Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....
På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.
(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! - eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)
En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier. Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.
Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.
Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.
(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)
Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...
I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)
Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.
Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.
Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).
Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.
Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...
Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....
För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.
Referenser
Per Faxneld Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker, Dracula, Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)
Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar