McMartin återbesökt

Något om Ross Cheits mellanposition.

/Jag vill påpeka att detta definitivt inte ska ses som ett ställningstagande för den nedan beskrivna positionen. Jag lutar fortfarande åt att det även förekom någon form av organiserade övergrepp på McMartin. Men jag vill visa på komplexiteten i frågan, och att debatten inte endast kan reduceras ner till en statisk motsättning mellan två "läger". /

Anklagelserna om övergrepp mot barn vid den privata förskolan McMartin i USA skapade en polariserad debatt där efter ett tag två läger i den offentliga debatten stod mot varandra.

Det ena förkastade alla anklagelser och såg hela processen som en häxjakt. Det andra ansåg att anklagelserna i sin helhet var sanna och såg det allmänna förnekandet som ett resultat av en medveten mörkläggning, "cover-up". Än idag är det dessa två ståndpunkter, framförallt den första, som man stöter på vid en snabb koll på sökprogram.

Samtidigt fanns det redan från början olika mellanpositioner,  men dessa hördes sällan i den offentliga debatten.  De fanns dock, bland annat hos flera av de jurymedlemmar som intervjuades efter den slutliga friande domen.

De första anklagelserna kom i augusti 1983 - och sedan startade en juridisk process som varade fram till 1990. Då friades de sista av de åtalade.

Vad som kanske borde uppmärksammas mer än det har gjort är den noggranna genomgång som professor Ross E Cheit gjort av fallet, i sin bok "The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children" som gavs ut av Oxford University Press 2014. Han har noga gått igenom anmälningar, rapporter, förhör, läkarutlåtanden och andra fakta.  Denna diskussion kan man ta del av på sidorna 17-86. 

Hans slutsatser är förvisso kontroversiella i både lägren.

Eftersom jag definitivt har stött de som accepterade anklagelserna måste jag medge att kapitlet är obekvämt även för mig. Men jag tycker att det bör uppmärksammas. I en polariserad debatt kan mellanpositioner drunkna.  Oavsett vad man tycker om frågan bör de tas på allvar. Speciellt om de bygger på en grundlig research.

McMartinfallet startade alltså i augusti 1983 då Judy Johnson, modern till ett av barnen på McMartin, anmälde att hennes son flera gånger hade kommit hem blödande från anus. När hon  frågade honom berättade han inledningsvis att en av personalen, en Mr Ray (Raymond Buckey) hade "lekt med en termometer" i hans stjärt.

Johnson konsulterade flera läkare, till sist även specialister. De menade att det var ganska nyliga skador och att det definitivt kunde tyda på sexuella övergrepp

Innan  jag går vidare bör jag nämna den idag allmänt sprida uppfattningen att Judy Johnson var mentalt instabil, kanske även psykiskt sjuk . Det är sant att hon dog i januari 1986 i en alkoholrelaterad sjukdom. Men det är om man får tro Ross Cheits  noggranna genomgång också sant att det innan rättsprocesserna i McMartin-fallet började, inte fanns några tecken på psykisk ohälsa hos Judy Johnson.  Han intervjuar många av de som hade kontakt med henne i en tidig fas, och de beskriver henne som både lugn och rationell. Det finns inte ett enda exempel på att någon före processen uppfattade henne som psykiskt sjuk.

Hans slutsats är att det var den nedbrytande processen i samband med rättegången som gradvis ledde till att Judy Johnson började dricka mer och mer,  och efter ett tag började utveckla psykiska symptom. 

Efter Judy Johnsons anmälan skickades en rundfrågning ut till föräldrarna  till McMartin-barnen där de ombads att tala med  sina barn.

Redan inledningsvis kom svar från åtta familjer  där barnen ganska så entydigt beskrev övergrepp från Raymond Buckeys sida. Men även från andra familjer kom berättelser som mer indirekt stödde anklagelserna, 

Vidare förhör bekräftade detta.

Det var då endast frågan om en förövare. Det tog flera månader innan några andra namn nämndes.

Cheit har noga gått igenom de första förhören och finner inga som helst belägg på ledande frågor.

Vad som händer sedan är att en ideell organisation,(Childrens Institute International - CII) får ta över utfrågningen av barnen, Cheit har också gått igenom CII:s  förhör och här ansluter han sig på sätt och vis till förnekarlägret. Han menar att det från och med detta gradvis utvecklades en förhörsteknik  med ledande frågor och ganska hårda försök att pressa barnen att berätta mer.

Vad som sedan hände som ett resultat av dessa nya förhör var att sex medlemmar av den kvinnliga personalen också utpekades - och det hela gav bilden av välorganiserade övergrepp, med sadistiska inslag. 

Cheit anser att resultaten av dessa sena förhör var tvivelaktiga, och anser också att de sex kvinnor som utpekades var oskyldiga.   Däremot lutar han åt att Raymond Buckeys mor troligen var medveten om vad sonen hade gjort  och  försökte mörka detta.

Man kan i hans genomgång alltså ta del av vad de första barnen sade till sina föräldrar, och i de första förhören, Det är en gedigen genomgång,

Men man kan också ta del av en senare fas där han refererar ledande frågor och enligt honom förvirrade och motsägelsefulla svar.

Om man utgår från Cheits mellanposition får vi ett mer "normalt" fall med en aktiv "dagispedofil". Om man utgår från den bild som "anhängarna" till anklagelserna  i allmänhet brukar föra fram får man ett ganska så komplicerat fall, som framför allt utmärker sig av att sex av de sju anklagade var kvinnor. Det är ju en atypisk könsfördelning vad gäller sexuella övergrepp mot  barn.

Jag har diverse synpunkter på just detta, men för tillfället behåller jag dem för mig själv. Oavsett vad man tror hände eller inte hände är det positivt att en väl dokumenterad mellanposition får komma fram i denna inflammerade debatt

Men det är konstigt att den inte alls avspeglas i ex.vis en Googlesöking,

Ross Cheit själv har twittrat om saken här.  Där skriver han: "McMartin poses a challenge for extremists. Those who think all charges were true are wrong. Those who think all charges were false are wrong. My book stakes out the first reasoned, documented position that is in between. Why are critics unwilling to convey my position honestly?"

Om han har rätt i att hans position är en sund faktabaserad ståndpunkt mellan två extrempositioner kan ju diskuteras. Men det gör jag som sagt inte här.