrock och öppnar dörren.
Först ser jag ingenting, men så ser jag en man som försöker gömma sig bakom min dörr. Jag frågar varför han gör så. Han ser lite generad ut och säger: "Jo, du förstår jag är en tjuv. Om du inte hade svarat hade jag gått in i din lägenhet och tagit det som jag tyckt att jag ville ha".
Jag säger: "Jaså är det så. Det var ju tråkigt för dig att du inte lyckades nu. Bättre lycka någon annanstans."
Och så stänger jag dörren.
Och så vaknar jag, men det dröjer kanske en minut innan jag fattar att det inte kan ha hänt - det var ju så absurt att det måste vara en dröm...
----------------------------------------
TILLÄGG
Fastän egentligen förvrängda jag här innehållet i drömmen för att den skulle te sig mer rationell. I drömmen sa jag inte att jag hoppades att han skulle lyckas nån annanstans. Jag sa att jag hoppades att han skulle lyckas senare... Vilket kan te sig obegripligt, för det skulle kunna innebära att jag hoppades att ha skulle lyckas hos mig senare. Men nu har jag fattat (eller i alla fall tror jag fattat) vad den egentligen handlade om, och då blir den konstiga formuleringen inte alls konstig längre. Drömmar är ett mycket märkligt fenomen....
Teckning av Vilhelm Pedersen visar Ole Lukøie från Hans Christian Andersens saga från 1841. Ett väsen som ger sömn I den svenska översättningen kallas han Jon Blund.
Först ser jag ingenting, men så ser jag en man som försöker gömma sig bakom min dörr. Jag frågar varför han gör så. Han ser lite generad ut och säger: "Jo, du förstår jag är en tjuv. Om du inte hade svarat hade jag gått in i din lägenhet och tagit det som jag tyckt att jag ville ha".
Jag säger: "Jaså är det så. Det var ju tråkigt för dig att du inte lyckades nu. Bättre lycka någon annanstans."
Och så stänger jag dörren.
Och så vaknar jag, men det dröjer kanske en minut innan jag fattar att det inte kan ha hänt - det var ju så absurt att det måste vara en dröm...
----------------------------------------
TILLÄGG
Fastän egentligen förvrängda jag här innehållet i drömmen för att den skulle te sig mer rationell. I drömmen sa jag inte att jag hoppades att han skulle lyckas nån annanstans. Jag sa att jag hoppades att han skulle lyckas senare... Vilket kan te sig obegripligt, för det skulle kunna innebära att jag hoppades att ha skulle lyckas hos mig senare. Men nu har jag fattat (eller i alla fall tror jag fattat) vad den egentligen handlade om, och då blir den konstiga formuleringen inte alls konstig längre. Drömmar är ett mycket märkligt fenomen....
Teckning av Vilhelm Pedersen visar Ole Lukøie från Hans Christian Andersens saga från 1841. Ett väsen som ger sömn I den svenska översättningen kallas han Jon Blund.
onsdag 10 april 2019
Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan
Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.
Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.
Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...
Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,
Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.
Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd sekt?
Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.
Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .
Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon Experience" (1992) av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton fär man ju en helt annan bild.
Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....
Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,
Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.
Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.
Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.
Arthur Conan Doyle, 1914.
tisdag 9 april 2019
"Relationsvåld"
För övrigt anser jag att de som vill undvika ordet "kvinnomisshandel" och istället ersätta det med ordet "relationsvåld" använder sig av en mystifierande terminologi, som fördunklar maktförhållanden.
Det är som om man skulle vilja undvika ordet "barnmisshandel" och istället ersätta det med orden "intergenerationellt våld".
Det är som om man skulle vilja undvika ordet "barnmisshandel" och istället ersätta det med orden "intergenerationellt våld".
lördag 6 april 2019
Dracula
Jag har just nu läst ut en svensk utgåva av Bram Stokers roman Dracula. (Stoker 2008). Jag trodde att jag skulle läsa om romanen, men efter ett tag visade det sig att de tidigare gånger jag har haft för mig att jag läste den orkade jag aldrig till slutet. Den är förvisso lång.
Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....
På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.
(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! - eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)
En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier. Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.
Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.
Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.
(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)
Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...
I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)
Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.
Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.
Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).
Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.
Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...
Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....
För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker, Dracula, Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)
Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.
Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....
På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.
(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! - eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)
En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier. Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.
Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.
Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.
(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)
Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...
I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)
Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.
Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.
Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).
Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.
Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...
Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....
För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker, Dracula, Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)
Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.
torsdag 4 april 2019
McMartin återbesökt
Något om Ross Cheits mellanposition.
/Jag vill påpeka att detta definitivt inte ska ses som ett ställningstagande för den nedan beskrivna positionen. Jag lutar fortfarande åt att det även förekom någon form av organiserade övergrepp på McMartin. Men jag vill visa på komplexiteten i frågan, och att debatten inte endast kan reduceras ner till en statisk motsättning mellan två "läger". /
Anklagelserna om övergrepp mot barn vid den privata förskolan McMartin i USA skapade en polariserad debatt där efter ett tag två läger i den offentliga debatten stod mot varandra.
Det ena förkastade alla anklagelser och såg hela processen som en häxjakt. Det andra ansåg att anklagelserna i sin helhet var sanna och såg det allmänna förnekandet som ett resultat av en medveten mörkläggning, "cover-up". Än idag är det dessa två ståndpunkter, framförallt den första, som man stöter på vid en snabb koll på sökprogram.
Samtidigt fanns det redan från början olika mellanpositioner, men dessa hördes sällan i den offentliga debatten. De fanns dock, bland annat hos flera av de jurymedlemmar som intervjuades efter den slutliga friande domen.
De första anklagelserna kom i augusti 1983 - och sedan startade en juridisk process som varade fram till 1990. Då friades de sista av de åtalade.
Vad som kanske borde uppmärksammas mer än det har gjort är den noggranna genomgång som professor Ross E Cheit gjort av fallet, i sin bok "The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children" som gavs ut av Oxford University Press 2014. Han har noga gått igenom anmälningar, rapporter, förhör, läkarutlåtanden och andra fakta. Denna diskussion kan man ta del av på sidorna 17-86.
Hans slutsatser är förvisso kontroversiella i både lägren.
Eftersom jag definitivt har stött de som accepterade anklagelserna måste jag medge att kapitlet är obekvämt även för mig. Men jag tycker att det bör uppmärksammas. I en polariserad debatt kan mellanpositioner drunkna. Oavsett vad man tycker om frågan bör de tas på allvar. Speciellt om de bygger på en grundlig research.
McMartinfallet startade alltså i augusti 1983 då Judy Johnson, modern till ett av barnen på McMartin, anmälde att hennes son flera gånger hade kommit hem blödande från anus. När hon frågade honom berättade han inledningsvis att en av personalen, en Mr Ray (Raymond Buckey) hade "lekt med en termometer" i hans stjärt.
Johnson konsulterade flera läkare, till sist även specialister. De menade att det var ganska nyliga skador och att det definitivt kunde tyda på sexuella övergrepp
Innan jag går vidare bör jag nämna den idag allmänt sprida uppfattningen att Judy Johnson var mentalt instabil, kanske även psykiskt sjuk . Det är sant att hon dog i januari 1986 i en alkoholrelaterad sjukdom. Men det är om man får tro Ross Cheits noggranna genomgång också sant att det innan rättsprocesserna i McMartin-fallet började, inte fanns några tecken på psykisk ohälsa hos Judy Johnson. Han intervjuar många av de som hade kontakt med henne i en tidig fas, och de beskriver henne som både lugn och rationell. Det finns inte ett enda exempel på att någon före processen uppfattade henne som psykiskt sjuk.
Hans slutsats är att det var den nedbrytande processen i samband med rättegången som gradvis ledde till att Judy Johnson började dricka mer och mer, och efter ett tag började utveckla psykiska symptom.
Efter Judy Johnsons anmälan skickades en rundfrågning ut till föräldrarna till McMartin-barnen där de ombads att tala med sina barn.
Redan inledningsvis kom svar från åtta familjer där barnen ganska så entydigt beskrev övergrepp från Raymond Buckeys sida. Men även från andra familjer kom berättelser som mer indirekt stödde anklagelserna,
Vidare förhör bekräftade detta.
Det var då endast frågan om en förövare. Det tog flera månader innan några andra namn nämndes.
Cheit har noga gått igenom de första förhören och finner inga som helst belägg på ledande frågor.
Vad som händer sedan är att en ideell organisation,(Childrens Institute International - CII) får ta över utfrågningen av barnen, Cheit har också gått igenom CII:s förhör och här ansluter han sig på sätt och vis till förnekarlägret. Han menar att det från och med detta gradvis utvecklades en förhörsteknik med ledande frågor och ganska hårda försök att pressa barnen att berätta mer.
Vad som sedan hände som ett resultat av dessa nya förhör var att sex medlemmar av den kvinnliga personalen också utpekades - och det hela gav bilden av välorganiserade övergrepp, med sadistiska inslag.
Cheit anser att resultaten av dessa sena förhör var tvivelaktiga, och anser också att de sex kvinnor som utpekades var oskyldiga. Däremot lutar han åt att Raymond Buckeys mor troligen var medveten om vad sonen hade gjort och försökte mörka detta.
Man kan i hans genomgång alltså ta del av vad de första barnen sade till sina föräldrar, och i de första förhören, Det är en gedigen genomgång,
Men man kan också ta del av en senare fas där han refererar ledande frågor och enligt honom förvirrade och motsägelsefulla svar.
Om man utgår från Cheits mellanposition får vi ett mer "normalt" fall med en aktiv "dagispedofil". Om man utgår från den bild som "anhängarna" till anklagelserna i allmänhet brukar föra fram får man ett ganska så komplicerat fall, som framför allt utmärker sig av att sex av de sju anklagade var kvinnor. Det är ju en atypisk könsfördelning vad gäller sexuella övergrepp mot barn.
Jag har diverse synpunkter på just detta, men för tillfället behåller jag dem för mig själv. Oavsett vad man tror hände eller inte hände är det positivt att en väl dokumenterad mellanposition får komma fram i denna inflammerade debatt
Men det är konstigt att den inte alls avspeglas i ex.vis en Googlesöking,
Ross Cheit själv har twittrat om saken här. Där skriver han: "McMartin poses a challenge for extremists. Those who think all charges were true are wrong. Those who think all charges were false are wrong. My book stakes out the first reasoned, documented position that is in between. Why are critics unwilling to convey my position honestly?"
Om han har rätt i att hans position är en sund faktabaserad ståndpunkt mellan två extrempositioner kan ju diskuteras. Men det gör jag som sagt inte här.
/Jag vill påpeka att detta definitivt inte ska ses som ett ställningstagande för den nedan beskrivna positionen. Jag lutar fortfarande åt att det även förekom någon form av organiserade övergrepp på McMartin. Men jag vill visa på komplexiteten i frågan, och att debatten inte endast kan reduceras ner till en statisk motsättning mellan två "läger". /
Anklagelserna om övergrepp mot barn vid den privata förskolan McMartin i USA skapade en polariserad debatt där efter ett tag två läger i den offentliga debatten stod mot varandra.
Det ena förkastade alla anklagelser och såg hela processen som en häxjakt. Det andra ansåg att anklagelserna i sin helhet var sanna och såg det allmänna förnekandet som ett resultat av en medveten mörkläggning, "cover-up". Än idag är det dessa två ståndpunkter, framförallt den första, som man stöter på vid en snabb koll på sökprogram.
Samtidigt fanns det redan från början olika mellanpositioner, men dessa hördes sällan i den offentliga debatten. De fanns dock, bland annat hos flera av de jurymedlemmar som intervjuades efter den slutliga friande domen.
De första anklagelserna kom i augusti 1983 - och sedan startade en juridisk process som varade fram till 1990. Då friades de sista av de åtalade.
Vad som kanske borde uppmärksammas mer än det har gjort är den noggranna genomgång som professor Ross E Cheit gjort av fallet, i sin bok "The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children" som gavs ut av Oxford University Press 2014. Han har noga gått igenom anmälningar, rapporter, förhör, läkarutlåtanden och andra fakta. Denna diskussion kan man ta del av på sidorna 17-86.
Hans slutsatser är förvisso kontroversiella i både lägren.
Eftersom jag definitivt har stött de som accepterade anklagelserna måste jag medge att kapitlet är obekvämt även för mig. Men jag tycker att det bör uppmärksammas. I en polariserad debatt kan mellanpositioner drunkna. Oavsett vad man tycker om frågan bör de tas på allvar. Speciellt om de bygger på en grundlig research.
McMartinfallet startade alltså i augusti 1983 då Judy Johnson, modern till ett av barnen på McMartin, anmälde att hennes son flera gånger hade kommit hem blödande från anus. När hon frågade honom berättade han inledningsvis att en av personalen, en Mr Ray (Raymond Buckey) hade "lekt med en termometer" i hans stjärt.
Johnson konsulterade flera läkare, till sist även specialister. De menade att det var ganska nyliga skador och att det definitivt kunde tyda på sexuella övergrepp
Innan jag går vidare bör jag nämna den idag allmänt sprida uppfattningen att Judy Johnson var mentalt instabil, kanske även psykiskt sjuk . Det är sant att hon dog i januari 1986 i en alkoholrelaterad sjukdom. Men det är om man får tro Ross Cheits noggranna genomgång också sant att det innan rättsprocesserna i McMartin-fallet började, inte fanns några tecken på psykisk ohälsa hos Judy Johnson. Han intervjuar många av de som hade kontakt med henne i en tidig fas, och de beskriver henne som både lugn och rationell. Det finns inte ett enda exempel på att någon före processen uppfattade henne som psykiskt sjuk.
Hans slutsats är att det var den nedbrytande processen i samband med rättegången som gradvis ledde till att Judy Johnson började dricka mer och mer, och efter ett tag började utveckla psykiska symptom.
Efter Judy Johnsons anmälan skickades en rundfrågning ut till föräldrarna till McMartin-barnen där de ombads att tala med sina barn.
Redan inledningsvis kom svar från åtta familjer där barnen ganska så entydigt beskrev övergrepp från Raymond Buckeys sida. Men även från andra familjer kom berättelser som mer indirekt stödde anklagelserna,
Vidare förhör bekräftade detta.
Det var då endast frågan om en förövare. Det tog flera månader innan några andra namn nämndes.
Cheit har noga gått igenom de första förhören och finner inga som helst belägg på ledande frågor.
Vad som händer sedan är att en ideell organisation,(Childrens Institute International - CII) får ta över utfrågningen av barnen, Cheit har också gått igenom CII:s förhör och här ansluter han sig på sätt och vis till förnekarlägret. Han menar att det från och med detta gradvis utvecklades en förhörsteknik med ledande frågor och ganska hårda försök att pressa barnen att berätta mer.
Vad som sedan hände som ett resultat av dessa nya förhör var att sex medlemmar av den kvinnliga personalen också utpekades - och det hela gav bilden av välorganiserade övergrepp, med sadistiska inslag.
Cheit anser att resultaten av dessa sena förhör var tvivelaktiga, och anser också att de sex kvinnor som utpekades var oskyldiga. Däremot lutar han åt att Raymond Buckeys mor troligen var medveten om vad sonen hade gjort och försökte mörka detta.
Man kan i hans genomgång alltså ta del av vad de första barnen sade till sina föräldrar, och i de första förhören, Det är en gedigen genomgång,
Men man kan också ta del av en senare fas där han refererar ledande frågor och enligt honom förvirrade och motsägelsefulla svar.
Om man utgår från Cheits mellanposition får vi ett mer "normalt" fall med en aktiv "dagispedofil". Om man utgår från den bild som "anhängarna" till anklagelserna i allmänhet brukar föra fram får man ett ganska så komplicerat fall, som framför allt utmärker sig av att sex av de sju anklagade var kvinnor. Det är ju en atypisk könsfördelning vad gäller sexuella övergrepp mot barn.
Jag har diverse synpunkter på just detta, men för tillfället behåller jag dem för mig själv. Oavsett vad man tror hände eller inte hände är det positivt att en väl dokumenterad mellanposition får komma fram i denna inflammerade debatt
Men det är konstigt att den inte alls avspeglas i ex.vis en Googlesöking,
Ross Cheit själv har twittrat om saken här. Där skriver han: "McMartin poses a challenge for extremists. Those who think all charges were true are wrong. Those who think all charges were false are wrong. My book stakes out the first reasoned, documented position that is in between. Why are critics unwilling to convey my position honestly?"
Om han har rätt i att hans position är en sund faktabaserad ståndpunkt mellan två extrempositioner kan ju diskuteras. Men det gör jag som sagt inte här.
tisdag 2 april 2019
Carmilla
Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.
Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.
Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.
Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *
Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.
Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.
Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.
I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.
I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).
Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?
Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).
På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)
PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
-----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...
Bild från originalversionen av "Carmilla".
Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.
Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.
Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *
Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.
Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.
Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.
I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.
I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).
Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?
Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).
På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)
PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
-----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...
Bild från originalversionen av "Carmilla".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
