Att acceptera sin autismspektrumdiagnos...

Det var i januari 2017. Jag hade genomgått en neuropsykiatrisk utredning under ett antal månader. Jag hade lite motvilligt, men en smula roat. gått med på den. Jag tyckte det var bortkastad tid, men å andra sidan tycker jag det är lite roligt med psykologiska tester. Jag trodde inte en sekund att det skulle visa sig att jag hade något neuropsykiatriskt syndrom.

Men så denna januari 2017 fick jag då en diagnos. Utredaren var lite försiktig när hon presenterade den. Hon visste om min skepsis mot neuropsykiatrin, och var nog lite rädd för hur jag skulle reagera.

Hon sa ungefär så här. Utifrån det diagnossystem som kommer att råda i en nära framtid så skulle du få diagnosen autismspektrumtillstånd. Men med dagens terminologi blir diagnosen - Aspergers syndrom.

Det var något jag aldrig kunnat tänka mig. Några av de personer som jag absolut inte tålde verkade ha Asperger... Men, mer till saken, hade min bild av Aspergers syndrom varit ungefär - ett tillstånd som kännetecknas av framförallt tre saker. Brist på empati, extremt pedanteri. och ett tonlöst tonfall. Jag tyckte inte något av dessa stämde ett skvatt på mig.

Och dessutom - en fjärde sak, Ett annat av symtomen brukade anses vara  en oförmåga att ljuga, Jag är inte oförmögen att ljuga. Jag kan ljuga ganska effektivt, när det behövs. Och brukar när jag gör det sällan genomskådas....

Hon försäkrade att inga av dessa saker var nödvändiga för denna diagnos. Jag frågade vad som var nödvändigt för en sådan diagnos. Hon svarade något som jag uppfattade som mer eller mindre  obegripligt. Då frågade jag vad som egentligen krävdes för att INTE få en Asperger- eller autismspektrumdiagnos. Då såg hon närmast generad ut,

Men jag vägrade alltså att acceptera diagnosen. Om jag själv skulle sätta en diagnos vore det väl snarare dissociativ personlighetsstörning och/eller komplex PTSD.

Men det fanns det ju inga avdelningar för det inom Södertälje-psykiatrin, så jag svarade med att klamra mig fast vid psykosenheten, trots att vare sig den eller jag ansåg att jag var psykotisk. De gick motvilligt med på det - förmodligen mest för att jag militant deklarerade att om jag tvingas över till den neuropsykiatriska enheten bryter jag med psykiatrin. De ville nog inte att detta skulle ske...

Jag tror fortfarande inte att en autismspektrumdiagnos täcker in det mest väsentliga hos mig, och att den förklarar varför jag har de problem. jag har. Men jag har sakta kommit fram till att jag nog ändå har någon form av autismrelaterade drag,

Ock om man tar det som jag tidigare uppfattade som väsentliga drag i en sådan diagnos...

Jag är inte pedant i materiellt avseende, viket var och en som tittat in i min lägenhet torde inse. Men å andra sidan är jag i hög grad intellektuell pedant. Jag är oerhört angelägen om att vara oklanderligt logisk, pedagogisk och till och med grammatiskt korrekt (trots att jag egentligen inte kan en enda grammatisk term - min grammatiska förmåga är intuitiv, och inte formellt inlärd).

Jag har lätt att ljuga, men det gäller endast mycket konkreta taktiska lögner. Strategiskt kan jag inte ljuga, Jag har alltid ett behov att föra fram vad jag tycker, även om det inte skulle gynna mig, och till och med om det skulle kunna skada mig.

När det gäller empati har jag ofta en klar empatisk förmåga, men ibland har jag det inte alls. Det har funnits många tillfällen när jag kunnat agera extremt sårande, utan att alls fatta att jag gör det. Det finns aspekter av det allmänmänskliga känslolivet jag mycket väl fattar, men en hel del andra aspekter av detta fattar jag inte alls. Och om jag till sist fattar det intellektuellt fattar jag det inte känslomässigt...

Fast det där med tonlöst tonfall.... nej, det tycker jag inte stämmer.

Såg nyss om första säsongen av TV-serien Bron, som jag har på DVD. Den kvinnliga huvudpersonen - Saga Norén - har ju närmast en karikatyr av Asperger. Men jag märkte att jag fick mycket starka sympatier för just de drag som gjorde henne mer eller mindre socialt omöjlig.  "Men det är ju hon och inte de andra som är logisk" tänkte jag ofta...

Sedan har ju Aspergers syndrom fått en nytt och sympatiskt ansikte på sista tiden. Jag syftar förstås på Greta Thunberg... Och vad det gäller henne - det där om att inte kunna ljuga. Jag har ingen aning om hur hon är privat, men i sin utåtriktade praktik har hon ju visat att hon inte kan ljuga om det allra viktigaste. Hon visade att hon hade ett behov av att ständigt säga sanningen om världens viktigaste fråga, och detta oavsett vad det skulle leda till för henne själv.

Ja, man kan nog säga att jag har drag av autismspektrum. Om detta är medfött eller inte har jag ingen välgrundad åsikt om, Liksom mer allmänt - om de neuropsykiatriska diagnoserna verkligen står för medfödda, nedärvda tillstånd - eller något annat.

Men på sätt och vis har jag i alla fall - med alla tillbörliga reservationer - på något sätt accepterat min diagnos.

Om någon tycker att detta är ett egocentriskt inlägg, av föga intresse för andra - kan jag ju alltid skylla på mina Asperger- eller autistiska drag, Ibland är det bekvämt med diagnoser.